Gustaf Carlson

Född:1647 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1708-01-01 – Nederländerna (på slottet Ter-Hoorne i Friesland)

Arméofficer, Holländsk general


Band 07 (1927), sida 490.

Meriter

Carlson, Gustaf, f. 1647 i Stockholm, d. 1 jan. 1708 på slottet Ter-Hoorne i Friesland. Föräldrar: dv. pfalzgreven, sedermera konung Karl Gustav och Märta Allertz. Erkändes av fadern och vistades enligt stridande uppgifter hos Karl Karlsson Gyllenhielm eller sin faster Maria Eufrosyne De la Gardie; kom därefter till biskop Samuel Enander i Linköping; fick i slutet av år 1658 Erik Lindeman, sedermera Lindschöld, till informator och vistades med denne på resor från hösten 1659 till sommaren 1668; erhöll Börringe kloster och Lindholm i Skåne till sitt underhåll 6 okt. 1659; uppehöll sig i Strassburg 1660 (inskriven vid universitetet 20 mars) —febr. 1663, i Heidelberg febr. 1663—hösten 1664, i Sedan sept. 1664—våren 1666, i England och Holland 1666 och i Paris dec. 1666—okt. 1667 samt reste därefter i Italien; reste ånyo utrikes och inträdde i holländsk krigstjänst; överste för Upplands infanteriregemente 10 nov. 1673; kapten vid prinsens av Oranien livkompani 1674; greve 9 mars 1674; avreste 1675 till armén i Pommern; bevistade som kommendant i Wismar stadens belägring 1675 och utförde därefter ett flertal särskilda uppdrag; ledamot av kommissionen (generalkrigsrätten) angående översten B. K. Wrangels förhållande i striden vid Rathenow 31 mars 1676; överste för ett värvat regemente 3 apr. 1678; chef för prinsens av Oranien livregemente 1683; generallöjtnant i holländsk tjänst.

Gift 13 sept. 1685 med friherrinnan Isabella Susanna von Schwartzenberg en Hohenlansberg, f. 31 dec. 1639, d. 20 nov. 1723, dotter till rytteriöversten friherre Georg Friedrich von Schwartzenberg en Hohenlansberg.

Biografi

C. var frukten av en av de kärleksförbindelser, på vilka den unge pfalzgreven inlät sig, då utsikterna att vinna Kristinas hand mörknade. Modern, Märta Allertz (f. 1628), var dotter till en rådman i Stockholm, Klas Allertz, vilken att döma av de uppdrag han innehade varit en ansedd man. Hans hustru Brita, Märtas moder, var däremot omtalad som trätgirig och processlysten. Om Märta själv är föga känt. Traditionen trodde sig dock veta, att hon varit »en människa av måttelig dygd». Sedan sonen fått gods i Skåne, vistades hon i Malmö och på Börringe kloster och fick 6 juli 1665 av kronan tre hemman till sitt underhåll. Enligt gängse uppgifter skall hon ha förblivit ogift, men i K. brevet angående förläningen kalläs hon hustru, och då hon 20 febr. 1667 vände sig till C: s förmyndare med allehanda bekymmer, androg hon som främsta skäl till en snar hjälp, att hon med sina små barn till sin »herr sons honnör» måtte »oskämmade kunna gå annat gott folk lik». Även om hon sålunda synes ha ingått äktenskap, levde hon i torftighet. Det får väl av alla skäl anses sannolikt, att hon ej var den rätta att bereda »herr sonen» ett lämpligt hem, sedan Karl Gustav beslutaL att erkänna honom och ge honom en ståndsmässig uppfostran. För C. blev det utan tvivel av avgörande betydelse, att ledningen av denna 1658 lades i händerna på den uppåtsträvande Erik Lindeman, sedan under namnet Lindschöld ryktbar som konungagunstling och statsman. Lindeman var en lärd student, lärjunge till Johannes Sehefferus. Sin informatorsbana började han med att driva latinstudiet med en bredd och intensitet, som syntes syfta om ej till en lärd uppfostran så dock till en gammaldags solid kunskap i romarspråket och de vishetsregler, som stodo att hämta hos de klassiska auktorerna. Snart skulle det dock bli annorlunda.

