Petrus Elvius

Född:1660-09-24 – Rättviks församling, Dalarnas län
Död:1718-01-12 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Astronom


Band 13 (1950), sida 418.

Meriter

1. Petrus Elvius, f. 24 sept. 1660 i Rättvik, d. 12 jan. 1718 i Uppsala (begr. 26 jan., Domk.). Föräldrar: prosten Gustavus Johannis Elvius och Anna Petersdotter Gangia. Student vid Uppsala univ. 15 febr. 1677; disp. 29 maj 1688 och pro gradu 22 nov. 1688; adjunkt i filosofiska fakulteten vid Uppsala univ. 1692; professor i matematik och astronomi där 23 nov. 1699.

G. 1) 2 nov. 1692 (enl. Hülphers) m. Magdalena Buskagria, f. omkr, 1662, begr. 28 okt. 1707 i Uppsala (Domk.), dotter av professor Johannes Petri Buskagrius och Christina Simonia; 2) 14 sept. 1709 i Uppsala (Domk.) m. Anna Maria Spole, f. omkr. 1678, d. 9 (ej 27; begr. 26) april 1757 i Uppsala (Domk.), dotter av professor Anders Spole och Martha Lindelia.

Biografi

E. kom som »fattig student» till Uppsala 1677, men gjorde sig bemärkt som intresserad matematiker och fick enligt konsistorieprotokoll 10 okt. 1685 förslag till stipendium, så snart detta bleve ledigt efter N. Celsius, hans blivande svåger. Med E:s adjunktsutnämning 1692 och hans första gifte s. å. rycker familjen Elvius in i den genuint akademiska släktgruppsmiljön i Uppsala; hustrun Magdalena Buskagria var dotter och dotterdotter till professorer. Än starkare betonades detta efter E:s andra gifte 1709 med Anna Maria Spole, den berömde astronomen professor Anders Spoles dotter och syster till Gunilla Spole, som var svärdotter, maka och mor till respektive Magnus, Nils och Anders Celsius.

När E. började sina studier i Uppsala, förkunnades den där då nya cartesianska filosofien från Hoffvenius' kateder. E. synes också ha tillägnat sig den nya läran som grundåskådning. Emellertid ägnade han sig i början som adjunkt åt den geografiska undervisningen, och uttrycket 1699, att han»explicerat avisorna» antyder, att han behandlat även politisk geografi, som knappast ansågs falla under lärostolen i astronomi. E:s disputation (1696) om »Pes Suethicus» är ett metrologiskt arbete i anslutning till Stiernhielm. E. utgav även 1697 sin lilla lärobok i observationskonsten och året därpå en logaritmtabell.

Genom Anders Spoles död 1 aug. 1699 blev astronomiprofessuren ledig. Spole hade redan i juni s. å. hos K. M:t anhållit om avsked på grund av ålder och sjukdom samt därvid till efterträdare rekommenderat sin svärson Nils Celsius. En tredje konkurrent blev Dorpatprofessorn S. Dimberg (senare adlad Dimborg). Den sistnämnde, en av de första vetenskapsmän på kontinenten, som föreläst över Newton, ville myndigheterna nog ogärna förflytta med tanke på en några år tidigare av Uppsalaadjunkterna ingiven petition. Celsius åter var djärv och hade öppet uttalat sina copernikanska sympatier samt därigenom ådragit sig teologernas ovilja. Därtill kom, att den inflytelserike Olof Rudbeck icke tålde hans fader Magnus Celsius. Fakulteten uppförde dem i ordningen: E., Celsius, Dimberg. I konsistoriet, dit Rudbeck ingivit ett skriftligt votum, som starkt förde E:s talan, anförde den förre bl. a., att E. informerat »åtskilliga Kungl. råders barn», haft talrika åhörare, officiella uppdrag och därtill uppfunnit »ett konstigt mekaniskt stycke» – tydligen ett slags planetarium, som emellertid blott var ett projekt på papperet – visande solens, månens och de andra planeternas lopp. Avgörande var väl, att den försiktige E. icke öppet deklarerat sin ståndpunkt i fråga om de stridande världssystemen. Han blev i varje fall utnämnd. Att E. blev en synnerligen populär föreläsare berodde på, att han höll sina lektioner på modersmålet.

