Meriter

Egisl (Egislus, latiniserad form av Ödgisl) Birgersson, d. senast i början av 1353 (efter 29 sept. 1352, före 7 juni 1353). Föräldrar: fadern måste ha varit den Birger Likvidsson, som nämnes blott en gång (1303); modern var utan tvivel en syster till riksrådet och riddaren Hemming Ödgislesson (lejonansikte). Var 1327 dominikanmunk; av påven förordnad som koadjutor (medhjälpare) till biskopen i Västerås 28 dec. s. å.; redan invigd till biskop providerades E. av påven till biskop i Västerås 15 maj 1329; avgav i Avignon sin servitieobligation 7 juli s. å.; var 16 aug. och 18 okt. 1342 led. av den kommitté i Avignon, som skulle examinera de fattiga klerker från Norden, norra Tyskland, Polen, Böhmen och Ungern, vilka vid kurian anhöllo om beneficier genom påvens försorg.

Biografi

E. tillhörde en. frälsesläkt, den s. k. Likvidssönernas ätt (se denna), som i vapnet förde tre sjöblad med spetsarna mot sköldhörnen. E:s vapen och hans släktgrens högfrälse ställning tyda, då en Birger Likvidsson finns i urkunderna, på Ers egenskap av brorson till domprosten Hemming och riddaren Peter Likvidsson, vilkas gren också är högfrälse. Att E:s moder tillhörde den ena av de två ätter, som förde lejonansikte i vapnet, framgår av urkunderna, och E. för själv i sitt sigill lejonansiktet som det ena av sina två anvapen. Ätten hade flera andliga, så t. ex. var en hans syster abbedissa i Vårfruberga (jfr nedan s. 221), en hans brorson domprost i Västerås; en E:s kusin (hans morbrors dotter) var g. m. marsken Anund Finvidsson (båt).

Då E. först framträder, är han dominikanbroder, antagligen tillhörande Västerås- eller Sigtunakonventet. Det är icke bekant, att han förvärvat någon akademisk grad, men han har säkerligen genomgått den inom predikarorden vanliga studiekursen, vari även besök vid främmande lärosäten kunna ha ingått. År 1327 var han på resa till påvehovet i Avignon; han blev då i Danmark överfallen och plundrad av en riddare och en väpnare men fullföljde likväl resan och blev s. å. av påven utnämnd till medhjälpare (koadjutor) åt den gamle Västeråsbiskopen Israel Erlandsson, som för övrigt också tillhörde dominikanorden. Härvid åberopades de tjänster E. gjort påvestolen – det ligger nära till hands att antaga, att han biträtt någon av de påvliga uppbördsmän, som under 1320-talet voro verksamma i Sverige. E. hade kanske redan nu lyckats vinna ett visst inflytande vid kurian. Han återvände till Sverige och övertog stiftsförvaltningen, men då biskop Israel omkring ett år senare avlidit, infann han sig på nytt vid kurian och mottog maj 1329 påvlig utnämning (provision) till det lediga ämbetet – detta synes ha varit första gången som en svensk suffraganbiskop utnämndes direkt av påven. E. vigdes också vid kurian av kardinalbiskopen av Sabina.

