Peter Christoffer Cederbaum

Född:1733-01-06 – Kalmar domkyrkoförsamling, Kalmar län
Död:1795-10-10 – Västerviks församling, Kalmar län

Bruksidkare, Bergskollegiepresident


Band 07 (1927), sida 729.

Meriter

Peter Christoffer Cederbaum, före adlandet Bauman, f. 6 jan. 1733 i Kalmar, d. 10 okt. 1795 i Västervik. Föräldrar: handlanden i Västervik Lorens Bauman och Katarina Dorotea Hoppenstedt. Bedrev enligt adelsbrevet akademiska studier i Sverige men inskrevs ej som student vid någotdera universitetet; besåg rikets bergslager och ansenligare bergverk; reste utrikes 1749—50 och besökte bl. a. bergverk i Hartz och Sachsen; lärde proberkonsten under H. T. Scheffer; auskultant i bergskollegium 22 juni 1752 med villkor att som oexaminerad aldrig söka tjänst inom bergsstaten (ed 9 jan. 1754); tillerkändes genom K. M:ts dom 22 nov. 1754 brorslott av Cederflychtska arvet, bestående bl. a. av bruksegendomar i Kalmar län; erhöll avsked ur bergskollegiets tjänst med assessors titel 12 sept. 1755; adlad 26 maj 1756 ehuru adelsbrevet, tydligen på grund av rådets motstånd (24 maj), utfärdades först mellan 16 okt. 1759, då C. ännu skriver sig Bauman, och kontrasignanten C. Arnells tillträdo till presidentsbefattningen i bergskollegiet (utnämnd 29 okt. 1759); bevistade riksdagen 1778; benådades med bergsråds titel 1 juni 1780.

Gift 6 sept. 1768 i Stockholm med Anna Maria Waselia, f. 18 nov. 1727 i Köping, d. 31 juli 1792 i Västervik, dotter till handlanden i Köping Jonas Waselius och änka efter kramhandlaren i Stockholm Peter Reincke.

Biografi

C: s namn är knutet vid de stora egendomarna Ankarsrums och Helgerums historia under en period, som blivit väsentligen bestämmande för deras rangställning vid den småländska kusten. Det kommer därför också alltid att nämnas tillsammans med dessa egendomar och förtjänar av denna anledning hågkommas, även om det måste medgivas, att hans framgångar härrörde ej endast av personliga egenskaper utan även av lyckans ynnest och tidsomständigheterna. Hans verksamhet inföll under det skede, då lysande konjunkturer och den framgångsrikt genomförda monopoliseringen skänkte den svenska bruksrörelsen dess mest glänsande blomstring. Och tack vare äldre generationers ansträngningar blev det hans uppgift att förvalta och förkovra, ej att mödosamt skapa rikedomar. Såsom av den ovan meddelade släktöversikten framgår, ärvde han utom sin egen burgna fädernesläkt jämte kusinen Fredrik Granschoug sin farmors styvsyster, den rika fru Anna Cederflycht till Ankarsrum och Helgerum. C: s förmyndare krävde brorslott i arvet för sin myndling, och den process, som uppstod härom, avgjordes i högsta instans till C: s fördel 22 nov. 1754. De egendomar, C. blev ägare till, voro Ankarsrum ett par mil inne i landet i Hallingebergs socken och Helgerum nere vid kusten i Vestrums socken, båda jämte en mängd tillydande gårdar belägna i Södra Tjusts härad. Sedan domen fallit, inlöste C. de delar av egendomskomplexet, som kommo på den Granschougska familjens lott, varefter denna i stället inköpte den stora egendomen Odensviholm.

Den unge man, vilken huvuddelen av det stora arvet sålunda tillföll, hade enligt sitt några år senare utfärdade adelsbrev förberett sig för det ansvarsfulla värvet att förvalta förmögenheten medelst flitigt bemödande, sund eftertanke samt väl anlagda akademiska studier inom och utom riket. Tidigt inriktade han sig sålunda främst på bergsvetenskapen och utbildade ytterligare de insikter i denna, han tack vare sina studier och resor vunnit, genom en tjänstgöring som extraordinarie i bergskollegiet, vilken gav honom fritt tillträde till dettas samlingar och överläggningar. Det finnes emellertid även en annan skildring av C: s ungdomstid, som reducerar målmedvetenheten och den metodiska förberedelsen för det väntande kallet. Enligt en av Ada Rydström bevarad tradition skall den unge herrn ha levt »vidlyftigt och besinningslöst» i huvudstaden, tills hans förvaltare lyckades tala förstånd i honom och föra honom hem till hans egendomar, där han snart blev lika driftig och sparsam, som han förut varit motsatsen. Det skulle alltså vara viljan att börja ett nytt liv, som återspeglas i C: s avskedsansökan 1755. Han hade betänkt, heter det i denna, att man oftare bliver en nyttigare lem i det allmänna, när man, utan att draga rikets löningar — och stiga dem i vägen, som lyckan nekat egna rikedomar (adelsbrevet) — använder sin tid till nyttiga verks bibehållande och förkovran. Det vackra beslutet inbragte honom närmast en assessorstitel, som han trodde sig behöva för att visa hembygden, att han ej måst utvälja en mindre lysande levnadsbana, därför att han ej kunnat göra sig värdig befordran, så adelskapet, på vilket han dock på grund av rådets motstånd fick vänta, tills han hunnit ådagalägga allvaret i sina goda föresatser, och slutligen även bergsrådstiteln, som blev inseglet på att han väl förvaltat sitt pund.

