Richard T Carlén

Född:1821-05-17 – Hångsdala församling, Skaraborgs län (på Hasslekärr)
Död:1873-12-31 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Häradshövding, Kommunalpolitiker


Band 07 (1927), sida 406.

Meriter

3. Richard Theodor Carlén, den föregåendes broder, f. 17 maj 1821 å Hasslekärr i Hångsdala socken, d. 31 dec. 1873 i Stockholm. Genomgick Skara trivialskola och gymnasium 1828—38; student i Uppsala 5 okt. 1838; avlade examen till rikets rättegångsverk 3 juni 1841. E. o. kanslist i nedre justitierevisionen 5 juni 1841; auskultant i Svea hovrätt 11 jan. och e. o. notarie därstädes 14 jan. 1842; tingsbiträde i Kinnefjärdings, Kinne, Skånings och Laske häraders domsaga; medarbetare i Den första Wermlands-tidningen 1844—46; förordnad att förvalta domareämbetet, första gången i Övre Fryksdals samt Övre och Nedre Älvdals härad 29 juni 1846 och därefter upprepade gånger, bl. a. genom förordnanden 22 maj 1849 och flera dagar under nära fyra år i Kinnefjärdings, Kinne, Skånings och Laske häraders domsaga; länsnotarie i Älvsborgs län samt upprepade gånger tf. landssekreterare därstädes 1847—48; förordnad att som ordförande i Vänersborgs rådstuvurätt handlägga rannsakningsmål angående vid en tullvisitation begångna våldsamheter 12 juli 1847; v. häradshövding 1 okt. 1847; tf. borgmästare i Vänersborg 23 nov. 1847 under dec. månad och i Alingsås 21 febr.—maj 1848; med ett par avbrott adjungerad ledamot i Svea hovrätt genom förordnanden av 8 juni 1853 m. fl. dagar 23 juni 1853—1855; uppförd på förslag till häradshövding i Nora domsaga 9 juni 1854, i Jösse m. fl. häraders domsaga 31 maj 1855 och i Övre och Nedre Älvdalens samt Nyeds häraders domsaga 7 maj 1856; häradshövding i Livgedingets (Väster- och Österrekarnes, Daga, Åkers och Selebo) häraders domsaga 27 okt. 1857 samt genom tjänstebyte i Södra Roslags domsaga 30 mars 1867; riksdagsman i borgarståndet för Strängnäs, Södertälje och Kristinehamns städer 1862—63 och för Köpings, Strängnäs och Kristinehamns städer 1865—66 samt ledamot av andra kammaren för Stockholms stad 1871—73 och var därunder bl. a. ledamot av konstitutionsutskottet 1862—63 och 1865—66 samt suppleant i lagutskottet 1862—63 och ledamot av samma utskott 1871, 1872 och 1873 (v. ordförande 1873); ledamot av kommittén angående stadganden för betryggande av ägande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet 6 febr. 1865—10 juli 1867 och av kommittén angående häradsrätternas arbetssätt 28 maj 1867— 30 maj 1868; stadsfullmäktig i Stockholm 1870—73; ledamot av kommittén för reglering av häradshövdingarnas löneförmåner 19 aug.—5 dec. 1873. RNO 1868.

Gift 20 mars 1856 med sin svägerskas dotter Rosaura (Rosa) Carlén (se nedan 5).

Biografi

Efter sin redan vid tjugu års ålder avlagda juridiska examen hade C. förmånen att vinna anställning som biträde i J. G. Richerts domsaga, säkerligen en av de bästa skolor, den tiden kunde bjuda en begynnande praktisk jurist. Man har all anledning att förmoda, det vistelsen hos Richert varit av betydelse ej blott för införandet i lantdomarens värv utan även för C:s syn på de samhälleliga spörsmålen Överhuvud. Hans verksamhet här avbröts, då Richert våren 1844 — efter tronskiftet — inkallades i lagberedningen. C, som ännu hade några år kvar till tingsmyndig ålder, tog då anställning i ett av boktryckerikonstförvanten J. Lundberg i Karlstad utgivet veckoblad, Den första Wermlands-tidningen, där han verkade i Tegeringsvänlig, moderatliberal anda. Redan i sina inlägg här röjde han en ganska stor självständighet, och därjämte visade han prov på en lättflytande penna och uddig stil. Han försökte1 sig emellanåt också i den poetiska genren. Efter uppnådd domarålder (1846) återvände C. till den juridiska banan och erhöll efter ett tiotal år ordinarie tjänst som häradshövding i Livgedingets domsaga (1857).

