Carl Christian Böcker

Född:1786-05-24 – Finland (i Vasa)
Död:1841-05-01 – Finland (i Åbo)

Skriftställare, Ekonom


Band 07 (1927), sida 127.

Meriter

Böcker, Carl Christian, f. 24 maj 1786 i Vasa, f 1 maj 1841 i Åbo. Föräldrar: salpetersjuderidirektören i Österbotten Petter Elias Böcker och Anna Elisabet Castin. Fosterson hos kyrkoherden i Lillkyro Gabriel Rein efter faderns död 1791. Student i Åbo 7 okt. 1801; avlade kameralexamen 16 mars 1811 och juridisk examen. E. o. kopist i regeringskonseljens ekonomidepartement 14 maj 1811 och kopist i dess kansliexpedition 5 nov. 1811; auskultant i Åbo hovrätt 13 juni 1811; kopist i regeringskonseljens justitiedepartement 1 juli 1812—26 jan. 1814; förste sekreterare i Finska hushållningssällskapet 1813—33; erhöll professors titel 9 sept. 1821; medredaktör i Åbo tidningar 1834—41. Ledamot av trädgårdsföreningen i Abo.

Gift 16 okt. 1831 med Anna Katarina Cajander, f. o apr. 1799, t 26 dec. 1876, dotter till packaren Matts Cajander i Åbo.

Biografi

B. är en av Finlands mera betydande ekonomiska skriftställare under 1800-talet. Han tillhörde den generation, som bildar föreningslänken mellan det »ekonomiska tidevarvets» allmänna förhoppnings-fyllda entusiasm och de rationella, på naturvetenskapens tillämpning grundade metodernas seger under det följande århundradet. Sin egentliga livsuppgift fann B. som sekreterare i Finska hushållningssällskapet och utövade därjämte en ganska omfattande litterär verksamhet. Det var hans avsikt att kröna demia med en statistisk beskrivning över Finland, för vars utarbetande han sedan 1818 åtnjöt statsunderstöd. En del av hans samlingar, som då nått en omfattning av ett femtiotal band, förstördes emellertid i Åbo brand 1827, och det stort anlagda verket blev sedan aldrig fullbordat, men materialierna till detsamma, som förvaras i Finlands statsarkiv, utgöra en av forskningen alltjämt träget anlitad källa.

Ehuru B:s verksamhet i det hela ej tillhör Sverige, liar han dock genom sina inlägg i den svenska skogliga diskussionen gjort en betydande insats även i sitt gamla fädernesland. År 1819 utlyste K. M:t en pristävlan om ett förslag till den för Sverige mest fördelaktiga skogshushållningen och överlämnade sedermera till Lantbruksakademiens bedömande de inkommande svaren, tretton till antalet. Bland dessa var det tvenne, som framför de andra ådrogo sig uppmärksamhet, I. A. Ströms berömda, för den svenska skogsvården så betydelsefulla »Förslag till förbättrad skogshushållning i Sverige», som genast (1822) trycktes, och en av Ströms skrift framlockad, tydligtvis något hastigt utformad avhandling av B., vilken ligger till grund för dennes långt senare (1829) tryckta, aldrig avslutade arbete »Om skogars skötsel i Norden». B. fann en varm förespråkare i akademiens specielle sakkunnige, förvaltaren å Experimentalfältet professor O. Carling. Men meningarna voro mycket delade, och då man i allmänhet ville tillerkänna B:s tävlingsskrift större teoretisk, Ströms större praktisk förtjänst, stannade akademien vid att i sitt underdåniga utlåtande av den 9 juni 1823 föreslå en delning av priset mellan de båda författarna på villkor, att dessa samarbetade sina skrifter.

Utgångspunkten för pristävlan liksom för den skogliga diskussionen i allmänhet i vårt land var farhågorna för en hotande skogsbrist. Jämnåriga med den industriella exploateringen av våra skogar, hade dessa farhågor vid 1800-talets början vunnit ett herravälde över de allmänna åskådningarna, som återklingat ända fram emot våra dagar, då man ej dragit sig för att låta 1800-talets stora skogsexport begynna i ett redan överavverkat land. Vid sidan av denna alltid brännande fråga gällde meningsbrytningarna främst skogshushållningens teknik. Praktiken fasthöll alltjämt vid den nedärvda planlösa blädningen, som omhuldats av lagstiftningen i sparsamhetens namn men oftast blott erbjöd en ursäkt för att bortplocka de bästa och växtligaste träden. I litteraturen och i administrationens reformplaner hade däremot utlandets högre utvecklade skogsvård och spirande skogsvetenskap börjat återspeglas. Men det var ännu blott ett ämne för diskussion, hur våra självvuxna, nyckfullt sammansatta, ofta söndertrasade bestånd skulle kunna bringas till den likåldrigbet och slutenhet, som enligt föregångslandens erfarenhet var förutsättningen för en högre avkastning.

