Meriter

Elgström, Per, f. 24 dec. 1780 (ej 1781) i östrahagen, Älgaryds by, Tolgs sn (Kron.), d. 26 (ej 28) okt: 1810 i Stockholm (Klara). Föräldrar: drängen Per Eriksson och ogifta tjänarinnan Elisabeth Håkansdotter. Elev vid Växjö trivialskola 12 april 1790 och gymnasium 1796; student vid Uppsala univ. 11 okt. 1799; disp. pro exercitio i Uppsala 6 dec. 1806; fil. kand. där 18 mars 1809; disp. pro gradu 12 juni 1809; fil. magister där 15 juni s. å.; enligt egen uppgift ingick E. i Ecklesiastikexp. juli 1809, vid sin död var han kopist där. – Ogift.

Biografi

»Ur dunklare upphov, än E., har intet skaldesnille framglänst», skriver Atterbom i sin minnesteckning, som utgör huvudkällan för E:s biografi. Den bygger på personliga minnen av E., på efterlämnade skrifter och brev och på upplysningar av personer, som stått E. nära. E. vistades i morföräldrarnas torp, tills modern 1789 flyttade till Växjö, där hon återtog en tidigare tjänst hos handlanden Samuel Modig. Med fru Modigs hjälp placerades gossen, som visat sig ha läshuvud, i lärdomsskolan. Han fick då namnet Elgström efter Älgaryd. E. erhöll 1798 av rektor Samuel Colliander vitsordet: »Ej försumlig, ej oredig, med lyckliga naturgåvor, väl underbyggd, försvarlig.» En gymnasiekamrat, sedermera prosten C. F. Cavallius skriver i sina minnen, att han vid dimissionen fick ett premium, som han överlämnade till »en liten hygglig, ovanligt kvick kamrat, som hette E., och vilken jag – anande vad som låg där inombords – alltid kallade den lille poeten». Med E:s mor, som dog i Växjö 1843 vid 96 års ålder, kom Atterbom i förbindelse mot slutet av hennes levnad. Om E:s liv sedan han lämnat Växjö och inskrivits som student i Uppsala är föga bekant. Till modern, som väl icke varit skriv- eller läskunnig, sände han meddelanden och hälsningar i brev till sin välgörarinna Ingrid Modig. E. återsåg aldrig modern och Växjö. För att försörja sig måste han åtaga sig informationer. Under sina första studentår hade han en kondition hos ryttmästare C. A. Roos af Hjelmsäter på Hjälleskata herrgård, Millesviks sn (Värml.), och lärde då känna Lars Gustaf Tegnér, skaldens äldste bror, som var vice pastor i Millesvik. Denne dog 8 maj 1802, och E. hyllade den bortgångne i »Minne af en vän», som fanns bland de efterlämnade papperen. De två hade tydligen haft en del gemensamt; de voro fromma och anspråkslösa naturer och ägde båda religiösa och filosofiska intressen. Det är antagligt, att den kunskapsrike L. G. Tegnér övat inflytande på den yngre vännen, liksom han gjort det på brodern Esaias. Av E:s första bevarade brev till fru Modig (25 mars 1803) framgår, att han vid denna tid hade en informatorsplats på en gård nära Marstrand. Året därpå är han i Stockholm, varifrån han 2 aug. 1804 skriver till modern; detta brev är det enda bevarade, som adresserats direkt till henne. Möjligen har han redan då fått den plats i magister Anders Wiborgs boklåda, som han enligt Atterbom tillträdde »omkring 1806», och som han sedan innehade, med avbrott för vistelser i Uppsala. Det var på grund av Wiborgs tillmötesgående, som han kunde fullfölja sina studier och bli magister.

