J L H John Börjeson

Född:1835-12-30 – Tölö församling, Hallands län
Död:1910-01-29 – Nacka församling, Stockholms län (i Storängen)

Skulptör


Band 07 (1927), sida 141.

Meriter

1. Johan (John) Laurentius Helenus Börjeson, f. 30 dec. 1835 i Tölö socken, d. 29 jan. 1910 i Storängen, Nacka socken. Föräldrar: v. pastorn Laurentius Börjeson och Britta Helena Graff. Åtnjöt skolundervisning; tillbragte två år till sjöss; arbetade i skrädderilära i Göteborg; biträde i broderns, Josef Börjesons bageri; gravörelev hos en guldsmed vid namn Larsson; elev vid Konstakademien i Stockholm 4 okt. 1858–1864 och läroåret 1865–66; engagerad vid Mindre teatern hos E. Stjernström 1860 (debuterade 22 okt.); erhöll såväl Tessinska som hertigliga medaljen 1860; återvände till följd av sjukdom till Göteborg och biträdde ånyo brodern i bageri under två år; idkade med enskilt understöd konststudier i Rom; erhöll 29 dec. 1871 av Konstakademien statens resestipendium (utgick 1 febr. 1872 till 1 febr. 1877) och fortsatte sina konststudier, huvudsakligen i Rom; vistades i Paris med omnejd från 1876; bosatte sig i Stockholm 1879; v. professor vid Konstakademien 25 nov. 1882; tf. professor i figurteckning och modellering vt. 1886; professor i samma ämne 28 maj 1886; uppehöll tillika direktörsbefattningen med därtill hörande undervisning sept. 1886; företog med statsunderstöd en studieresa till världsutställningen i Paris 1 okt.–nov. 1900; erhöll avsked från professuren med pension 28 sept. 1907. AgréFrKA 1870; LFrKA 1877; RNS:tOO 1884; RNO 1887; KNO2kl 1890; KVO1kl 1896; fil. hedersdoktor 31 maj 1900.

Gift 24 maj 1873 med Louise Frederikke Anna-Mathea (Vitté) Bartholin, f. 14 dec. 1851, d 11 mars 1933 i Khvn, Østervold,[1] dotter till förpaktaren Kaspar Bartholin Eichel.

Biografi

Om sin tidigaste ungdom har B. själv för en intervjuare i Idun dikterat följande: »Min far var präst och jag en vildbasare. Till sjöss ville jag, och till sjöss kom jag, men råkade ut för ett kitsligt befäl och rymde min väg. Så kom jag i skräddarlära, alldeles som Aladdin, men var nog lika stor upptågsmakare som han. En vacker dag kommo skräddarens pojke och jag i luven på varandra inne i verkstaden. Och det blev smörj för skräddarens Kalle. Det tyckte nu inte mäster om utan tog till alnen, där han satt med korsade ben på bordet. Men jag var inte sen att välta både bord och skräddare och kila min väg. Jag hade då varit i lära en 2–3 månader och lärt så mycket, att jag kunnat sy rock, byxor och väst åt mig själv.» — Dessa för deras upphovsman karakteristiska rader böra kompletteras på ett par ställen. Konstnärsgnistan låg hos B. så att säga i släkten. Fadern var mycket begåvad samt skrev med framgång poesi, och själv skröt B. vid ett par tillfällen med att han på mödernet var av vallonsläkt och att en av hans närmaste förfäder varit gelbgjutare. John var endast sju år gammal, då fadern dog och lämnade änkan i små omständigheter. Hon flyttade då till Göteborg, där hon hade en äldre son, Josef, som då var bagare och vilken tog hand om modern och hennes vildbasare till son. Efter slutad skolgång fick B. sin käraste önskan uppfylld och gick till sjöss men hade efter att vara nära att bryta nacken av sig i Hull fått nog av sjön och lämnade skutan efter två år. Därpå vidtog skräddareläran, vilken slutade på ovan angivet sätt. Under en kort tid hjälpte han sedan brodern i dennes bageri och kom därefter som elev till en guldsmed Larsson. Han visade goda anlag för ciselering och fick därför ägna sig häråt och »gick», som han själv sade, »omkring med en Benvenuto Cellini i kroppen som alla ciselörer göra.» Så kom den för B. betydelsefulla sommardagen 1854, då B. E. Fogelbergs Gustav Adolfsstaty skulle avtäckas. Härom har han själv berättat: »Jag stod nedanför läktaren, där sångarna voro placerade, och hörde Ädla skuggor, vördade fäder brusa fram över huvudet på mig, då täckelset föll. Det var ett avgörande ögonblick i mitt liv: Benvenuto for ut och Fogelberg tågade in under fanfarer och hurrarop. Sedan den dagen gick jag med en bildhuggare i kroppen.»