Om adelsbrevet, som för övrigt ej blott var en social utmärkelse utan även med tidens privilegielagstiftning för en ägare av säterier och frälsegods hade största praktiska värde, ej alltför mycket föregriper utvecklingen, har den vitalitet, för vilken C. i huvudstadens nöjesliv skall ha sökt en mindre värdig avledning, efter hemkomsten omsatts i en sjudande verksamhetslust. Redan år 1759, då adelsbrevet utfärdades, skall C. sålunda ha medhunnit att anställa lyckliga försök till jordens mera bördighet och avkastning, göra .ansenliga trakter av nog sten-bunden och oländig mark uppröjda och fruktbärande, utdika kärr, mossar och mo-raster, så att de redan gåvo frodigaste äring, anställa rothuggningar, anlägga stengär-desgårdar och på det sorgfälli-gaste vårda plantager av allehanda slags trä och rotfrukter. Även om mycket av allt detta — liksom- det ståtliga nya Huset på Helgerum, som enligt adelsbrevet prydde orten men synes ha blivit färdigt först på 1760-talet — mera hörde till det säkra hopp om framtida nit och oförtrutenhet, varmed C: s meriter utfylldes, än till det redan förverkligade, äro de strävanden i lanthushållningen, adelsbrevet framhäver, de för tiden karakteristiska.

Viktigare voro emellertid C: s insatser på det industriella området. Redan i tidig medeltid fanns bland Östersjöhandelns stapelvaror ett »Kalmarjärn», vilket måhända framställdes av de småländska sjö- och myrmalmerna, men i nyare tid hade järnhanteringen väsentligen antagit samma karaktär i Smålands kusttrakter som i Norrlands och Finlands. De mellansvenska malmerna och det mellansvenska tackjärnet sökte sig med begagnande av de bekväma sjökommunikationerna i växande utsträckning till skogrika kustbygder, där förädlingen kunde verkställas utan hinder av myndigheternas snäva bränsleransonering. Redan 1655 hade masugn och hammarsmedja privilegierats vid Ankarsrum. Anna Cederflychts far, borgaren och brukspatronen Hans Andersson, fann emellertid koltillgången där knapp och uppkörningen från kusten av den Utömalm, varpå driften var baserad, betungande. Han utverkade därför (15 dec. 1716) bergskollegiets tillstånd att få koncentrera sin tackjärnsblåsning till en nyanlagd masugn vid Tovehult i närheten av Helgerum och inskranka tillverkningen vid. Ankarsrum till endast hammarsmide. C. fortsatte i det redan inslagna spåret. Huvuddelen av den malm, som smältes i Tovehults masugn, köptes alltjämt från Utö, även om energiska strävanden att utvinna malm jämväl i hemorten ej blevo alldeles utan framgång. Tackjärnet fördes från Tovehult till Ankarsrum, där det utsmiddes till stångjärn med tillsats av i den mellansvenska bergslagen inköpt blandningsjärn. Den medgivna tillverkningen uppgick till 920 skeppund, hammarskatten (8 skeppund) oberäknad, en smidesrätt, som C. dock på grund av otillräcklig tackjärnstillgång trots en tydlig strävan att uppdriva tillverkningen ej; till fullo lyckades tillgodogöra sig. Någon utvidgning av anläggningarna kupde ej ifrågakomma på grund av den restriktiva koncessionslagstiftningen, men C. valde i stället i likhet med många samtida företagsledare att ägna sina krafter även åt stångjärnets fortsatta förädling. I sådant syfte utverkade han 5 juni 1760 ett privilegium på ett manufakturverk, vars rättigheter dock 12 juni 1761 något beskuros för att förebygga otillåtligt stångjärnssmide. Den nya anläggningen förlades till C: s hemman Björnhuvud i omedelbart grannskaptill Tovehults masugn och ett par mil från Ankarsrum. År 1768-härjades manufakturverket delvis av vådeld men uppbyggdes åter. Tillverkningen, som i regel synes ha överskridit 50 men ej uppnått 100 skeppund, tyngdes emellertid av den långa stångjärnsfrakten, från hammarsmedjan. Den 22 aug. 1775 utverkade därför C. bergskollegiets tillstånd att flytta hela anläggningen till Ankarsrum, ochi på så sätt gjordes en om än blygsam början till den förädlingsverksamhet, som sedermera skulle mångsidigt utvecklas vid detta bruk.