Sedan 1860 års reform öppnat borgarståndet även för inom städerna besuttna, icke burskapsägande medborgare, blev C. av Strängnäs och ett par andra städer utsedd till representant vid den 1862 sammanträdande riksdagen. Ett bevis på det anseende, han redan åtnjöt, var, att han insattes som ordinarie representant i konstitutionsutskottet och som suppleant i lagutskottet. I båda utskottens arbete deltog han flitigt; de båda stora regeringsförslag, som vid denna riksdag särskilt upptogo intresset, den nya represen-tationsformen och den nya strafflagen, ägde i honom en energisk förkämpe. I fråga om den senare sökte han i allmänhet — ehuru ej alltid med framgång — verka för största möjliga humanisering av strafformerna, en strävan, som även framgent skulle utmärka honom. Säkerligen var det med glädje han, som Richerts personlige adept, deltog i den hyllningsskrivelse, som lagutskottet sände denne efter avslutad granskning av lagarbetet. Även vid 1865—66 års riksdag hade han tillfälle att i konstitutionsutskottet arbeta för representationsförändringen. För C. personligen hade den nya representationsreformens genomförande den konsekvensen, att han tills vidare utestängdes från riksdagsarbetet. På annat sätt kom han dock att arbeta i lagstiftningens tjänst, då han de närmast följande åren av K. M:t insattes i tvenne kommittéer, dels för lagfarts- och inteckningsväsendets ordnande, dels för ändringar i häradsrätternas arbetssätt. I den förra reserverade han sig mot kommittémajoritetens förslag, som han ansåg alltför skarpt avvika från inhemsk rättstradition, och utarbetade ett fullständigt motförslag, byggt på lagberedningens i dess jordabalk inrymda. Majoritetsförslaget avvisades också av högsta domstolen — under det C: s stöddes av fyra av dess ledamöter — och blev ej heller framlagt för riksdagen. Samma öde rönte det andra kommittéförslaget, som dock frambärs som enskild motion av Karl Ifvarsson. Regeringen nöjde sig i huvudsak med förslag (1872) om tätare tingssammanträden och uttalade i övrigt sin avsikt att upptaga frågan om en mera genomgripande reform av rättegångsväsendet på landsbygden, bl. a. med prövning av frågan om tremansdomstolar. Detta gav C. anledning att i en reservation i lagutskottet skarpt avvisa sistnämnda tanke och bestämt uttala sig för den hävdvunna organisationen med domare och nämnd, vars politiskt uppfostrande betydelse han betonade.

Önskan att komma närmare den politiska brännpunkten och särskilt förhoppningen att kunna mera aktivt medverka till lagreformernas påskyndande hade 1867 föranlett C. att genom tjänstebyte överflytta till den betydligt mindre givande Södra Roslags domsaga, som erbjöd den förmånen, att innehavaren kunde vara bosatt i huvudstaden. Dess valmän, som redan våren 1870 insatte honom i kommunalrepresentationen, begagnade ett fyllnadsval samma höst till att återföra den ansedde juristen till det politiska livet. Som motionär, debattör och ledamot av lagutskottet var C. sedan flitigt verksam i riksdagen, särskilt i lagfrågor. Redan i remissdebatten 1871 — som tog för dåtida vanor stora proportioner — framträdde han med yrkande på ökad verksamhet inom lagstiftningsområdet. Och därjämte förordade han, under opposition mot regeringens förslag att genom inrättande av en lagbyrå ställa lagstiftningsarbetet under justitiestatsministerns direkta ledning, bibehållande av den arbetsform, som hittills visat sig gynnsam, en självständigt arbetande lagberedning med större oberoende och större moraliskt ansvar för resultatet. Då frågan (23 febr.) återkom från statsutskottet, hade andrakammarledamöterna reserverat sig i överensstämmelse med C:s mening. Han kämpade då på en linje med lantmannapartiet och dess ledare Arvid Posse och skiftade skarpa repliker med justitiestatsministern A. G. Adlercreutz, lagutskottets kände ordförande Erik Josias Sparre m. fl. Andra kammaren biföll också hans yrkande, att anslaget skulle gälla lagberedning i stället för lagbyrå, ehuru riksdagens beslut blev det motsatta. »Nya lagberedningens» upprättande 1875 fick C. ej uppleva.

