Christian Ehrenfried Carisien

Född:1749-11-07 – Tyskland (i Stralsund)
Död:1794-11-21 – Tyskland (i Berlin)

Diplomat


Band 07 (1927), sida 311.

Meriter

Christian (ej Carl) Ehrenfried von Carisien, f. 7 nov. 1749 i Stralsund, d. 21 nov. 1794 i Berlin. Föräldrar: borgmästaren och lantrådet Christian Ehrenfried von Carisien och Katarina Gertrud Schwartz. Student i Uppsala 13 aug. 1761. Inskriven vid Leipzigs universitet 11 nov. 1765; studerade där och i Greifswald under tre år; företog därefter resor i Tyskland, Schweiz, Frankrike och Nederländerna. E. o. kanslist i utrikesexpeditionen och i kanslipresidentskontoret 14 aug. 1769; e. o. kanslijunkare i kanslikollegium 5 nov. 1771; kommissionssekreterare vid beskickningen i Berlin 6 juli 1772; chargé, d'affaires därstädes okt. 1779— aug. 1782 och febr. 1783—april 1784; e. o. regeringsråd i pommerska regeringen 29 nov. 1782; ministerresident och tf. chef för beskickningen i Petersburg 18 jan. 1785—22 sept. 1786; avgick på särskild beskickning till Mecklenburg-Schwerin 2 apr. 1787; envoyé extra-ordinaire vid preussiska hovet 18 maj 1787. RNO 1787.

Gift 28 mars 1785 med Vilhelmina Justina Elisabet Weisbeck, f. 24 juli 1765, d. 10 juni 1828, dotter till preussiska justitierådet Georg Weisbeck.

Biografi

Tillhörande en släkt, där grundliga universitetsstudier sedan tvenne århundraden tillbaka ingått i de manliga släktmedlemmarnas utbildning och där en litterär och vetenskaplig läggning sedan gammalt varit starkt framträdande, torde C. vid sidan av dylika intressen redan i föräldrahemmet ha förvärvat en god del av det smidiga umgängessätt, som sedan så väsentligt bidrog till hans snabba befordringar. Särskilt torde inflytandet från den som skicklig ämbetsman högt skattade fadern, hos vilken samtiden fäste sig vid en mindre vanlig hovmannamässighet och diplomatisk anpassningsförmåga, ha bidragit till att just dessa egenskaper blevo i så hög grad uppodlade hos sonen. Vid endast tjugu års ålder anställdes C. i utrikesexpeditionen i Stockholm, där han redan tidigt tyckes ha tilldragit sig sina överordnades uppmärksamhet ej blott på grund av nyssnämnda för en blivande diplomat särskilt meriterande egenskaper utan också genom för sin ålder ovanligt gedigna kunskaper. Det dröjde ej heller länge, förrän C. på en mera krävande post fick tillfälle att på allvar pröva sina krafter. Innan han fyllt sitt tjugutredje år och efter knappa tre års verksamhet i Stockholm blev han nämligen under hänvisning till att han »ådagalagt berömliga prov på flit, skicklighet och insikt» 1772 förflyttad till legationen i Berlin, där han som kommissionssekreterare blev beskickningschefens närmaste man.

