Abraham Bäck

Född:1713-10 – Söderhamns församling, Gävleborgs län
Död:1795-03-15 – Stockholms stad, Stockholms län

Anatom, Läkare, Livmedikus


Band 07 (1927), sida 71.

Meriter

Bäck, Abraham, f. i mitten av okt. 1713 i Söderhamn, d. 15 mars 1795 i Stockholm. Föräldrar: handelsmannen Karl Olsson Bäck och Margareta Broo. Elev vid Gävle skola från 1726 och vid dess gymnasium från 1727; student i Uppsala 5 okt. 1730; disp. 18 dec. 1734 (Specimen physicum de aëre ejusque in corpus humanum effectis; pres. N. Rosén) och 17 maj 1740 (Meditationes theoretico practica) de dignoscenda et curanda imminente phthisi pulmonali; pres. N. Rosén); med. doktor 20 dec. 1740; vistades för studier utrikes 1741—45 och blev därunder bl. a. student i Leiden 27 sept. 1741. Ledamot av Collegium medicum 11 mars 1741; sökte, ehuru förgäves, medicinsk professur och adjunktur i Uppsala 1741 och medicinsk professur i Lund 1744; uppförd på tredje förslagsrummet till assessor i Collegium medicum 23 jan. 1742 och 5 nov. 1742 samt i andra rummet till samma befattning 27 mars 1744; öppnade praktik i Stockholm hösten 1745; assessor i Collegium medicum 14 dec. 1745; erhöll av Collegium medicum i uppdrag att hålla publika anatomiska lektioner i Stockholm 28 sept. 1747; uppfördes på andra förslagsrummet till medicine professuren i Åbo 1747 (se kanslerns skr. till K. Maj:t 22 jan. 1748) och på andra förslagsrummet till stadsfysikusbefattningen i Stockholm 4 maj 1748; hovmedikus 1748; anatomie professor i Stockholm 10 mars 1749; livmedikus 1749; läkare vid Serafimerlasarettet 1752 men lämnade följande år denna befattning; arkiater och preses i Collegium medicum 3 dec. 1752; ledamot av sundhetskommissionen 17 apr. 1753—1766, av tabellkommissionen 9 nov. 1763 och av kommissionen för åtgärder mot pestsmittan 28 jan. 1772—1773 (bet. ink. 13 apr.); drottningens läkare 1773; var dessutom ledamot av direktionen över Strandbergska läkarinrättningen. LVA 1742 (preses 1746, 1764 och 1793); LVS 1743; ledamot av Sällskapet pro fide et christianismo 1771; RNO 1773; ledamot av Patriotiska sällskapet 1782, av Uppfostringssällskapet 1786 och av utländska lärda sällskap.

Gift 20 mars 1755 med Anna Charlotta Adlerberg, f. 8 juni 1737, d. 24 febr. 1767, dotter till kammarherren Olof Adlerberg.

Biografi

B. är en av de centrala gestalterna i det svenska medicinalväsendets organisationshistoria. I mer än fyra decennier beklädde han som preses i Collegium medicum den främsta posten i medicinalförvaltningen under en period, då grunden i mycket lades till den kommande utvecklingen, och hans insatser kunna spåras på nästan varje punkt, där ett avgörande framsteg vanns. Sin förklaring äger detta naturligtvis främst i hans personliga egenskaper. Men det är ingen tillfällighet, att dessa på ett så fruktbärande sätt kunde göra sig gällande. Hans verksamhet inföll under den tid, då en verklig medicinsk vetenskap började utkristallisera sig ur den empiriska läkekonsten och de olika systemens skolmedicin, och hans insats bestod till ej ringa del däruti, att han, bättre utrustad än sina föregångare, kraftigt medverkade till att skapa de organisatoriska förutsättningarna för en av de nya grundsatserna genomsyrad sjukvård.