Lindeman och hans lärjunge anträdde 1659 en utrikes resa, som utförligt skildrats av Lindschölds biograf E. Ingers. Kosan ställdes först till Karl Gustav i Danmark. Konungen sörjde nu frikostigt för sonens underhåll genom att skänka honom de båda. stora skånska godsen Börringe kloster och Lindholm. En stat. fastställdes för resan, som visar, att man ville bereda C. en verkligt ståndsmässig uppfostran, och en hovmästare anställdes, som skulle svara för levnadsvettet. Senare befanns han, antagligen icke utan skäl, olämplig härför, och uppgiften övergick till Lindeman, som med särskilt intresse ägnade sig däråt. Hans egen uppfattning om uppfostran undergick nämligen under resan en förskjutning. Allvaret i studierna minskades ej, men i stället för de lärda bokliga kunskaperna blev målet mer och mer utvecklandet av den mångfald, insikter och färdigheter, vilkas harmoniska förening bildade »den perfekte kavaljeren». För Lindeman hade Karl Gustavs död även ur denna synpunkt varit ett hårt slag. Änkedrottningen åtog sig väl att sörja för C. »till en kärlig ihågkommelse av sin salig herre» och fyllde troget denna förpliktelse. Men hon ville, att C. skulle uppfostras som en vanlig adelsman utan större anspråk, och detta, var ingalunda i Lindemans smak. Han gjorde vad han kunde för att låta lärjungen intaga den förnämliga possession, hans börd ansågs, berättiga honom till. Sedan man i början av år 1663 kommit till frändehovet i Heidelberg, där C. mottogs med största välvilja, lades, studierna i mera modern och världsmannamässig anda. Blott i Paris kunde man dock enligt Lindemans mening fullborda utbildningen till »honnéte homme», som idealet med tydlig ursprungsbeteckning ibland hette. Efter många svårigheter och en avstickare till England och. Holland, som måhända grundlade C: s kärlek till det sistnämnda landet, fick man också komma till Paris, och till slut fullbordades uppfostran genom den sedvanliga resan till Italien. Resultatet av den långa och dyrbara utbildningen var i det hela gott. Lindeman berömde städse sin lärjunges framsteg och hans håg för boken, som han fann nästan överdriven. Och fastän C. av naturen var »modestus och helt och hållet compositus ad gravitatem samt mycket tystlåten och tvungen i diskurser och konversationen», förvärvade han ett otvunget och belevat sätt. Vad Lindeman däremot ej kunde meddela den unge pfalzaren var den smidighet, lärjungen med sin fläckade börd likaväl som läraren med sin ofrälse behövt för att komma sig fram i världen, och denna brist blev så mycket kännbarare, som C. ej fick den tryggade bärgning, fadern ärnat honom.

Enligt C:s berättelse skall Karl Gustav ha sagt, att han av alla de provinser, som han vann under Sveriges krona, som sitt eget endast ville behålla de gods, han skänkte sin son. Och då konungens uppmärksamhet fästes på att dessa avkastade mer än den fastställda staten, sade han blott: »Det skadar intet, bättre är något över än under, man kan så egentelig icke veta, vad han utländes behöva kan.» I samma generösa anda behandlades ej C: s angelägenheter efter faderns död, i det de extraordinarie räntorna, tack vare vilka överskottet uppkom, indrogos till kronan. I övrigt respekterades emellertid Karl Gustavs vilja." Skötseln av godsen hade denne (G okt. 1659) uppdragit åt sin enskilde finansielle förtroendeman, ståthållaren Daniel Bengtsson Uttermarck. Vid dennes sida ställdes nu (18 dec. 1661) tvenne förnämligare förmyndare, riksrådet Göran Fleming och hovkanslern, sedermera riksrådet Mattias Biörenklou, av vilka den förre synes ha ägnat C. en faderlig välvilja, medan Biörenklou var alltför upptagen av sina ämbetsplikter och sin karriär för att få mycken tid över för myndlingen. De ekonomiska angelägenheterna sköttes synbarligen i huvudsak av Uttermarck ensam. Han var en gammaldags sparsam man. Enligt Ingers' omdöme skall han därjämte ha varit »mer än lovligt senfärdig och besvärlig i penningangelägenheter», men å andra sidan står det fast, att C. ännu 1703 betygades alltid ha dragit »en särdeles tendresse» för ståthållaren och dennes familj. Om man sålunda i varje fall icke har skäl att betvivla den goda viljan hos Uttermarck, vidtog denne emellertid en åtgärd, som måhända blev ödesdiger, då han i nov. 1660 till förvaltare på godsen satte Elias Ekman, en broder till den bekante finansmannen Joel Ekman Gripenstierna. På så sätt kom Gripenstierna redan under studie- och reseåren att fungera som C: s bankir, och detta blev för C: s framtid så mycket betydelsefullare, som debet och kredit aldrig ville gå ihop för resenärerna. Där ute hjälpte man sig fram med lån och ständigt trassel, och i hemlandet växte C:s skulder mer och mer. På äldre dagar klagade han över att han vid hemkomsten var för ung och oerfaren för att reda ut, hur bristen uppkommit, men framhöll, att räntorna bort giva ett ansenligt överskott, fastän resultatet blev det motsatta, »havandes framledne hr kammarrådet Joel Gripenstierna och dess broder Ekman, dock under den förres inseende, godsen med dess disposition om händer». Antagligen vore det numera ett hopplöst företag söka fördela skulden till obeståndet mellan den egennytta, som C. misstänkte, »den hemma förde disposition över godsen», som han likaledes trodde sig berättigad att klandra, och Lindemans mindre goda hushållning, varöver förmyndarna med Uttermarck i spetsen ej upphörde att beskärma sig. Själva faktum, att C: s affärsställning var undergrävd, är det enda fullt klara, och detta faktum kunde så mycket mindre ändras av att man återgav honom de extraordinarie räntorna (8 sept. 1668), som han snart åter sändes ut på dyrbara utländska resor, medan däir-hemma allt gick i de gamla hjulspåren.

