Meriter

Engelbrekt Engelbrektsson, f. i slutet av 1300-talet, d. (mördad) troligen 4 maj 1436 (enligt Karlskrönikan 27 april) på en ö i Hjälmaren. Fader: frälse- och bergsmannen Engelbrekt Englikoson; om mödernet se släktartikeln ovan. Nämnes första gången 15 febr. 1426, då han beseglade ett brev åt brodern Nils Engelbrektsson (E:s sigill: tre halva liljor, ställda triangelvis, i sköld utan hjälm); nämnes bergsman i Norberg 23 jan. 1432 (»Änglebräth montanus»; sigill: se ovan); dalaböndernas talesman i Danmark vid klagomålen hos konung Erik över fogden Jösse Eriksson troligen under förra, hälften av 1432 eller redan 1431; ledare för dalahären vid upproret hösten 1432, våren 1433 och juni 1434; utsedd till riksråd vid ständer-mötet i Arboga jan. 1435; rikshövitsman (»hövitsman i Sverige») vid nämnda möte s. å.; E:s hövitsmannaskap upphörde hösten 1435; erhöll vid överenskommelsen med konung Erik okt. s. å. för livstiden Örebro slottslän; av konungen utesluten ur riksrådet s. å.; ånyo revolutionsledare jämte marsken Karl Knutsson (Bonde) jan. 1436; då den sistnämnde febr. s. å. valdes till rikshövitsman, framtvang E. en revision, så att Karl Knutsson och han gemensamt skulle vara rikshövitsman; ledare för den först söderut riktade, sedan genom Halland till Västergötland tågande upprorshären s. å.; förblev jämte Karl Knutsson rikshövitsman till sin död.

G. (enligt 1500-talsgenealogen Rasmus Ludvigsson och med hans uppgift jämförda 1400-talsdokument, varom se texten nedan) m. Karin Laurensdotter, som blev omg. m. väpnaren Folke Turesson (halv bock) i Jämmertuna (vid Köping, Vm.), vilken namnes från 1439 och levde ännu 1450. Karin nämnes, som änka efter Folke 1460 och bodde på Jämmertuna ännu 1461, troligen betydligt längre; rörande hennes eventuelle fader se texten nedan.

Biografi

I släktartikeln ovan har redogörelse lämnats för den släktmiljö, ur vilken E. utgick. Rörande hans egen levnadsbana före 1434 års befrielseverk äro vi knapphändigt underrättade. Enligt samtida uppgift hade – såsom man även därförutan skulle kunnat förmoda – hans vagga stått i dalabergslagen (järn- eller kopparbergslagen). Förutsatt att hans ätt redan på 1390-talet hunnit tillägna sig rent svenska vanor i fråga om uppkallelse, skulle man kunna antaga, att han var postumt född, eftersom han bar samma namn som sin fader. Hans födelse skulle i så fall vara att datera till något av åren 1392–1399, och han skulle följaktligen ha varit allra högst en fyrtio års man vid sitt första kända politiska framträdande. I dokumentariska källor nämnes han blott två gånger före sistberörda tidpunkt, nämligen dels i det i släktart. ovan anförda brevet av 15 febr. 1426, dels i en urkund, som utfärdades på biskopsting i Norberg 23 jan. 1432 i omedelbart sammanhang med en av Västeråsbiskopen Olof Knop då företagen visitation i Norbergs kyrka. Biskopen lämnade härvid föreskrifter om den tomtgäld, som vissa fastighetsägare i Norbergs gruvsamhälle (»oppidum montis Norebergh») hade att erlägga till Västerås domkyrka och biskopsbord, och bestämmelserna kodifierades i ett aktstycke, där bl. a. tre lekmän från Norberg, nämligen fogden på platsen och två bergsmän (»montani montis supradicti»): Laurens Joansson och Engelbrekt, omnämnas såsom närvarande och speciellt tillkallade vittnen. Laurens Joansson, som alltså namnes först av bergsmännen, är eljest okänd (eller så gott som okänd), och hans sigill utvisar endast bomärke; men att »Änglebräth montanus» är identisk med sedermera rikshövitsmannen framgår av det vidhängda adliga sigillet, som innehåller den av honom alltid brukade vapenbilden.

Urkunden av 23 jan. 1432 ger oss fullständig upplysning om E:s vitæ genus: han var frälseman men tillika bergsman och intog i sistnämnda egenskap en viss förgrundsställning i den bergslagsbygd, där före honom hans fader, farfader och farfarsfar hade levat och verkat. Samma urkund vittnar om personlig bekantskap mellan honom och den danskfödde, på sin tid av konung Erik »inträngde» biskopen i Västerås; kanske är det dessa personliga relationer, som förklara, att Olof Knop trots sin danska nationalitet ostört fick behålla sitt svenska biskopsämbete under hela den följande revolutionstiden och ända till sin död i 1440-talets början.

Enligt samstämmiga vittnesbörd från 1430-talets slut var E. gift och överlevdes av sin hustru (några barn synes han inte ha efterlämnat, i varje fall inga som nådde mogen ålder). Men om dennas namn ha vi ingen äldre uppgift än 1500-talsgenealogen Rasmus Ludvigssons, som förtäljer, att hon hette Karin och efter maken-rikshövitsmannens död gifte om sig med väpnaren Folke Turesson (halv bock) i Jämmertuna vid Köping, som i källorna framträder tidigast 1439 och var i livet ännu 10 juni 1450. Uppgiften kan förmodas återge en på 1500-talet i dalabergslagen fortlevande tradition; Rasmus hade själv nära förbindelser med den bygden, bl. a. genom sitt andra gifte (K. E. Forslund, H. Lagergren). Nu förhåller det sig emellertid så, att namnet på Folke Turessons hustru är känt från samtida handlingar. Hon hette Karin Laurensdotter och bodde på Jämmertuna ännu 1461 (troligen betydligt längre); år 1460 var hon änka efter Folke Turesson och stadfäste då, 24 juni, denne sin avlidne makes donation till Eskilstuna kloster, vilken avsåg en gård i Kumla, Stenkvista socken, varjämte hon 19 mars s. å. var ensam medbeseglare av Knut Piks och Märta Nilsdotters i släktartikeln berörda godsöverlåtelse till Strängnäs domkyrka. Om Karin Laurensdotter vet man också, att hon uppfostrade den i släktart. nämnde Folke Knutsson Pik, vilken av henne som gåva hade erhållit den hytta i Nordansjö i Norberg, som han testamenterade bort 1488. Det kan tilläggas, att Folke Turesson 15 febr. 1444 av konung Kristofer hade hugnats med skattefrihet för denna hytta, som härvid betecknades som hans hustrus rätta »egit ok arff». Kombinationen Norberg–Stenkvista pekar avgjort på samband med Engelbrektssläkten.

