Johan Börjesson

Född:1790-03-22 – Tanums församling, Västra Götalands län (På Väddö gård)
Död:1866-05-06 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Präst, Dramatiker


Band 07 (1927), sida 153.

Meriter

Johan Börjesson, f. 22 mars 1790 på Väddö gård, Tanums socken, d. 6 maj 1866 i Uppsala. Föräldrar: lantbrukaren Börje Hansson och Agneta Wingård. Elev vid Göteborgs lärdomsskola 1802; genomgick Göteborgs gymnasium; student i Uppsala 30 sept. 1808; disp. 1 dec. 1813 (Carmen Tantarani, Arabice et Suethice, p. I; pres. G. Knös); fil. kand. 8 mars 1815; disp. 8 apr. 1815 (Dissertatio de philosophia naturaa disquisitioni empiricse non inimica, p. II; pres. S. Grubbe); fil. magister 15 juni 1815; avlade prästexamen 8 juni 1816; prästvigd 10 juni s. å. Adjunkt vid Uppsala domkyrkoförsamling 1816; lärare vid församlingens söndagsskola 1 okt. 1816 (konstitutorial 14 dec.) —30 apr. 1820; skattmästare och arkivarie hos Uppsala bibelsällskap 1820; syssloman vid domkyrkan 14 apr. 1820; avlade pastoralexamen 13 dec. 1821; erhöll hovpredikants titel 20 dec. 1821; kyrkoherde i Veckholm, Kungs-Husby och Torsvi 16 jan. 1828 (tillträdde 1829); prost 26 aug. 1840; ledamot av kommittén för organiserande av Uppsala läns brandstodsbolag 21 sept. 1843—7 juni 1844. Erhöll stora priset av Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg 1814; LVVS 1823; teol. doktor 14 juni 1845; LNO 1853; RDDO 1856; erhöll Svenska akademiens stora medalj 1856; en av de 18 i Sv. akad. 1859.

Gift 18 apr. 1823 med friherrinnan Fredrika Gustava Fock, f. 1 dec. 1798, d. 7 juni 1854, dotter till landshövdingen, sedermera presidenten och överpostdirektören friherre Bernt Vilhelm Fock.

Biografi

Jämnårig med Atterbom uppväxte B. i ett hem, som trots sociala olikheter mycket påminde om dennes. Fadern, som var lantbrukare, synes i sin hemtrakt ha förvärvat ett icke obetydligt anseende, dels genom sina personliga egenskaper, dels genom sitt giftermål med Agneta Wingård, syster till biskopen Johan Wingård. B: s uppfostran — han var den yngste sonen — blev den från det slutande 1700-talet välkända; strängt lutersk men också starkt påverkad av tidens sentimentala strömningar. Liksom för Atterbom stod alltid föräldrahemmet för B. som ett paradis, och det blev också en av hans diktnings rikaste inspirationskällor; modern är den dominerande gestalten i hans första diktning. I det idylliska föräldrahemmet grundlades också B: s starka natur känsla — även detta ett tidstypiskt drag. Efter en första skolgång på Hedes närbelägna gästgivargård kom B. vid tolv års ålder till Gröteborg, där han i morbroderns hem och under ledning av kusinen, dåvarande lektorn Karl Fredrik Wingård, i skolan och på gymnasiet lade grunden till sin bildning och sin världsvana. Biskopen var ju en gammal gustavian, och man kan säkert finna orsaken till B: s ursprungligen kyliga och aldrig entusiastiska hållning mot den nya skolan i påverkan från och hänsyn till honom.

Då B. 1808 kom till Uppsala, hade just Auroraförbundet skapats, och fosforisterna förberedde som bäst sina stora slag. Det är okänt, när B. först gjorde bekantskap med Atterbom och hans kamrater; i varje fall tycks hans anslutning till det nya lägret ha dröjt ett par år; 1814 insände han till Göteborgs Kungl. vetenskaps- och vitterhetssamhälle en dikt »Aphrodite», som till morbroderns glädje också prisbelönades. Dikten har förkommit men uppges ha varit av akademisk prägel. Redan samma år lämnade emellertid B. bidrag till Poetisk kalender för 1815. Själv skrev han: »Jag har därmed gjort min bekännelse till, vad man så besynnerligt kallar, nya skolan; ej den av Phosphoros och samtida kram utan den, som uttrycker sig i de senare försöken», en distinktion, som motsvarar den tyska romantikens vanliga uppdelning men icke upptagits av litteraturforskningen. B:s dikter i denna och de följande årgångarna av Poetisk kalender sakna all större originalitet och tyda icke på någon poetisk begåvning. Folkviseanslag röja beroende av E. G. Geijer, och den nyromantiska platonska livssynen skymtar i rätt osmält form. Närmast påminna dessa dikter dock om dels den tyska förfomantiken, dels den andra romantiska skolans lyrik, Högromantiken med dess spekulation ha de mycket litet att göra med; barndomen och den paradisiska hemidyllen äro huvudmotiven i dessa elegiska utgjutelser, bland vilka man egentligen endast fäster sig vid »Vårklagan» 1818.