Genom sin börd och sin förtrogenhet med tyska förhållanden ägde C. de största förutsättningar att vinna rotfäste i den preussiska huvudstaden, där han kom att tillbringa så gott som hela sin återstående levnad. Då han efter några få års tjänstgöring under envoyén Zöge von Manteuffel förordnades att som chargé d'affaires förestå beskickningen, visade det sig också, att han trots sin ungdom hunnit skaffa sig värdefulla försänkningar på alla håll inom Berlins hov- och diplomatkretsar, tack vare vilka, han blev i stånd att hålla Gustav III å jour med stämningarna i det preussiska kabinettet, något som den svenske monarken satte högt värde på. Under det de svenska ministerrapporterna från Berlin förut mest fyllts av politiska kannstöperier, anekdoter och hovskvaller, präglades de under C: s tid av en vederhäftighet i omdömet och en rikedom på intressanta sakliga upplysningar, som vittnade om att C. ägde en högre uppfattning av diplomatens kall än flertalet av hans samtida. Visserligen voro de direkta förbindelserna mellan Sverige och Preussen vid denna tidpunkt föga livliga, men den nära släktskapen mellan de bägge kungahusen i förening med Gustav III: s känslighet för Fredrik den stores omdöme öppnade dock rika möjligheter för en man med C: s smidighet och. vakna intelligens att här visa prov på sin förmåga. Ehuru de första tio åren av C: s vistelse vid det preussiska hovet ej utmärktes av några märkligare politiska händelser, blevo de likväl avgörande för hans framtid. Under dessa år inträffade nämligen den i Gustav III: s historia så ödesdigra brytningen mellan honom och hans moder; och då konungens ömtåliga sinne därvid erfor ett ständigt stegrat behov av underrättelser om den fruktade morbroderns ställning, hans yttranden och åtgärder, blev det snart klart, att C. var den rätte mannen i denna kritiska situation. Den finkänslighet och urskillning, med vilken han förslod att hålla konungen underkunnig om allt det denne önskade veta, och den taktfullhet, med vilken han fullgjorde de kinkiga förtroendeuppdrag, han härvid gång efter annan erhöll, tillvann honom Gustavs särskilda förtroende och gav honom ganska snart en särställning bland dennes diplomater.

Då den svenska beskickningen i Berlin 1784 åter fick en ordinarie chef, ville C., som då i sammanlagt över fyra år förestått densamma, ej återgå till en mera underordnad befattning utan begärde ätt. få tillträda den post i den pommerska regeringen, han under tiden erhållit. Konungen ansåg sig emellertid ej kunna undvara honom på den diplomatiska banan utan förflyttade honom i stället till Petersburg, där han som ministerresident fick träda i spetsen för den svenska legationen. Förhållandet mellan Sverige och Ryssland var vid denna tidpunkt ytterst spänt, och det svenska sändebudet J. Fr. von Nolcken hade ådragit sig kejsarinnan Katarinas misshag i så hög grad, att konungen fann sig föranlåten att bevilja honom en längre tids tjänstledighet. C. åtog sig endast motvilligt och mot löfte om snar transport det hedrande men svåra uppdraget, vilket kom särskilt olägligt, då han just ämnade ingå giftermål med en preussisk adelsdam och dessutom fann sig alltför rotfäst i Tyskland för att på allvar vilja slå sig ned i något annat land. I Petersburg kunde C. under dåvarande förhållanden helt naturligt föga uträtta. Kejsarinnan och hennes ministrar mottogo honom hövligt men kallt, och några förhandlingar av viktförekommo icke. Trots detta blev den korta vistelsen i den ryska huvudstaden dock av stor betydelse för C, emedan den gav honom en inblick: också i den ryska politiken och därigenom i hög grad bidrog att öka hans kännedom om den europeiska storpolitiken, som vid denna tid nästan helt rörde sig kring den mäktiga Katarina II. På återresan från Ryssland besökte C. på konungens befallning Kurland för att studera detta land, som Gustav III önskade förvärva för sin bror hertig Karls räkning. C. fann visserligen stämningen i landet ganska fördelaktig härför men ansåg sig dock böra förtaga konungen allt hopp om framgång, emedan han var övertygad pm att Katarina aldrig skulle ge sitt bifall till att det svenska inflytandet vid Rysslands gränser erhölle en sådan förstärkning.