På i huvudsak nu omförmälda data och fakta grundar sig ett försök (av H. Lagergren) att närmare utreda frågan om Engelbrekt Engelbrektssons äktenskap. Som vi sett, låter Laurens Petersson i Ransta 1428 sin »swagher» Nils Engelbrektsson bekräfta en godsförsäljning. Detta tyder onekligen närmast på att just Nils Engelbrektsson var Laurens Peterssons svärson (»swagher» har i tidens språkbruk ofta denna speciella innebörd vid sidan av den odifferentierade betydelsen av frände genom giftermål). Men under förutsättning, att Rasmus Ludvigssons uppgift om rikshövitsmannen Engelbrekts gifte kan anses verklighetstrogen, är det med hänsyn till nyssnämnda hustru Karins fadersnamn också tänkbart, att det var E., som var Laurens Peterssons svärson 1428 och att Nils Engelbrektsson i själva verket även den gången, vid Laurens' godstransaktion, fungerade som ställföreträdare för sin (som uppbådad frälseman i konung Eriks krig då frånvarande?) broder. Om alltså Laurens Petersson i Ransta redan 1428 var sedermera rikshövitsmannens svärfader, måste denne även bortsett från egen förmögenhet ha varit en burgen man; ty Laurens Petersson, som nämnes 1390–1428 och som förde en lilja i vapnet, var väl försedd med jordagods i Västmanland och Uppland.

Det ena med det andra talar för att E. var en i sin provinsiella miljö ansedd och betydande personlighet, innan han trädde fram i rikspolitiken. Som bergsman måste han redan genom sin härstamning från åtminstone trenne led av bergsbruksidkare i Norberg ha varit välbekant även i den egentliga dalabygden, där man ekonomiskt var starkt beroende av »matfäderna» i bergslagen. Att han också vunnit krigisk erfarenhet som deltagare i unionskonungens långa kamp mot holsteinare och hanseater och därigenom fått tillfälle att i någon mån se sig om i världen kan inte bevisas men är mycket sannolikt. Det får nämligen anses så gott som uteslutet, att den militära duglighet och organisationsförmåga, som han under sitt stora befrielseverk lade i dagen, inte hade annan förutsättning än det förhållandet, att han – såsom en av Ericus Olai meddelad tradition vittnar – var uppfostrad i stormannagårdar (»in curiis principum enutritus»).

För vår kännedom om befrielseverkets närmaste förhistoria och första skede (till augusti–september 1434) äro vi i stort sett hänvisade till Karlskrönikans begynnelseparti, vars föreliggande text – visserligen grundad på en händelserna mera närstående förlaga, som gått förlorad – knappast är äldre än från 1450-talets förra hälft och i sitt innehåll delvis bär spår av denna sin jämförelsevis sena tillkomst. I fråga om händelseförloppets huvudlinjer stödjes dock (och kompletteras) krönikans framställning av en visserligen kortfattad relation från år 1436, som berättar om Engelbrektfejdens själva genesis (fram till sommaren 1433). Enligt såväl krönikan som relationen var det Jösse Erikssons obilliga fogderegemente i Dalarna, som först uppkallade E. och dalamenigheten till handling. Krönikan förtäljer – och dess skildring bekräftas i allmänna ordalag av relationen – att E. som ombud för Dalarnas bönder red ned till Danmark och inför konung Erik klagade över Jösse; det bör ha varit under förra hälften av 1432 eller redan 1431. Konungen hänsköt käromålet till det svenska riksrådet, som efter undersökning på ort och ställe fann anklagelserna befogade och gav E. rätt. Unionsmonarken vägrade trots detta att inskrida mot sin gamle troman på Västerås slott; enligt relationen sade han sig av ett löfte till Jösse (»umme segghendes willen»; relationen är avfattad på tyska) vara förhindrad att, såsom både E. och det svenska rådet krävde, beröva Jösse Eriksson slottsbefälet och fogdeämbetet. Om man får tro en ensamstående notis hos Ericus Olai, som dock skrev först på 1460-talet, skulle E. i denna situation ha företagit en ny resa till Danmark med samma syfte som den tidigare men då blivit snävt avvisad av monarken: denne skulle nu ha förbjudit folktribunen att någonsin mer visa sig för hans ögon, varvid E. till avsked mumlade, att han nog skulle komma igen.

Efter dessa preludier tog den direkt upproriska aktionen sin början. Vid en tidpunkt, som av allt att döma kan fastställas till hösten 1432, uttågade Dalarnas menighet till Västerås för att om möjligt driva bort Jösse Eriksson; redan då var E. enligt krönikan dalahärens högste ledare, vederbörligen korad därtill i sin hemprovins. Utanför Västerås skola emellertid de upproriska ha hejdats av tillskyndande svenska rådsherrar, som förmådde dem att inställa sitt företag och återvända hem. Men när Jösse på våren 1433 beredde sig att ånyo upptaga skatten i Dalarna, reste sig allmogen för andra gången (omkr. 22 mars), intog – enligt 1436 års relation – Borganäs fäste vid Kopparberget, i Stora Tuna socken, och drog vidare till Västerås, som man började belägra. Men återigen lade sig en del inhemska rådsherrar medlande emellan; härvid ordnades det så, att Jösse Eriksson avgick från sina befattningar och till efterträdare på Västerås slott fick greve Hans av Everstein (om denne se SBL, 12, s. 25 ff.). På sådana villkor hävdes belägringen av Västerås, varefter dalahären drog hem igen och fredstillståndet återställdes.

Det dröjde dock inte mer än ytterligare ett år, förrän oroligheterna i Dalarna än en gång blossade upp och då under E:s ledning med lavinens hastighet växte ut till ett hela riket omfattande uppror mot Erik av Pommern. Som vi ha sett, låter den samtida eller nära samtida svenska traditionen påskina, att bullret i dalabygderna från första stund helt och hållet framkallats av oviljan niot Jösse Eriksson. När nu dalkarlarna 1434 under Engelbrekts befäl för tredje gången grepo till vapen, var enligt Karlskrönikan motivet fortfarande att söka på den rent provinsiella fogdeförvaltningens område: ett rykte skall ha vunnit spridning, att konung Erik ämnade insätta på Västerås, slott och i Dalarna en ännu grymmare fogde än Jösse Eriksson varit, och denna skrämmande hörsägen skall ha förmått landskapsbefolkningen att nu återigen uttåga under vapen och i samlad trupp.