Sin fader hade B. förlorat redan 1720, och ryssarnas härjningar 1721 förstörde familjens egendom, men en morbroder, rådmannen Anders A. Broo, tog sig an gossen, och ett nytt gifte, som modern ingick med borgaren Halvard Hedenberg, skänkte åter B. en faders omvårdnad och stöd. Så kunde han efter studier vid hemstadens skola och gymnasium få fortsätta i Uppsala. Meningen var, att han skulle bli präst, men då han en gång bevistade en anatomisk demonstration, väcktes hos honom en oemotståndlig lust för medicinska studier. Själv har B. på gamla dagar (i åminnelsetalet över Z. J. Strandberg) med kärv oförbehållsamhet skildrat det förfall, vari de medicinska studierna i Uppsala råkat under Olof Rudbeck d. y:s och Lars Robergs sista år. Men han har också, i ungdomsminnets och det självupplevda genombrottets förenade glans, tecknat det nya tidevarv, som inbrutit för läkekonsten i Sverige, sedan den medicinska adjunkturen i Uppsala övertagits av den unge Nils Rosén. B, blev Roséns lärjunge, och hans studier fingo tack vare dennes undervisning från början en modern, om ock empirisk läggning. Måhända kan man även i dem från början spåra en personlig inriktning. Hans första, av honom själv författade akademiska specimen »De aëre» sökte utreda en av de allmänna faktorer, som påverka folkhälsan (1734), hans gradualavhandling (1740) hade till ämne folksjukdomen tuberkulos, och en ny avhandling, varmed han (1741) speciminerade för den professur, som Linné då erhöll, avhandlar väl med klok moderation bruket av inhemska medicinalväxter, för vilket tiden ivrade i syfte att lätta handelsbalansen, men äger för eftervärlden sitt egentliga intresse genom den redogörelse, som däri på grundvalen av egna iakttagelser lämnas för en svårartad rödsotsepidemi i Helsingland 1739. På många sätt skulle den blick för epidemiologiska och folkhygieniska spörsmål,.som sålunda redan ynglingen röjde, komma mannens verksamhet till godo. Så var det ett varsel om kommande tider, att B. i 1741 års avhandling krävde insamlandet av noggranna berättelser om farsoterna (»historiæ accuratæ, multis annis collectæ») såsom grundval för deras bekämpande, en tanke, till vilken han återkom även i sitt nedan-nämnda tal om gagnet av ett sjukhus (1746).

Det har redan framgått, att B. genast efter ernådd doktorsgrad ansåg sig kompetent till professur. Någon tanke på att vinna företräde framför Linné hyste han dock ej själv, och den ridderlighet, varmed han under konkurrensen bemötte sin överlägsne medtävlare, grundlade eller befäste en vänskap, vilken ogrumlad skulle vara till livets slut. Större hopp gjorde sig B. om den medicinska adjunktur, som tillsattes omedelbart efter professuren, men han fick här stå tillbaka för J. G. Wallerius, oaktat Linné gav honom ett obetingat företräde framför denne sin antagonist i professorskonkurrensen. Själv lämnade B. de akademiska tvisterna bakom sig och styrde kosan till utlandet för att på sedvanligt sätt fullborda sin utbildning. Om hans färd förtäljer, jämte ett antal brev till Linné, en ganska utförlig, ännu bevarad journal. Resan ställdes väster ut, till Holland, England och Frankrike. Till en början slog han sig ned i Leiden, där han dröjde ett år under trägna studier för den berömde anatomen B. S. Albinus m. fl. I Paris, dit han kom på hösten 1743, trivdes han synnerligen väl; först efter mer än ett år, i dec. 1744, slet han sig lös, »så till säjandes med våld, ty eljest hade ock tillstundande året gått med i den behageliga orten». Från Paris reste B. till Leipzig och dröjde därefter i Hälle och Berlin. Överallt fick han tillträde till de ledande vetenskapliga kretsarna. Linnés namn var honom städse den bästa introduktionen. Å sin sida gengäldade han den förmån, som härigenom bereddes honom, med att oförtrutet tjäna som mellanhand mellan Linné och utländska botanister. Han gjorde propaganda för sin väns åsikter och system, skaffade med den största energi och framgång frön och växter till den botaniska trädgården i Uppsala och påtog sig mödan att övervaka korrekturläsningen och tryckningen av. Parisupplagan av Systema naturæ (1744). På grund av det nära samband, som alltjämt rådde mellan medicinen och botaniken, drev B. även för egen del forskningar i sistnämnda ämne. De mångsidiga intressena hindrade honom emellertid ingalunda i hans egentliga uppgift, de medicinska studierna. Vad utlandet här bjöd honom framför Sverige var tillfällen till anatomiska dissektioner, kliniska studier och obduktioner, och under trägen »uppvaktning» samlade han vid de stora sjukhusen en fond av erfarenheter, som skulle befrukta hans kommande livsverk. Till hemlandet trängde snart också rykten om hans framgångsrika arbete i anatomien. »Man gör», rapporterar Linné med en återklang från befordringsstridernas dagar, »här visst folk ganska ont i magan, då man talar om Hr doktorens stora progresser däruti.»

