Meriter

Eliason, Anders Oscar Wilhelm, f. 14 nov. 1863 i Stockholm (Klara), d. 25 juni 1907 där (Osc). Föräldrar: fabrikören Anders Laurentz Eliason och Josefina Magdalena Fagerström. Elev vid Nya elementarskolan i Stockholm 1873–79; debut som skådespelare vid Nya teatern i Stockholm 1 juni 1882; engagerad vid August Lindbergs teatersällskap 1883—84; vid Albert Ranfts sällskap 1884–85; vid Stora teatern i Göteborg 1885–86; vid William Engelbrechts sällskap 1886–87; vid Vasateatern s. å.; vid August Lindbergs sällskap och hos denne i Göteborg 1887–92; vid Albert Ranfts scener i Stockholm från 1892.

G. 9 febr. 1889 i Lund (till 1899) m. Sigrid Elvira Key, som skådespelerska känd under namnet Eliason-Deurell, f. 15 maj 1869 i Stockholm (Finska), dotter av teaterdirektören Gustaf Key och skådespelerskan Charlotte Djurström samt gift 2) 1899–1909 m. skådespelaren Carl Deurell och 3) 1913 m. redaktören Olov Lundgren. Sigrid E.-Deurell har varit engagerad vid ett flertal olika teaterföretag, bl. a. hos A. Lindberg, A. Ranft, C. Deurell och 1907–10 vid Dramatiska teatern.

Biografi

Efter skolgång vid Norra elementarskolan, där Oscar E. var kamrat med Gustaf och Albert Ranft, började han sin teaterbana hos Ludvig Josephson och Victor Holmquist vid Nya teatern och framträdde där för första gången 1 juni 1882 som en ädling i »Othello». Sedan var han ett spelår anställd hos August Lindberg, 1884–85 hos Albert Ranft vid dennes första sällskap, därpå hos Wilhelm Rydberg vid Stora teatern i Göteborg och hos William Engelbrecht. Spelåret 1886–87 var E. även verksam vid Vasateatern, övergick så åter till August Lindbergs sällskap, vid vilket han kvarstannade till år 1892. När Albert Ranft sistnämnda år började sin verksamhet som teaterdirektör i Stockholm, tog E. anställning hos honom och tillhörde därefter oavbrutet de Ranftska scenerna.

E. blev tidigt bemärkt genom sin utomordentliga förmåga inom karaktärsfacket. En av de roller, där han tidigast väckte uppmärksamhet, var Adhémar i V. Sardous »Vi skiljas». Högt beundrad blev också hans framställning av den sluge bonden Carlsson i »Hemsöborna», där hans karaktärskomiska framställning firade en stor triumf. När sedan Albert Ranft gjorde sin märkliga debutsäsong i Stockholm sommaren 1892 på Djurgårdsteatern, var E. jämte Anders de Wahl den främste bland de unga krafterna. Han gjorde då några komiska silhuetter av oemotståndlig verkan och av helt originell läggning, den gamle, alltid bittre och missnöjde arbetaren Ale Schmulenback i Ernst von Wildenbruchs »Tofslärkan», den dryge senator Andersson i Blumenthals och Kadelburgs likabenämnda lustspel, med sin tvärsäkra översittarmin och sina nasaltoner, och riksdagsmannen i G. af Geijerstams »Andras affärer», en väl träffad och levande äktsvensk typ.

E:s framställningskonst var från grunden verklighetsbetonad och tyngdes ej av några skoltraditioner. Liksom Anders de Wahl under dennes första tid hade han sin styrka just i anläggningens och i känslouttryckens friska omedelbarhet. För sekelskiftets uppfattning voro dessa båda skådespelare representativa för vad man menade med modern människoframställning på scenen. E. framträdde bl. a. som Gustaf Vasa och Engelbrekt i de Strindbergska skådespelen, två med stor omsorg utformade scengestalter, och även som Jacques i »Gillets hemlighet». Han visade även i uppgifter som dessa intelligent uppfattning, god hållning och flärdlös deklamation, men i själva verket passade han knappast i historisk kostym, bl. a. därför att egentlig stilkänsla var honom främmande. När han exempelvis spelade den narraktigeprovinssprätten Gustave de Grignon i Eug. Scribes »När damerna föra krig» under Gustaf Fredriksons gästspel på Vasateatern 1899, märktes tydligt hur föga lämpad han var att spela en fransk petit maitre i guldbroderad frack och silkesstrumpor. Men som den överraskningarnas man han kunde vara gjorde han under samma säsong ett litet mästerverk av konung Ludvig XVIII i Lenôtres intrigskådespel »Colinette». Här fanns ej ett spår av banalitet eller nonchalans men så mycket mer fin och stillsam karakteristik. E. överraskade likaledes genom sin dristigt anlagda Shakespearetyp Autolycus i »En vintersaga». Han hade med fin instinkt hittat rätta tonen, anslaget var både träffsäkert och intressant. Det är ett stort avstånd från dessa båda varandra inbördes så olika roller till de övriga man bör nämna som hans bästa. Till dessa få från senare år räknas den hederlige cigarrfabrikören Egholm i Amalie Skrams »Agnete» och den lantlige prästen i Björnsons »Över förmåga», med fårfysionomien och landsmålet.

Förutom de här nämnda höra till E:s goda scenskapelser bland andra den hänsynslöst kraftige börsmannen Isidore Lechat i Mirbeaus affärsdrama »Affär är affär», den smidige och knivige rannsakningsdomaren Mouzon i Brieux' »Den röda kåpan», den elegant korrekte amtföreståndaren von Wehrhahn i Hauptmanns »Bäverpälsen» och Leplantois i Bissons »Herr domaren». – Vid sidan av sin verksamhet som karaktärsskådespelare uppträdde E. också inom lustspelets och farsens områden, där hans komiska uppfinningsförmåga ofta firade verkliga triumfer. Pinglet i »Spökhotellet», procentaren Rabuté i »Försvunnen» och doktor Petypon i »Damen från nattkaféet» voro hans förnämsta farsroller.

E:s konst var full av stark realism, grundad som den var på intensivt naturstudium och ledd av en aldrig missvisande känsla för det karakteristiska och väsentliga hos den typ eller individ han skulle återge. Genom sitt manliga kynne, sin energiska iakttagelse kom han närmare Emil Hillberg än någon annan samtida svensk skådespelare. – En obotlig sjukdom tvang E. att redan vid 43 års ålder lämna scenen. Dessförinnan hann han dock mästerligt framställa doktor Rank i »Ett dockhem», där han var en fullt värdig motspelare till Johanne Dybwad.

Författare

Arne Lindenbaum.

Källor och litteratur

Källor: Dödlista för Stockholm norr 1907, S-SA; Klara förs:s i Stockholm födelsebok 1863; Finska förs:s i Stockholm födelsebok 1869, lysningsbok 1889. – Den samtida tidningspressen och författarens egna samlingar och anteckningar.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Oscar Wilhelm Eliason, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15995, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Lindenbaum.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15995
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Oscar Wilhelm Eliason, urn:sbl:15995, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Lindenbaum.), hämtad 2024-04-19.