Per Vilhelm Enström

Född:1875-03-16 – Marieby församling, Jämtlands län
Död:1943-07-14 – Marieby församling, Jämtlands län

Författare, Kulturhistoriker, Journalist


Band 13 (1950), sida 767.

Meriter

Enström, Per Vilhelm, f. 16 mars 1875 i Marieby sn. (Jämtl.), d. 14 juli 1943 där. Föräldrar: bonden Eric Olofsson i Bye och Anna Carolina Olofsdotter. Genomgick folkskola; jordbruks- och industriarbetare; hemmansägare i Fugelsta, Marieby 1904; kommunalt verksam; medlem i Radionämnden från 1936. Författare, medarbetare i flera tidningar.

G. 29 juni 1901 i Östersund m. Karin Bengtsson, f. 25 febr. 1883 i Sunne sn (Jämtl.), dotter av lantbrukaren Bengt Bengtsson och Maria Olofsdotter.

Biografi

E. åtnjöt aldrig annan skolbildning än elva veckors småskola i Marieby, ambulerande mellan gårdarna, och därpå en vinters folkskola i Brunflo, kombinerad med konfirmationsundervisning. Han var en intresserad elev, blev primus i klassen och redan vid åtta-nio års ålder led han enligt egen utsago av utpräglad skrivklåda. Strax efter avslutad folkskola skickade han in dikter till en jämtlandstidning och fick ej avvisande svar. År 1894 utgav han på eget förlag »Genom glasöugbågan. Visor av Pelle Gapatrast», 12 dikter på landsmål. Dessa äro glada och lustigt turnerade, ett par med känd melodi angiven. E. skrev även flitigt noveller, folklivsskildringar och följetonger och tränade successivt upp sin stil.

Först 1928, vid över femtio års ålder, ansåg E. sig mogen debutera med en verklig bok, »Före järnvägen. Sannsagor från Storsjöbygden». Liksom i sina senare böcker håller E. sig till, vad han känner bättre än någon annan, den jämtländska bondebefolkningen i sin hemtrakt vid Storsjön. Han stöder sig där främst på muntlig tradition; en del har berättats av E:s farfar, som i sin tur fått det från sin farmor, för en del står den siste sockenskräddaren Olof Mårtensson, en god sägenförtäljare. E. betraktar sig som återberättare efter dessa sagesman och som en översättare från jämtmålet, varigenom berättelserna enligt E:s åsikt förlorade en del av sin ursprunglighet. E. framstår i sin debutbok som en mogen författare, som har läroåren bakom sig. Han berättar med fart och spänning, realism och skämtsamhet. Berättelserna äro övervägande glada eller få åtminstone »ett lyckligt slut», men även hans sociala patos är här omisskännligt. Bakom hans intensiva medkänsla med den fattige pojken, vars möjligheter att få studera vidare äventyras av en enda frostnatt, eller med bonden Kraft, som förlorar sin förmåga att traktera sin älskade fiol men i gengäld lär sig uppskatta arbetet på sitt hemman, tycker man sig skymta personliga problemställningar. E. hade själv trots utpräglad studiebegåvning ej fått fortsätta att läsa. Som innehavare av eget hemman och far till nio barn kunde E. säkert också ha skäl att liksom i novellen om bonden Kraft skriva »den jord, som brukas för att ge föda åt folk och kräk» tål ej att ha »någon medtävlare om sin brukares intresse, tid och arbetsförmåga. I det fallet är hon mer svartsjukt noga än ett granntyckt kvinnfolk. Hon fordrar allt, om hon skall ge allt». E. ansåg sig alltid som i första hand bonde, i andra hand författare.

