Ludvig Camerarius

Född:1573-01-22 – Tyskland (i Nürnberg)
Död:1651-10-04 – Tyskland (i Heidelberg)

Diplomat, Hovråd


Band 07 (1927), sida 246.

Meriter

Camerarius, Ludvig, f. 22 jan. 1573 i Nürnberg, d. 4 okt. 1651 i Heidelberg. Föräldrar: läkaren och botaniken Joakim Camerarius och Maria Rummlin von Lohnerstadt. Studerade juridik vid universiteten i Leipzig, Helmstedt och Altdorf; besökte Italien; juris doktor i Basel 1597. Anställd vid rikskammarrätten i Speier; kurfurstligt råd i Pfalz 1598; hovråd 1600; medlem av »Oberrath» därstädes 1603; representant för Pfalz vid riksdagar, kurfursteförsamlingar och unionskonvent; kurfurstligt geheimeråd 1611; följde Fredrik V till Böhmen okt. 1619 och var där verksam som råd och gesant samt vice kansler för Schlesien 1619—nov. 1620; avsänd på diplomatisk beskickning till Nordtyskland och Danmark 1622; bosatte sig i Haag 1623; Fredrik V:s legat till Sverige 1623 och 1626 (instruktion 9 dec. 1625); svensk korrespondent i Haag från våren 1623; övergick i svensk tjänst 1626; svensk resident i Haag 20 juni 1626; hovråd 22 apr. 1628; ambassadör hos generalstaterna 4 mars 1629; rapelleråd 11 aug. 1640; erhöll avsked med titeln geheimeråd 21 sept. 1641; erhöll svenskt adelskap 1 aug. 1649 men introducerades aldrig. — Gift (hustrun död före 1 aug. 1642 efter fyrtiofemårigt äktenskap).

Biografi

C. var såsom medlem av regeringsrådet i Knrpfalz en av den pfalziska regeringens mest använda diplomater och spelade en framstående roll i de händelser, som ledde till Fredrik V: s kortvariga böhmiska kungadöme. I okt. 1619 begav han sig till Prag, där han outtröttligt tjänade »vinterkonungen» såsom rådgivare och sändebud. Efter slaget vid Vita berget 1620 följde han denne på hans flykt och kom liksom sin herre slutligen att bosätta sig i Haag. Redan 1619 hade han verkat som publicist, i det han fick i uppdrag att i ett öppet manifest försvara Fredrik V:s uppträdande som Böhmens konung, och under den litterära kampanjen mellan pfalziska och bajerska publicister 1621—28 (»der Kanzleienstreit») sökte han i flera broschyrer bemöta motståndarnas angrepp.

C: s förbindelser med Sverige började åtminstone så tidigt som 1620 och torde först ha förmedlats av pfalzgreven Johan Kasimir. Att döma av ett brev från C. till Johan Kasimir och en anteckning i ett titularregistratur i riksarkivet 1620 erhöll C. redan då löfte om en årlig pension av svenska kronan mot det att han lämnade förtroliga meddelanden från händelsernas centrum i Tyskland. Sedan denna pension börjat utbetalas 1622 och sedan C. vid ett besök i Stockholm 1623 vunnit noggrann kännedom om Gustav Adolfs politiska planer i förhållande till det tyska kriget, underhöll han en regelbunden korrespondens med Axel Oxenstierna, vari han meddelade alla politiska nyheter, som kommo till hans kännedom. Axel Oxenstierna svarade, ehuru mindre regelbundet, med underrättelser om Sveriges ställning, om kriget med Polen, förhållandet till Danmark osv. Denna brevväxling blev småningom en av de viktigaste länkarna i den svenska diplomatiens verksamhet, liksom den än i dag är en huvudkälla för det trettioåriga krigets tidigare historia. C. använde en chiffer (»Camerarii ciphrer»), som även upptogs av andra korrespondenter på denna tid. Huru stor vikt man inom det motsatta lägret tillmätte dessa brev, framgår därav, att polackerna 1627[1] läto trycka uppsnappade brev såsom »Cancellaria Suedica, in qua L. Camerarii, J. C, aliorumque epistolse».