B. var nu nitton år gammal, men först fyra år senare fick han tillfälle att söka vidare utbildning vid akademien i Stockholm. Det var guldsmed Larsson, som hjälpte honom dit, dock i förhoppning att B. efter slutade studier skulle återvända till guldsmedsyrket, Men efter två års akademivistelse lät B. honom förstå, att han odelat ämnade ägna sig åt skulpturen, varför Larsson helt enkelt drog in underhållet, och B. stod där med två tomma fickor. Fadern hade emellertid ej blott varit skald utan också en god sångare, och säkerligen från denne hade B. ärvt en vacker baryton. Han gick därför modigt upp på Mindre teatern, som då ägdes av Edv. Stjernström, provsjöng och blev engagerad. Debuten ägde rum 22 okt. 1860 och blev ganska välvilligt omnämnd i pressen. Så skrev exempelvis Stockholms dagblad (25 okt.): »I Farinelli´s parti debuterade en ung herr Börjeson, vars anlag för teatern äro omisskänneliga och som redan inhämtat en för debutanten ovanlig säkerhet att röra sig på scenen.» Men i fortsättningen heter det, att B. ej »sjöng rent de två första akterna». I sin ovan citerade självbiografi säger emellertid B. härom: »I första akten, kom orkestern en halv ton för lågt, högst; märkvärdigt! Men i den andra gick det bra, blev applåderad, framropad, fick beröm i tidningarna och mera sådant som en välvillig publik och dito recensenter emellanåt kunna finna på.» Men akademien var ej glömd för Farinelli's skall, och samma år B. debuterade i denna roll tävlade han om den Tessinska medaljen, vilken han också fick för en Narcissus. Han lämnade nu teatern åt sitt öde och vann därpå den hertigliga medaljen för Numa och Egeria, men då han följande år ämnade deltaga i tävlingen om den kungliga medaljen, blev han sjuk och lämnade full av missmod huvudstaden samt for till Göteborg. Två år gingo, imder vilka B. mest. hjälpte sin broder, men 1866 hade han dock fått en liten grupp, Heimer och Aslög, färdig. Viktor Rydberg fick höra talas om den, lyckades intressera Lorens Dietrichson, och denne skrev ett upprop i Handels tidning en, i vilket han uppmanade mecenater att hjälpa B. Inom tre dagar var ett stipendium garanterat för tre år, och kort därpå for B. till Italien.

B: s första uppmärksammade arbete gick således i den Fogelbergska riktningen, och på denna inslagna väg fortsatte han i Rom. Här tillkommo nu Hammarhämtningen, Loke, Ragnarök samt Helge och havsfrun. Ett mera betydande verk blev Kägelspelaren, som utfördes i marmor och köptes av Robert Dickson (nu i Göteborgs museum). Påverkan från antika förebilder, särskilt i behandlingen av det väl beräknade draperiet, är här märkbar. En icke minst för B:s konstnärliga utveckling betydelsefull händelse inträffade 1871. I sällskap med en godsägare Ingerslev och hans maka befann sig i Rom en ung fröken Vitte Bartholin. B. som ej minst tack vare sin vackra röst var synnerligen uppburen i den skandinaviska konstnärskolonien, råkade henne där; han sjöng och fröken Vitte ackompanjerade honom, och länge dröjde det ej, förrän ett ömmare förhållande uppstod dem emellan. Förlovningen eklaterades 27 dec. 1871 i Rom, och följande år finna vi B. på Nielstrups gård, Lolland, där han bl. a. modellerade fästmön i hennes hem och även gjorde studier av hästar. Samma år fick han, tack vare Karl XV: s personliga ingripande, och fastän han reglementsenligt var för gammal, ett stipendium från akademien, vilket först tilldelats Oskar Berg. Fröken Bartholins och B: s bröllop firades emellertid på våren 1873, varpå de nygifta återvände till Rom. — En arbetets och glädjens tid började nu. Hans bäste vän i Rom var Vilhelm Bissen d. y., och efter dennes hemresa blev det Valter Runeberg, med vilken B. f. ö. delade ateljé. Efter en under det första Romåret gjord skiss högg nu B. 1873 i marmor gruppen Sjöjungfrurna, vilken beställts av drottning Olga i Wurtemberg — en gipsmodell finnes i Göteborg; den erinrar något om Jerichaus Badende piger. D;et »nordiska» och kärva, som finnes i B:s första arbeten, försvinner alltmera, och det späda och feminint linjesköna blir det utmärkande för hans därpå följande produktion. Så kom den lilla utsökta Caprigossen till (marmor i nationalmuseum), Adam och Eva, Modersglädje o. a. B:s sista arbete i Rom blev gruppen De skeppsbrutna, vilken utfördes i lera 1874 och hemsändes men till konstnärens stora besvikelse helt enkelt försvann på resan, vilket ej hindrade, att idén ånyo utformades av den finske skulptören R. K. Stigell och nu pryder Observatorieberget i Helsingfors.