Hemkommen uppvaktade han påven Johannes XXII med klagomål över sitt biskopsbords fattigdom och fick tillstånd att upptaga ett »måttligt understöd» av kyrkor och präster inom stiftet. Han fick också rätt att tillsätta vissa ämbeten. E. drog sig nu icke för att i Sverige göra gällande, att det påvliga medgivandet hade en betydligt större räckvidd: han påstod sig ha fått rätt att i tre stift utom sitt eget under två års tid uppbära korstågstionden samt tillsätta en hel del kyrkliga tjänster. Han hade också den nästan otroliga djärvheten att söka genomdriva sina krav inom Strängnäs stift. Hans ombud uppträdde mycket anspråksfullt och hotade kapitlet med bannlysning, om icke fordringarna uppfylldes. De kunde emellertid icke uppvisa de påvebrev, på vilka anspråken grundades – då E. sedan pressades, kunde han endast förete en delvis oläslig urkund, som tycktes innehålla åtminstone vissa av de påstådda fullmakterna. Saken anmäldes hos påven, som 1332 gav i uppdrag åt ärkebiskopen och en nuntie, som just då befann sig i Sverige, att rannsaka i ärendet. På våren 1333 befann sig E. på visitation i Dalarna. Då den av påven anbefallda undersökningen skulle taga sin början, lyckades han av nuntien få ett lån, som satte honom i stånd att omedelbart bege sig till Avignon, där han tydligen räknade på att genom sin förtrogenhet med förhållandena vid kurian och kanske också sina personliga förbindelser kunna ställa allt till rätta. Det är mycket anmärkningsvärt, att han också lyckades icke blott få saken nedlagd utan även skaffa sig en ansedd ställning vid kurian, där han nu stannade under ett helt årtionde. Måhända har han vunnit den gamle Johannes XXII: s bevågenhet genom att uppträda som förespråkare för en av dennes älsklingstankar. Denne påve, som armars framför allt gjort sig känd genom sitt starkt utvecklade fiskaliska intresse, omfattade nämligen den av hans efterträdare som kättersk fördömda åsikten, att. de saliga avlidna ej kunde komma i åtnjutande av Guds åsyn (»visio beatifica») förrän efter yttersta domen. En anonym pamflett uppger, att denna lära offentligen hävdats i predikningar av »broder Egislus från Dacia, som sade sig vara biskop i Västerås». Detta måste givetvis ha skett, innan Johannes XXII avled (4 dec. 1334). Påven skall på sin dödsbädd ha avsvurit sin villfarelse.

Ehuru Johannes XXII: s efterträdare Benedikt XII införde en strängare regim vid kurian, lyckades E. likväl att under hans regering bevara och befästa sin ställning vid påvehovet. Detta berodde väl främst därpå, att han åtminstone tidvis hade konung Magnus1 Erikssons uppdrag att företräda Sveriges intressen vid kurian – ett förtroende, som på ett grovt sätt missbrukades. Sannolikt har E. närmast haft i uppdrag att utverka påvlig bekräftelse på den svenske konungens besittning av Skåne, som Magnus Eriksson löst till sig för en stor penningsumma. I varje fall har E. trätt i förbindelse med kardinal Matteo Orsini och lovat, denne 2,000 floriner, om en viss å konungens vägnar ingiven supplik bifölles. Framställningen ledde emellertid icke till önskat resultat.

I stället sökte nu E. på ett hänsynslöst sätt utnyttja sin ställning i Avignon i sitt eget intresse. Mindre anmärkningsvärt är, att. han försökte skaffa indräktiga ämbeten åt sina släktingar. Rätt enastående är hans tilltag att på bedräglig väg söka förskaffa sig. själv utnämning till biskopsstolen i Linköping – efter ärkestolen det förnämsta av alla kyrkliga ämbeten i Sverige – då den blev ledig 1338. Efter att förgäves ha försökt få konung Magnus' förord,, har han likväl för påven och några av kardinalerna försäkrat, att han verkligen fått konungens anbefallning. Han hade därvid också, företett vissa skrivelser – om han direkt gjort sig skyldig till förfalskning är ej alldeles klart. Ryktet om E:s tilltag nådde emellertid Sverige, och konungen lät rådet i en skrivelse till kardinal-kollegiet på det mest eftertryckliga sätt förklara, att icke E. utan kanslern Petrus Thyrgilli vore hans kandidat till ämbetet. I brevet hemställdes också om rättsliga åtgärder. Man är emellertid dåligt underrättad om efterspelet till denna sak. Det förefaller, som om E., genom sin förtrogenhet med den kuriala rättsskipningens irrvägar och sina personliga förbindelser, tidvis lyckats få ett visst övertag över sin framgångsrike medtävlare om Linköpingsstolen Petrus Thyrgilli, som också infann sig vid kurian och vistades där åren 1342 och 1343. Det är icke möjligt, att av de fragmentariska dokument, som bevarats, få någon fullt klar uppfattning av hela denna konflikt.

E. upplevde i Avignon ännu ett påveskifte, och under Gemens VI: s första tid har han fortfarande stått väl till boks. Han var 1342 en av de examinatorer, som skulle pröva ämbetssökande klerker från vissa nordliga provinser, och han har sannolikt i denna egenskap mottagit anslag av ved, vin och säd från den påvliga kammaren. De fragmentariska uppgifter, som finnas om E: s öden i Avignon, äro ägnade att sätta fantasien i rörelse men låta sig knappast sammanfogas till en fullt sammanhängande bild. Mycket, gåtfull är en från det påvliga kansliet utgången skrivelse av 27 okt. 1344, där det å ena sidan förnekas, att ett visst mot E. riktat dokument skulle* ha utfärdats av påven, men å andra sidan en anklagelse riktas mot denne för att ha förfalskat konungens sigill.