C. var emellertid icke blott en politisk kunskapare i allmänhet, utan han hade också speciella uppdrag att utföra för den svenska kronans räkning. Hans patos var de protestantiska staternas sammanhållning och den pfalziske kurfurstens restitution, och hans verksamhet kom i första hand att beröra de förhandlingar, som under 1620-talet fördes angående Gustav Adolfs ingripande i det tyska kriget. Det var sålunda för C. — med förbigående av den svenska regeringens agent i Haag Jan Rutgersius — som Axel Oxenstierna först, framlade den plan för ett sådant ingripande, som 1624 var å bane. »Jag finner ej ett liknande exempel i historien. Leve därför och blomstre den störste och bäste konung! Må Gud bevara Hans Kungliga Majestät och hedra honom med äran av att i annalerna och hos eftervärlden bära namnet Tysklands hämnare!» — i dessa ordalag ger C. uttryck åt sin förtjusning över det svenska anbudet. Då saken emellertid komplicerades genom Kristian IV :s uppträdande, sökte C. intaga en medlande hållning och tillrådde ivrigt, att de båda nordiska konungarna borde erhålla var sin här men handla i samförstånd och understödjas av såväl de tyska protestanterna som England och Nederländerna. C:s optimism kom emellertid på skam. Efter Moritz' av Oranien död (1625) drogos generalstaternas intressen helt åt kriget med Spanien, och Gustav Adolf avstod tills vidare från det tyska företaget för att i stället ägna sig åt Polens bekämpande. C. kunde icke underlåta att ge uttryck åt sitt tilltagande missmod. »O att allt hade blivit såsom förr och konungen av Danmark icke hade stört vad som på så utmärkt sätt påbörjats!», skrev han 2 maj 1625 till Axel Oxenstierna. Sedan England och Nederländerna antagit Danmarks anbud om ingripande i Tyskland och förbund mellan dessa tre makter ingåtts i Haag, sändes C. 1626 till Sverige för att utverka Sveriges anslutning till Haagförbundet. Då emellertid C: s instruktion var utfärdad endast av konungen av Böhmen, icke av generalstaterna, och då den icke gav honom fullmakt att förplikta de allierade och ej tog någon hänsyn till de av Gustav Adolf uppställda villkoren, föranledde C: s beskickning ingen åtgärd från den svenske konungens sida (resolution 22 apr. 1626). Om sålunda också i politiskt hänseende resultatlös, var C: s resa dock för honom personligen av stor vikt, i det han under sin vistelse i Sverige erhöll den länge efterträdda utnämningen till svensk resident i Haag i stället för Rutgersius, som avlidit. Från denna tid började C. flitigt sända depescher till svenska regeringen, vilka liksom breven till Axel Oxenstierna innehålla en mängd viktiga upplysningar rörande händelsernas gång.