Att det verkliga orsakssammanhanget var vida mer komplicerat än så lider emellertid intet tvivel. Den folkliga propaganda från jäsningstiden, som Karlskrönikan återspeglar, har lämnat åsido en faktor, som med största sannolikhet direkt betingade E:s och bergsmännens, indirekt också de skattetyngda menigheternas upprorsbeslut, nämligen konung Eriks krigs- och storpolitik. Den långa fejden med hanseater och holsteinare hade på ett ödesdigert sätt lamslagit näringslivet i de mellansvenska gruvdistrikten; detta särskilt i följd av hanseaternas för krigets skull igångsatta handelsblockad, som till stor del omöjliggjorde sjötransporterna och därmed avsättningen av gruvhanteringens produkter. Om E. själv dessutom under längre eller kortare perioder nödgats medverka i krigsföretagen som rustande frälseman, har han förmodligen även härigenom kommit att känna bitter leda vid denna fejd, som aldrig ville ta slut. Det kan inte vara en tillfällighet, att oron i Dalarna begynte medan unionsmonarkens storpolitiska krig ännu pågick för fullt. I aug. 1432 slöts visserligen ett vapenstillestånd mellan konung Erik och hans yttre fiender, men den slutliga freden lät vänta på sig, och från och med 1434 års ingång hopade sig tecknen på att Erik av Pommern ämnade återupptaga kampen. Hans uteliggare i de nordiska farvattnen började jaga hanseatiska köpmansfartyg, och kaperier organiserades i avsikt att hindra varuutbyte mellan hansestäderna och Nordens egna inbyggare. Det är troligen främst i dessa förhållanden vi ha förklaringen till det nya upprorets utbrott 1434.

I fortsättningen sammanfalla E:s öden ända till hans död väsentligen med det svenska rikets; och för detta betydelsefulla skede måste vi i huvudsak inskränka oss till ett framhävande av de moment i händelseförloppet, som äro av speciell betydelse för hans biografi eller för teckningen av hans karaktär och intentioner.

Det var i juni 1434, som det stora upproret tog sin början. Enligt en analistisk källa begynte E. »örloga i Sverige mot konung Erik» söndagen den 27 juni; Karlskrönikan däremot påstår, att signalen gavs på själva midsommardagen med avbrännandet av Borganäs (1433 skulle dalkarlarna alltså ha nöjt sig med att t. v. besätta fästet). Marschen gick så till Köpingshus, vars hövitsman, venezianaren Giovanni Franco (Johan Vale), vid budskapet om dalfolkets annalkande flydde, varefter även denna borg snabbt erövrades och nedbrändes. Med Köpings slott och län hade Dalarna och dalabergslagen ingen som helst administrativ förbindelse, och framstöten åt detta håll innebar följaktligen en första antydan om att E. med överskridande av den provinsiella ramen numera syftade till en allmän omstörtning av konung Eriks välde i Sverige och av det därmed förbundna främlingsregementet i rikets länsförvaltning.

Efter segern vid Köping förstärktes folkhären enligt krönikans härvidlag trovärdiga framställning med uppbådad västmanländsk allmoge. Och så drog man vidare mot Västerås. Det därvarande slottet kapitulerade snabbt och togs i besittning av E. Enligt krönikan infunno sig vid Västerås på E:s bud åtskilliga frälsemän från omnejden, vilka också slöto sig till resningen. Bland dem märktes rikets främste världslige rådsherre, lagmannen i Uppland Nils Gustavsson (Rossviksätten; vapen: båt), som genast av revolutionshövdingen fick befälet på Västerås slott sig anförtrott. Det kan ifrågasättas, om inte denne herr Nils på förhand var invigd i E:s upprorsplan. För honom kan bergsmannen från Norberg inte ha varit en obekant person. Nils Gustavssons ursprungliga sätesgård Rossvik var belägen i just den trakt i österrekarne, där Engelbrektssläkten hade arvegods och varifrån enligt ett ovan gjort antagande den blivande rikshövitsmannen på mödernet härstammade. Och herr Nils' son Gustav Nilsson hade varit med om att besegla Nils Engelbrektssons i det föregående omnämnda brev 1426. En annan son till Upplandslagmannen, Erik Puke, framstår i det följande som E:s svurne broder, den där på ett synnerligen tidigt stadium utbredde upproret till områdena öster om Bottenhavet. Mycket synes tala för att Nils Gustavssons Rossvik varit en av de stormannagårdar, där E. enligt Ericus Olai åtnjutit ridderlig fostran i ungdomsåren. I alla händelser möta vi i här anförda omständigheter ett sammanhang, som låter oss ana, att E., »then litzla man», redan vid igångsättandet av sitt befrielsekrig hade anknytning till medlemmar av rikets högsta aristokrati.

På samma stadium saknade han nog inte heller relationer till vissa oppositionella kyrkliga kretsar. Mellan Uppsala domkapitel och unionskonungen pågick sedan 1432 en häftig strid om ärkebiskopsämbetets återbesättande. Striden avgjordes till domkapitlets förmån, så snart E. med sin här hade nått Uppsala, som var hans närmaste mål efter betvingandet av Västerås. Där flydde strax konung Eriks ärkebiskopskandidat, norrmannen Torlav Olofsson, varefter vägen var banad för den kanoniskt valde ärkebiskop Olof Laurenssons av konungen dittills förhindrade ämbetstillträde. I Uppsala förstärkte E. ytterligare sin här med ett uppländskt bondeuppbåd, som enligt krönikan gick honom till hända mot det att »skatten» för framtiden nedskrevs med en tredjedel (om åtgärden berörde samtliga till kronan utgående skatteprestationer är dock tvivelaktigt).

Från Uppsala drog E. med folkhären till Stockholm, där han slog läger på Norrmalm. Här uppnådde han (före utgången av juli) en fredlig överenskommelse med konung Eriks hövitsman på platsen, tysken Hans Kröpelin. Otvivelaktigt kände han denne av gammalt; det finns från den föregående tiden (1431) bevis för att Hans Kröpelin som fogde i Stockholm – den förnämsta exporthamnen för kopparen och järnet – hade särskild omsorg om bergsbrukets bästa, överenskommelsen med Stockholmsfogden blev också mycket gynnsam för E. Den gick ut på vapenvila mellan Stockholm och de upproriska intill mårtensmässan (11 nov.) 1434^[1], och revolutionshövdingen fick därigenom ryggen fri för upprorets utbredning i de söder om Stockholm belägna landskapen.