Med stort intresse ägnade sig C. även åt kopparframställningen. Han hade ärvt andelar i Gustavs och Karlbergs kopparverk i Jämtland, som under denna tid icke utan framgång kämpade med malmtillgångarnas ovisshet. Den 16 febr. 1763 köpte han därjämte för 150,000 dlr kmt Gladhammars gamla, historiskt namnkunniga koppargruva och kopparverk, som förde en så tynande tillvaro, att tillverkningen kunde nedgå under 20 skeppund om året. C. tvekade ej att sätta in kapital för att rycka upp bruket ur dess lägervall. På hans ansökan sände bergskollegiet Daniel Tilas dit för att uppgöra en plan för gruvdriftens rätta bedrivande (1764), och stora ansträngningar gjordes för att utvinna mera malm. Till en tid kröntes dessa strävanden med framgång. C. fann tydligen också kopparframställningen lovande. År 1767 köpte han nämligen även Mörtefors kopparverk med Solsta gruva i Tuna socken i Kalmar län. Hans koppartillverkning steg nu ansenligt, vid Gladhammar, dit dock även malm från Solstagruvan brukade föras, nådde han 1774 upp till 110 skeppund, medan smältningen vid Mörtefors samtidigt kunde ge mellan 50 och 100 skeppund. I längden visade det sig dock, att C. missräknat sig. Gladhammarsgruvan gav alla dyrbara försök till trots allt sämre avkastning, så att tillverkningen där 1789 stannade vid sex skeppund och sålunda redan före C: s död praktiskt taget upphörde. Solstagruvan visade sig visserligen bättre, men det intygades dock, att vinsten vid Mörtefors ej räckte till för att täcka förlusterna vid Gladhammar. Ehuru C: s stora insatser för kopparbrukens uppdrivande ekonomiskt sett voro skäligen missriktade, skänkte samtiden mycket erkännande åt hans enligt dess åskådningssätt patriotiska uppoffringar för vidmakthållandet av den ädlare metallens framställning, och bergskollegiet understödde honom upprepade gånger med skattefrihet (26 jan. 1769, 25 aug. 1778 och 31 jan. 1787).

Då C. med ungdomlig entusiasm grep sig an med uppgiften att levandegöra sina stora possessioners rika tillgångar, stod det tydligen klart för honom, att bruksindustrien ensam ej kunde till fullo exploatera dessa. Hans adelsbrev vet nämligen berätta, att han redan börjat en mångsidig industriell verksamhet: skeppsbyggeri till ekskogarnas förädlande, glasbruk, pappersbruk på holländska maneret och garveri på engelska maneret uppräknades såsom redan varande i full gång (1759). I själva verket föregrep man emellertid här till ej ringa del planer och förhoppningar, som blott delvis skulle förverkligas och endast ledde till missräkningar. Skeppsvarvet om-nämnes av Daniel Tilas 1764, och Västerviks hallrättsberättelser innehålla notiser om pappersbruket (privilegierat 12 mars 1756) och garveriet (privilegierat 9 maj 1759). En redogörelse för pappersbruket lämnas första gången 1759, då det har 7 arbetare och ett tillverkningsvärde överstigande 800 dir smt. 1765 har arbetarantalet nedgått till 3, medan tillverkningsvärdet är ungefär detsamma, 1770, då verket är i gott stånd efter »fullständig förbättring», är arbetarantalet 3 och tillverkningsvärdet 1,630 dlr smt, men kort därefter är anläggningen ödelagd och upptages ej mer under C: s livstid. Ännu kortare blev garveriets saga. Det startade 1759 med 4 arbetare och utvidgades enligt K. M: ts tillstånd 28 nov. 1759 med ett vitskinnsgarveri anlagt av en fransk mästare Etienne Bousquet, som 1760 hunnit bereda inemot 250 däcker randskinn till ett värde av över 2,000 dir smt. År 1761 sköttes hela tillverkningen, som nu når ett värde av över 6,400 dir smt, av tre svenska arbetare, men redan 1763 går garveriet med endast en arbetare för att några år senare antecknas som öde och ej mera återuppstå under C: s tid. Enligt adelsbrevet skall C. även hava deltagit i skeppsrederi och i enlighet med en av tidens älsklingsidéer med ett eget skepp bedrivit sillfiske vid bohuslänska kusten, men om dessa företags utveckling är intet närmare känt. Överhuvud är det emellertid uppenbart, att C: s mångfrestande försök vid sidan av järntillverkningen, jordbruket och. kanske även skeppsrederiet ej endast äro frukter av frihetstidens artificiella näringspolitik utan även delat dennas misslyckande.