Efter sin återkomst till Tyskland sändes C. till Mecklenburg -Schwerin för att på Sveriges vägnar underhandla om återfåendet av den på Karl XII: s tid pantsatta Warnemundetullen, men innan man ännu nått något resultat i denna fråga, fick C. order att oförtovat bege sig till Berlin för att övertaga ministerposten därstädes. Sedan någon tid hade konungen legat i förhandlingar med det preussiska hovet angående prinsessan Sofia Albertinas rättigheter till det lediga stiftet Quedlinburg, vilka hon önskade avträda mot en drygt tilltagen ersättning i penningar. Den dittillsvarande svenske representanten i Berlin, greve Fr. A. Löwenhielm, hade nu ådragit sig konungens onåd för det klumpiga sätt, på vilket han skött förhandlingarna, och blev därför i största hast ersatt av C, vilken som »en klok och försiktig man, som har grundlig kännedom om de tyska lagarna och hovet i Berlin», tycktes konungen mest lämpad att taga hand om den kinkiga frågan. Visserligen lyckades ej heller C. genomdriva, konungens önskemål, men han åstadkom dock en uppgörelse i godo, som utplånade all vidare misshällighet mellan de bägge hoven. — C. hade nu nått sitt livs mål och blev som självständig beskickningschef äntligen i stånd att mera framgångsrikt använda sin skicklighet och sina kunskaper. Sin huvuduppgift ansåg han väl alltjämt vara att hålla Gustav III underkunnig om allt, som på något sätt kunde vara av intresse för den svenska utrikespolitiken, i vilket avseende han utvecklade en storartad energi, men han fann därjämte ständiga tillfällen att ge uttryck för en personligt präglad uppfattning av vad som i skilda situationer vore det för Sverige fördelaktigaste. I allt kunde C. med sin ytterliga försiktighet väl ej gilla Gustav III: s onödigt aggressiva och utmanande politik, men medveten om omöjligheten att åstadkomma någon förändring härvidlag sökte han i stället efter bästa förmåga utjämna motsatserna, så långt hans verksamhetsfält sträckte sig. Att C. därvid främst skulle komma att arbeta på att knyta Sverige och Preussen fastare samman låg i sakens natur. Någon okritisk beundrare av den preussiska politiken, vars själviska syften han tidigt genomskådade, var han visserligen ej, men han insåg klart, att det måste ligga i Preussens intresse att hindra Ryssland från att på Sveriges bekostnad än ytterligare öka sin makt. Att som Gustav III önskade åstadkomma ett förbund mellan de bägge makterna visade sig väl omöjligt, men C. inriktade sig då med konungens fulla gillande på att i stället förmå Preussen att i förening med England uppträda som medlare i det nyss utbrutna svenskryska kriget. Genom att i det avgörande ögonblicket undertrycka meddelandet om att konungen i samma syfte vänt sig också till de bägge nyssnämnda makternas antagonist, Frankrike, lyckades C. väl förmå den preussiska regeringen att åtaga sig uppdraget, men tiden gick dock utan att någon medling hördes utav. Då kom plötsligt i okt. 1788 underrättelsen om att danskarna inbrutit i Sverige och att en katastrof syntes nära förestående. Att i ett sä kritiskt ögonblick hinna inhämta instruktioner från konungen tycktes uteslutet, och C. beslöt att handla utan någon tidsspillan. I förening med engelske ministern i Berlin ingav han därför en not till den preussiska regeringen, där han i de kraftigaste ordalag begärde ett snabbt ingripande mot Danmark, och så starkt verkade C: s framhållande av farans räckvidd, att Fredrik Wilhelm II äntligen beslöt sig för att göra allvar av den utlovade medlingen. Av tillgängliga källuppgifter framgår det otvetydigt, att den preussiske monarken fattat detta beslut, redan innan han erhållit det brev med bön om hjälp, som Gustav III samtidigt tillskrivit honom, och det kan därför icke råda någon tvekan om att C. med engelsmannen Hugh Elliot delar förtjänsten av att Sverige så snabbt befriades från den hotande nödvändigheten av ett krig på två fronter. I det följande fick C. mer än en gång tillfälle att i storpolitiska frågor förhandla med berlinkabinettet ehuru ej alltid med samma goda resultat. Särskilt menligt för ett fortsatt gott samförstånd visade sig den preussiske utrikesministern greve E. F. Hertzbergs planer på att som lön för en eventuell hjälp mot Ryssland förvärva svenska Pommern; inför dylika attacker mot hans fädernebygd reagerade C. starkt och dröjde sedan icke att varna konungen för att alltför obetingat lita på Preussens vänskap.