E. försummade inte heller att begagna sig härav. Efter att i Södermanland, Närke och nordligaste Östergötland ha cernerat eller erövrat de fasta slotten infann han sig i mitten av augusti med folkhären i Vadstena. Där voro för tillfället en del svenska stormän samlade till möte; åtskilliga av dem, såsom biskoparna Sigge Uddsson (Vinstorpa ätt) i Skara och Tomas Simonsson i Strängnäs, hade kommit till Vadstena direkt från en av konung Erik anordnad allnordisk herredag i Vordingborg. Av vad som nu tilldrog sig i klosterstaden vid Vättern ger Karlskrönikan en dramatisk skildring, som i huvudsak bekräftas genom en knappt fyra veckor efter händelsen nedskriven relation av den tredje biskoplige deltagaren i Vadstenamötet, Knut Bosson (Natt och Dag) i Linköping. Revolutionshövdingen grep de tre biskoparna ävensom mötets världsliga ledamöter »vid deras hals» och tvang dem alla att 16 aug. utfärda ett till konung Erik ställt uppsägelsebrev, vars ordalydelse ännu är bevarad. Uppsägelsen skulle träda i kraft efter en frist av fjorton dagar och blev så bestående.

Härmed voro det svenska samhällets högre skikt slutgiltigt vunna för E. och folkresningen. Man har i modern historieskrivning stundom gjort gällande, att E. från denna tidpunkt i verkligheten trädde tillbaka för riksrådet som högsta maktägande i striden mot konung Erik: rådskorporationen, i vilken E. t. v. icke var medlem, skall i och med uppgörelsen i Vadstena ha tagit hand om rikets ledning under revolutionstillståndet, och E. skall så till vida ha skjutits undan som en självständig maktfaktor. Denna uppfattning strider dock mot källornas ofrånkomliga vittnesbörd. Sant är, att rådet i fortsättningen inte blott verksamt stödde och biträdde E. i riksangelägenheterna utan också under hösten 1434, medan denne söderut ryktade sitt militära värv, i Uppsverige utövade en interimsstyrelses funktioner. Men det skedde på E:s formliga uppdrag eller eljest med hans samtycke. E. förblev själv rikets faktiske regent i samma mån som han underlade sig dess territorium, och som sådan betraktades han tydligen även utomlands. Efteråt talades det i Sverige uttryckligen om hans »regiment» och »regering» (regnacio); man använde alltså samma term som när det gällde ett riksöverhuvud. Att Vadstenamötet inte medförde en regimförändring på E.s bekostnad röjer sig ytterligare däri, att själva krigföringen under den fortsatta kampen mot Erik av Pommern och dennes i regel utländska fogdar bibehöll sin »tumultuariska» karaktär. Vare sig den leddes av E. personligen eller närmast omhänderhades av hans från denna tid allt oftare högbördiga underbefälhavare, fortfor den nämligen att i landets inre delar främst kännetecknas av de många träslottens avbrännande och förstöring, precis som den gjort i upprorets begynnelse, då E:s och dalamännens kampmetoder icke utan skäl ansågos erinra om de böhmiska husithärarnas.

Från Vadstena tog E. vägen över Tiveden till Västergötland, där han inneslöt Axvalls fästning och i övrigt bemäktigade sig hela landskapet. Han fortsatte så till Halland för att möta det angrepp till lands från konung Eriks sida, som han befarade. Emellertid visade det sig snart, att Erik i stället ämnade företaga en flottexpedition med syfte att från sjösidan undsätta de slott på det egentliga Sveriges ostkust, som ännu innehades av hans befallningsmän. Efter att i Halland ha nått fram till Laholm slöt E. därför stillestånd med ett mot honom utrustat skånskt uppbåd och skyndade tillbaka till Stockholm.

Dit kom unionskonungen med sin flotta senast i början av november. Men E. hade hunnit upp till Mälarlandskapen tids nog för att i Västmanland, Uppland, Södermanland och Närke samla en stark här, med vilken han inneslöt Stockholm från norr, väster och söder. Under sådana omständigheter nödgades konungen inhibera det utfall från huvudstaden, som han tvivelsutan haft för avsikt att igångsätta. Slutligen fann han för gott att inlåta sig på förhandlingar med sina upproriska svenska undersåtar, »synnerligast med Engelbrekt Engelbrektsson, Erik Puke och deras medhjälpare». Resultatet blev (15 nov.) ett för svenskarna mycket fördelaktigt stillestånd, som skulle omfatta alla fronter och räcka till mårtensmässan 1435. För hela denna tid var E. alltså tryggad i herraväldet över de landområden och fästen, som han och hans underordnade erövrat i Sverige, och även det danska Halland skulle enligt fördraget stanna i hans värjo under stilleståndsåret. Omedelbart efter fördragsslutet återvände Erik till Danmark, sedan han i Stockholm inlagt en jämförelsevis talrik dansk garnison.

Under det visserligen tidsbegränsade fredstillstånd, som genom fördraget uppnåtts, inkallades ett svenskt ständermöte till Arboga. Det öppnades på nyåret 1435 (13 jan. eller kort därefter); köpstadsmän »från hela riket» voro representerade tillika med aristokratien. Här blev den dominerande myndighet, som tillkom E. i kraft av 1434 års befrielseverk (enligt en annalistisk källa »vann» han det året inte mindre än tjugufyra slott i Sverige), officiellt erkänd. I samband med en betydlig ökning av riksrådets numerär blev han nu själv rådsmedlem och intog som sådan från första stund en synnerligen framskjuten position. Härom vittnar redan en privilegieurkund för Vadstena borgerskap, som i Arboga utfärdades av riksrådet 22 jan. och som händelsevis nått eftervärlden; E. fick sig då anförtrott att, ensam av världsliga ledamöter och å alla de övrigas vägnar, jämte tre närvarande biskopar besegla urkunden. Troligen något senare fattade Arbogamötet sitt viktigaste beslut. E. valdes till rikshövitsman (»hövitsman i Sverige»); som sådan skulle han ha högsta inseendet över rikets försvarsväsen, varjämte han särskilt tog på sin lott att värja Uppland. Vid hans sida ställdes en rad underhövitsmän, alla utvalda inom högaristokratiens led, vilka i Södermanland, Östergötland, Småland och Västergötland skulle organisera försvaret mot eventuella kungliga försök att med våld omstörta befrielseverket.

Arbogamötet 1435 betecknar höjdpunkten i E:s, den lågfrälse bergsmannens, sagolika bana. Som rikets hövitsman fortfor han uppenbarligen att även på det icke-militära området utöva de regentbefogenheter, som han 1434 med vapnens och menigheternas hjälp hade tillkämpat sig. Blott ett brev har råkat bli bevarat, som han själv utfärdade i egenskap av rikshövitsman. Det är ett skyddsbrev för Vreta kloster, daterat Vadstena 31 mars 1435; E. förbjuder här i kraft av sitt eget höga ämbete »alla ämbetsmän, fogdar och länsmän» att i minsta mån förorätta klostret. Indirekt är emellertid hans ställning som rikshövitsman markerad bl. a. i urkunder 6 juni, 7 och 12 aug. 1435, vilka var för sig utfärdats av ett stort antal riksrådsledamöter. Här har E. i utfärdarnas långa rad fått platsen som den förste av väpnarna i rådet, före en mängd stormän av rikets förnämsta ätter. Det var precis den plats i rangordningen, som en rikshövitsman (och regent) utan riddarvärdighet skulle ha enligt tidens i sådana fall tillämpade etikett; en jämförelse med hans efterträdare Karl Knutssons placering i de på hösten 1436 tillkomna stora privilegiebreven för Stockholms stad och för svenska kyrkan ger därom besked.