Vid 1872 års riksdag åstadkoms genom yrkande av C. en betydlig mildring av straffen för upprepat tjuvnadsbrott, och vid den följande beslöts på hans motion en skrivelse till K. M: t om särskilda förbättringsanstalter för unga förbrytare ävensom om införande i vårt land av progressivt fängelsesystem. Ehuru C. tillhörde den s. k. intelligensen eller centern, åtnjöto hans strävanden i lagförbättringssyfte ofta stöd från det mäktiga lantmannapartiet, som nu dominerade i andra kammaren. Han insattes också alltid med högsta röstetal i lagutskottet. Eljest stod han emellertid i deciderad motsats till majoritetspartiet, hos vilket han trodde sig spåra en trångt klassbetonad egoism, och genom sin gärna tillspetsade replikföring bidrog han stundom att skärpa denna motsättning. Väl torde han som gammal lantdomare haft både sympati och respekt för de solida egenskaperna hos det samhällselement, varur lantmannapartiet utgick, men liksom andra gammalliberaler hade han svårt att smälta bitterheten över att just de element, som i det forna borgarståndet gått i elden för representationsreformen, måste stå tillbaka för bondeståndets arvtagare i andra kammaren. I partiets namn såg han också »en fejd förklarad mot staden, mot det rörliga kapitalet... ja, emot vetenskapen och intelligensen» ävensom mot de »under strecket» stående arbetande klasserna (2 okt. 1871). Oviljan riktade sig dock förnämligast mot de »herremän», som framträdde som böndernas synliga ledare och nu syntes på deras axlar vilja klättra upp till makten, främst greve Arvid Posse, som ju själv varit representationsreformens ivrige motståndare.

Det var försvarsfrågans behandling vid 1871 års båda riksdagar, som särskilt lät denna ovilja komma till utbrott. När det vid den urtima riksdagen blev klart, att lantmannapartiet var orubbligt i föresatsen att göra värnpliktslagens antagande avhängigt av indelningsverkets avskaffande, grep C. (2 okt.) till orda omedelbart efter departementschefen. I ett skarpt anförande klandrade han, att man låtit en militär organisationsfråga bliva en skattejämkningsfråga, ja, en politisk partifråga. Skarpast vände han sig mot en passus i yttrandet, som innebar ett ej otydligt misstroendevotum mot regeringsförslagets upphovsman, krigsministern. Bakom detta yttrande såg han framskymta »förhoppningen om lediga taburetter», och han insinuerade, att flertalet av dem, som satt sina namn under den kritiserade meningen, ej skulle godtagit den, om de insett dess innebörd. Att partiet kunde behöva vissa »dekorationer», hette det till sist med hänsyftning på herremännen bland dess ledare, kunde man förstå, men det torde -ej vara så beroende av dem, att det ej kunde få andra.

Det säger sig självt, att detta och andra yttranden av liknande art från »intelligensens» sida ej undgingo att skärpa debatten. Från lantmannahåll klagades över »skolmästrande», över att man framställde bönderna som så viljelösa varelser, att de skulle helt ledas av Posse, och till sist fann sig den lugne Karl Ifvarsson föranledd att varna för fortsatt användande av »dessa retmedel mot oss lantmän», tilläggande en fras, som uppfattades som ett hot och framkallade indignerade protester. Vid 1872 års riksdag, som ju tog ett lugnare förlopp, uttalade sig C, i syfte att »göra vårt parlamentariska samliv drägligt», för grundskatternas avskrivning, som han tidigare motsatt sig. Till den bekanta »kompromissen», som blev resultatet av statsutskottets förhandlingar, var han dock, liksom sina partikamrater, en bestämd motståndare, då han klart förutsåg, att hopkopplandet av försvarsfrågan och grundskattefrågan blott skulle för oberäknelig tid uppskjuta lösningen av dem båda.

