Meriter

Castovius,Erik, f. hösten 1655 i Karlstorp i Småland, d. 4 dec. 1703 i Uppsala. Föräldrar: pastorn vid Smålands kavalleri Peter Castovius och Katarina Florenia. Undervisades av modern i hemmet; intogs i Växjö skola 16 febr. 1669 och i dess gymnasium 1676; student i Uppsala 11 aug. 1680; disp. 12 dec. 1685 (De reali distinctione mentis humanae & corporis; pres. J. Bilberg) och 21 nov. 1688 (Brevis introitus ad immutabilitatem natur»; pres. A. Spole); fil. magister 11 dec. 1688. Meddelade enskild undervisning' i Uppsala; akademisekreterare 21 apr. 1698; professor i praktisk filosofi 30 okt. 1702.

Gift 13 sept. 1703 med Aleta Elisabet Ehrenhielm, f. 1679, d. i apr. 1749, dotter till revisionssekreteraren Johan Ehrenhielm.

Biografi

Född fyra månader efter faderns död — denne omkom i polska kriget — fick C. tidigt pröva livets bitterhet. Till och med sitt trettonde år fick han gå hemma, och om än hans kraftfulla och dugliga moder själv undervisade honom och till slut fann utväg att sända honom till Växjö skola, måste hän där utstå den svält och de förödmjukelser, som varit nästan oskiljaktigt förbundna med de medellösas studiegång i den svenska lärdomens äldre historia. Professor J. Upmark, som höll minnestalet över honom i Uppsala 10 mars 1704, här efter hans egna berättelser givit en livlig bild av hans skoltids umbäranden. Genom att åtaga sig sina lyckligare lottade kamraters sysslor (vedhuggning, eldning, klockringning o. d.) fick han del av deras underhåll. Även åt andras undervisning måste hän naturligtvis offra tid. Men alla dessa svårigheter under ungdomstiden endast härdade hans karaktär och gåvo åt hans uppträdande den personliga värdighet, som sedermera kom att utmärka honom som akademisk lärare.

Det var vid mogen ålder, C. började sin akademiska bana (1680), vars kulmen hän dock icke nådde förrän efter tjugutvå år — ett år före sin död. Även vid universitetet fortsatte han att meddela undervisning och handledning åt yngre kamrater, vilka enstämmigt prisade hans enastående förmåga av klarhet och precision. Hans egna examensstudier fördröjdes väl därigenom, men han skyndade icke heller efter magistergradens vinnande att lämna universitetet. Han fortsatte alltjämt med sin enskilda lärarverksamhet, som uppenbarligen — såsom framgår av TJpmarks framställning — var av stor betydelse. I C: s' disputationer tryckta tillskrifter från tacksamma lärjungar äro hållna i en personlig ton, som vittnar om att hans undervisning villigt mottagits och högeligen uppskattats. Bland hans elever nämner Upmark särskilt Olof och Karl Gyllenborg, söner av riksrådet greve Jakob Gyllenborg, J. Dryander samt medlemmar av släkterna Fägerstierna, Ehrenhielm och Ehrenkrook. i Under cartesianen J. Bilberg hade C. försvarat sin första disputation, och det var den cartesianska filosofien, som han även för framtiden kom att omfatta. Dennas begreppsklarhet var säkerligen lättare att bibringa de adliga studerande, som överlämnades åt hans privata manuduktion, än den officiella aristotelismens sko-lästiska hårklyverier. Den cartesianska filosofien hade vid Uppsala universitet en hätsk motståndare i den beryktade teologie professorn Henrik Schtitz, som genom sin till prästeståndet vid 1686 års riksdag ingivna skrivelse gav uppslaget till en formlig process mot cartesianismen vid universitetet, särskilt mot Bilberg. Schtitz vakade strängt över den filosofiska rättrogenheten och drog sig icke för att uppträda som angivare direkt inför K. M:t, vilket gick så mycket lättare för sig, om han samtidigt kunde beivra en politisk irrlärighet, som i dessa enväldets tider var så gott som en majestätsförbrytelse. För denna dubbla fara utsatte sig C. I en år 1690 under eget presidium utgiven disputation (»De statu naturali et adventitio») hade han fällt några »anstötelige locutioner», vilka så fort disputationen utdelats väckte teologernas (dvs. Schtitz') uppmärksamhet och föranledde överläggning vid två sammanträden av teologiska fakulteten. Sedan C. förklarat sig skola vid disputationstillfället »själv publice giva tillkänna, sig brukat sombligestädes sådane ordeformér, som icke synes bekvämlige», tillät dock fakulteten, att ventilationen ägde rum på utsatt dag (24 maj), men lämnade »uppå vederbörandes ansvar, där häruppå nu eller i längden något åtal göras skulle, sedan man saken uppå behörig ort och sätt angivit». Följande år inträffade så en händelse, som åter bragte C:s' misstänkta avhandling på tal. Under historieprofessorn J. Arrhenius' presidium ventilerade O. Spaak 21 mars 1691 sin gradualdisputation »De origine imperii civilis», vari det kungliga enväldets teori utlades i krassaste form. Disputationsakten blev en cause celebre. Redan Bilbergs opposition, som inledde akten, kom oro åstad och föranledde inlägg av professorerna Karl Lundius och J. Schwede, vilka allvarligt förmanade den närvarande studerande ungdomen att med vördnad tala om majestätet, som ledde sitt ursprung omedelbart från Gud allena och icke från pacta, vilket kunde visas av den Heliga skrift, fäderneslandets lagar och kungliga författningar ävensom av alla vettiga filosofers skrifter. C. grep nu till ordet, enligt vad han' själv sedermera i en infordrad förklaring uppgav därtill på förhand vidtalad av respondenten, och hävdade den meningen, att imperium endast härrörde ur pacta och att konungen i staten' icke hade större rätt än som av naturen tillkomme människan, att det vore en hädelse mot Gud att säga, att människorna vore av naturen ¦olika. C:s' uppträdande framkallade den största förskräckelse hos de akademiska fäderna, som uppfordrade honom att avgiva en förklaring, vilken konsistoriet med eget yttrande insände till kanslern greve B. Oxenstierna 2 juni 1691. Konsistoriet hemställde därvid, att som det framginge av C: s' förklaring, att han icke haft för avsikt att yttra sig förgripligt om konungamakten, ärendet finge läggas till handlingarna. Den 26 okt. avlät emellertid konungen till .kanslern en amper skrivelse, vars tillkomst och ordalag enligt Klas Annerstedts mycket sannolika antagande återgå på Schütz' hemliga angivarverksamhet. Konungen anmärker, att »enkannerligen i det iörvekne 1690 året en disputation under titul 'De statu hominum naturali et adventitio' skall vara hållen, uti vilken både sällsamme positioner och sådane ordesätt, som icke litet eftertänkiande giva, skola finnas», och befaller kanslern att förehålla professorerna och den studerande ungdomen att ställa sig konungens vilja till underdånig efterrättelse; konungen tillägger, att de som äro ohörsamma och »med sådane nyfikenheter och skadelige uptåg förnimmas att omgå, förutan annan Vår onåde, slätt ingen befordring varken i det -andelige eller världslige ståndet skole hava att förvänta». Kanslern översände med en skrivelse av 6 nov. detta kungliga brev till konsistoriet, varpå konsistoriet 7 dec. skrev till konungen och klagade ¦över professor Schütz' beteende. Till svar därå avlät konungen 14 dec. ett skarpt brev, .vari han befallde, att alla exemplar av C: s' ^avhandling skulle indragas. Då C. 18 dec. var inkallad till konsistoriet för att höra konungens brev av 26 okt. sig föreläsas, hade han emellertid blott fyra exemplar att avlämna.