I slutet av år 1807 inträffade det, som blev den viktigaste händelsen i hans korta liv, nämligen mötet med Atterbom, följt av invalet i det nystiftade litterära sällskapet Musis Amici, där E. tog sitt inträde 24 febr. 1808. Atterbom har skildrat det av E:s landsman Georg Ingelgren förmedlade första sammanträffandet. Atterbom fann i E. »en person av fint och ännu ungdomligt, men (om jag så får uttrycka mig) skört utseende, smärt växt, ögon med på en gång godmodiga och genomträngande blickar; för övrigt – vilket jag genast märkte – mig i studier och bildning vida överlägsen.» Med stor öppenhet framvisade han ett större poem, »Sigvarth, eller kärlekens svärmeri».

Atterbom var vid tiden för detta möte sjutton år, och den tio år äldre E. var helt naturligt före honom i kunskaper och mognad. I Wiborgs boklåda hade han tillgång till den nya utländska litteraturen, och Atterbom intygar, att E., när de först möttes, hade stor beläsenhet särskilt i tysk litteratur. Han kände Kant och Jacobi, Fichte, Schelling och Schleiermacher, och satte Schelling högst av dessa filosofer. Uppenbarligen var han 1807 så långt hunnen, att han kunde vägleda Atterbom och de övriga nya vännerna i deras filosofiska studier. Schellings »Bruno» läste Atterbom, något senare, i E:s exemplar. Hösten 1808 skickade E. till W. F. Palmblad »ett förslag på filosofiska böcker», omfattande bl. a. arbeten av Kant, Fichte och Schelling. I vad mån E. har förmått initiera Atterbom i särskilt Schellings tänkande, och vilken roll E. sålunda har spelat i Atterboms utveckling fram till det romantiska genombrottet, är en öppen fråga. Carl Santesson har vid den nya vändning, som Atterboms utveckling, intellektuellt och konstnärligt, tog 1808–09, räknat med »ett inflytande från Höijers mäktigt inspirerande lärarverksamhet, även om detta svårligen låter sig preciseras och icke kan skiljas från vad Atterbom omedelbart upptog av tysk filosofisk och estetisk spekulation». S. Magnusson, som mest ingående studerat det romantiska genombrottet och E:s insats däri, gör gällande, att Atterbom, liksom E. och i huvudsak oberoende av honom, genom Benjamin Höijers föreläsningar införts i den Schellingska spekulationen. Kvar står emellertid det faktum, att E. ursprungligen visat Atterbom hän till Schelling.

Liksom E. vid det första mötet med Atterbom var långt framom honom i studier och bildning, var han också litterärt mera avancerad. Hans poetiska uppfostran hade enligt Atterbom grundlagts genom Kellgrens senare lyrik; till E:s läromästare hörde vidare Oxenstierna och Franzén samt tyska förromantiker som Schiller och Hölty. Dikten »Sigvarth», som visserligen är känd endast genom det av Atterbom överarbetade postuma trycket i Phosphoros, vittnar framför allt om Kellgrens inflytande; den gjorde 1807 ett oförglömligt intryck på Atterbom. Här var naturbetagenhet och skönhetshänförelse, andakt och mystik. Den inledande soluppgångsskildringen var som ett varsel om Auroraförbundet och Phosphoros. I »den unge svärmarn» Sigvarth kunde man finna det romantiska ynglingaidealet. Vad de båda mot samma mål strävande poeterna betydde för varandra under de år, då det romantiska genombrottet förbereddes, är svårt att fastställa. Den stora förändringen i Atterboms syn på poesin inföll under året 1808, och ¦det är sannolikt, att bekantskapen med E. härvid hade betydelse. Han blev en både litterärt och organisatoriskt verksam medlem i sällskapet Musis Amici, som under våren 1808 ändrade sitt namn till Auroraförbundet. Det var E., som, i ett märkligt brev till Palmblad 22 okt. 1809, framkom med förslaget, att förbundet i stället för att ansluta till den av Hammarsköld planerade tidskriften Lyceum, skulle framträda med en egen publikation. »Jag älskar det stora, det dristiga», skrev han och förklarade, att de borde för sig behålla äran »att först hava insett det rätta». Detta brev framkallade förbundets omedelbara beslut att utge »Orfika», en titel inspirerad av E., som hade velat kalla sällskapet för Orfikerna eller Orfiska förbundet. I Phosphoros, som denna månadsskrift kom att heta, trycktes 1810—11 en rad av E:s dikter: »Aphrodites födelsedag», »Sigvarth, eller kärlekens svärmeri», »Sjuklingens tröst», »Fantasiens fröjd», m. fl. I sistnämnda dikt, som är E:s mest högtsyftande, gjorde han ett slutligt försök att sammanfatta sin världsåskådning i poesiens form; Atterbom kallade den »en lärodikt över den högre kärlekens vetenskap». Den kärleksfilosofi, den erotiska panteism, som E. här under påverkan från flera håll utvecklade, blev sedan en viktig beståndsdel i svensk romantisk poesi. Den möter i Atterboms »Erotikon» samt i Stagnelius »Kärleken», med undertiteln »Metafysisk lärodikt».