Allteftersom tiden led, blev frågan om B:s placering efter hemkomsten brännande för honom själv och kanske än mer för hans vän Linné. På dennes tillskyndan sökte han, ehuru åter förgäves, professur i Lund, och Linné ingav honom även tanken att försöka bli antagen till kronprinsparets läkare. Den glänsande utsikten kunde ej annat än locka honom (»apropos, det vore ej oävit, prinsens medicus»), men han visste också, »vad det är för ett capricieust djur, fortuna medici apud magnates», och undrade, om det ej vore bättre att »hava i början göra med smått folk, och genom dem såsom den rätta gången komma småningom upp till de stora, så har man stadig grundval att bygga på». Sådan blev också hans bana. Efter sin hemkomst i sept. 1745 öppnade han i huvudstaden en enskild praktik, som väl ej kunde förebygga en ny motgång i befordringsväg, i det han 1748 fick stå tillbaka för den sedermera som donator bekante Zak. J. Strandberg vid besättandet av stadsfysikussysslan i Stockholm, men dock uppenbarligen för honom själv blev för att tala med Linné alltmera »aurea». Sedan han 1748 genom ackord förvärvat en hovmedikussyssla, steg han också raskt i hovtjänstens grader, och hos de olika generationerna av den kungliga familjen förblev »hans läkarbiträde efterlängtat och oavbrutet». Som praktiker har B. karakteriserats som sorgfällig och, »kanske överflödigt», försiktig (Odhelius). En stor samling av sjukdomsberättelser, ordinationer och anteckningar vittnar alltjämt om hur omfattande hans praktik varit, men denna gren av hans verksamhet blev dock ej hans förnämsta insats.

Redan under B: s utländska resa hade hans egen lärdom och Linnés rekommendationer öppnat de vetenskapliga samfunden för honom, och kort efter sin återkomst erhöll han förtroendet att leda Vetenskapsakademiens förhandlingar. Nedläggandet av presidiet (1746) gav honom tillfälle att offentligen utveckla ett reformprogram, som framväxt ur hans utländska erfarenheter. Det skedde i ett tal, vilket omspänner hela medicinalväsendets organisation men som till sitt förnämsta ögonmärke har »nyttan som tillflyter läkarekonsten av ett väl inrättat läsarett». Tanken var ju ej ny eller för B. egendomliga insamlingar av medel till en sjukhusfond pågingo sedan någon tid, och kravet framfördes denna gång samtidigt av den vetenskapliga kirurgiens skapare i vårt land, Olof Acrel. Men otvivelaktigt gav 1746 års aktion en välbehövlig impuls. Vad B. som medicinens målsman särskilt hoppades av sjukhuset var just vad han själv måst söka i utlandet, rikare tillfällen till allsidig klinisk utbildning i förening med patologisk-anatomisk demonstration. Medan han väntade på att frukterna av initiativet skulle mogna, öppnades för honom ett tillfälle att främja åtminstone ett av dessa önskemål. Mellan läkare och kirurger rådde vid denna tid en skråmässig jalusi, och båda parterna tävlade bl. a. om att vinna ett försteg genom att tillrycka sig uppgiften att anordna offentlig undervisning i huvudstaden. B., som redan i slutet av år 1745 fått en assessorsplats i Collegium medicum, åtog sig nu (1747) på dess önskan att svara för de anatomiska föreläsningarna och demonstrationerna, och han höll även följande år dylika, först i Vetenskapsakademiens sal på Riddarhuset och sedermera på den av kollegiet disponerade anatomisalen. Ehuru han året därpå uppmuntrades med en professorstitel, drogs emellertid hans intresse av mångahanda andra värv från föreläsningsuppgiften, för vilken han ej heller uppbar någon annan ersättning än »det lilla», som åhörarna frivilligt ville ge. Föreläsningarna dogo sålunda liksom tidigare bort av sig själva, och det hela stannade vid en ansats, vars största intresse är, att den pekade framåt. En viktigare roll spelade B. för den andra stora medicinska institutionen i huvudstaden, Serafimerlasarettet. Efter det initiativ, han och Acrel tagit 1746, fick frågan ej mer dö. B. utarbetade med tillgodogörande av sina utländska erfarenheter förslag till sjukhusets inredning, han bidrog med projekt till sjukhusfondens förstärkande, och då den direktion av serafimerriddare, åt vilken K. M:t uppdragit att taga befattning med lasarettets anläggning, fann tiden inne att skrida till handling, övertog lian jämte Acrel uppgiften att organisera inrättningen. Den 30 okt. 1752 mottogos de första patienterna, men B. lämnade kort därpå läkarbefattningen vid sjukhuset, hindrad av sina gamla plikter mot konungahuset och de nya, som tillföllo honom, sedan han 1753 tillträtt presidiet i Collegium medicum. Hans direkta insatser för sjukhuset inskränka sig alltså till dess tillkomsthistoria och första organisering men voro i båda avseendena av väsentlig betydelse. Redan som student hade B., såsom ovan framhållits, intresserat sig för de inhemska medicinalväxternas användning, och hans studier hade ju i förening med det trägna tankeutbytet med Linné riktat hans håg åt botaniken. Han var själv ivrig växtsamlare, och då han nu fick en institution till sitt förfogande, uppstod hos honom tanken att förena den med en botanisk trädgård, specialiserad på medicinalväxternas odling för sjukhusets behov. Planen vann Linnés livliga bifall och realiserades omedelbart med dennes kraftiga understöd. Sedan B. lämnat läkarbefattningen vid lasarettet, övergick vården av hans skapelse efter någon tid till P. 3. Bergius, och fastän B:s trädgård 1774 av ekonomiska skäl måste slopas, kan man sålunda säga, att hans tanke, realiserad efter mera storslagna mått, fortlever i den Bergianska trädgården.