Ar 1343 har E. återvänt till Sverige. I varje fall var han i Varberg 18 nov. 1343, då han deltog i förhandlingar mellan en svensk och en dansk delegation angående besittningsrätten till de skånska landskapen. Året därpå har han sannolikt genom ombud i Avignon utverkat en del påvliga ynnestbevis – bl. a. full avlat i dödsstunden. Efter hemkomsten förföljdes E. av kravmål från den italienska bankirfirma, som förmedlat dusören till kardinal Orsini och förmodligen även försträckt Västeråsbiskopen medel vid andra tillfällen. De rätt utförliga dokumenten i detta ärende, där både Strängnäs- och Skarabiskoparna blevo inblandade, kasta ett egendomligt ljus över de ekonomiska faktorernas roll i 1300-talets kyrkohistoria. Med vanlig skicklighet lyckades E. utmanövrera sina motståndare: de italienska agenterna rymde fältet efter att först ha vädjat till påven, och sedan är det tyst om saken.

E. kom också i konflikt med en svensk prelat, Sigfrid Rotgeri, till vilken han redan under vistelsen i Avignon synes ha kommit i motsatsförhållande. Denne var också en av de oroliga andarna i den samtida svenska kyrkan och hade även en tid uppehållit sig vid påvehovet. Han blev omsider vald till ärkebiskop i Uppsala, men Magnus Eriksson lyckades utestänga honom från detta ämbete, och han slutade i stället som biskop i Skara. Nu innehade han jämte dekanatet i Uppsala ett kanonikat i Västerås och sökte skydd hos påven mot trakasserier från E:s sida. Striden slutade, såvitt man vet, med en förlikning inför ärkebiskopen. De notiser, som i övrigt finnas om E:s verksamhet efter hemkomsten, äro av samma slag som de, vilka bevarats om de flesta svenska biskopar från denna tid. Han låg i jordatvister, förrättade visitationer och utfärdade bestämmelser av olika slag. Han förordnades i flera fall som exekutor vid påvliga ämbetstillsättningar (provisioner). Tre olika gånger fick han fullmakt att skydda Vårfruberga kloster, där systern Inga Birgersdotter var abbedissa.

E. är det främsta exemplet från 1300-talets Sverige på den under senmedeltiden icke ovanliga typ av klerker, som utnyttjade sin förtrogenhet med den kuriala förvaltningsapparaten för att bereda sig själv fördelar. I samvetslös företagsamhet synes han ha överträffat sina samtida landsmän. Måhända åsyftas E. i ett ställe i Birgittas uppenbarelser (111:15), där en världsligt sinnad biskop, som tillhörde en klosterorden, liknas vid en broms: han brummar, när han kommer flygande, och biter, då han slår ned. Hans predikningar ge ingen uppbyggelse utan innehålla endast en ordrik vältalighet: man kommer osökt att tänka på, hur E. i Avignon predikade mot »visio beatifica», en tanke, som var kär för Birgitta.

Författare

Yngve Brilioth.

Källor och litteratur

Källor: Pergamentsbrev, RA; K. H. Karlsson, Biografiska anteckningar från medeltiden, Riddarhuset; C. Annerstedt, Svenska medeltidens frälesläkter (X 58: a–h), UB. – Y. Brilioth, Den påfliga beskattningen af Sverige intil] den stora schismen (1915); dens., Svenska kyrkans historia, 2. Den senare medeltiden (1941); G. Ekström, Västerås stifts herdaminne, 1:1 (1939) och där anförda källor; J. Gallén, La province de Dacie de 1'ordre des Frères Prêcheurs, 1 (Dissertationes historicae institut! historici Ordinis fratrum prae-dicatorum, 12, 1946);. B. Strömberg, Magister Mathias' ställning thl tidens heretiska strömningar (Sv. teol. kvartalskrift, 19, 1943). – Meddel. om E:s släkt av docent E. Hildebrand.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Egisl Birgersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yngve Brilioth.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16651
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Egisl Birgersson, urn:sbl:16651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yngve Brilioth.), hämtad 2024-04-19.