B: s tävlingsskrift sådan den föreligger i tryck kastar sig oförskräckt in i dessa problem. Den fortsätter därvid den opposition, som de bottniska trävaruproducenterna på 1700-talet rest mot statens regleringspolitik, men blicken har skärpts och anmärkningarna ha vunnit i principiell klarhet tack vare den ekonomiska liberalismens läror. I belysning av dessa och av den modernare uppfattningen av föryngringens problem upptager B. frågan om skogsbristen. Den bild av det skogliga tillståndet före den stora exploa- teringen, som lian därvid når fram till, överensstämmer nära med den uppfattning, som hävdats av den skarpsyntaste iakttagaren av de svenska skogarnas skick under detta skede, K. A. Agardh. Enligt B. kunde man så litet tala om allmän skogsbrist, att tvärtom massor av virke ruttnade bort i skogarna, men liksom Agardh framhöll han, att detta ingalunda uteslöt brist på tjänligt gagnvirke, timmer och hos B. långt och jämnt småvirke. Efter B:s av den moderna skogsvetenskapen bekräftade mening var emellertid denna olägenhet en biologiskt nödvändig följd av den planlösa blädningen, som kvarlämnade blott förtryckta individer och krymplingar. Vad särskilt exploateringen av ungskog beträffar, erkände B., i medveten opposition mot lagstiftningens vana att betrakta all tidig skörd som skogsskövling, jordbrukets anspråk på gärdsel, stör och annat småvirke som fullt legitima. Och han vågade även inlägga ett ord till förmån för det förkättrade läkterhygget med den radikala motiveringen, att allt bruk av skog, varigenom man kan begagna smått virke, borde uppmuntras och att »själva den längd, läkterna mot sin ringa tjocklek äga, bevisar, att de skogar, från vilka de äro tagna, blivit rätt skötte» — satser, som ej kunna undgå att frappera, då de möta ett halvsekel före dimensionslagstiftningens införande i vårt land. Blädningsmetodens olyckliga verkningar förstärktes enligt B. därigenom, att lagstiftningen hindrade en naturlig prisbildning att inrikta det enskilda intresset på den önskvärdaste produktionen. Allmogen frestades att föröda bjälkar, storverksträn och ekar, som den ej fick fritt tillgodogöra sig. Och i en tid, då de tryckta prisen på skogseffekter omöjliggjorde all intensivare skogsvård, stängde man de svenska trävaruhamnarna för utländska fartyg och inskränkte anläggningen av bruk, sågar, glasbruk och andra »skogsförödande» industrier, ett system, som förvandlade de privilegierade till monopolister, åt vilkas godtycke bonden och »de arma kolarne» voro utlämnade, och gjorde varje kapitalinsats för skogsvård meningslös.

Ehuru icke blind för den privatekonomiska fördelen av omloppstidens förkortning, var B. liksom sin samtid övertygad om att högskogsbruk med långa omloppstider var för landet fördelaktigast och syftade, i anslutning till tyska föregångsmän och särskilt den berömde Heinrich Cotta, till ett ordnat trakthygge på denna grundval. Men han ville enligt, det motto, han åsatte sin tävlingsskrift, gå fram »fortiter in re, leniter in modis» och sökte därför, hellre än att schablonmässigt påskynda trakthuggningen, anvisa utvägar att genom ändamålsenlig gallring giva de redan befintliga bestånden önskad slutenhet och likåldrighet. De avverkningsmetoder, som förordades av B., hava i nyare tid tilldragit sig intresse, då de i viss mån erinra om den »ordnade blädning», varmed man velat ersätta trakthuggningens alltför schematiska förfarande. Med moderation ville B. även behandla de nedärvda hushållningsmetoderna, det extensiva jordbruket, skogsbetningen och åtskilliga skogsarbeten, som i avlägsna landsändar tills vidare kunde bereda någon utkomst av skogen. Fri från all doktrinarism, avvisade han ej heller den statshjälp, som lät sig förenas med den enskildes självverksamhet, men tillrådde att inskränka de av staten förvaltade skogarnas storlek efter statens direkta behov och minska förvaltningspersonalen samt fann en skogsundervisningsanstalt obehövlig. Mot allt sambruk var han fiende men tillrådde kommunala skogar, om skifte skulle leda till överdriven parcellering.