Avsikten med den nya utrikesresan var, att C. skulle utbilda sig till militär. Om denna episod i hans liv flyta de svenska källorna sparsamt. Man vet dock, att han fick pröva yrkets allvar på holländska sidan i det 1672 utbrytande kriget med Frankrike. Frän denna tid härrör förmodligen en i svenska riksarkivet bevarad odaterad berättelse, vilken låter oss se C. i stridens vimmel, som alltid främst i faran. Lönen för hans välförhållande blev år 1674 en kaptensfullmakt vid Vilhelms av Oranien livregemente, till vilket han en gång skulle komma tillbaka som chef. Men som han redan förut fått Upplands infanteriregemente, återvände han hem. Det vill synas, som om lysande utsikter nu öppnat sig för honom. Ej nog med att han genast utnämndes till greve (1674), det kort efter hans hemkomst utbrytande kriget gav honom också tillfälle att utmärka sig på ganska framskjutna poster. Större delen av hans regemente låg som garnison i Wismar, och själv begav han sig dit för att övertaga, kommendantskapet i staden som guvernören Gustav Wrangels närmaste man. Med denne delar han alltså äran av det tappra försvaret mot danskarna hösten 1675. Då flottan ej kunde komma ut i tid för att undsätta de belägrade före vinterns inbrott, måste dessa dock kapitulera mot fritt avtag (13 dec). Sedan C. fört sin sammansmälta kår till Pommern, återvände han själv till den i Sverige kvarvarande delen av regementet.

En del av C:s folk men ej han själv var med på den olyckliga sjöexpedition, som slutade med nederlaget vid Öland 1 juni 1676. Det blev emellertid han, som till konungen i Malmö fick överbringa underrättelsen om nederlaget. Med anledning av olyckan sändes han till Kalmar och Öland för att där organisera försvaret. Meningen var, att spannmål och viktualier skulle bortföras från Öland för att ej falla i fiendens händer, men allmogen ville ej gå in härpå, och C. inskränkte sig därför till att sätta Borgholm i försvarstillstånd (rapport 16 juni). Då den fientliga flottan vände tillbaka för att täcka transporterna till Skåne, försvann faran för denna gång, och C. torde följaktligen snart nog i enlighet med sina order ha begivit sig till Stockholm för att taga befälet över den avdelning av regementet, som varit på flottan. Förmodligen har han deltagit i organiserandet av de förstärkningar, som avgingo till huvudarmén. Själv ilade han till konungen före sitt folk, som hann fram först efter slaget vid Lund, och kom i tid för att personligen få deltaga i detta (4 dec). Hans namn möter i skildringarna av slaget, och om hans förhållande i striden vittnar konungen själv, att det varit »berömligt». Plan belönades också med hedern att för de i Göteborg församlade riksråden och riksdagsmännen muntligen få berätta om förloppet (instruktion 14 dec).