Sin trohet mot svenska kronan fick C. tillfälle att visa under hemresan, då han vid ett sammanträffande med det engelska sändebudet i Danmark Robert Anstruther försvarade Gustav Adolfs hållning. Strax efter hemkomsten fick han i uppdrag att förbereda generalstaterna på att Gustav Adolf stod i begrepp att välja en ny skådeplats för sitt krig mot Polen samt att framhålla fördelen härav med hänsyn till den gemensamma protestantiska saken, och sedan han (1 aug. 1626) erhållit företräde hos generalstaterna och överlämnat sitt kreditiv såsom Sveriges ordinarie resident i Haag, utvecklade han i ett längre tal på latin sin konungs politiska planer. Varken C:s ord eller hans bemödanden att i enskilda samtal framhålla nyttan av Gustav Adolfs preussiska expedition hade åsyftad verkan. Särskilt visade man sig orolig för att en svensk erövring av Danzig, Nederländernas »mat- och sädesmagasin», skulle lända de förenade provinserna till skada, och man gick så långt, berättar C, att man tände glädjeeldar vid ryktet, att polackerna tillfogat svenskarna ett stort nederlag. Det var sålunda med mycket ringa utsikt till framgång, som C. under de följande åren upptog förhandlingar med den nederländska regeringen. Generalstaterna tänjde ut på diskussionen och saknade enligt C: s mening god vilja att komma till en överenskommelse. När Gustav Adolf 1627 bad C. föreslå generalstaterna att med sitt inflytande befordra konungens plan att bemäktiga sig Danzigs hamn, ansåg C. det icke ens värt att föredraga saken inför den nederländska regeringen. Den senares bittra utlåtelser särskilt över tullarna vid Danzig blevo sådana, att Gustav Adolf fann sig föranlåten anmoda C. att förehålla den dess mot all diplomatisk takt stridande skrivsätt. Emellertid nalkades den tidpunkt, då det gamla förbundet mellan Sverige och Nederländerna av 1614 utlöpte, och med anledning därav erhöll C. en utförlig instruktion (4 mars 1629) angående förbundets förnyande. Det gällde att ställa detta på en bredare basis än det gamla; det skulle numera i främsta rummet avse gemensamt ingripande i det tyska kriget, vilket var så mycket nödvändigare efter Danmarks nederlag, men det skulle också taga hänsyn till den nya ställningen vid Östersjön, där Sverige numera var herre över Riga, de preussiska städerna och Stralsund. Oaktat C. snart enligt sin instruktion begränsade underhandlingen till det tidigare förbundets förnyande, strandade den tillämnade uppgörelsen väsentligen på frågan om tullfrihet för nederländarna i de preussiska hamnarna. Förbundet av 1614 blev alltså icke formligen förnyat, ehuru Gustav Adolf fortfarande ansåg det hava gällande kraft. Utgången fyllde C. med djupt missmod. »Regnant tantum ambitio et avaritia», skrev han i full förtvivlan. Hans ställning var personligen synnerligen obehaglig, sedan brev, som uppsnappats och dechiffrerats, röjt hans kraftiga utlåtelser över generalstaternas krassa statskonst. Den 26 juli 1630 anmälde C. inför generalstaterna Gustav Adolfs övergång till Tyskland. »Tärningen är kastad», yttrade han, »Hans Kungliga Majestät har övergått icke Rubicon utan ett vidsträckt hav och skall försöka att med Guds hjälp och vapen i hand för sig och andra vinna trygghet.»

Vid sidan av sitt huvuduppdrag hade C. även åtskilliga mindre kommissioner. Sålunda överlämnades (18 dec. 1629) åt honom att slutföra den alliansunderhandling med Frankrike, som franska sändebudet Charnacé drivit i Sverige — ett uppdrag, som han dock ej kom att utföra, då de ifrågavarande underhandlingarna fortsattes i Sverige. Likaledes finner man C. både före och efter Gustav Adolfs övergång till Tyskland 1630 engagerad i förhandlingar med en del tyska furstar och städer. Även uppdrag av mera privat natur betroddes honom: att upphandla krut och andra krigsförnödenheter, att understödja unga svenskar, som besökte Haag, t. ex. rikskanslerns son Johan och hans protegé Daniel Gislenius (Behm) osv. Efter Gustav Adolfs död blev C: s korrespondens med den svenska regeringen allt tunnare, och 1638 upphörde den alldeles. Inom den svenska regeringen började man bli missnöjd med C. och anse, att den dryga avlöning han uppbar — 10,000 rdr om året uppgavs det en gång i rådet — icke stod i förhållande till nyttan av hans verksamhet. Man klagade över att han blivit för gammal, att han inte förstod sig på kommercierna, att han sällan hade att meddela något av »importance» utan endast »frivola» saker, mest »gallica och italica, som vår stat litet eller intet angå». Redan 1634 föreslog den hemmavarande regeringen Axel Oxenstierna, att man skulle avskeda C. och ersätta honom med någon kvalificerad person av den unga adeln. Oxenstierna ville dock icke gå med på att så bryskt avskeda, den gamle tjänaren utan lät honom stå kvar. Ännu en gång gavs honom fullmakt att underhandla om det gamla svensk-nederländska förbundets förnyande (9 juli 1635), och någon tid senare legitimerades han att sköta en underhandling med ett engelskt sändebud, men resultaten blevo klena. Då det blev fråga om att på allvar upptaga alliansunderhandlingen, med regeringen i Haag, lämnades C. utanför, och han hade sålunda ingen andel i det 1640 avslutade förbundet. Redan 1639 omtalas hans demission såsom omedelbart förestående, men först den 21 sept. 1641 erhöll han sitt formliga avsked; det skedde under beröm för hans ådagalagda klokhet och trohet och med löfte om en årlig pension å 1,800 hamburgerdaler (se ock rådsprotokoll 4 nov. 1641). Pensionen utföll dock föga punktligt, C. kände sig illa behandlad, och bitterheten-häröver i förening med sorgen över hans tyska fäderneslands olyckor stämde honom till pessimism på gamla dagar. Efter avskedet bosatte sig C. 1641 i Leiden och 1642 i Groningen, och i juni 1651, sedan den kurpfalziska furstefamiljen återfått sitt land, flyttade C. till Heidelberg, där han ett par månader senare avled.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