Under granskningen av tävlingsskrifterna hade det från ett håll med styrka framhållits, att den kompromiss, vid vilken akademien stannade, var ohållbar, då B:s och Ströms arbeten voro oförenliga. I yttre måtto besannades detta genast, då Ström avböjde varje samarbete och inkom till akademien med en förbittrad, i tonen allt annat än väl avvägd kritik av sin medtävlares skrift, vilken föranledde ett utförligt bemötande av B:s vapendragare Carling och en slutskrift av B. Denne utvecklade med klarhet och skärpa skälen för de övergångsformer, han förordat, och kritiserade bl. a. Ströms för vidmakthållandet av de överdrivna föreställningarna om skogsbrist och därmed för svensk skogspolitik så ödesdigra misstag att beräkna skogars avkastning genom virkesförrådets division med omloppstiden utan hänsyn till att tillväxten medger en vida starkare avverkning (enligt normalskogsformeln den dubbla). Skriftväxlingen, som befordrades till trycket av B. (1825), bestyrker ytterligare, att de båda författarnas åsikter även djupare sett voro oförenliga, vartill måhända bidrog, att Ströms erfarenheter väsentligen tillhörde södra Sverige, medan B. hämtat sina rön från Finlands skogsvidder, B. hade givit en bred, resonerande framställning, Ström korta klara regler för praktiken. Ehuru målet, den planlösa blädningens utrotande, trakthygget och högskogsbruket, var gemensamt, ställde Ström mot B: s försiktiga metoder en omedelbar till-lämpning av trakthuggningen (skogens fällande »parkvis») och föryngring i likåldriga bestånd på de därigenom uppkommande kalmarkerna. Därtill kom, att Ström stod ganska nära den traditionella skogsbesparingspolitiken och särskilt med indignation reagerade mot B: s radikalism i fråga om utnyttjandet av ungskog och exportens underlättande. Metodernas förenkling och anpassningen efter rådande föreställningssätt gjorde måhända Ströms råd lättast tillämp-bara, då det gällde att visa vägen under uppröjningens första grov- arbete, och det är därför naturligt, att hans och ej B: s arbete kommit att bliva en milstolpe i den svenska skogshushållningens historia. Men man skall alltid med största intresse återvända till den finländske ekonomens framställning av utgångsläget i skogarna och skogsvårdens uppgifter vid den storindustriella exploateringens början. Och det måste därför också anses synnerligen välförtjänt, att B. i stället för det pris, som han gick miste om, tillerkändes en ersättning av 500 rdr jämte ett tryckningsbidrag av 300 rdr.

Författare

b. boethius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (ang. svenska skogsfrågor): Handlingar hörande till de överläggningar, som inom Kongl. sv. landtbruks-akademien uppstått, angående prisgiltigheten af de skrifter, hvilka till Kongl. akademien inkommit, i anledning af den prisfråga Hans Maj: t konungen uppgifvit, om den för Sverige mäst tjenlige skogsskötsel. Åbo 1825. (2), 292 s. — Om skogars skötsel i Norden. 1*. Åbo 1829. IV, 232, 54 s., 1 tab. — Ang. B:s litterära verksamhet i övrigt se: S. G. Elmgren, Öfversigt af Finlands litteratur ifrån år 1771 till 1863 (Hfors 1865), s. 49—50, och F. W. Pipping, Förteckning öfver i tryck utg. skrifter på finska (Hfors 1856—57), N: o 2303, 2370, 2440 o. 2617.

Källor och litteratur

Källor: B:s ovan anförda skrifter; Bidrag till. Sveriges officiella statistik, Skogsväsendet, 1 (1879), s. 139; T. Carpelan, Finsk biogr. handbok, 1 (1903); H. Tuhlin-Dannfelt, Kungl. landtbruksakademien 1813—1912 (1913); V. Lagus, Åbo akademis studentmatrikel, 2 (1895); G. A. Spåre, Biografiska anteckningar om kejserliga.. . senatens för Finland ordförande och ledamöter samt embets- och tienstemän C187RV


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Christian Böcker, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16276, Svenskt biografiskt lexikon (art av b. boethius.), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16276
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Christian Böcker, urn:sbl:16276, Svenskt biografiskt lexikon (art av b. boethius.), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se