Med presesbefattningen i Collegium medicum, som tillföll B. efter Evald Ribes död, nådde hans framskjutna och synnerligen inflytelserika ställning i Stockholms läkarvärld sin fullkomning. B:s förmögenhetsvillkor voro synnerligen goda. Till de rikliga inkomster, som praktiken skänkte, kommo löneförmånerna och slutligen ett betydande arv efter hans morbroder och välgörare Anders Broo. Om B. någon gång på allvar fruktat »fortuna medici apud magnates», var det ett onödigt bekymmer. Vid hovet stod han alltid väl, och flera av rikets mest framskjutna män, bland dem ledande hattar såsom Karl Gyllenborg, Karl Hårleman och Karl Gustav Tessin, anlitade med städse oförminskat förtroende hans vård. B: s brevväxling med Linné förvarar flera vittnesbörd om att denna gren av hans praktik för honom öppnade vägar till de ledandes öra, som kunde anlitas även till fromma för både allmänna angelägenheter och vänner. Betydelsefull var även B: s nära vänskap med Linné. Hade man förut icke utan skäl klagat över bristande växelverkan mellan vetenskapens och praktikens målsmän, erbjöd sig numera en träget anlitad möjlighet till förtroligt samarbete med den medicinska fakulteten i Uppsala i alla medicinalväsendet och ej minst dess personalförhållanden berörande frågor. I Collegium medicum med dess länge outvecklade organisation intog preses mindre en chefs än en kommittéordförandes ställning, men otvivelaktigt gåvo både B: s personlighet och hans allmänna position en betydande vikt åt hans ord. Inom den kollegiala kretsen kunde naturligtvis motsättningar ej undvikas. B. saknade ej anledning att stundom förmana sina kolleger till endräkt, men även mellani dem och honom själv synas slitningar ej ha uteblivit. Ett eko av dylika hör man då och då i Linnés brev till B. »Upphör intet», heter det exempelvis en gång (1 jan. 1756), »att upphjälpa medicinen, fast M[in] Brs collegae aldrig så sätte sig emot; ty det är barbaries seculi.» Går man till kollegiets protokoll, finner man, att B. stundom överröstades, även i viktiga frågor, men därav följer ju ej, att ledningen glidit ur hans händer. I det hela torde han tvärtom på ett lyckligt sätt ha förenat sinnena och förstått att göra sin mening gällande. En samtida, som själv deltog i arbetet, ansåg sig ej oväldigare kunna teckna hans insats än genom att hänvisa till skillnaden i medicinalväsendets beskaffenhet vid början och slutet av hans bana och tillerkände honom både »en stor förtjänst därav» och ett nit, som fann sin belöning i varje framsteg (Odhelius). Med kollegiets ursprung ur en läkarsammanslutning följde mycken obestämdhet i dess befogenheter. Under B:s tid utfärdades emellertid nya instruktioner, som något bättre utbildade dess ställning som medicinalväsendets centralmyndighet (21 juni 1763 och 29 juli 1774). I samma riktning verkade det, att den sundhetskommission, som av ständerna ställts vid kollegiets sida och givetvis inskränkte dettas makt, även om dess preses hade plats däri, år 1766 indrogs tillsammans med andra utomordentliga ständerkommissioner. I stället utvidgades väl kollegiet tid efter annan med representanter för särskilda intressen, men den kollegiala andan visade sig säkerligen stark nog att assimilera dessa icke alltid välkomna tillskott. En väsentlig styrka för kollegiets verksamhet medförde det, att denna i motsats mot vad tidigare varit förhållandet nu började underlättas genom ganska rikliga tillgångar. Då B. tillträdde presesbefattningen, blev sålunda den tack vare ett kort förut beviljat monopol på försäljning av utländska mineralvatten bildade »mineralvattensfonden» en välkommen förstärkning för verkets kassa, och sedermera skapades genom anslag, av vilka det viktigaste var den vid 1756 års riksdag först beviljade medicinalfonden, så småningom en verklig medicinalstat. Mycken vikt lade kollegiet i enlighet med tidens sed vid att hävda sin rang, vilken icke minst på grund av dess obestämda ställning i förvaltningen var underkastad en viss oklarhet, och B. undandrog sig ingalunda att strida för sitt verks tillbörliga hedersrum vid. solenna tillfällen.