Inom ramen för E.s ämbetsuppgifter men också för hans ursprungliga yrkesintressen föll även omsorgen om Sveriges handelsförbindelser med utlandet. Enligt Karlskrönikan kom han att planera en kanal genom det smala näset vid Södertälje för att därmed möjliggöra fri sjötrafik mellan Mälaren och Saltsjön, trots att konungen alltjämt behärskade Stockholm. Härvid torde han närmast ha tänkt på hanseatiska kofferdifartyg, som skulle förmedla exporten av det mellansvenska bergsbrukets produkter. Handeln med hansestäderna, konungs Eriks fiender, låg honom över huvud varmt om hjärtat. Men hans kanalföretag, som synes ha påbörjats våren 1435, måste snart avbrytas i brist på nödiga tekniska resurser (»ingen kunde så djupt gräva»), och det blev 1800-talet förbehållet att realisera detta hans märkliga projekt.

Emellertid upphörde E:s hövitsmanna- och regentskap på hösten 1435. Konung Erik återkom då till Stockholm och ingick i mitten av okt. förlikning med svenskarna, som därvid ånyo hyllade honom mot garantier för landets frihet och självbestämningsrätt inom unionsväldet. I motsats till exempelvis Erik Puke, som var och förblev upprorshövdingens intime vän och medhållare, synes E. icke ha satt sitt sigill under förlikningsakten, ehuru han bevisligen hade följt de långvariga förhandlingarna från riksrådets samlingsplats Jungfruhamn. Ändå är det föga troligt, att han från första stund bestämt ogillade det skedda. Genom fördraget tillförsäkrades honom för livstiden, såsom redan antytts, Örebro slottslän – ett av de indräktigaste och mest betydande i riket. Och någon principiell motståndare till trestatsunionen var E. förmodligen icke. Personligen torde också konung Erik ha blivit honom mindre förhatlig, sedan denne – låt vara under den svenska revolutionens tryck – i juli s. å. ingått formlig fred med hanseaterna.

Men det dröjde inte länge, förrän E. började visa tendenser att uppegga allmogen till en ny resning. Efter att ha återtagit regeringen begagnade sig konung Erik av sin i landslagen medgivna rätt att själv välja sitt råd, och därvid uteslöt han ur riksrådet bl. a. det tidigare upprorets hövding och ledande man. Åtskilligt tyder på att E. häri sett en förolämpning: som av konungen erkänd slottsherre på Örebrohus var han ju dock en av de stora kronvasallerna i riket och kunde därför alltjämt ha anspråk på säte och stämma i rådskollegiet. Det vill också synas, som om han i sin nya rebelliska agitation i förstone främst hetsat mot riksrådet, härvid anknytande till menigheternas missnöje med av konung och råd gemensamt vidtagna åtgärder i beskattningsfrågan. Så småningom förmåddes emellertid flertalet rådsherrar att böja undan för den nya folkstormen och, även för sin del missnöjda med vissa kungliga förfoganden, anamma upprorstanken, som alltså på nyåret 1436 av en någorlunda enig nation omsattes i handling.

Därmed trädde E. återigen fram i händelsernas mitt. Vid trettondagstiden hölls i Arboga ett nytt ständermöte, bevistat även av E., som tydligen övade ett mäktigt inflytande på dess beslut. Till Danmark, där konungen nu åter vistades, sände man ett brev, i vilket man för andra gången uppsade Erik av Pommern tro och huldhet. Herredagsmännen begåvo sig så i samlad trupp och i full rustning till Stockholm i syfte att erövra staden och slottet. Enligt Karlskrönikan skedde detta på E:s initiativ, och det var E. och den unge ädlingen Karl Knutsson – i oktober 1435 av konungen utnämnd till marsk – som ledde expeditionen. Företaget kröntes strax med en betydande framgång: efter en i tumultuariska former verkställd överrumpling, särskilt å E.s sida kännetecknad av våldsam framåtanda, lyckades upprorshären redan 15 jan. bemäktiga sig Stockholms stad, varpå en belägring av själva slottet tog sin början.

Inom kort beslöt man nu att likaledes hemsöka de fasta platser söder om Stockholm, som innehades av konungens tromän, och denna uppgift blev E:s med den rätt, som hans krigsbedrifter 1434 hade skänkt honom. Innan E. hunnit längre än till Nyköping, återkallades han emellertid till Stockholm för val av rikshövitsman under den nya revolutionen. Valet, som ägde rum i mitten av febr. och som förrättades av en aristokratisk trettiomannanämnd (»biskopar, riddare och svenner»), blev en besvikelse för E. En överväldigande röstmajoritet tillföll nämligen Karl Knutsson: blott tre valmän röstade på ämbetets förre innehavare. Utgången framkallade E:s livliga förbittring, och med stöd av närvarande »allmoge» framtvang denne nästan genast en revision av valet, varvid det bestämdes, att han och Karl Knutsson gemensamt skulle vara rikshövitsman (»styra riket»). Först efter E:s död kom på så sätt den unge, ärelystne marsken att ensam få övertaga rikshövitsmannens funktioner.

Röstsiffrorna vid hövitsmannavalet i Stockholm ge anledning att ställa spörsmålet, i vad mån E:s auktoritet numera var försvagad inom de högre samhällskretsarna. Ett faktum är, att redan på hösten 1435 slitningar hade yppat sig mellan E. och vissa enskilda högaristokrater. Dennes demagogiska agitation veckorna före det nya upprorets utbrott hade säkerligen ytterligare bidragit att grumla förhållandet mellan honom och åtskilliga av bördens män. Att valnämnden föredrog Karl Knutsson framför E. behöver dock i det stora hela inte ha berott på motvilja mot den sistnämnde. Det var nämligen avtalat, att marsken skulle stanna i Stockholm för belägringens skull, medan E. ledde upproret ute i landet, och av allt att döma ha vi häri att se ett huvudmotiv för valnämndens hållning: en rikshövitsman borde lämpligen vara stationerad i rikets centrum. I detta sammanhang är även att märka, att ädlingar av Sveriges främsta adel tjänade E. som underbefälhavare i ännu större antal och omfattning under 1436 års fälttåg, efter rikshövitsmannavalet, än vad fallet varit 1434. Så till vida förblev E:s ställning i det väsentliga mycket stark ända till slutet.