Även året 1677 blev för C. rikt på händelser och hedrande uppdrag. På våren beordrades han ombord på flottan med en betydlig styrka från sitt regemente och synes följaktligen ha deltagit i det sjötåg, som slutade med nederlaget i Köge bukt (1 juli). Efter olyckan fick han resa upp till Stockholm för att sända de trupper, som varit på flottan, ned till armén. Detta visade sig dock omöjligt på grund av de svåra sjukdomar, som utbrutit bland manskapet, men medan C. ännu var i Stockholm, kom ett nytt uppdrag honom till hända. Den danska flottan nyttjade denna gång sin seger till att härja och bränna på de svenska kusterna. Liksom året förut var konungen särskilt orolig för Kalmar, och även denna gång sändes C. dit, nu med uppgift att taga högsta befälet över försvarsanstalterna. Vid sin ankomst fann han faran avvärjd genom Hans Wachtmeisters handlingskraft och längtade därför tillbaka till en verksammare uppgift vid huvudarmén. Hans framställning härom korsades emellertid av en order (8 sept.) att begiva sig till O. V. Königsmarck i Pommern. Även detta tillfälle till aktiv tjänst grep C. med glädje, och han belönades också för sitt nit, då han i spetsen för sina i Pommern kvarvarande upplänningar fick deltaga i slaget på Högen (8 jan. 1678). Sin plats hade han på centern som assistent åt dess befälhavare, O. J. Grothusen, och efter segern fick han hedern att överbringa troféerna till Sverige. Under folkets glädjebetygelser intågade han högtidligt med de tagna fanorna i Stockholm. Utom troféerna hade också en betydande mängd fångar fallit i segrarens händer, och dessa skulle nu enligt tidens krigsbruk stickas in i den svenska armén. På C:s lott föll det att uppsätta ett regemente tyska ryttare av dylika spillror (3 apr.), men uppgiften visade sig hopplös, då det manskap, som stod till buds, var alltför heterogent för att kunna gjutas tillsammans till en enhet och anvisade penningar ej utföllo. Utledsen på hela företaget skaffade C. sig till slut befrielse från det otacksamma uppdraget och tillstånd att ansluta sig till en expedition, som under Henrik Horns befäl skulle utgå från Lifland mot brandenburgarna. För att ej bli efter reste han till Danzig, men då han en gång därifrån ridit ut för att överlägga med Horn, uppsnappades han på återvägen av brandenburgarna (jan. 1679). Det var en episod, som väckte uppmärksamhet, och de utländska nyhetsbladen försummade ej att underhålla sina läsare med berättelser om förloppet.

Överblickar man de notiser, som ovan sammanställts om C: s verksamhet under kriget, framträder det tydligt, att han Åtnjutit sin kunglige broders förtroende som dugande officer, och de nådiga ordalag, vilka användas i de till honom riktade breven, synas också vittna om bevågenhet. Desto mera överraskande är det omslag i konungens stämning, som synes ha inträffat och som för C. tillintetgjorde den sista möjligheten att i Sverige reda upp sina till-trasslade affärer. Redan före kriget hade han med ännu obrutet förtroende överlämnat förvaltningen av sina egendomar åt »den redeliga mannen» Joel Gripenstierna för att denne skulle göra sig betalt för sina fordringar. Under kriget upphörde emellertid all avkastning av godsen, och C. såg sig för att kunna leva nödsakad att gå allt längre på skuldsättningens ödesdigra väg. Den enda hjälp, konungen kunnat ge honom, var ett löfte att förpanta godsen och försäkringar, att långivarna skulle njuta ersättning, även om C. stupade (9 jan. 1675 och 9 maj 1677, före inskeppningen på flottan). Då C. återvände från sin brandenburgska fångenskap, fann han emellertid sina gods indragna till kronan. Själv stod han på bar backe, och kreditorerna gjorde sig påminta. Anledningen till det hårdhänta förfarandet är svår att utleta. För egen del var C. övertygad om att han förrättat sin konungs tjänst »så troget och väl som någon annan», och han hade väntat sig »snarare lön och befordran än en så sensibel förlust av all timmelig välfärd». Som skäl för åtgärden förebars, att godsen borde hemfalla till följd av gällande regler, enär de voro omistliga för militien, och omöjligt är ju ej att så var. Men C. tvekade ej att skjuta skulden på mäktiga fiender i konungens omgivning och utpekade särskilt Skånes generalguvernör, den allsvåldige Johan Gyllenstierna. Måhända ger detta också en fingervisning. C. var lärjunge till Gyllenstiernas rival Erik Lindschöld, vilken numera genom giftermål och affärstransaktioner stod Gripenstierna nära, och allt tyder på, att C. alltjämt både av verklig vänskap och av sitt ekonomiska trångmål var bunden vid denna krets.