Sin presesbefattning tillträdde B. med ett tal om vad som av medicis bör iakttagas till medicinens upphjälpande och kvack-salveriets utrotande. Protokollet redogör ej för hur orden föllo vid det högtidliga tillfället, men man tager knappast fel om man utgår från, att B. ej blott talat allvarsord om läkarens plikter utan även hävdat sin kårs företrädesrätt. Liksom hans plats här var given i den gamla striden för de vetenskapligt utbildade läkarnas sak, var hans ställning förutbestämd av yrkestraditionerna i den likaledes gamla striden mellan läkare och kirurger. Brevväxlingen med Linné visar, att han likaväl som denne från början nalkats frågan med en hetsig iver, vilken för eftervärlden lätt ter sig som uppjagad av trånga kårintressen, men den visar ock, att hans hållning modererats med åren och ansvaret. I verkligheten betyder detta dock mindre, att han dämpats av erfarenheten, än att problemet i grunden förskjutits genom fältskärsyrkets utveckling från ren hantverksmässighet mot. verkligt vetenskaplig kirurgi. Ett uttryck fick B:s mognade ståndpunkt, då han använde sin vänskap med Linné för att kraftigt medverka till Olof af Acrels doktorspromotion i Uppsala medicinska fakultet år 1760, varigenom kirurgiens nu uppnådda vetenskapliga självständighet symboliserades, och samtidigt, ensam mot alla sina kolleger, tillstyrkte, att den i de föregående stridigheterna djupt inblandade anatomie och kirurgie professorn Roland Martin skulle få säte och stämma i Collegium medicum.

Klart framträder B: s personliga intresse och insats i den kanske viktigaste av de reformer, som tillhöra hans tid, utvecklandet av provinsialläkarorganisationen. Redan i sina akademiska speci-mina hade han påtalat läkarbristen i landsorten, och när han 1746 i Vetenskapsakademien uppdrog grundlinjer för medicinalväsendets utveckling, ägnade han ett betydande utrymme åt samma sak. Han räknade då blott nio provinsialläkare, men vid slutet av hans bana hade antalet stigit till fyrtiofem, vartill kommo ett tjugutal stadsläkare. På intet sätt är emellertid betydelsen av B: s ingripande på detta område uttömd med den andel, han kan ha haft i det storslagna kvantitativa resultatet. Hans brevväxling med Linné bär gång på gång vittnesbörd om hur uppmärksamt han följde läkarutbildningen och hur ivrigt han kämpade mot tendenser, som motverkade kravet på en hög standard. Ett svårt hinder var därvid det lättvindiga sätt, varpå det svensk-pommerska universitetet i Greifswald bortskänkte medicine doktorsvärdigheter, och på denna fråga spillde B. — liksom Linné — mycket bläck utan avgörande resultat. Till B: s tid hör organiserandet av den så länge eftersträvade medicinska undervisningen i Stockholm genom inrättandet av de professurer, varur Karolinska: institutet framgått. De unga läkare, som sökte B:s råd för sina studier, omfattades av honom med en faderlig välvilja, som än mer ökades, om de ägnade sig åt hans älsklingsämne, naturalhistorien. Sina protegéers bana sökte han på allt sätt befrämja. Om hans omdöme om personer alltid var pålitligt synes kunna ifrågasättas. Linné drog stundom lämpligheten av hans rekommendationer i tvivelsmål, och Odhelius fritog sig, då det gällde att hedra hans minne, från att undersöka, huruvida hans gunst »alltid träffade de värdigaste eller de skickligaste». Men mera än ett eller annat dylikt misstag betydde säkerligen även för kåren den vänskap, som förband medicinalväsendets främste man med många av de praktiserande läkarna och tog sig uttryck i en förtrolig, ej minst för bevarandet av intressenas friskhet i isoleringen på landsbygden betydelsefull brevväxling. Ett vackert vittnesbörd om den vetenskapliga anda, som upprätthölls inom den växande läkarkåren, äro många av de läkarberättelser, som ingåvos till kollegiet och genom dess cirkulär av 23 apr. 1755 gjordes årliga och obligatoriska. Provinsialläkarnas årsberättelser blevo en motsvarighet till de »historias accuratas» om farsoterna, som B. krävt i sin ungdom, och de ha också betecknats som »början till en svensk epidemiologi».

Om B:s uppmärksamhet från början varit riktad åt de epidemiska sjukdomarna och deras återverkan på folkhälsan, kunde hans intresse för frågan ej annat än stärkas och vidgas, då han deltog i Vetenskapsakademiens arbeten eller samtalade om rikets ställning med de ledande hattpolitiker, som sökte hans läkarhjälp. Överallt, där man önskade industrialisering och hastig utveckling av Sveriges näringsliv, såg man i befolkningens otillräcklighet ett av de svåraste hindren för realiserandet av dessa planer, och dylika åskådningar återklinga även i uttalanden av B. Det var sålunda endast naturligt, att han skulle bliva starkt intresserad för de i Vetenskapsakademien framträdande strävandena att skapa en svensk befolkningsstatistik och för tabellkommissionens arbete, vari han från 1763 deltog. Redan 1746 erbjöd han sig att hjälpa sekreteraren Per Elvius vid utarbetandet av förslag till fullkomligare födelse- och mortalitetstabeller med uppgifter även om dödsorsakerna och medverkade sedan till tabellformulärens redigering i vad angick sjukdomarnas benämning; en uppgift, att en av B. författad vägledning för dödsorsakernas bestämmande jämte medicinska och dietiska råd skulle ha tryckts och utdelats till kyrkorna synes däremot vara oriktig.