Om sista fasen av E:s krigiska verksamhet kunna vi fatta oss kort. Från valsammankomsten i Stockholm återvände han till Nyköpingshus, vars belägring han redan förut inlett och nu ytterligare organiserade. Därefter inneslöt han på samma sätt Stäkeborg (Stegeborg) och Kalmar. Av omsorg om det revolutionära Sveriges sjöförbindelser inföll han så i Blekinge och erövrade Ronneby. Men även till de skånska bygderna gingo hans tankar, han inföll också där och hade avsevärda framgångar; ännu en tid efter hans död åberopades till hans särskilda berömmelse, att han vid det tillfället hade lyckats betvinga halva Skåne.

Men efter denna krigsbragd vände han sig norrut, varvid han allra först återerövrade Halland, som konung Erik under tiden hade fått tillbaka i kraft av oktoberförlikningen i Stockholm. Slutligen visade sig folkhjälten utanför Älvsborgs och Axvalls murar; vid sistnämnda fäste anordnade han en formlig belägring. Han hade härmed lyckosamt fullbordat en militär rundresa, som med hänsyn till dess utsträckning och det snabba tempot redan i och för sig var en stor och sällsam bedrift. Den hade tagit föga mer än två månader i anspråk och likväl åstadkommit, att unionskonungens välde i Sverige på nytt störtat samman.

I själva verket voro E:s rent fysiska krafter numera hårt medtagna. Han led av en sjukdom, som torde ha orsakats eller åtminstone förvärrats av fältlivets strapatser. Enligt Karlskrönikan begav han sig från Axvall till sitt slott Örebrohus för att söka vila. Men vilan blev inte lång; snart fick han ett riksrådsbrev med uppmaning att infinna sig vid ett till Stockholm inkallat möte. Han ställde sig uppmaningen till efterrättelse men ville i följd av ohälsan i möjligaste mån begagna vattenvägarna vid resan till huvudstaden. Han lät alltså bära sig ombord på en båt, som från Örebro skulle föra honom över Hjälmaren. Hunnen till grannskapet av Göksholm kände han behov att få värma sig – det led mot natten, och vårkvällens kyla besvärade honom. Fördenskull gav han sina följeslagare order att lägga till vid en liten ö (den av en sen och numera omstridd ortstradition utpekade s. k. Engelbrektsholmen?); där fördes han i land och lägrade sig vid en för hans räkning uppgjord eld. Men efter en stund lade också den unge väpnaren Magnus Bengtsson (Natt och Dag), vars fader herr Bengt Stensson var Göksholms ägare, till vid holmen. Under vredgade tillrop (»kan jag ännu få frid i Sverige?») överföll han E. med en yxa, tillfogande denne dödliga sår, varefter dådet fullbordades av hans svenner, som med pilskott späckade den redan så gott som livlösa kroppen. Allt detta enligt Karlskrönikan, vars skildring av händelseförloppet från hösten 1434 t. o. m. E:s död föreligger i ursprunglig utskrift från slutet av samma årtionde. Om datum för mordet äro källorna oense: krönikan säger, att det skedde fredagen den 27 april, medan andra och på den punkten troligen tillförlitligare källor ange följande fredag, 4 maj 1436.

Efter mordet förde Magnus Bengtsson E:s hustru, som varit maken följaktig på resan, fängslad till Göksholm – hon blev dock snart frigiven – och gjorde så ett misslyckat försök att med list bemäktiga sig Örebrohus. Men under tiden samlades bönderna i Mellösa socken, där Göksholm och mordplatsen voro belägna, och buro E:s lik till sockenkyrkan, där det alltså bisattes för att något senare av den dödes svenner överföras till stadskyrkan i Örebro.

Mordgärningen väckte ett oerhört uppseende långt utanför Sveriges gränser, inte minst i den hanseatiska världen. Där hade man från första stund av naturliga skäl livligt sympatiserat med den svenska upprorsrörelsen, och i en samtida lybsk skildring omtalas E:s person och verk med de mest översvallande lovord. Själv hade E., som vi redan sett, lagt stor vikt vid det goda samförståndet med hanseaterna, och ännu under 1436 års fälttåg hade han med dem hållit nära kontakt. Han hade då erbjudit Hansan formligt förbund emot konungen, väl vetande, att hansestäderna trots fredsslutet 1435 voro allt annat än vänligt inställda till unionsmonarken; härom vittnar det sista bevarade, av honom utfärdade brevet (10 mars 1436), som är adresserat till Danzig och övriga preussiska hansestäder och i vilket han fortfarande tydligt nog uppträder med en riksregents myndighet. Belysande för det starka intresse, varmed hanseaterna följde och efteråt länge i minnet bevarade E:s verksamhet och personliga öden, är den omständigheten, att staden Danzig så sent som 1462 med tidsbestämningen: »Detta skedde det året, då Magnus Bengtsson slog ihjäl Engelbrekt» omnämnde ett av samme Magnus m. fl. i juli 1436 begånget kapardåd i skären utanför Söderköping.

Mördarens motiv synes ha varit enskilt groll. Under befrielseverket och ännu långt fram på året 1435 hade Magnus Bengtsson stått E. nära och varit en av dennes svenner. Men så småningom inträdde en brytning. Det förefaller, som om Magnus då tog sin tillflykt till Nyköpings kloster av fruktan för förföljelse från E:s sida. Senare drogs han in i en allvarlig konflikt, som omkring årsskiftet 1435–36 utbröt mellan hans fader herr Bengt Stensson å ena sidan, E. och Erik Puke å den andra. Det härunder uppkomna familjehatet mot E. torde ha varit en utlösande faktor vid Magnus Bengtssons beslut att röja denne ur vägen. Bengt Stensson gjorde sig i varje fall efteråt medansvarig för sonens illgärning, och både fader och son funno i fortsättningen för gott att fly från Göksholm, varefter de snart sökte skydd inom konung Eriks maktområde. Mördaren gick till sjöss som Eriks kapare och blev först omkr. 1440 åter bofast i Sverige, måhända efter att ha erlagt mansbot till E:s efterlevande. Mordet på E. hindrade inte, att han vid konung Kristofers kröning i Uppsala 1441 erhöll riddarslaget, varefter han till sitt frånfälle i 1470-talets förra hälft åtminstone i yttre måtto intog en aktad ställning som rådsherre, lagman och ägare av Göksholm.

