Meriter

Eggert, Joachim (Georg) Nicolas (i dopboken Joh. Jürn), dp 25 febr. 1779 i Gingst på Rügen, Pommern, d. 14 april 1813 på Thomestorp, Kisa sn (Ög.) Föräldrar: skomakarmästaren Joh. Hindrich Eggert och Barbara Maria Schinckel. Elev i violinspel, piano och harpa av organisten i Gingst J. Fr. Dammas 1790–94, i violinspel och komposition av musikdirektör Kahlow i Stralsund 1794–1800 och i Braunschweig av Louis Charles Maucourt (?), Ferd. Fischer och särskilt Friedr. Gottlob Fleischer 1800–02;. musikdirektör vid hertigens av Mecklenburg-Schwerin hovteater under ett halvt år 1802; anlände till Stockholm 7 juli 1803; violinist i K. hovkapellet kort därefter; framträdde som kompositör i konserter från 1805; gjorde försök med offentliga föreläsningar i musikens teori 1807; debuterade som dirigent vid en egen konsert 14 maj s. å.; hovkapellmästare vid K. hovkapellet 15 febr. 1808–10. LMA 1807. – Ogift.

Biografi

E. var yngsta barnet i en aktad hantverkarfamilj, som till en. början alls icke ville veta av den tidigt yppade musikaliska talangen. Från elva–fjorton års ålder fick han dock undervisning i fiol, piano och harpa och 1794–1800 i violinspel och komposition. E. var från födelsen såsom pomrare svensk undersåte. Tydligen var han sedan ungdomen van att i Sverige se ett andra hemland,, med vilket hans eget stod i livliga handels- och kulturförbindelser. Detta torde ha spelat en viss roll vid hans överflyttning till Stockholm, fastän denna ursprungligen varit tänkt som en kortare övergång till en kommande verksamhet som musiker vid hovet i S:t Petersburg, något som hans svaga konstitution emellertid aldrig; tillät honom att förverkliga. Genom sin tioåriga vistelse i Sverige – ända till sin förtidiga död vid 34 års ålder – blev han, efter Stralsundmusikern Paul Strucks korta besök (1801), i Sverige huvudrepresentanten för sin tids pommerska musik. E. tillhörde den generation av nordtyska musiker, som vuxit upp i den Bachska traditionens stränga skola men dock såg sitt nya ideal i Wienmästarna.

E:s anställning som kapellmästare vid hovteatern i Mecklenburg-Schwerin avbröts helt hastigt och på ett sätt, som var karakteristiskt såväl för den tjugutreårige konstnärens grundsatser som för hans stundom uppbrusande lynne. Man hade vid teatern vant sig vid att bagatellisera den »symfoni», som inledde skådespelet, och brukade dra upp ridån mitt under musiken, varefter denna omedelbart skulle sluta. Detta upprörde E. så starkt, att han efter att upprepade gånger förgäves ha beklagat sig över detta oskick, slutligen hotade att dirigera uvertyren till slut, fastän skådespelarna börjat agera på scenen. Detta satte han också kort därpå i verket, lade ned sin fiol och avreste samma afton till Gingst. Här tillbragte han vintern 1802–03 i sitt föräldrahem, sysselsatt med komposition, och knöt en romantisk kärleksförbindelse med kyrkoherdedottern Johanna Picht; hennes brev äro bevarade i E:s kvarlåtenskap. I juli 1803 lämnade han hemlandet, som han aldrig mer skulle återse. I Stockholm vann han snabbt hovets gunst. År 1804 fick han i uppdrag att komponera musiken vid hertig Fredrik Adolfs begravning. Bland sina gynnare kunde han räkna Axel von Fersen, Aurore De Geer och A. F. Skjöldebrand och fick vänner bland skalder och kulturpersoner sådana som L. F. Rääf, L. Hammarsköld, C. Livijn, P. A. Granberg och J. O. Wallin. Han hade sedan talrika lärjungar, bland vilka må nämnas Erik Drake, Bernhard Crusell, Martin de Ron, major O. Nauckhoff, greve W. H. Baudissin och pianisten L. A. E. Passy. E. umgicks bl. a. mycket hos hovpredikanten i S: t Gertruds församling, doktor H. W. Hachenburg, vilkens båda döttrar han undervisade. Han debuterade som dirigent vid en egen konsert 14 maj 1807, där han av egna kompositioner framförde bl. a. två symfonier, en stråkkvartett och en sextett.

Då operan på K. befallning redan 1806 hade indragits och kapellet förvandlats till en konsertinstitution, verkade den nye dirigenten framför allt intensivt för framförandet av de tre Wienklassikernas och Glucks kompositioner. Så uppförde han 14 mars 1810 för första gången i Sverige Haydns oratorium »Årstiderna». Sommaren 1810 råkade E. i tvist med operadirektionen i anledning av ett av denna tidigare ingånget engagemang med den honom underlägsne tyske musikern Joh. Heinr. Küster och begärde avsked. E. anmodades dock, att vid Karl Johans ankomst till Sverige dirigera J. G. Naumanns opera »Gustav Wasa» (9 nov. 1810), vilket han även åtog sig mot villkor att för egen räkning en gång få uppföra Mozarts opera »Trollflöjten». Denna premiär var den första av en Mozartopera i Sverige och ägde med stor framgång rum 30 maj 1812. Vid detta tillfälle dirigerade E. för sista gången. Hans sviktande hälsa och den från 1811 pågående konkurrensen med den utmärkte kapellmästaren, kompositören och violinisten E. Du Puy (se.denne), representanten för den traditionsbundna franska skolan i motsats till det av E. företrädda nya tyska musikidealet, bestämde honom att lämna Stockholm i juni 1812. Hans sista sceniska musik till Granbergs skådespel »Svante Sture och Märta Leijonhufvud» uppfördes 31 okt. 1812. Under sommarmånaderna 1811 och 1812 samlade han svenska folkvisor hos sina vänner Drake och Rääf på deras gods i Östergötland.