De oroande siffror rörande den svenska befolkningsrörelsen, som framkommo genom tabellverket, föranledde B. att vid presidiets nedläggande i Vetenskapsakademien 1764 framträda med ett programmatiskt tal om farsoterna, varvid han även kunde stödja sig på det rikhaltiga material, som numera fanns sammanfört i P. J. Bergius berömda översikter och alltjämt inströmmade genom provinsialläkarnas berättelser. En betydande del av B:s tal är ägnat åt farsoternas orsaker. Så länge smittans verkliga natur var okänd, var han väsentligen hänvisad till samma problemställning som i sina ungdomsskrifter, och han söker sålunda i sociala missförhållanden, otjänlig föda vid skämd eller felslagen skörd, de hemsökta orternas topografi och sjukdomsperiodernas klimatiska förhållanden allmänna orsaker, som likformigt kunna påverka hälsotillståndet. På grund av iakttagelser särskilt av sjukdomars uppblossande efter infekterade truppers marschvägar lägger han härtill även sjukdomarnas överförande från den ena orten till den andrå genom smitta. Den spirande epidemiologiska litteratur, till vilken talet utgör ett högst intressant bidrag av bestående värde, följde B. ined intresse och mycken erkännsamhet för andras arbeten. Då tillfälle bjöds, sörjde han även för att utlandet fick del av de svenska undersökningarna och iakttagelserna på epidemiologiens område (jmfr Karl Magnus Blom). Lika ivrigt som i det vetenskapliga arbetet för folksjukdomarnas utforskande deltog B. i de praktiska åtgärderna för deras bekämpande och för folkhygienens höjande. Många voro de, som här samarbetade, och det låter sig ej städse fastställas, vilken äran av uppslag och initiativ tillkommer. Men alltid är B. med, uppmuntrande, ledande och personligt verksam, det må nu vara fråga om åtgärder mot de veneriska sjukdomarna, bekämpandet av missbruk av brännvin, kaffe och te, förbättrad barnavård, barnmorskeväsendets och förlossningskonstens befrämjande eller spridandet av cirkulär och lättfattliga medicinska folkskrifter. Särskilt viktig var hans insats för smittkoppympningen. Även till husdjuren sträckte sig B: s intresse, och det svenska veterinärväsendet har honom att tacka för kraftiga handtag under denna sin grundläggningstid.

Vid det första sammanträde i Collegium medicum, vid vilket B. presiderade, ventilerades den sedan någon tid aktuella frågan om farmakopéns revision, och den förblev sedan i decennier föremål för hans osparda möda. Även här var det ju på ett gammalt intresse, B. grep tillbaka, I arbetet kommo hans botaniska studier till sin rätt, och ej minst på denna punkt drog han fördel av det trägna tankeutbytet med Linné och dennes alltid redobogna hjälp. Av kollegerna hade B. till en början trots vidlyftiga diskurser och arbetsplaner föga biträde, men äran av farmakopéns slutredigering synes väsentligen tillkomma David Schulz von Schulzenheim. Den nya farmakopén, som mottogs med mycket bifall, utkom 1775 och följdes alltjämt av nya upplagor, av vilka ännu den fjärde (1790) trycktes under B: s tid och med hans nitiska medverkan.