Prästvigd 1816 hindrades B. av sitt arbete att vidare uppodla sin talang. I stället gjorde han sig ett namn som andlig vältalare och utgav 1817 en högmässopredikan. 1820 ville han emellertid slå sitt stora slag och utgav då sin diktcykel »Skapelsen». Denna förtjänar ett rykte av annan art än det herostratiska, som kommit den till del. Det är sant, att särskilt de kosmologiska partierna ofta tangera det parodiska, men andra delar, bl. a. sjätte sångens av Milton inspirerade skapelseskildring, äro sinnligt levande på ett sätt, som sympatiskt kontrasterar mot de föregående sångernas kammarpoesi. Tredje sången intresserar som ett tecken på Atterboms inflytande över sina vänner. Blomskildringen är nämligen en måhända medveten parafras av de viktigare bland Atterboms »Blommor»; blomsymboliken och i stort sett även ordvalet överensstämma i detalj. »Skapelsen», som alltså icke hör till den svenska romantikens sämsta alster, fick ett mycket ogynnsamt mottagande; en skarp recension infördes i Stockholmsposten, och icke ens vännerna voro nöjda. B., som vid denna tid (14 apr. 1820) blivit utnämnd till syssloman vid domkyrkan, ett uppdrag som tog all hans tid i anspråk, slog därför tills vidare sina diktarplaner ur hågen. Härtill bidrog också hans giftermål med Fredrika Fock, som icke älskade den romantiska poesien. I stället vann B. som predikant allt större berömmelse; att J. G. Sandbergs målningar i domkyrkans Vasagrav kommit till stånd, är också hans förtjänst.

Ännu 1820 tycks B. ha varit en levnadsglad man utan större intresse för de djupare problemen. Men genom sina litterära motgångar och sin sysslomanstjänst, som han aldrig kunde försona sig med, blev han alltmera tungsint och misantropisk. Vännernas framgångar, religiöst grubbel och svårigheter att komma överens med svärfadern bidrogo till den kris, han omkring 1827 hade att genomkämpa. Då B. efter flera fåfänga försök att få lämna Uppsala i jan. 1828 utnämndes till kyrkoherde i Veckholms pastorat, var det med odelad tillfredsställelse, den forne poeten drog sig undan i ensamheten på landsbygden. B. fann emellertid icke lyckan i sitt nya kall, han tröttnade aldrig på att klaga över den grymma Upplandsleran, som fjättrade honom. Huruvida B. under sin första kyrkoherdetid i Veckholm fortsatte sitt författarskap, är okänt; troligen stammar en del av hans senare offentliggjorda lyrik från denna tid. Vännerna i Uppsala gjorde väl stundom sina besök, men i stort sett fann B. sig glömd. En olyckshändelse — han förlorade för en tid talförmågan och kunde alltså icke predika — samt hans aldrig slocknade litterära äregirighet drevo honom då att vid över femtio års ålder slå sig på dramatiskt författarskap. B:s tragedi »Erik den fjortonde», säkert det märkligaste i hans produktion, inlämnades 1842 till och uppfördes efter flera svårigheter fyra år därefter av Kungliga teatern. Dessförinnan hade dramat undergått en genomgripande omarbetning efter anvisningar av F. A. Dahlgren, vid denna tid teaterns litterära biträde. Pjäsen hade en obestridlig framgång, mottogs vänligt av publiken och upplevde många föreställningar. Geijer skrev ett ryktbart brev till B., där han uttalade sitt tack och gav en mästerlig karakteristik av vännen.