I juni 1812 hade E. för avsikt att över Tyskland bege sig till Frankrike och Italien för att där ytterligare förkovra sig. Fransmännens besättande av Tyskland fördröjde hans avresa. Han stannade först en tid hos sin lärjunge Drake på Föllingsö, undervisande och komponerande. På hösten insjuknade han emellertid i en svår lungtuberkulos och dog följande vår hos L. F. Rääf på granngården Thomestorp, dit han överförts under de sista veckorna av sitt liv. »Denna ovanliga människa är likaså intressant efter ett års umgänge som första dagen», skriver Rääf 19 nov. 1812 till L. Hammarsköld. Vid begravningen på Kisa kyrkogård höll Rääf ett lovtal på vers över honom, medan Drake spelade E:s älsklingskomposition, Haydns »Jesu 7 ord på korset». I en minnesruna över E. i Nya Extraposten 1819 säger P. Frigel: »Hans karaktär var lika skön som hans konst. Redlighet, öppenhet, patriotism och den oföränderligaste vänfasthet utgjorde huvuddragen i den. Djupt allvar låg i botten av hans hjärta, även om läpparna logo, och en inrotad melankoli i lynnet, förenad med hans järnhårda arbetsflit, undergrävde hans hälsa. Han var en nordbo, därför förtärde en inre längtan och en alla nerver genomträngande känsla så småningom hans icke starka yttre organism.» – E: s gravplats är numera försvunnen.

Författare

Irmgard Leux-Henschen.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Pianokvartett g moll, op. 3, Leipzig 1816. – Stråkkvartett g moll, op. 2, ibid. 1817. – Symfoni å grand orchestre, c moll, ibid. 1817. – Blåssextett f moll, ibid. 1818. (Efter komponistens död samtliga utg. av brodern J. F. Eggert i Stralsund.) — Marche ur dramen Morerne i Spanien (Musikal, tidsfördr., 1810, s. 5). – Cantate (vid Carl Johans ankomst till Stockholm) (ibid., 1813, s. 49–50). – Trio f. 2 ten. o. basso, Sjung dul Hvad då? (P. Westerstrand, Sillsalaten, c:a 1831). – Glädjens ögonblick, 1 röst o. p. (Sv. Sång, 1900, nr 11).

Handskrifter: se förteckningar hos R. Eitner, Biograph.-bibliogr. Quellenlexikon der Musiker u. Musikgelehrten, 1–10 (1900–1904); C. Nisser, Svensk instrumentalkomposition 1770–1830 (1943); T. Norlind & S. Broman, Eggert och Kuster (Sv. tidskr. för musikforskn., 7, 1925); S. Walin, Beiträge zur Geschichte der schwedischen Sinfonik (1941).

Källor och litteratur

Källor: Brev till E. 1798–1813, Rääfska saml., vol. 33, UB; Tyska församlts i Sthm kyrkoarkiv, Stockholms stadsarkiv; handskr. LO II, 159, o. E. Drake, Biografiska anteckn. öfver namnkunniga tonkonstnärer (hdskr. 9), Musik. akad:s bibliot.; dokument angående E. hos löjtn. Axel Rääf i Småland, Forsnäs, Ydre (varibland D. G. Ekendahls Personalier över E.) och hos prof. Fredrik Berg, Uppsala.– Birgit Guston, Joachim Nicolas Eggert. Biografi (Sv. tidskr. för musikforskn., 7, 1925. Meddelad efter en i Nya Extra Posten 1819 */io, Vio, 14Ao införd och av P. Frigel författad biografi); Irmgard Leux> Henschen, Joachim (Georg) Nikolas Eggert (Sv. tidskr. för musikforskn., 24, 1942). – A. Ahnfelt, L. F. Rääf af Småland (1879); Allgemeine musikalische Zeitung, Jahrg. 14, s. 593 ff., 15, s. 817 ff., 21, s. 830 f.; J. P. Cronhamn, Lefnadsteckningar öfver aflidna ledamöter, upplästa vid Kongl. musikaliska akademiens minnesfest den 6 maj 1866 (MA Handl. 1866, tr. 1867); F. A. Dahlgren, Förteckning öfver svenska skådespel (1866); Journal för konster, moder och seder, 1815, nr 1; A. Lindgren, Svenske hofkapellmästare 1782–1882 (1882); A. Manlcell, Musikens historia, 2 (1864); Malin Mattsson, I Ydre på 1800-talet (1932); J. O. Nauckhoff, Memoarer (A. Ahnfelt, Ur svenska hofvets och aristokratiens lif, 2, 1880); T. Norlind, Allmänt musiklexikon, 1–2, 2:a omarb. uppl. (1927–1928); T. Norlind & E. Trobäck, Kungl. Hovkapellets historia 1526–1926 (1926); J. F. Wikström, Svenska teaterminnen (1859).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joachim (Georg) Nicolas Eggert, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16645, Svenskt biografiskt lexikon (art av Irmgard Leux-Henschen.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16645
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joachim (Georg) Nicolas Eggert, urn:sbl:16645, Svenskt biografiskt lexikon (art av Irmgard Leux-Henschen.), hämtad 2024-04-19.