Trots sin vidlyftiga praktik och sina många administrativa värv hade B. hela livet tid över för sina böcker. Han trodde sig alltid, för att låna tidens eget sirliga uttryckssätt, »med andra läkares erfarenhet böra. föröka, upplysa och stadga sin egen», och han samlade ett vackert, även aktuellt bibliotek, varav han till Collegium medicum skänkte »de äldsta läkares bästa verk», medan återstoden (1,907 nummer) efter hans död såldes på auktion. Vid sidan av böckerna gav B:s stora och ivrigt förkovrade växtsamling honom mycken vederkvickelse, helst om han med Linné — som under sina Stockholmsbesök var hans gäst — fick genomse rariteterna under vetenskapligt och förtroligt samspråk. En erinran om de båda vännernas gemensamma botaniska intresse är växtnamnet Basckea, av Linné bildat efter B:s namn. Frukter av B:s studier, forskningar och rön äro, utom de akademiska specimina och större tal, som i det föregående omnämnts, ett flertal smärre uppsatser av både vetenskaplig och populär syftning. Liksom Linné i B: s ungdom ägnat mycken omtanke åt hans karriär, gjorde han sig också mycket bekymmer för att få vännen lyckligt gift, och då B. vid ett par och fyrtio års ålder äntligen tog det viktiga steget, firades tilldragelsen i Uppsala med en ståtlig kollation, vid vilken Linné slog sig lös, »att jag på många år ej varit så nöjd». I sin hustru, »ett av skönhet och personliga egenskaper lysande fruntimmer», synes B. ha fått icke blott »en så ärbar, så vacker och behagelig, en mot sin man så kär maka» utan även en angenäm och representativ värdinna i det gästfria hemmet, som ett par år efter bröllopet flyttade till ett eget hus, Styckgjutarebrinken 6 (nu Hamngatan 38). Linnés tillfredsställelse över vännens giftermål hade nog blandats med ett visst vemod över att ungkarlstidens förtroliga umgänge, då »vishetens och dygdens älskare» om kvällarna i otvungna former samlades hosB.»quasi in theatro». nu skulle avlösas av »nova rerum facies, visiter, kollationer, rörelse i var vrå», men han var snart lika hemmastadd som förut. I sitt husliga liv drabbades emellertid B. av många sorger. Flera barn dogo tidigt, hustrun bortrycktes efter föga mer än ett decennium, och om än tvenne döttrar, båda lyckligt gifta, förljuvade hans ålderdom, upplöstes »mer än hälften av de banden, som hålla mig vid det jordiska», då den ende son, som Överlevt barna: åren, år 1776 togs ifrån honom. Nyheten nådde Linné, då slaganfallen redan förstört dennes själskrafter, men smärtan lockade mitt genom förvirringen fram en sista klar tanke: »Jag är brors, bror är min» — epilogen till en vänskap, om vilken Linné vittnat: »Hade jag ej haft M. K. Broder, hade denna världen varit mig mer än mörk.»

»En lätt kroppsställning, glatt sinnelag och föga sjuklighet» följde B. in i sena ålderdomen. Hans livsverk röjer en arbetsförmåga över det vanliga måttet. Klokhet, varsamhet, lugn och kraft voro egenskaper, som satte honom i stånd att uppbära sin ledande ställning,, att utjämna slitningar och bli en enande medelpunkt i den kår, vars främsta förtroendepost han så: länge innehade. Av Vetenskapsakademien anlitades han flera gånger som minnestalare, och hans åminnelsetal återspegla hans personalkännedom och intima förtrogenhet med medicinalväsendets utveckling under hans tid. Av betydelse som ett uttryck för den levande, samtida traditionen är hans teckning av Linné (1778). Det förblivande vittnesbördet om B: s vinnande egenskaper och de personliga relationer, dessa skänkte honom, utgör hans brevväxling, vilken jämte ovanberörda journaler, anteckningar och andra papper kommit till Karolinska institutets bibliotek. Från samlingen har autografintresset skilt Linnés brev till B. De som räddats till vår tid befinna sig emellertid numera till övervägande del jämte ett antal brev till B. från den yngre Linné i säkerhet i Vetenskapsakademiens bibliotek. Linnés kända brev till B., 524 till antalet, äro tillika med ett mindre antal brev från B. till Linné, vilka ensamma undgått förstörelse, tryckta i den Linnéanska brevväxlingen. Brev från B. finnas f. ö. flerstädes, bl. a. i Vetenskapsakademiens bibliotek till akademiens sekreterare m. fl. Vid sidan av den Linnéanska brevväxlingen och de Bergianska papperen utgör B: s skriftliga kvarlåtenskap en av de rikast flödande källorna till 1700-talets medicinska och naturvetenskapliga historia. De Bäckska papperen ha också för forskningen i denna haft stor betydelse, främst som första anledningen till och en huvudkälla för O. E. A. Hjelts monumentala arbete »Svenska och finska medicinalverkets historia», men de äro ingalunda ännu fullständigt utnyttjade. Uppsala universitetsbibliotek äger en självbiografi av B. — År 1797 lät Vetenskapsakademien över B. prägla en minnesmedalj i nionde storleken.