Oaktat C. åtnjöt allmän sympati. — varom bl. a. den omständigheten vittnar, att han år 1693 under teol. professor P. Rudbeckius' presidium fick ventilera en »Disputatio theologica exponens articulum symbolicum de descensu Christi ad inferos» — kunde han icke under Karl XI vänta någon befordran vid Uppsala universitet. År 1698, året efter Karl XI :s död, fick han akademisekreterar-sysslan, som betraktades som ett slags expektansplats; han hade dessförinnan avböjt ett förslag om att söka skaffa honom en professur i Dorpat. När J. Reftelius, som före honom varit akademisekreterare och nu var professor i praktisk filosofi, efter konsistoriets förslag 30 okt. 1702 av konung Karl XII utnämndes till professor i romersk rätt, blev C. utan föregående konsistoriell votering samma dag av konungen utnämnd till Reftelius' efterträdare som professor i praktisk filosofi. Av en passus i brevväxlingen mellan O. Hermelin och S. Bark att döma förefaller det, som om C:s" utnämning skett på grund av inflytande från dem närstående ämbetsmannakretsar. Måhända har man att häri se en återverkan av dem utmärkta enskilda undervisning, som C. så länge och med en sådan framgång givit vid universitetet. I Uppsala hälsades C:s' utnämning med bifall av både professorer och studenter, och man såg i den en upprättelse för det oblida öde, som dittills trots all förtjänst, varit C:s' lott. Föga mer än ett år fick C. glädja sig åt sin nya säkrade ställning; åtta disputationer hunno dock utgivas underhans presidium, den sista endast två dagar före hans död.

Författare

Axel Nelson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: se texten samt T. H. Liden. Catalogus disputationum, I (1778).

Källor och litteratur

Källor: Analecta epistolarum, utg. av O. A. Knös, 1 (1787), s. 30—32; Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck 1702—1709 (1913), s. 16; Uppsalauniversitets matrikel, 1, 1595—1700 (1900—11), s. 265; Växjö gymnasiematrikel för åren 1653—1808, utg. genom L. Larsson (1925); Växjö skolas matrikel för åren< 1651—1751, utg. av L. Larsson (1921); Stockholms magazin, 3 (1751), s. 223— 233, 362—366; S. J. Alnander, Historia librorum prohibitorum in Svecia' (1764), s. 29 o. följ.; Cl. Annerstedt, Upsala universitets historia, 2: 1 (1908), s. 285—293; 2: 2 (1909), s. 51, 71, 77; Bihang, 2 (1910), s. 363—381; W. E. Svedelius, Om förföljelsen mot Castovius och Bilberg (Frey, 1842, s. 125—143);: J. Upmark, De vita et morte Erici Castovii... oratio funebris (C. Nettelbla, Memoria virorum in Swecia eruditissimorum rediviva, 2, 1729. s. 151—1901:: P. G. Wistrand, Smålands nation i Uppsala, 1 (1894).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Castovius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16492, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Nelson.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16492
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Castovius, urn:sbl:16492, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Nelson.), hämtad 2024-04-18.