Förutom de litterära och filosofiska intressen, som E. delade med Atterbom och de andra Uppsalavännerna, hade E. också starka politiska intressen. Av marsrevolutionen 1809 kände han sig stimulerad till politiskt författarskap. Skriften »Hvad rätt har ett folk att dömma en regent?» utgör ett principiellt försvar för revolutionen. Han hyllade teorierna om naturrätten och samhällsfördraget och den ur dessa dragna läran om folksuveräniteten (»Lagarna måste uttrycka hvad folket vill»). Tankarna om statsmaktens delning, grunden för den konstitutionella staten, omfattade E. i likhet med 1809 års män. För tryckfriheten uppställde han grundsatser erinrande om Thorilds »Det allmänna förståndets frihet». Överhuvud är ett inflytande från Thorild starkt märkbart hos E., även i hans språk. Rent polemisk är broschyren »Anmärkningar öfver herr Göran Johanssons filosofiska (så kallade) och ekonomiska (varande) reflexioner».

Märkligare är skriften »Om ett stort, ett patriotiskt tänkesätt», författad i Fichtes och E. M. Arndts anda, under intryck av nederlaget i finska kriget och freden i Fredrikshamn. E:s skrift var avfattad på ett poetiskt och filosofiskt högtsträvande språk, icke utan bombasm, och den torde utanför den nyromantiska kretsen ha verkat mer förbryllande än intresseväckande. Den bäres av samma patos, som året därpå fyllde Tegnérs Svea. I en avslutande dikt på orimmad vers, erinrande om Thorild, hyllade E. de män – Johan af Puke, Rudolf Cederström, Fabian Wrede, m. fl. – som i dec. 1809 under en häftig debatt på riddarhuset talade för den kungliga propositionen om nationalbeväring. Tidigare hade ständerna avslagit en motion i frågan av B. B. von Platen. E. flyttade hösten 1809 till Platens hus såsom informator för hans barn; han värderade sin principal som »en gammal göt» och har väl i sin politiska åskådning influerats av honom.

E. var under de två sista levnadsåren litterärt starkt verksam. Tydligen stimulerades han dels av umgänget i Auroraförbundet, dels av de politiska händelserna. Som poet nådde han aldrig mognad och klarhet; han lyckades icke behärska det tankefyllda stoffet, blev tung och omständlig. En så ursprunglig lyrisk begåvning som Atterbom ägde han icke, men det fanns i honom ämnet till en tankediktare av Rydbergs art. I sitt författarskap visar E. ansatser i olika riktningar. Bredvid hans översvinnliga lyrik finner man realistiskt-satiriska prosaskisser. Samman med småländska nationskamrater talade han deras dialekt och gav sig hän åt bondska upptåg, men med Atterbom och de andra litterära vännerna talade han endast om höga och allvarliga ting. Enligt Atterbom drogs E. mer och mer till studiet av mystiker och teosofer: Novalis, Böhme, St. Martin, Baader, Schubert och Swedenborg. Detta är den väg, som Stagnelius tio år senare skulle gå. Med sin förening av mystik och rationalism för E. också tanken till C. J. L. Almquist. Denne hyllade i E. den konsekvente romantikern, som hade insett betydelsen av 1809 års omvälvning och gått revolutionärt fram inte bara i litteraturen utan också i politiken.