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Spec. phys. de aére ejusque in corpus humanum. effec-tis. Upps. 1734. 4: o (4), 55, (1) s (Diss., praDs. N. Rosén.) — Meditationes theor.-practicaj de dignoscenda et curanda imminente phtisi pulmonali. Upps. 1740. 4: o (4), 32 s. (Diss., pra?s. N. Rosén.) — Diss. med. de medicamentis domesticis eorumque usu in dysenteria. Upps. 1741. 4: o (1), 30 s. (DissL, resp. J. Bergius.) — Beskrifning om gräsmatken, som til ovanlig myckenhet syntes i Helsingeland, Gestrikeland och flere orter i maji, junii och julii månader år 1741 (VA Handl., 1742, s. 40—46). — Beskrifning på en af ler-brunnarna omkring Paris (ibid., 1745, s. 285—287). — Tal om nyttan som tilflyter läkarekonsten, af et väl inrättadt lazaret eller sjukhus i Stockholm. Sthm 1746. 38 s. (Praesidietal i VA 11 okt. 1746; även på tyska i Neue Sammlung verschiedener Schriften der grössten Gelehrten in Schweden, Bd 1, Köpenh. 1774, s. 195—236.) — Kort berättelse om vatn-polypen (VA Handl., 1746, s. 198—214). — Rön om negrernas svarta hud (ibid., 1748, ¦s. 9—15). — Rön om ormars bett, som äro mindre eller mer farlige (ibid., s. 231,—237). — De cornu piscis plane singulari carinse navis impacto (Acta phys.-med. acad. Leopoldino-Franc, Vol. 8, 1748, s. 199—216, pl. 4). — Herman Diedrich Spörings... äreminne, offenteligen på stora riddare-hussalen, efter K. Vetenskaps academiens befallning upprättadt d. 11. jan. 1749. Sthm [1749], 26 s. — Berättelse om blodsotén, som år 1743 gick öfver Hel-singland, upsatt af herr probsten Olof Broman i Hudigsvald, sammandragen och ingifven af Abraham Bäck (VA Handl., 1749, s. 209—220). — Tecken til sten i blåsan (ibid., s. 228—230). — Vattu-sot botad i lazarettet på Kungsholmen, 1752 i nov. och dec. månader (ibid., 1754, s. 314—322; 1755, s. 15'—27). — Åminnelse-tal öfver Fredric Hasselquist, hållit för K. Vetenskaps academien d. 6 maji år 1758. Sthm [1758]. 28 s. — Åminnelse-tal öfver Olof Celsius, hållit för K. Vetenskaps academien d. 13. dec. 1758. Sthm [1758]. 29 s. — Tal om farsoter, som mäst härja ibland rikets allmoge. Sthm 1765. 50 s. (Praesidietal i VA 25 juli 1764; även på tyska i Schwedisches Magazin, Bd 1, Köpenh. 1768, s. 363—444). — Tilläggning til [E. D. Salomons förut tryckta Berättelse om barn, som haft stryp-sjukan] VA Handl., 1772, is. 344—349). — Sättet at hjelpa dem til lifs som uptagas utur sjön och anses för drunknade (Inrikes tidn., 1775, N:o 48, 49): — [Brev om isländska skör-bjuggen] (U. von Troil, Bref rör. en resa til Island, Upps. 1777, s. 312—326). — Åminnelse-tal öfver... Carl von Linné, hållet i Kongl Maj: ts höga öfvervaro, för K. Vetenskaps academien d. 5 dec. 1778. Sthm 1779. 84 s. (Även på tyska, Sthm & Upps. 1779. 158 s., 1 pl. — Renes connati spinaaque dorsi incumbentes (Nova acta R. Soc. scient. Upsal., Ser. 2, Vol. 3, 1780, s. 32—35, pl. V—VII). — Åminnelse-tal öfver... Zacharias Johan Strandberg hållet inför K. Vetenskaps academien d. 29 maji 1793. Sthm 1794. 35 s. — Smärre artiklar i VA Handl. 1750, 1759, 1765- och i Almanackorna för 1786, 87, 1789—91, 'bref i olika ämnen i S. Baelter, Wårs Herras och Frelsares Jesu Christi historia, D. 6 (1760) och i C. C. Gjör-well's Alm. bibliotheket, St. 8 (1776) samt — i fören. med övriga tillkallade läkare — officiella berättelser och rapporter om kon. Adolf Fredriks och Gustaf III: s samt drottn. Lovisa Ulrikas sista sjukdom och död m. m.

Översatt: Th. Dimsdale, Nytt och nu för tiden antagit koppympningssätt. Sthm 1769. XXXIV, 148 s.

Källor och litteratur

Källor: Collegii medici skrivelser till K. M:t 23 jan. och 5 nov. 1742, 27 mars 1744, 2 okt. 1745 och 7 nov. 1747 samt Lunds akademis kanslers skrivelse till K. M:t 28 aug. 1744, RA. — Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, I: 4, 5 (1910,11); C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3: 1 (1913); J. A. Almquist, Sveriges bibliogr. litteratur, 2 (1906—11), N:o 4464; C. Forsstrand, Linné i Stockholm (1915); Th. M. Fries, Linné, 1—2 (1903); A. Hjelt, Det sv. tabellverkets uppkomst, organisation och tidigare verksamhet (1900); O. E. A. Hjelt, Svenska och finska medicinalverkets historia, 1—3 (1891—93); O. T. Hult, Den hist. utvecklingen av metoderna för farsoternas studeiande (Hygien, tidskr., 1916); A. Jensen, Söderhamns historia, 1 (1919); E. Muller, Linné och Abraham Bäck (Sv. Linnésällskapets årsskr., 1921); K. O. Larsson, Huvudstadens sjukhusfråga (1922); J. L. Odhelius, Åminnelse-tal öfver.. . doctor Abraham Bäck... d. 16 dec. 1795 (VA Åminnelse-tal, 1796); J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 1 "(1822).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham Bäck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16256, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16256
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham Bäck, urn:sbl:16256, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se