Jag bjuder, heter det i B: s dikt »Tragikern», »bakom dikten dold en värld — sagan om min levnads irringsfärd», och dramat har också flera starkt personliga klanger. Framför allt intresserar det emellertid som det första moderna historiedramat i Sverige. Konungen tecknas visserligen mera efter Olof Celsius än efter Geijer, men det är den senares samhällsuppfattning, som dominerar stycket. Dramat uppfattades av samtiden som ett inlägg i den Geijer—Fryxellska striden om »aristokratfördömandet», och B. misstänktes hysa liberaldemokratiska sympatier. Detta var emellertid icke fallet, men dramat innehåller uttalanden om »jämlikhetens stora tanke» och »folkets röst», som visa, att B. hade öppet öga för vad som rörde sig i tiden. Göran Persson är styckets intressantaste gestalt, den vulgäre uppkomlingen, de privilegierades dödsfiende, hänsynslös, grym och fanatisk. Han bör dock mindre betraktas som en social programfigur än som en litterär typ. Han är en avkomling av den »gräsliga» övermänniska, som Byron och den franska romantiken skapade. »Erik den fjortonde» är en typisk produkt av en övergångstid, Schillerinflytandet — delvis via Bernhard von Beskow — är märkbart, men mera har Shakespeare betytt. Den vitsande folkliga dialogen tyder därpå, Erik har drag av Hamlet, Göran av Shylock. Säkert är dramat också med sina omväxlande höga och låga scener beroende av Victor Hugo's dramatiska teori. — Stycket har ett betydande dramatiskt liv och är förvånande välbyggt; högst når B. emellertid i de lyriska partierna.

Framgången eggade till fortsättning, men B: s nästa drama, det 1847 på Kungl. teatern uppförda »Erik XiV:s son», fick en hård kritik, vars verkningar på skalden Atterboms försvar icke kunde lindra. Redan samma år inflöt i Nordstjernan en samling! lyrik av delvis yngre datum, där B. tolkade sin smärta över sin ensamhet och sina litterära motgångar. Dikternas otympliga stilblandning återspegla det romantiska skedets övergång i ett mera realistiskt. Avgjort svagare är den två år senare utgivna samlingen »Kärlek och poesi», innehållande dels den långa förvirrade dikten »Solbruden», där ett romantiskt uppslag med många reminiscenser från E. J. Stagnelius utförts i Byrons kåserande stil, dels en samling lyrik av väsentligen självbiografisk karaktär. — Dottern Amandas dödsfall (1850) inspirerade B. till »Blommor och tårar på en dotters graf» (1854), en obetydlig bok, som dock blev mycket populär.

De följande åren uppptog B. sitt dramatiska författarskap, dock utan framgång. Sitt estetiska program framlade han i en uppsats i Stockholms dagblad, sedan han blivit hårt angripen av K. V. A. Strandberg. Han ville i likhet med Shakespeare och »den franska-skolan» skildra »historiskt sant och psykologiskt troget» samt »närma de dramatiska och religiösa elementen till varandra.» Detta program kunde B. icke förverkliga i sina senare dramer, behandlande Erik XIV, Gustav Vasa och Karl XII. »Solen sjunker» kallades icke utan skäl av Strandberg »en dialogiserad utläggning av 59 kap. i Fryxells berättelser». Att skaldens ådra sinat, visar också det posthuml utgivna, stycket »En statshvälfning i Rom», som har vackra partier men vanprydes av den vitsande dialogen, Shakespeareparafraserna och den oharmoniska blandningen av hög lyrisk stil och vulgärt samtalsspråk.

B. vistades de sista månaderna av sitt liv bland de gamla vännerna i Uppsala men avled innan han hunnit promoveras till jubeldoktor. Familjesorger och bristande uppskattning hade då gjort honom till en svag och blödig åldring. Sin resignation har han vackert uttryckt i det »Afsked till publiken och kritiken», som han lät medfölja sitt sista drama och där han betecknade sig som »den gråa strimma blott, som grydde — och på den nya morgon- rodnad tydde». — Brev till och från B. förvaras flerstädes, särskilt i Uppsala universitetsbibliotek (sign. G. 24, G. 85 b, G. 263 a, G. 323 d, e, däribland i den förstnämnda volymen brev från E. G. Geijer, P. D. A. Atterbom och Malla Silfverstolpe). I Lunds universitetsbibliotek finnas hans brev till K. A. Hagberg. Manuskripten till B:s predikningar 1815—64, lyriska och episka dikter m. m., samt till hans inträdestal i Svenska akademien och dramerna »Erik den fjortonde», »Erik XIV: s son», »Solen sjunker» och »En statshvälfning i Rom» hava 1893 av Göteborgs nation i Uppsala deponerats i Uppsala universitetsbibliotek (sign. T. 215 och V. 103, 103 a).