E:s politiska intressen kommo honom tydligen att överge tanken på att bli präst och att i stället söka sig in på ämbetsmannabanan. I ett brev till Palmblad (27 juli 1809), där han meddelade detta beslut, sade han sig ha valt att ingå i »upplysningsexpeditionen av konungens kansli», d. v. s. Ecklesiastikexpeditionen, »för att till äventyrs en gång kunna få någon inflytelse på mitt fäderneslands upplysning». Han dog året därpå efter att länge ha kämpat mot sjukdomen, som var lungsot. Hammarsköld tog sig an honom under hans sista tid. Efter några kritiska ord om E. som författare skriver han i brev till Livijn: »Men desto intressantare var han i sitt enskilda liv, och de sista sex veckorna av hans levnad förgäter jag aldrig.» – Bouppteckningen visar, att E. hade en relativt stor boksamling (förteckningen upptar 11 foliosid.), men i övrigt levde ytterst torftigt.

E. var på en gång romantiker och upplysningsman, hos honom förenades den filosofiska idealismen med religiös och politisk liberalism. Därigenom kom han att inta en särställning i fosforisternas exklusivt romantiska krets. Hans på en omfattande bildning grundade humanism »intar en värdig plats vid sidan av Höijers, Tegnérs och Viktor Rydbergs» (Magnusson). Mycket hos E. för tanken till Rydberg: det djupa filosofiska intresset, den religiösa läggningen, förenad med reformatorisk iver, det visionära draget, hans väsens måttfullhet och foglighet, som icke uteslöt stridbarhet. E. hade också praktiskt förstånd; hans chef i Ecklesiastikexpeditionen Rosenstein skall i honom ha sett ämnet till en duglig ämbetsman (Palmblad). Enligt Wieselgren skall bokhandlare Wiborg, E:s principal under flera år, ha berömt »hans ädla personlighet, då han för en vän utvisade E:s grav på Klara kyrkogård ej långt från Stagnelii».

Författare

Algot Werin.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se G. Marklin, Catalogus disputa-tionum Lidenianus continuatus, Sect. 1 (1820). – b) övriga arbeten: Anmärkningar öfver herr Göran Johanssons [G. P. Sebells] Filosofiska (så kallade) och ekonomiska (varande) reflexioner. Sthm 1809. 21 s. (Anon.) [Följdskrift: En liten epistel till författaren af Anmärkningar öfver Hr. Göran Johanssons Filosofiska och ekonomiska reflexioner. Ups. 1809. 8 s. (Anon.)]. – Hvad rätt har ett folk att dömma en regent? Sthm 1809. 38 s. (Anon.). – Om ett stort, ett patriotiskt tänkesätt. Sthm 1810. 45 s. (Anon.). – Till redaktören af Polyfem (Polyfem, [Sami. 1] 1810, N:o 23; anon.; svar på [C. A. Agardhs] recension i N:o 13 av föregående arbete). – Något om spektaklerne. Till utgifwaren af Polyfem (ibid., N:o 30–31; anon.). – Karaktersmåtningar. 1. Pastors-adjunkten. 2. Professor Synthesins (ibid., Sami. 2, 1810, N:o 16–18; anon.). – [Recension av A. von Kotzebue, Det märkvärdigaste året af min lefnad. D. 1] (Eleganttidning 1810, N:o 13, 14; anon.). – Aphrodites födelsedag (Phosphoros 1810, s. 15–23 ; undert. E.). – Den unga kärleken. Till Laura (ibid., s. 29—32; undert. E.). – Sigvarth, eller kärlekens svärmeri (ibid., s. 67–73; undert. E.). – Kyrkogården. Elegie (ibid., s. 131–134; undert. E.). – Sjuklingens tröst. Till en ungdoms-bror. Elegie (ibid., s. 144–154; undert. E.). – Kärlekens födelse (ibid. s. 339–341). – Hilma, eller mitt adertonde år (ibid., s. 342–344). – Farväl (ibid., s. 345–346). – Minnet. Hymn (ibid., 1811, s. 99–100). [Omarbetad av Atterbom; i sin ursprungliga form i Samlaren, Årg. 29, 1908, s. 136–138.]. – Fantasiens fröjd. Afsked till Hilma (ibid., s. 295–313). – Fragnienter (ibid., s. 368–376; undert. Elgström och A[tterbom]). – Romeo i Julias graf (Poetisk kalender 1815, s. 6–24). – Samlade vitterhetsarbeten af Per Elgström och Georg Ingelgren. Ups. 1860. XVI, (2), 336 s. (Föret, undert. av P. Hanselli, men arbetet enl. Hj. Linnström, Sv. boklexikon 1830–65, red. av F. A. Broberg.). – Fragnienter (Samlaren, Årg. 32, 1911, s. 45–47). – Ur bön till Neptunus (ibid., s. 47–48). – Brev från E. äro tr. i Bottigers och Fruncks arbeten samt av Böök i Samlaren, 32, 1911 (se Källor).