Redan Spole hade ägt ett (numera förkommet) exemplar av Newtons Principia. Själv inköpte E. 1698 detta verk; exemplaret finns kvar i Uppsala univ.-bibliotek. Vid bedömande av astronomi-undervisningen under E.s tid måste dels jämförelse göras med företrädaren Spoles hållning till Newton, dels E:s hållning till denne preciseras. Framstegen från Spoles tid torde knappast kunna betecknas som stora och E.s ställning till det copernikanska världssystemet var, troligtvis på grund av försiktighetsskäl, rätt oklar, som framgår av de under hans presidium tryckta avhandlingarna. E. själv var icke någon framstående astronom. Spoles och därmed Ricciolis auktoritet gjorde sig visserligen alltjämt gällande, men åtskilliga nyare problem diskuterades dock. Den experimentella fysiken, som nu upplevde ett genombrott i svensk vetenskap, intog dock ett ej obetydligt rum i de under E:s presidium ventilerade avhandlingarna. Disputationerna voro emellertid huvudsakligen refererande, togo ej alltid uttryckligen ställning till de principiella kosmologiska frågorna, detta säkert också av hänsyn till teologernas känslor. Cartesius' ståndpunkt återges icke desto mindre stundom utförligt och med stor uppskattning på ett sätt, som ej skett under Spoles tid. Sandblad åberopar härvid särskilt disputationer från 1701 och 1704.

Ehuru E. kände Newton, berörs denne endast ytligt i de avhandlingar, för vilka E. presiderade. Han var imponerad, men Newtons gravitationsteori beredde honom huvudsakligen bekymmer; han kunde ej tillgodogöra sig Newtons framställning, övergav ej heller sin cartesianska åskådning. I brev (28 juli 1711) till den unge Swedenborg, då i England, skrev E., att Newtons »principia motuum planetarum» synas vara »pur abstraction och intet physicae, näml. huru det ena corpusplanet skall gravitera på ett annat etc, som tyckes vara orimligt». I fråga om det onekligen lättvindiga sätt på vilket E. och hans lärjungar avfärdade Newtons gravitationsteori bör för rätt bedömning påpekas, att häri stodo de ingalunda ensamma i den dåtida lärda världen. Samtidigt är det ett framsteg, att Newton och hans efterföljare överhuvud beaktas och införas i diskussionen.

På E:s tid var astronomiprofessuren instrumentellt sett föga utrustad. Spole hade haft ett privat observatorium, men det brann upp i eldsvådan 1702 jämte hans få instrument. E. saknade ej intresse för vissa praktiska instrumentella resurser, såsom bl. a. hans förut nämnda planetarieförslag visar. E. gjorde blygsamma försök att få medel till nyanskaffning av instrument. Benzelius stödde honom, men resultatet synes blott ha varit, att några äldre instrument skulle repareras. E:s biograf Törner anger, att när E. skulle undervisa studenterna i astrognosi, gjordes kvällsutflykter i Uppsala omnejd med uppsökande av de högsta sandkullarna – tydligen utan instrument. E. saknade observationserfarenhet. De enda observationer, som utfördes, voro en av månförmörkelse den 11/21 okt. 1706 av E. ensam och av den totala solförmörkelsen 22 april/2 maj 1715 av E. och J. Vallerius, vilken senare hade en privat instrumentsamling. Tillika tryckte E. 1722 en observation om 1715 års komet. – Av E:s disputationer är den om distingsberäkningen, »Nundinæ Disanæ» (1712), rätt ofta citerad. E. intresserade sig tydligen även för topografi och presiderade sålunda 1712 för första delen av O. Nauclers avhandling om Stora Kopparbergs gruva.

E:s namn är knutet till den lilla krets av uppsaliensiska vetenskapsmän, som under brevväxling med E:s gamle studiekamrat Chr. Polhammar, senare Polhem, sammanslöto sig för gemensam diskussion och varur 1711 framväxte Collegium curiosorum, upphovet till den senare Vetenskapssocieteten. En rad brev från Polhem 1710–12, nu tryckta, till E., som var kretsens astronomiskt sakkunnige, visar, hur Polhem söker upplysning och vägledning hos E. i de matematiska vetenskapernas teori. Även här diskuteras sålunda, såsom Polhem (19 april 1712) skriver, »den intricaita boken» av Newton. De protokollförda diskussionerna började jan. 1711, då E. antecknas som närvarande jämte Roberg, Benzelius och de tre Vallerierna. E. visade stor livaktighet vid dessa förhandlingar.

E. är känd också som almanacksutgivare. Genom Kanslikollegii förordning 19 mars 1707 fingo han och professor S. Krook, till förekommande av stridigheter och »irringar» rörande almanackorna, viss inspektion även över andra almanacksutgivares arbeten.

Petrus E. ägde egen gård med stenhus i Uppsala och köpte Gottsunda i dess närhet. I första giftet hade E. tre barn, sönerna Gustaf och Johan, den senare kornett, båda tidigt döda, och en dotter Anna Christina, g. m. en präst, J. Strangh. Det Spoleska giftet medförde viss förmögenhet. E. begrovs i A. Spoles grav (Uppsala domkyrka), som sedan tillhörde dennes ättlingar Rosenborg och Ollonberg samt 1771 inköptes av Anna Maria Strömer, f. Elvia. Graven anges ha legat i korsgången innanför norra kyrkodörren. Högt uppe på ena sidan här, bredvid skrudkammaren och mitt emot Spoles illa farna epitafium, sitter ett dylikt i röd marmor inom ram av kolmårdsmarmor över E., rest av änkan, samt ett annat över sonen i andra giftet Pehr E. d. y. (E. 2), änkan Anna Maria Spole och svärsonen professor M. Strömer, rest i samma material av E:s dotter, den nyssnämnda Anna Maria Strömer, som även undertecknat inskriften ägnad åt »Elviorum sepulcro» med orden »soror, filia, coniunx».