År 1875 vistades B. och hans unga maka omväxlande på Nielstrup och i Köpenhamn, där han dels arbetade hos sin gamle Romavän Bissen och dels studerade hästar på Veterinärhögskolan. Året därpå for B. till Paris och slog sig så småningom ned i Auteuil, där han bl. a. gjorde Thaulows och Drachmanns bekantskap. Här skapades den välbalanserade Passetemps, även kallad Gossen med sköldpaddan (brons vid nationalmuseum), vidare Fången viking (brons på Djurgården), första utkasten till Simmaren och Geijerstatyn i Uppsala samt en Kristusfigur, som nu pryder Svenska kyrkan i Paris. 1879 finna vi åter B. i Köpenhamn, där han utformar den vackra sockelfiguren till Geijerstatyn, kallad Geijers tanke; modellen var hans maka, medan svärfadern stod modell för en ny Geijer.  Till Stockholm flyttade B. 1879, och hans första arbete här blev Ludvig Holberg. Ej mindre än trettio skulptörer deltogo i konkurrensen om att utföra dennes staty för staden Bergen: B. blev den segrande. Det psykiska — vilket eljest ej låg särskilt för konstnären — är här utomordentligt väl träffat; och Holberg framställes som den elegante och skarpsynte satirikern, vilken samtidigt är väl medveten om sin egen värdighet. Nu är B. »upptäckt» och får 1882 förordnande som vice professor vid konstakademien och utnämnes 1886 till ordinarie som efterträdare åt Fritjof Kjellberg, vilken en gång givit B. det faderliga rådet att »göra statyer för landsorten, ty dem till huvudstaden gör jag själv».

Nästa monumentalverk blev den säkra och manligt trygga Geijerstatyn, som nu göts i brons (1885) och pryder platsen framför universitetet i Uppsala. Samma år fullbordades Simmaren, till vilken en svensk officer stod modell, och strax därpå skissen till Schéele, för vilken sonen Gunnar poserade. Ett flertal porträttmedaljonger och byster tillkommo åren 1881–94, av vilka blott den pompöst imponerande Nikodemus Tessin d. y. (i K. slottet, Stockholm) och den  för att vara av B.  ovanligt intimt uppfattade bysten av friherre Johan Nordenfalk d. y.  B:s receptionsstycke i akademien  må nämnas. Ett hittills icke beaktat verk av konstnären förtjänar även att dragas fram ur glömskan. Under sin vistelse i Rom fick B. en beställning av grevinnan Danner, som önskade se sin make, kung Frederik VII, förevigad av den svenske skulptören. Monarken framställes stående med en sittande kvinna (Dana) på ena sidan och ett lejon på den andra; det ej minst från kuriositetssynpunkt intressanta monumentet står nu undangömt på ett danskt slott.


En meditativ hållning utmärker ej sällan B: s arbeten. Den kan synas halvt slumrande som i Passetemps eller i Geijers tanke, djupt medveten som i Oxenstiernas och Schéeles statyer eller med ett elegiskt drag som i gruppen Musiken eller i Tröst. Komplicerad i såväl rörelse som uttryck är däremot Karl XI (i Karlskrona), medan Grubblaren (brons i nationalmuseum) snarare uttrycker en själens domning än ett visst mentalt arbete  i det anatomiska är ynglingafiguren däremot ett fullödigt verk.