Bland nådevedermälen, som Lindschöld utverkade i mars 1679, var även ett K. brev (22 mars), som anvisade medel att betala en C:s skuld, för vilken Lindschöld gått i borgen. Kort därpå var Lindschöld i onåd, och det lår väl anses sannolikt, att detta ej förbättrat C: s ställning. Ett K. brev till kammarkollegium (o dec. 1679) hade väl anvisat ersättning åt C. av kopparräntan, men kammarkollegium förklarade (16 mars 1680), att intet av denna inkomst var disponibelt, och någon annan hjälp hördes ej av. Det enda C. åstadkom med sina klagomål och inlagor var, att på hans egen mycket lojala bön medel anvisades åt den störste fordringsägaren Joel Gripenstierna (26 okt. 1682). Även om C. skymtar i de högadliga kretsarnas nöjen, blev hans sinnesstämning under dessa vidrigheter alltmer fördystrad. Att böja sig hörde ej till hans lynne, han slöt sig till de missnöjda ståndsbröderna och gjorde väl därigenom sin sak ännu hopplösare. Måhända grundlades nu den kyla, som man trott, sig kunna spåra i hans förhållande till den till makten återvändande Lindschöld. Hur han kände det, har han blottat i några förtroliga brev till sin vän Gabriel Turesson Oxenstierna, den bekante oppositionsmannen från 1686, vars med oangripbar lojalitet förenade principfasthet erinrade C. om de antika republikanska dygderna, medan vännens motgångar vid besättandet av högre ämbeten sedermera skulle trösta honom för hans egen skilsmässa från hovets flärd. I ett märkligt brev av 7 juni 1.681 låter han en rad av de herrar, »qui ne donnent point dans leurs sentiments», passera revy, Magnus Gabriel De la Gardie, vars käcka försvar konsternerar herrarna i stora kommissionen, vänner och bekanta, som avlägsnas genom befordringsväsendets till synes nyckfulla lotteri, Bengt Rosenhane, som reser till Tyskland för att slippa andas fäderneslandets alltför infekterade luft, allt under det att »ceux de la faveur», de nya kungagunstlingar na, sörja för att konsolidera sin ställning genom solida »etablissements» — i äktenskapsvägen. Det gängse påståendet, att C. 1680 lämnat landet i förbittring över att ej ha fått plats i rådet, är, såsom Ingers påpekat, oriktigt, men säkert ä.r, att han redan tidigt gjort sig förtrogen ined tanken på att följa Bengt Rosenhanes föredöme. Man lät honom också förstå, att man på högsta ort ej hade något emot denna utväg. År 1681 arbetade C. ivrigt på att vinna anställning i kejsarens tjänst, men detta hopp slog fel, och först 1683 kunde han lämna fäderneslandet, sedan han nödtorftigt lugnat sina fordringsägare med uträkningar om sina stora tillgodohavanden hos kronan och anvisningar på dessa. Han skulle blott återse Sverige en gång till, 1688, då han reste upp till Stockholm för att, ehuru förgäves, tala fordringsägarnas sak hos sin höge broder. Förgäves sökte han också senare, år 1700, sätta saken på sin spets genom att begära sig i konkurs i Sverige och hänvisa fordringsägarna till sin alltjämt växande kronofordran. Dessa, som satte sitt hopp till hans likväl genom äktenskapsförord skyddade holländska förmögenhet, protesterade, och Svea hovrätt avslog hans ansökan (17 dec. 1703).