Författare

H. J. Heyman. Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se J. H. Liden, Catalogus disputa-tionum, 1, (1778) (Avhandlingen Do re metallica Sveo-Gothorum schediasma, resp. L. Benzelius, Upsala 170S, även i tysk övers, i F. E. Bruckmann, Magnalia Dei in locis subterraneis oder Unterirdische Sehatz-Kammer..., 2. Theil, Wolffen-biittel 1730), akad. program: se E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1701—1854 (1908); b) övriga arbeten: Honores magistern, ...ab amplissimo philosophorum collegiö, in florentissima academia upsaliense per... Andream Norcopensem... eollatos ... Iohanni Tillseo ... gratulantur infra scripti. [Bland undert.:] Petrus Joh. Elfvius Ouprimontanus. [Uppsala 1682.], 4:o (4) s. — En kort undervisning om then astronomiske och geometriske qvadrants nytta och bruk med hwilken man allehanda astronomiske geometriske och aritmetiske stycken behändigt och uthan räkning afgiöra kan. Upsala [1697] 12 :o (12), 84 s. Ny uppl. 1718. (4), 76 s. – Tabula compendiosa logarithmorum sinuuni ad quadrantis gradus, eoruinq; partes decimas, nec non numerorum absolutorum ab unitate ad 1000. Ups. 1698. 12:o (16) s. (Sign.: P. E.). – Almanackor för åren 1701–1718, se J. Björnstjerna, Förteckning på svenska calendarier för hvarje år ifrån 1600 til och med 1770, Upsala 1771, och G. E. Klemming & G. [H.] Eneström, Sveriges kalendariska literatur, 1, Sthm 1878. – Qvadrans geometrico astrono-micus. [Karta.] Construct. et editus a Petro Elvio. Upsala 1708.1 bl. – Petri Elvii undervisning om Run- eller Primstafven, huru man den rätt förstå och bruka skal. Upsala 1715. 4:o. [Denna skrift, som Warmholtz (nr 1491) uppgiver vara ett tryck, finnes i KB och UB endast i manuskr.].

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Biographica, RA: Uppsala domkyrkoförsamlings dop-, vigsel- och begravningsböcker, domkyrkorådets i Uppsala handlingar 1640–1760, vol. 6, Landsarkivet i Uppsala; akademiska bouppteckningar, Uppsala imiv:s arkiv; AV. Samuelsson, Genealogiska anteckningar, 1–2 (X 50 o, X 50 p), UB; Hülpherska saml., -Stifts- och läroverksbiblioteket i Västerås. – Personalverser över Magdalena Elvia, f. Buskagria, 1707, över P. E:s och Anna Maria Spoles bröllop 1709, över den senares död 1757. – Bref från Samuel Bark till Olof Hermelin 1702–1708, utg. af C. von Rosen, 2 (1915), s. 197; Bokwetts gillets protokoll, 1–2, utg. av H. Schiick (191S) ; Christopher Polhems brev, utg. av A. Liljencrantz (1941–46) ; E. Swedenborg, Opera, 1. Geologica et epistolae, ed. A. H. Stroh (1907). – O. Annerstedt, Uppsala uuiversitets historia, 2:1–3:1 (1908–13); N. C. Dunér, Kungliga Aretenskaps Societetens i Upsala tvåhundraårsminne (1910); A. Liljencrantz, Polhem och grundandet av Sveriges första naturvetenskapliga samfund jämte andra anteckningar rörande Collegium curiosorum, 1–2 (Lychnos 1939-40); N. Ar. E. Nordenmark, Anders Spole (VA:s årsbok 1931); dens., Swedenborg som astronom (Arkiv för matematik, astronomi och fysik, 23 A, nr 13, 1933) ; dens., Svensk astronomi och svenska astronomer 1700–1730 (ibid., 24 A, nr 2, s. å.); J. Nordström, An unknown letter from Newton in Swedish possession (Lychnos 1936); H. Sandblad, Det copernikanska världssystemet i Sverige, 2 (Lychnos 1944–45); A. V. Sjöstrand, Grunddragen av den militära undervisningens uppkomst- och utvecklingshistoria i Sverige till år 1792 (1941), s. 211; F. Törner, Laudatio funebris virtuti, meritis, eruditioni P. Elvii consecrata (1719) ; P. A. Vilstadius, Andreas Spole. Hans självbiografiska anteck- ningar (1946).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Elvius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16048, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. J. Heyman. Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-05-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16048
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Elvius, urn:sbl:16048, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. J. Heyman. Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-05-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se