Det undseende, som sålunda visades Magnus Bengtsson, är i själva verket ett vittnesbörd om att E. socialt aldrig betraktades som en jämlike av de stora ätternas medlemmar, hur mycket dessa än politiskt och militärt underordnade sig honom i hans makts och lyckas dagar. E. var och förblev till det sista i främsta rummet en folkmenigheternas man. Att han med särskild iver vårdade sig om att lätta de skattdragande samhällsskiktens bördor framgår av hela hans gärning. Och denna strävan, som ofta företedde ett drag av demagogi, kan trots källmaterialets knapphet exemplifieras även i enskildheter. Sålunda befriade han, troligen under 1434 års fälttåg, av egen maktfullkomlighet Söderköpings borgare från erläggande av tomtören, som dessa sedan länge voro pliktiga att utgöra till vissa högadliga familjer. Skattebefrielsen upphävdes först 1480, då riksrådet med Sten Sture d. ä. i spetsen förklarade, att »E. ingen rätt eller makt hade att bortge några goda mäns [adelsmäns] ränta eller rättighet». Ett analogt fall är känt, där Vadstena kloster blev den lidande parten. Vid sitt ryktbara besök i Vadstena i aug. 1434 förklarade E. utan klostermyndigheternas hörande, att Vadstenaborgarnas dagsverksskyldighet till Birgittas stiftelse för framtiden skulle vara nedsatt till hälften. Ännu långt efteråt ådagalade bröderna och systrarna i klostret sin förtrytelse över E:s självrådiga åtgärd. En liknande reaktion från Linköpings domkyrkas sida möter oss i en registeranteckning (framdragen av E. Nygren), som innehåller klagomål över att bönderna i Bobergs härad efter E:s »regering» inte längre ville gälda de avgifter, som de årligen hade att betala till biskopssätet. Här skymtar den länge bestående sociala oro, som E. med sin agitation hade framkallat i bondeleden. Därom finns, just när det gäller Bobergs härad, ett intyg också från E:s egen livstid. På begäran av biskop Knut Bosson i Linköping fann sig nämligen den store folktribunen föranlåten att 29 sept. 1435 till kronobönderna på Tjällmo och Kristbergs skogar rikta ett ännu bevarat brev med enträgen förmaning att fullgöra skattskyldigheten till den biskoplige länsinnehavaren.

Väsentligen mot bakgrunden av sorgen över E:s död och förbittringen över mordet ha vi att se den helgondyrkan, som inom kort började komma den mördade till del. På en begynnande Engelbrektskult hänsyftar måhända redan – visserligen i närmast negativ riktning – en punkt i de på provinsialkonciliet (kyrkomötet) i Söderköping hösten 1436 fattade besluten. Något senare omnämnas uttryckligen de underverk, som ansågos tima vid folkhjältens grav i Örebro. Biskop Tomas' sång om Friheten 1439 gör i viss mån propaganda för Engelbrektskulten i samband med förhärligandet av E:s livsgärning och framhåller, att »mången pilgrim» sökte och fann läkedom vid den dödes sista vilorum i Örebro. Det ungefär samtidigt författade Engelbrektspartiet i Karlskrönikan är, särskilt i versraderna om E:s slutliga öde, hållet i en hagiografisk ton, och detsamma gäller i äh högre grad om Ericus Olais skildring, där ordvalet i den bloddrypande redor görelsen för mordet vid Göksholm är lånat från bibeln och sankt Sebastians legend.

En modern konsthistorisk forskare (B. Waldén) förmodar, att ett särskilt kapell omkr. 1440 uppförts vid Örebro stadskyrka för att tjäna det nya helgonets dyrkan. Säkert är, att Örebro ännu framemot. den katolska tidens slut förblev en vallfartsort för E:s skull. Så sent som i mitten av 1500-talet berättas, att Uppsveriges bönder fortfarande inte kunde tala om E. utan att kalla honom »den helige sancte Engelbrekt».

Vid den tiden kom eljest Engelbrektskulten, medan denna i följd av reformationen efter hand avtynade, att ogynnsamt inverka på bedömningen av mannens personlighet och historiska gärning, och Olaus Petri gav E. ett kyligt eftermäle i sin krönika. Hertig Karl kritiserade först E., men under kampen med Sigismund vann dennes minne ny aktualitet, och uppfattningen om »Engelbrekt dalkarl» blev i hertigens läger av naturliga skäl så småningom positiv. Härmed sammanhänger det lovprisande omdöme om hans befrielseverk, som Axel Oxenstierna en mansålder senare (1640) uttalade. Under upplysningstiden på 1700-talet började E:s stjärna i viss mån åter dala. Men med romantiken och nationalliberalismen steg den igen och nådde en höjd, som den bibehållit fram till våra dagar. Som en märkespunkt i E:s postuma historia har man att betrakta det förhållandet, att bergsslagssonen Johan Olof Wallin i sin sista och yppersta dikt jämställde den »frie, modige Engelbrekt» med våra största konungar, den »förste Gustaf» och den »andre store». Till E:s popularitet har också bidragit den roman »Engelbrekt Engelbrektsson», som C. G. Starbäck utgav 1868–69 (många uppl., den senaste, förk., 1927) och som under lång tid var en omtyckt ungdomsläsning. Ett annat faktum, som belyser utvecklingen, ha vi att se däri, att i 1900-talets begynnelse en kyrka och församling i rikets huvudstad uppkallades efter E.; det är ett exempel, som i sitt slag torde sakna motstycke så snart det är fråga om icke kungliga personer av lekmannastånd.

Obestridligt är, att det sentida förhärligandet av E. mången gång har tagit sig överdrivna uttryck. Så är t. ex. fallet, när man framställt och uppfattat honom som den målmedvetne skaparen av en svensk folkrepresentation. Sistnämnda föreställning får anses ha präglat det femhundraårsjubileum, som Sveriges riksdag – på högst osäkra grunder – firade 1935. I övrigt har idealiseringen ofta medfört glömska eller förnekelse av sådana karaktärsdrag, som teckna våldsmannen och den hänsynslöst uppviglande agitatorn. E:s rykte och ära tarvar inga förskönande eller förstorande tillsatser. I en kritisk tid gjorde han svenskarna till herrar i eget hus, och vad som därvidlag fattades ännu vid hans bortgång blev för långa tider fullbordat blott några månader därefter; det skedde enligt riktlinjer, som han själv med järnhand uppdragit. Och utan hans verksamhet hade den säreget dynamiska evolution, som kännetecknade Sveriges statsliv under århundradet fram till Gustav Vasa, mänskligt att döma varit otänkbar; likaså Dalarnas »hundraåriga storhetstid». E:s bana har liknats vid en meteor, och som politisk personlighet har han få motsvarigheter i Europas medeltidshistoria. De närmaste parallellerna äro Skottlands frihetshjälte William Wallace (avrättad av engelsmännen 1305) och hans egen samtida Jeanne d'Arc. Om den förre påminner han särskilt genom sin sociala utgångsställning, om den senare bl. a. genom helgonglorian, om bägge genom den plats han för alltid erövrat i sitt folks nationalmedvetande. Segerrikt men på sistone tragiskt gestaltade sig själva livsödet för dem alla.