Naturligtvis var det med bittert hjärta, C. lämnade ett land, där först krigets härjningar och sedan en politik, som ej tog några hänsyn, berövat honom frukterna av faderns kärlek. Men till någon brytning med fränderna och fäderneslandet gick det dock ej. Han styrde kosan till Nederländerna, varmt rekommenderad av änkedrottningen, och där stod lyckan honom äntligen bi. Den tappre Ture Sparre, chefen för prins Vilhelms livregemente, där C. med utmärkelse tjänat en gång förut, avled just vid denna tid under ett besök i Sverige, och prinsen gav honom den lediga befattningen. Han gjorde än mer, han förskaffade honom ett rikt gifte med en fröken von Schwarzenberg, hos vilken C. sedan, som han själv skriver, »all hög amitié och nödig suport funnit och nu av dess godhet allena subsistence haver». Om henne heter det för övrigt, att hon på ett lysande sätt upprätthöll sin ätts stolta traditioner. Otvivelaktigt skulle det vara mödan värt att i holländska källor följa slutet av den svenske konungasonens egendomliga levnadssaga. Bekanta äro blott ett par notiser. Han följde sålunda Vilhelm III på tåget till England och deltog även i dennes första irländska fälttåg samt steg till slut till den höga värdigheten av generallöjtnant. Ur C:s brevväxling med Gabriel Oxenstierna kan tilläggas, att det engelska hovet gjorde en viss »estat» av konungasonens besök och att C. redligen bistod sin vän, som blivit minister i Holland, vid dennes strävanden att bryta udden av Danmarks diplomatiska ansträngningar i Haag. Det förefaller emellertid, som om han med åren börjat finna garnisonstjänsten enformig, och från honom närstående håll berättas också, att han redan under irländska fälttåget tröttnat på att tävla med ungdomar från alla världens hörn. Säkert är, att han i början av 1690-talet utbytte tjänsten och hovlivet mot lantlivets lugn. På hustruns gods i Friesland framlevde han sedan sina sista år, fyllande tiden med studier. Där samlade han ett berömt bibliotek, som vittnade om den av Lindschöld hos lärjungen nedlagda bildningstörsten och i den vackra och sällsynta katalog, som trycktes till dess försäljning 1711, ej utan skäl kallas »värdigt konungars och furstars ögon». I den dedikation, som i den franska upplagan av »Mémoires et instructions pour les ambassadeurs ou lettres et négotiations de Walsingham...» (Amsterdam 1700) ägnas C. av utgivaren, Louis Boulesteis de la Contie, tecknas han i sin lantliga tillbakadragenhet, mitt i omsorgen om sina angelägenheter och i sin trägna, av ett sällsynt minne underlättade läsning. Alltid verksam men aldrig jäktad, är han, heter det, den ende i världen, som kan finna tid för allt och ej minst för sina vänner. Den höghetstitel, till vilken hans hörd gav honom rätt, försmådde han, därmed enligt samme sagesman läggande en ny ärestitel till sin ojämförliga redlighet och sina andra dygder.

Författare

B. Boёthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., biographica samt C:s brev till K. M:t (skrivelser till konungen från allehanda personer och från chefen vid Upplands infanteriregemente), Hedvig Eleonora, Adolf Johan och Gabriel Turesson Oxenstierna m. fl., RA; Palmsköldska samlingen vol. 44, UB; Det sw. biblioteket, utg. af C. C. Gjörwell, 2—3 (1758—59); Mercure historique et politique (Haag 1708); Små-saker till nöje och tidsfördrif, utg. af Bengt Bergius, 2 (1756), s. 50. — J. A. Almquist, Sveriges bibliogr. litteratur, 2 (1906—11); O. Bergström, Bidrag till Kongl. Uplands regementes historia (1882); Bibliotheca Carlsoniana (Haag 1711); G. Björlin, Kriget mot Danmark 1675—1679 ,1885); C. M. Carlander, Sv. bibliotek och exlibris, 1 (1904); A. Fryxell, Berättelser ur Sveriges historia, 11 (1843), s. 40, 19 C1853), s. 101—103; E. Ingers, Erik Lindschöld, 1 (1908); A. A. von Stiernman, Konglige och först-lige naturlige barn (Aegidius Girs, Kon. Johan III: des chrönika, 1745); A. Zettersten, Sv. flottans historia åren 1635—1680 (1903); N. Wimar-son, Sveriges krig i Tyskland 1675—1679, 1—3 (1897—1912); E. Wrangel, De betiekkingen tuschen Zweden en de Nederlanden (1901).— Se i övrigt, anar. C:s tillfångatagande 1679: Hollantse Mercurius, D. 30, 1679 (tr. 1680), s. 26; Der nordische Krieg, 2 (1679), s. 412—413.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Carlson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16429, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16429
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Carlson, urn:sbl:16429, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se