Redan i Rom hade B. gjort en första skiss till ett monument över Sten Sture med riksföreståndaren till häst. En grupp Hästtämjare hade utförts i Köpenhamn 1875 (skänkt av konstnären till Göteborgs museum), och 1893 tar B. åter upp modellerandet av hästar. Så tillkom den mästerliga häststatyetten Vauban, till vilken en ardennerhingst, ägd av kapten K. G. Bredberg, stod modell; nu står Vauban med Karl X Gustav på ryggen på Malmö Stortorg. Och ännu några år senare fick B. låna kung Oskars utomordentligt vackra häst Bruno, som nu bär Magnus Stenbock i Hälsingborg. Det är ej minst utformningen av hästen med dess stolta kast på huvudet, som gör Karl X Gustavs staty i Malmö till den vackraste ryttarstatyn i vårt land. Om sina tre ryttarstatyer, Karl X Gustav, Magnus Stenbock samt Karl IX i Göteborg sade B. själv: »bra, bättre, bäst», men brukade sedan tillägga: »Sten Sture är ändå min stoltaste dröm, som väntar på bronsen». — Som nyss antyddes, hade B. redan i Rom 1874 gjort en första skiss till sitt storslaget tänkta Sten Sturemonument. En ny sådan utfördes i Stockholm 1889, och i det utkast till nationalmonument, med vilket konstnären var sysselsatt året före sin död, gjorde B. en förenklad ryttarstaty av sin Sten Sture. Det blev honom dock aldrig förunnat att få se sitt monument över denne utfört i brons; i stället var det Carl Milles' 1901 färdiga modell, vilken vann allt flera röster och tack vare en donators ingripande blev den som bestämdes till utförande. Mot andra konstnärer hade B. alltid visat största förståelse och yttrade sig alltid med respekt för deras arbeten, men i det nästan klassiskt vordna yttrande, som han fällde inför Milles' Sten Sture, ligger ej så litet satir: »För mycket sten och för litet Sture »

Ett annat större arbete, som heller aldrig kom till utförande så som konstnären tänkt sig det, var monumentet över Oskar II. Det skulle bestå av grupperna Musiken, Konsten och slöjden, Poesien samt Vetenskap och forskning, ordnade kring en byst av konungen, och dessa voro alla färdiga i gips 1889; Poesien står nu i brons utanför Dramatiska teatern i Stockholm, och vid dess sida Dramatiken, vilken grupp B. utförde 1905. Ännu tvenne av konstnärens större arbeten äro uppställda i det fria i huvudstaden, nämligen Nils Ericson (på Centralplanen), avtäckt 1893, och brodern, John Ericsson (vid Nybroviken), avtäckt 1901. Ytterligare skall blott nämnas Jonas Alströmers staty på Lilla torget i Göteborg, avtäckt 1905.

Ingen av vårt lands skulptörer har fått så många och krävande uppgifter som B. Men vem skulle löst dem bättre än han gjort? Katalogen över hans minnesutställning 1910 upptar ej mindre än 182 nummer, av vilka flera, t. ex. Karl X Gustav, äro av en så hög kvalitet, att ett av dem hade räckt att göra dess upphovsman berömd. Och hela den imponerande raden härrör från de trettiofem år, som ligga mellan Sjöjungfrurnas tillkomst 1873, då B:s egentliga skapande begynner, och året 1909, då han på grund av tilltagande blindhet nästan måste upphöra att arbeta. Under tjugufem år var han dessutom lärare vid akademien, och flera av hans forna elever minnas väl, huru han använde de tidiga morgontimmarna till besök på deras små privata ateljéer, innan han gick till sin läraresyssla vid akademien.

Vid ett mera uppmärksamt betraktande av B:s livsgärning lägger man snart märke till bristen på intimitet i arbeten, där man framför allt väntat att finna en sådan, t. ex. i Bröderna, Adam och Eva, Utdrivna och ett par andra. Problembehandlingen låg tydligen icke för honom; det han gav i sina porträttstatyer skulle snarare kunna kallas ett facit av personligheten. Men ingen har som han efter Sergel förstått att åt bilderna av våra stora män ge en så genialisk och dekorativ prägel, utan att de därför verka poserande eller uppställda. Så som han skapat Karl X och Karl XI ha de trängt in i vårt medvetande: bakom den förres självmedvetna hållning tänker man sig Bältens betvingare, medan den senare med ena banden på svärdfästet och den andra på den borgerligt verkande staven på en gång ger oss krigaren och statsmannen. Det sätt, på vilket B. levandegjort våra stora minnen, är en av de vackraste insatserna i vår moderna konst.

Författare

G. THOMÆUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 28 maj 1886 och 28 sept. 1907, RA; M. Galschiet, Skandinaver i Rom for halvhundred Aar siden (1923); G. Göthe, John Börjeson (1909); G. Nordensvan, Sv. konst och sv. konstnärer i 19 :e århundradet (1892); Små konstböcker, N:o 8: John Börjeson (1910; ny uppl. 1920); tidnings- och tidskriftsartiklar (bi. a. i Idun 1901 N:o 45, 1910 N:o 7); muntliga meddelanden av B: s anhöriga och forna elever.

Gjorda rättelser och tillägg

1. Dödsdatum tillagt (https://www.sa.dk/ao-soegesider/billedviser?epid=17120099#159403,26804497), 2016-01-18


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J L H John Börjeson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16289, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. THOMÆUS.), hämtad 2019-10-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16289
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J L H John Börjeson, urn:sbl:16289, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. THOMÆUS.), hämtad 2019-10-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se