Ingen bild av E. – om en sådan någonsin funnits – har blivit bevarad. Det enda man vet om hans yttre är, att han var liten till växten; detta är intygat av Ericus Olai men också i en gammal gravskrift, som en gång stått att läsa i Örebro stadskyrka och som på den punkten kanske varit Ericus Olais källa. Den välbekanta staty (av Qvarnström), som i Örebro restes år 1865, är följaktligen i allt väsentligt en fantasiskapelse.

Författare

Gottfrid Carlsson.

Källor och litteratur

Källor: Perganientsbrev, kopiebok Å 20, fol. 328 ff., Genealogica 18 (Rasmus Ludvigssons släktbok), fol. 36, och Genealogica 71 (Peringskiölds förteckning över lagmän och häradshövdingar), allt i RA. – Akter rör. ärkebiskopsvalet i Upsala 1432, utg. af A. Lindblom (1903) ; Aktstykker vedrörende Erik af Pommerns Afsajttelse som Konge af Danmark, udg. ved Anna Hude (1897), s. 1; Arboga stads tankebok, utg. av E. Noreen och T. Wennström, 1 (1935–37), s. 220 (om Karin Laurensdotter) ; Die Chronica novella des Hermann Korner, hrsg. von J. Schwalm (1895) ; Diplomatarium Dalecarlioum (1842–53) ; Diplomatarium Svecanum, 5 (1858–65), s. 303; Hanserecesse von 1431–1476, bearb. von G. v. der Ropp, 1 (1876); Hansisches Urkundenbuch, 8 (1899), s. 697; Hist. handl. 7 (1S70), s. 10 ff.; A. Huitfeld, Danmarckis Rigis Krönicke (1652), s. 7S0 f.; E. H. Jahn, Danmarks politisk-militaire Historie under Unionskongerne (1835), s. 482; Permbref fr. Vestmanland, utg. af K. H. Karlsson (Vestmanlands fornminnesfören. årsskr., 3, 1884); Privilegier... för Sveriges städer, 1, utg. av N. Herlitz (1927); Regesta historico-diplomatica ordinis 'S. Mariae Theutoni-corum 1198–1525, hrsg. von E. Joachim u. W. Hubatsch, 1:1 (1948), nr 5808 (om Hans Kröpelin) ; Scriptores rerum Suecicarum medii sevi, 1:1 (1818), s. 151, 236, och 2:1 (1828); L. Sjödin, Arvid Siggessons brevväxling (Gamla papper angående Mora socken, 2, 1937), s. 82 ff. (om Karin Laurensdotter); Stockholms stads, jordebok 1420/–1474, utg. genom H. Hildebrand (1876), s. 63 (om Nils Engelbrektsson) ; C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens hist., 2 (1864) ; Sv. medeltidsregester 1434–1441, utg. av S. Tunberg (1937); Svenska medeltidens rim-krönikor, utg. af G. E. Klemming, 2 (1866) ; Sv. riks-archivets perga-mentsbref från och med år 1351 (1866–72), nr 756, 2514 (om Laurens Petersson), 2632; Svenskt diplomatarium fr. 1401, 1 (1875–84), s. 370 (om Laurens Petersson); Sverges traktater med främmande magter, 3 (1895). – N. Ahnlund, Engelbrekt (1934); dens., Engelbrekts gravskrift (Fornvännen 1946) ; G. Carlsson, Arboga möte 1435 (Hist. tidskr., 56, 1936); dens., Biskop Thomas sång om Sveriges frihet (1941); dens., Det engelbrektska upprorets begynnelseskede (Hist.'tidskr., 54, 1934); dens., Engelbrekt som helgon (Kyrkohist. årsskr., 21, 1920/21) ; dens., Senare medeltiden, 1. Tidsskedet 1389–1448 (Sveriges historia till våra dagar, 3 :1, 1941) ; K. Erslev, Erik af Pommern (1901) ; K. E. Forsslund, Sundborn (Med Dalälven från källorna till havet, 3:3, 1931), s. 94; H. Gillingstam, Medeltidsätten Slaweka (Personhist. tidskr., 45, 1947), s. 33; K. G. Gran-dinson, Vilken var Engelbrekts dödsdag? (Hist. tidskr., 53, 1933); B. Hildebrand, Esbjörn Blåpanna och hans arvingar (Personhist. tidskr., 35, 1934); T. Höjer, Studier i Vadstena klosters och birgittinordens historia intill midten af 1400-talet (1905), s. 309 f.; K. H. K[arlsson], Engelbrekt Engelbrektsson (Hist. tidskr., 11, 1S91); dens., Genealogiska anteckningar. 4. Medeltidssläkter med namnet Pik (Personhist. tidskr., 11, 1909); S. Kroon, Provinsialkonsiliet i Söderköping år 1436 (Scandia, 17, 1946); K. Kumlien, Karl Knutssons politiska verksamhet 1434–1448 (1933); dens., Med svenskarna och Engelbrekt (1935); H. Lagergren, Engelbrekt Engelbrektssons familjeförhållanden (Dalarnas hembygdsbok 1934) ; K. H. Lindberg,' Engelbrekts hemvist (ibid. 1935); S. Ljung, Söderköpings historia, 1 (1949) ; E. Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397–1457 (1934); dens., Engelbrekt (Scandia, 7, 1934) ; G. Lövv, Stora Mällösa i äldre tider (1922–1924); J. Nerén, Boka um Mälsa, 2 (1949); E. Neuman, Dateringen av den s. k. Karlskrönikans olika partier och antalet författare (UUÅ 1934); dens., Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde (Samlaren 1927, 1931, 1934); P. Norberg, Engelbrekts släkt (Personhist. tidskr., 32, 1931); E. Nygren, Registra ecclesie Lincopensis (1941, 1944) ; Ella Nyrin-Heuman, Källkritiska, textkritiska och språkliga studier till Ericus Olai: Chronica Gotborum (1944) ; H. Schück, Engelbrekt (1915; omtr. i dens., Svenska bilder, 2, 1940); P. Sondén, Johan Skytte och Oxenstiernorna (Hist. tidskr., 20, 1900), s. 152 f.; C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden, 3. uppl. (1911); S. Tunberg, Den svenska riksdagens uppkomst och utveckling intill medeltidens slut (Sveriges riksdag, 1:1, 1931) ; B. Waldén, Engelbrektsfejden (1934). – Meddelanden av fil. lic. H. Gillingstam, docenten K. Kumlien och läroverksadj. A. E. Löf.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Engelbrekt Engelbrektsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16127, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16127
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Engelbrekt Engelbrektsson, urn:sbl:16127, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2024-04-25.