Författare

Sven Stolpe.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dikter i Poetisk kalender (1815—19) samt i Nordstjer-nan (1847). — De effectu catholicismi in mtitandum genium gentis Svecanae. P. 1—3. Upps. 1816. 4: o 24 s. (Diss., prass. B., resp. P. D. Lomberg, S. Rydén & A. Danell.) — Högmässo-predikan i Upsala domkyrka jubeldagen 1817. Upps. 1817. 24 s. — Skapelsen i sånger. Upps. 1820. 71 s. — Erik den fjortonde. Första afdelningen. Sorgespel i 5 akter. Sthm 1846. (2), 170 s. 2:a uppl. Sthm 1846. (4), 171 s. 3:e uppl. Sthm 1873. 118 s. (Sv. teatern N:o 203.) (Även i tysk övers. Liibeck 1848, Berlin 1855 och Halle 1893.) [Senare avdeln. av arbetet se nedan: Brödraskulden.j — Erik XIV:s son. Sorgespel i 5 akter. Sthm 1847. 168 s. 2: a uppl. Sthm 1874. 12: o 106 s. (Sv. teatern N: o 204.) — Minnes-sång öfver Erik Gustaf Geijer (Minnes fest öfver E. G. Geijer firad af Litteratur-sällsk. i Stockholm d. 25 maj 1847, Sthm 1847, s.39—58).— Kärlek och poesi. [Med särskilda titlar: Solbruden.—En episod ur Lifvet och evigheten.] Sthm 1849. 12: o 373 s. (Anon.) — Blommor och tårar på en dotters graf. Sthm 1854. 12: o 159, (3) s. — Solen sjunker. Gustaf I:stes sista dagar. Hist. tragedi i 4 akter. Sthm 1856. 118 s. 2: a uppl. Sthm 1873. 12: o 80 s. [En rec. i Stockholms dagblad (av C. W. A. Strandberg) av 1: a uppl. av detta arbete framkallade en svarsartikel av B.: Med afseende å rec. i Stockholms dagblad N:o 86 af min historiska tragedi: »Solen sjunker etc», Stockholms dagblad 28 apr. 1856.] — Ur Carl XII:s ungdom. Ett äfventyr i 5 akter. Sthm 1858. (2), 110 s. — Inträdestal, hållit i Sv. akademien d. 19 mars 1861 [Minnesteckning öfver C. G. von Brinkman] (Sv. akad. handl., D. 33, Sthm 1861 , s. 73—102). — Brödraskulden. Erik XIV, senare afdelningen. Tragedi i 5 akter. Sthm 1861. (G), 81 s. — En statshvälfning i Rom. Sorgespel i 4 akter. Upps. 1866. (8), 70, (1) s. — Valda skrifter; med förf:s biografi af N. Arfvidsson, utg. af L. Dietrichson. 1—2. Sthm 1873—74. 338 s., 1 portr.; 234, (2) s. (1. Dramatiska dikter: Erik XIV, Erik XlV:s son och Solen sjunker. 1873. 2. Lyriska dikter. 1874.)

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Uppsala domkapitels skrivelse till K. M:t 19 dec. 1827, RA; B:s skrifter och brev, UB. — Nekrolog i Ny illustr. tidn. (1866); Sv. biogr. lexikon, 3 (1875), s. 128, 364; N. Arfvidsson, Johan Börjesson (i B:s Valda skrifter, 1, 1873); S. E. Bring, Uppsala läns brandstodsbolag... 1845—1925 (1925); F. Cygnasus, Kon. Erik XIV såsom dramatisk karakter (1853); Lotten Dahlgren, Ett blad ur den sv. dramatikens historia (Ord o. bild, 1907); P. A. G[ödecke], Johan Börjesson (Sv. litt.-tidskr., 1866); Anna Hamilton-Geete, I solnedgången, 1—4 (1910—14); O. Hippel, Ur skalden Johan Börjessons student- och Uppsalatid (Göteb. nations skriftserie, 1, 1921); dens., Studier till predikans historia under nyromantiken, 1 (1924); O. Levertin, Gustaf III såsom dramatisk förfatlaie (1894), s. 262; P. Lindberg, Tillkomsten af Strindbergs »Mäster Olof» (1915); H. M. Melin, Inträdes-tal hållit i Sv. akademien d. 20 dec. 1866 (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, 41, 1867); Malla Mont-gomery-Silfverstolpe, Memoarer, 1—4 (1908—11); A. Mörne, Josef Julius Wecksell (1909), s. 212.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Börjesson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16293, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Stolpe.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16293
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Börjesson, urn:sbl:16293, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Stolpe.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se