Ministärens särskilt under försvarsstriden vid 1871 års riksdagar ådagalagda oförmåga att behålla den politiska ledningen gentemot riksdagen och det egendomliga förloppet av den därpå inträffade ministerkrisen aktualiserade frågan, hur en enhetlig ledning av konseljen skulle åstadkommas. I allmänhet sökte man lösningen i införande av ett statsministerämbete (P. von Ehrenheims motion 1872). C. ville emellertid giva frågan en större räckvidd och framlade vid samma riksdag en motion, vari han, dessutom påyrkade konseljens uppdelning i tvenne: en »ministerkonselj» av sex ä sju ledamöter skulle handlägga de egentliga regeringsärendena och uppbära det politiska ansvaret inför representationen, en »statsrådskonselj» av fem ledamöter skulle handlägga alla (icke rent judiciella) mål, som hänskötos till K. M: t, samt, såsom en »ekonomisk lagberedning», utarbeta ekonomiska författningar. Den senares medlemmar skulle på så sätt bli »i det närmaste oberoende av de politiska vindkasten», till båtnad för kontinuiteten, under det »ministerkonseljens» medlemmar bleve bättre i stånd att leda den politiska utvecklingen. Dessa förslag hade visserligen inga utsikter att bliva antagna men äro av intresse, då de införa det administrativa  problemet vid sidan av det politiskt-parlamentariska. Yrkandet om införande av statsministerämbetet antogs däremot som vilande, och då det (8 febr. 1873) återkom till avgörande, förordades det utförligt av C, som hävdade det föreslagna ämbetets nödvändighet, vare sig det gällde att i riksdagen företräda konseljens allmänna regeringssystem eller att förverkliga det konstitutionella styrelsesättets grundsatser i statsrådets förhållande till monarken. Som bekant föll dock frågan denna gång på första kammarens motstånd för att likväl tre år senare bli löst i den nu föreslagna riktningen. Men då var C. ej längre med. Innan året 1873 gått till ända, överfölls han av en häftig sjukdom (lunginflammation), som på tre dagar ändade hans liv. Strax dessförinnan hade han varit med om att avlämna ett kommittéförslag rörande häradshövdingarnas löneförmåner, som i huvudsak skall vara avfattat av hans hand. Det torde vara otvivelaktigt, att kammaren i C. förlorade en av sina, särskilt i lagstiftningsfrågor, mest skarpsinniga och: kunskapsrika medlemmar. Som debattör var han klar, påpasslig och fyndig och visade ofta talang att reda upp en genom mängden av framkomna yrkanden tilltrasslad situation. — I fråga om hans allmänt politiska hållning förebrådde man honom en viss benägenhet för vacklan. Hur hans politiska bana kommit att utveckla sig, om den ej så brått avskurits, kan vara ovisst. Minnestecknaren i Ny illustrerad tidning uppger, att man hört honom på sistone tala om att närma sig lantmannapartiet men synes betvivla, att detta blivit fallet. I det enskilda livet var C, som ofta kunde vara skarp i den offentliga debatten, en ovanligt human och mild person och en älskvärd sällskapsmänniska. Samma humana livssyn, som tryckte sin prägel på hans strävanden som lagstiftare, utmärkte honom som domare. Han led, heter det, då han av lagens bokstav tvangs att avkunna en hård dom.

Som juridisk författare framträdde C. med en 1866 utgiven »Kommentar öfver strafflagen», som ägde gott anseende bland tidens jurister. Hans juridiska stil är klar, enkel och koncis. Vid juridiska principdiskussioner visade han sig mån att hävda svensk rättsutveckling gentemot romerskrättsliga inflytanden och »från Tyskland hämtade teorier».

Författare

Arvid Hj. Uggla.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Kommentar öfver strafflagen. Sthm 1866. IV, 393 s. — Därjämte riksdagsanföranden samt bidrag till ovan nämnda kommittébetän-kanden, 1867 (särsk. mening s. 3—56), 1868 och 1873 (jmfr texten), artiklar i Den första Wermlands-tidningen m. m.

Källor och litteratur

Källor: Just.-dep. handl. 21 febr. 1855, 7 mars 1856, 27 okt. 1857 och mars 1867, RA. — Borgarståndets och andra kammarens prot.; nekrologer i Ny illustr. tidn., Stockh. dagblad- m. fl. tidn.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Richard T Carlén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16397, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Hj. Uggla.), hämtad 2019-02-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16397
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Richard T Carlén, urn:sbl:16397, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Hj. Uggla.), hämtad 2019-02-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se