Under Gustav III: s sista regeringsår förefaller C: s inflytande att ha varit i ständigt stigande, så att konungen vid åtskilliga tillfällen direkt inhämtade hans råd. Även i konungens planer på att understödja den vacklande franska monarkien var han invigd och sökte i Berlin vinna gehör för dem. På Gustavs sista utländska resa 1791 uppvaktade C. honom i Braunschweig, och det torde varit vid detta tillfälle, som konungen erbjudit honom det lediga hovkanslersämbetet, framhållande att han på denna post ville ha en man, på vars självständighet han kunde lita. Trots dessa smickrande ord avböjde C. uppdraget, antagligen emedan han ej ville utbyta sin fria verksamhet i Berlin mot tvånget och oron i samarbetet med konungen. Efter Gustav III: s död var det slut med Sveriges inblandning i storpolitiken, och C. tillbragte därför sina sista levnadsår i ett ostört lugn. Under denna tid författade han på förmyndarregeringens uppdrag 1793 en vidlyftig »Berättelse om Preussen», ett arbete av bestående värde som källa till tidens historia, utmärkt genom en objektiv, sakrik framställning och vittnande om dess författares djupgående kunskaper i Preussens yttre och inre historia. C. stod då på höjden av anseende och åtnjöt ett obetingat förtroende från alla håll. Lars von Engeström, som vid denna tidpunkt besökte Berlin, karakteriserade honom som »den mest fulländade diplomat» han känt och uppger vidare, att han »betraktades som ett orakel av de andra medlemmarna av corps diplomati que». C. beskrives av alla, som sammanträffade med honom, som en utomordentlig sällskapsmänniska, ständigt artig och underhållande,, med ett levande intresse för sitt arbete, ett ovanligt gott omdöme, en skarp iakttagelseförmåga och mindre vanliga kunskaper. Bland Gustav III: s diplomater intog han en av de främsta platserna genom en förening av å ena sidan smidighet, anpassningsförmåga och diskretion, å den andra handlingskraft, viljestyrka och stor självständighet i uppfattningen.

Författare

Herbert Lundh.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Berättelse om Preussen [dat. 30 jan. 1793] (Sv. beskickningars berättelser om främmande makter år 1793, utg. af C. E. B. Taube, Sthm 1893, s. 15—124). — Några av C:s depescher äro därjämte tryckta i Hist. handl., D. 1 (1861), s.311—318, ovannämnda Sv. beskickningars berättelser (1893), s. 125—132, samt i Hist. tidskr., Årg. 25 (1905), s. 113—116.

Källor och litteratur

Källor: Kanslipresidentens koncepter, utrikesexp. registr., C:s depescher och saml. Pomeranica, allt i RA; handskr.-vol. F. 429, F. 430, F. 722, UB; Uppsala universitets matrikel 1761, Uppsala univ. aikiv. — Die jiingere Matrikel der Universität Leipzig 1559—1809, hrsg. von G. Erler, 3 (1909); Hist. handl., 1 (1861) & 12: 3 (1892); J. A. Ehrenström, Hist. anteckningar, 1 (1882); L. von Engeström, Minnen, och anteckningar, 1 (1876); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 2 (1911). — F. Arnheim, Zur Charakteristik Fried-richs des Grossen und... Königs Friedrich Wilhelm III (Forschungen zur brandenburg. u. preuss. Geschichte, 18, 1905); P. Bailleu, Graf Hertzberg, 1 (Hist. Zeitschr., 42, 1879); Hilma Borelius, Carl Gustaf von Brinkman, 2' (1918); C. T. Odliner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering,'2—3 (1896, 1905); C. E. B. Taube, Sv. beskickningars berättelser om-främmande makter år 1793 (1893) jämte rec. av detta arbete av F. Arnheim i Hist. tidskr. fl894'l: Lvdia. Wahlström. Sveriges förhållande till Danmark 1788—1789 (1898).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian Ehrenfried Carisien, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16371, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-02-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16371
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian Ehrenfried Carisien, urn:sbl:16371, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-02-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se