Redan ett år efter debuten utgav E. romanen »Ett år i Gråbacka», en allmogeskildring från 1800-talets slut, knuten till det jämtländska slättlandet kring Storsjön med den då lilla staden Östersund på några mils avstånd, med norrländskt hårt klimat men utan fjälltrakternas storslagenhet. Det är nödår och överbefolkning i socknen och utvandring till Amerika har väl ännu ej börjat men står för dörren. Jämförelse med Vilhelm Mobergs smålandsskildringar ligger nära till hands. E. är realist och epiker; han vet hur gammalt skrock och övertro äro inrotade hos folket, han känner allmogen på gott och ont, de rikas snålhet, de fattigas missunnsamhet, och han målar i mörka färger. Hans persongalleri är stort, och om någon psykologisk djuplodning är det ej tal, men hans gestalter ha liv och pregnans. Framför allt har boken liksom det mesta E. skrivit ett mycket stort kulturhistoriskt intresse. Från skildringar av bröllop, begravning, marknad i Östersund m. m. och till minsta seldon och smörbytta är allt äkta. I »Till sista skärven» (1933), med motiv från en jämtländsk dombok från 1820-talet, låter E. den lytte byskolläraren fungera som berättare av mordhistorien, i vilken han oskyldigt inblandats. Det är ondskan, som i den gamla Britas gestalt regerar; hon mördas, men enligt lagen skall liv mot liv gäldas, och den unge bonden Håkan slutar på stupstocken. Rättegångens olika skeden och själva avrättningen skildras med stor åskådlighet. E. fick här liksom för sin mest kända bok »Mitt i Sverige» (1936) mycket god presskritik.

»Mitt i Sverige» består av utdrag och återberättelser ur jämtländska kyrko- och domböcker mellan åren 1647 och 1811 och utgavs med anslag från Längmanska kulturfonden. E. säger själv i förordet, att det genom materialets art främst är de mörka sidorna, som framträda, men påpekar också med rätta, att »liksom man av den skugga ett föremål kastar kan något så när sluta sig till dettas form, kan man av de ofta mörka och ruskiga livsbilder och tragedier som de gamla luntorna berätta om, sluta sig till, hur livet i övrigt levdes». Genren var ju inte ny, men E:s utformning i stort sett lyckad. Urvalet: hädare, knektar, häxor, dråpare o. s. v., ger en skiftande bild, där man särskilt i de äldre utdragen kan utläsa Jämtlands särställning som gammalt norskt landskap och nyerövrad svensk provins. E. har dock ej följt målens avdömning i högre instanser, varför man ofta lämnas utan besked om personernas vidare öden efter häradsrättens ofta hårda domslut.

E. var en kunnig kulturhistoriker och flitig besökare på länsarkivet i Östersund. Han medarbetade bl. a. med några kapitel i »Östersunds historia» (1–2, 1936), utgiven av J. Bromé. Radion var E:s stora hobby, och han medverkade med kulturhistoriska kåserier och barndoms- och ungdomsminnen i ett flertal radioprogram under 1930-talets slut och 1940-talets början. Han tillhörde radionämnden från 1936 till sin död. Att E. med sin gedigna personlighet, där anspråkslöshet parades med kunnighet, även skulle bli kommunalt anlitad var naturligt; han var bl. a. kommunalnämndens ordförande och nämndeman. E:s rörande bildningskamp, hans kärlek till och kunskap om det jämtländska folket genom århundraden, hans försynt framförda men djupt kända rättfärdighetskrav och enkla, realistiska skildringskonst skapade respekt för hans författarpersonlighet.