C. var, såsom nämnts, en sällsynt flitig brevskrivare. Hans depescher till svenska regeringen (1626—38) finnas i riksarkivets samling Hollandica, hans brev till Axel Oxenstierna i Oxenstiernska samlingen, breven till Johan Kasimir i Stegeborgssamlingen samt ett mindre antal brev i D. von Falkenbergs och Johan Adler Salvius' samlingar. Skrivelser till och från C. äro dessutom bevarade i åtskilliga utländska samlingar, bl. a. i riksarkivet i Haag, i H. E. Mor-risons samling i London samt framför allt i Collectio Camerariana i statsbibliotekel i Mtinchen, vilken samling C. själv började sam-manföia; avskrifter ur densamma äro gjorda av professor S. F. Hammarstrand och finnas i Uppsala universitetsbibliotek (E 379 h). En ganska betydande del av denna korrespondens föreligger i tryck. Brev från C. till Axel Oxenstierna 1624—26 äro publicerade av M. G. Scbybérgson i hans avhandling »Sveriges och Hollands diplomatiska förbindelser 1621—1630» (1881), Axel Oxenstiernas brev till C. i Axel Oxenstiernas »Skrifter och brefvexling», I: 2—-7 (1622 —32) samt i mindre utsträckning i F. C. Mosers »Patriotisches archiv», 5—6 (1786—87) och ett antal brev från Johan Kasimir till C. (1622—39) i sistnämnda förf:s »Neues patriotisches archiv», 1 (1792). En central betydelse för diskussionen om Gustav II Adolfs planer i Tyskland har tillkommit det i Camerariussamlingen befintliga, först av J. M. Söltl framdragna, i hans arbete »Der religions-krieg in Deutschland», 3 (1842), och sedermera i Historisk tidskrift 1911 tryckta aktstycket »Norma futurarum actionum». Av trycket utgav C. jämte ovannämnda politiska stridsskrifter »Huberti Langueti ... ad Joachimum Gamerarium patrem & Joachimum Camerarium filium ... scriptsp epistolse» (1646) samt lämnade E. Spanheim material till editionen av »Jacobi Bongarsi epistolse ad Joachimum Gamerarium ... scriptse» (1647). — C:s son Joakim Camerarius (f. 1603, d. 1687) anställdes i svensk diplomatisk tjänst 1631 och avancerade till svenskt och kurpfalziskt hovråd. Riksarkivet förvarar hans skrivelser från olika orter i Tyskland samt från Holland.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Th. Westrins anteckningar, RA; C:s i texten omtalade korrespondens; Sv. riksrådets protokoll, 1—8, 1621—1641 (1878—98); Allg. deutsche Biographie, 3 (1876); N. Ahnlund, Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918); dens, Pater Lamormainis bref (Hist. studier tillägnade Ludvig Stavenow, 1924)[2]; B. Boéthius, Svenskarne i de nedersachs. och westfal. kustländerna 1630—1632 (1912); P. Freher, Theatrum virorum eruditione darorum (1688); Ellen Fries, Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomat, förbindelser under Karl X Gustafs regering (1883); S. F. Hammarstrand, Bidrag till historien om kon. Gustaf II Adolfs deltagande i 30-åriga kriget (1859); R. Koser, Der Kanzleienstreit (1874); B. Schlegel & C. A. Klingspor, Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introduc. sv. adelns ättar-taflor (1875); L. Weibull. De diplomat, förbindelserna mellan Sverige och Frankrike 1629—1631 (1899).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Ändring i enlighet med tryckta utgåvan, bd 7., 2014-11-28
2. Tillägg i enlighet med tryckta utgåvan, bd 7., 2014-11-28


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ludvig Camerarius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16340, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2018-12-13.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16340
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ludvig Camerarius, urn:sbl:16340, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2018-12-13.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se