Översatt: Reglor för omgänget med fruntimmer. Pendant till: Omgänget ined människor, af friherre Knigge. Öfvers. Sthm 1809. 112 s. (Förf. och övers, anon.). – Horatii 16:de ode i 2:dra boken. Till Grosphus (Polyfem, Sami. 2, 1810, N:o 7; övers. anon.). – Horatii sekularsång (ibid., N:o 9; övers. anon.).

Källor och litteratur

Källor: Hammnrsköldska brevsarul. (sign. Ep. H), KB; E:s (handskrifter (sign. V 00), brev till och från E. (sign. G 61), Musis Amicis och Auroraförbundets handl. (sign. TJ), brev till och från Atterbom (sign. G 8), DB; Klara förs:s dödbok 1790—1810, bouppteckning 1810, SSA; Tolgs sns dopbok 1780, Landsarkivet, Vadstena. – G. Frunck, Bref rörande Nya skolans historia 1810–11 (1886–91); Minnesdikter över E. av P. D. A. Atterbom (Phosphoros 1811) och L. Hammarsköld (Polyfem 1S10). – [C. J. L. Almqvist], Några ord om herr Atterbom (Aftonbladet 1847, nr 150); J. A. Almquist, Sveriges bibliografiska litteratur, 2 (1906–11); P. D. A. Atterbom, Per Elgström (Läsning för bildning och nöje, 1, 1S47; omtr. i A:s Minnesteckningar och tal, 2, 1869); C. W. Böttiger, Auroraförbundet i Upsala (1874); F. Böök, Per ElgstrÖms romantiska poesi (Samlaren 1908); dens., Till Per Elgströins biografi (Samlaren 1911); H. Elov-son, Per Elgström och Klopstock (Samlaren 1939); G. Frunck, Bidrag till kännedomen om Nya skolans förberedelser och första utveckling (till år 1811) (1889); H. Frykenstedt, Atterboms kunskapsuppfattning (1949); S. J. Hedborn, Samlade skrifter, utg. af P. D. A. Atterbom, 2 (1853) ; S. Magnusson, Det romantiska genombrottet i Auroraförbundet ur idéhistorisk synpunkt (1936) ; Albert Nilsson, Svensk romantik (1916); [W. F. Palmblad], P. E. (Biogr. lexicon, 4,1838) ; O. Santesson, Atterboms ungdomsdiktning (1920) ; A. Werin, Esaias Tegnér. Från Det eviga till Mjältsjukan (1934); H. Wiohman, Per Elgströms "Hvad rätt har ett folk att döma en regent?" (Samlaren 1942) ; P. Wieselgren, Ny Smålands beskrif-ning, 2 (1844–45), s. 826; G. Virdestam, Kring Östrabo och Sankt Sigfrids källa (1934); E. Wrangel, Tegnérska släktminnen och ungdomsbilder (1913).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Elgström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15993, Svenskt biografiskt lexikon (art av Algot Werin.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15993
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Elgström, urn:sbl:15993, Svenskt biografiskt lexikon (art av Algot Werin.), hämtad 2024-04-25.