Författare

Birgitta Lager.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Genom glasöugbflgan. Visor af Pelle Gapatrast, Östersund 1894. 35 s. (Pseud.) – Också ett julnöje. Berättelse af Pelle Gapatrast (Nordanfrån 1898, s. 10–12). – En julkomedi (ibid., 1899, s. 10–12). – Bron öfver vilda forsen (ibid., 1900, s. 6–7). – Utan beräkning. Folklifsbild (ibid., 1901, s. 5–7). – En historia från svagåren (ibid., 1902, s. 7–8). – Trollens skatt. Bysägen upptecknad (ibid., 1903, s, 5–8). – Auktionen. För Jämtlands posten av Vallevan. Östersund 1905. Fol. (Pseud.) [Tidningsavdrag.] – Nödd och tvungen. Av Vallevan. Östersund 1905. Fol. (Pseud.) [Tidningsavdrag.] – Kärlek och sockerärter. Sägen från Marieby upptecknad. (Jämten 1908, s. 22–23). – Hon lydde sin mor. En liten historia. (Nordanfrån 1907, s. 16). – En liter till jul (ibid., 1908, s. 14–16). – Natt-frost. En liten historia upptecknad för Jämten (Jämten 1908, tr. 1907, s. 45–46). – Kärt julfrämmande (Nordanfrån 1909, s. 5–7). – Arbetsglädje. En liten historia. (Jämten 1910, tr. 1909, s. 73–75). – Jämtpolskan (Nordanfrån'1911, s. 2–3). – Nu å för [Dikt] (Jämten 1911, tr. 1910, s. 46–48). – Däri skölrnselinga [Dikt.] (ibid., 1912, tr. 1911, s. 16–17). – Gammalt och nytt (Jämten. Fören. Jämtslöjds årsbok 1913, s. 26–27). – En skolmästare i den gamla goda tiden. Jämtländsk kulturbild från 1850. (Korrespondens 1916, s. 56–57. – Om je ha fått studere ... [Dikt.] (Jämten. Fören. Jämtslöjds årsbok 1916, s. 81). – Före järnvägen. Sannsagor från storsjöbygden. Sthm 1928. 176 s. – Historien om ett slåtteränge. Efter gamla handlingar. (Fornvårdaren, 2:4, 1929, s. 188–191). – Ett år i Gråbacka. Sthm 1929. 310 s. – Historien om ett storskifte [i Fogelsta och Byoni]. Anteckningar ur gamla bypapper (Jämten, Årg, 24, 1930, s. 182–189). – Flykten undan bödelsyxan (Fornvårdaren, Bd 5, 1933, s. 12–14). – Till sista skärven. Berättelse. Sthm 1933. 261 s. & omsl. [Omsl.:] Till sista skärven. Roman. – Prosten Claudius (Claes) Halling. »En lärd och uppbygglig ordningsman.» (Fornvårdaren, Bd 5:2, 1934, s. 128–154). – Ett blad ur Troll-Maxens historia (Fornvårdaren, 5:3, 1935, tr. 1936, s. 232–234). – När ödet leker. Kärleksroman. Sthm 1935. 174 s. – De militära förläggningarna (Östersunds historia, utg. av J. Bromé, D. 2, 1936, s. 261–276; tills, med II. Ericsson). – Ett kyrkobygge för hundra- . femtio år sedan. Anteckningar ur sockenstämmo- och visitationsprotokoll [Brunflo.] (Fornvårdaren, 5 : 4, 1936, s. 331–356). – Mitt i Sverige. Anteckningar rörande ståndspersoner och menig allmoge ur kyrko- och domböcker mellan åren 1647 och 1811. Sthm 1936. 338 s. – Till person- och kulturkrönikan. (Östersunds historia, utg. av J. Bromé, D. 2, 1936, s. 327–350; tills, med Anna Werner). – Mannen som kunde för mycket. Alltför många svar vid prosteförhör renderade stockstraff och böter. Anteckningar efter en dombok' från år 1733 (Jämten, Årg. 32, 1938, s. 126–128). – Kulturbilder från gamla Östersund (Gamla Östersund, 1939, s. 3–13). – En afrikaforskares reseintryck från Jämtland (Jämten, Årg. 36, 1942; s. 88—91).

Källor och litteratur

Källor: Mariebys försts födelsebok 1875, vigselbok 1901 och dödbok 1943. – E:s egna skrifter. – Samling av tidningsklipp rörande E., P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm. – J. Ingelow & Ivar Nilsson, Svenska folkförfattare (1929); Per Nilsson-Tannér, Kring press och parnass (1933); nekrologer i dagspressen; intervju med E. i Dagens Nyheter 13 okt. 1936. – Meddel. från Radiotjänst, Stockholm, och av riksarkivarien Ingvar Andersson.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Vilhelm Enström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16210, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2019-11-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16210
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Vilhelm Enström, urn:sbl:16210, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2019-11-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se