I en av de båda paviljongerna på terrassen mot sjön på Helgerum sammanförde C. ett mineralkabinett, som år 1860 av dåvarande ägaren till egendomen Fredriksberg invid Oskarshamn, ryttmästaren Johan Fredrik Hultenheim, överlämnades såsom gåva till Oskarshamns realskola jämte ett stort antal böcker ur biblioteket på Fredriksberg, bland vilka finnas ej få sådana, som tillhört C. Några handlingar rörande mineralsamlingen tyckas ej finnas bevarade, men det ser ut som om grundstommen till densamma skulle utgöras av bergsrådet Olof Colling d. ä:s (1677—1754) mineralsamling. År 1781 lät C. den ovanligt kunskapsrike och mångsidigt, begåvade Olof Espling, slutligen prost i Svennevad, ordna samlingen efter J. G. Wallerius' på 1770-talet utgivna »Systema mineralogicum». Därvid upprättades över samlingen en av allt att döma beskrivande, numera dock ej längre förefintlig katalog, som åtminstone Espling hoppades skulle komma att tryckas. Bortsett från följderna av en tids vanvård, befinner sig samlingen, efter vad det vill synas, ännu i samma skick, den ägde vid C:s död 1795. Den innehåller efter uppskattning c: a 3,000 stuffer, och var för 1700-talets förhållanden en stor mineralsamling, en av de största och förnämsta i Sverige. Då den jämte den Bielkeska samlingen i Falun (och möjligen den icke närmare kända De Geerska på Lövsta) torde vara den enda i vårt land, som bevarat sin 1700-talskaraktär, har skolans rektor efter en av museiassistenten Nils Zenzén 1926 verkställd utredning ingått till K. M: t med ansökan om statsbidrag till dess återställande i ursprungligt skick. C. hade i den andra paviljongen på Helgerum åt sig inrett även ett laboratorium, där hän enligt folktron gjorde guld. Ryktet härom närdes utom av hans växande rikedomar otvivelaktigt även av en hos C. med åren alltmer framträdande egenhet, som slutligen utvecklades till tydlig sinnessjukdom. Han hemsöktes av en växande fruktan för att bli utarmad och var till slut oförmögen att själv sköta sina affärer. Förvaltningen av förmögenheten övertogs därför av den ovannämnde kusinen Fr. Granschougs son J. Fr. Granschoug på Odensviholm. Efter C:s död tillföllo hans förvärvade ägodelar en son till hans ovannämnde, tidigare avlidne styvson, brukspatronen P. Fr. Kr. Cederbaum, vilken bosatte sig på Fredriksberg i Döderhults socken. Den ärvda egendomen åter övergick till släkten Hoppenstedt och därpå genom gifte till överstelöjtnanten Erik Leijonhufvud, vilkens dotter Sofie Leijonhufvud-Adlersparre (Esseide) i sina barndomsminnen skildrat det av C. skapade Helgerum, sådant det i ännu bevarad välmakt tedde sig under 1800-talets förra hälft. — K. biblioteket förvarar C: s dagbok under hans utrikes resa 1749—50 (sign. M. 230), en kvartvolym på 880 sidor, innehållande företrädesvis turistminnen.

Författare

B. Boethius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av museiassistenten Nils Zenzén om C:s mineraliesamling m. m.; biographica, C:s ansökan om adelskap, ingiven 18 nov. 1755, samt hans adelsbrev, bergskollegiets prot., registratur, brev och suppliker, kommerskollegiets underd. utlåtande 19 okt. 1759 samt manufakturkontorets och kommerskollegiets hallrättsberättelser ang. fabriker, allt i RA. — J. A. Almquist, Bergskollegium (1909); J. O. Carlberg, Hist. sammandrag om sv. bergverkens uppkomst och utveckling (1879); Sigrid Leijonhufvud, Sophie Adlersparre, 1 (1922); Ada Rydström, Boken om Tjust, 1, 4 (1907, 10); H. J. Sivers, Westerwiks stads historia och beskrifning (1758); Svenska slott och herresäten, Småland (1909); D. Tilas, Sokne-skrifware eller swenske resesamlingar, 2 (handskr., KB).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter Christoffer Cederbaum, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16526, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethius.), hämtad 2017-11-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16526
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter Christoffer Cederbaum, urn:sbl:16526, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethius.), hämtad 2017-11-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se