Meriter

2. Paul Gammal Ehrenkrona, den föregåendes son, f. 23 nov. 1700, d. 21 dec. 1777 i Stockholm (Klara). Student vid Uppsala univ. 27 okt. 1715; e. o. kanslist i Kanslikollegium 8 juli 1719; kanslist vid braunschweigska kongressen 5 juli 1720; kopist i Kanslikollegium 16 juli 1725; kanslist vid Utrikesexpeditionen 6 juli 1726; kommissionssekr. i Berlin 6 juli 1730; hovråd och minister vid polska och sachsiska hoven i Dresden 30 okt. 1738;. rappellerad nov. 1741; kansliråds fullmakt 5 mars 1766; statssekr. vid Inrikes civilexpeditionen 23 dec. 1766; led..av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1723, 1726, 1740, 1742–43, 1746, 1751–52, 1755, 1760, 1765 (led. av sekreta depufationen), 1769 och 1771 RNO 1759.

G. 7 sept. 1749 m. Beata von Schewen, f. 19 nov. 1727 på Frängsäter, Skedevi sn (Ög.), d. 17 dec. 1755, dotter av majoren Ernst Ludwig von Schewen, adlad von Schewen, och friherrinnan Martha Christina Mörner af Morlanda.

Biografi

Efter studier i Uppsala inträdde E. 1719 i kansliet. År 1720 utsågs han till kanslist vid den tillämnade kongressen i Braunschweig. Denna kongress kom visserligen ej till stånd, men E. tjänstgjorde någon tid som sekreterare hos riksrådet M. Vellingk. Sedan de övriga svenska delegaterna återvänt hem, kvarstannade E. i utlandet, där han kom att vistas i sammanlagt över två år. Han bedrev härunder studier vid akademien i Helmstedt och företog åtskilliga resor på kontinenten. På hemvägen besökte E. Haag och Sveriges därvarande resident, J. F. Preis, med vilken han sedermera under sin diplomatiska verksamhet kom att föra en livlig korrespondens. Efter hemkomsten avvaktade E. befordran i kansliet, varunder han auskulterade i Svea hovrätt, utskrev kanslirådet C. Feifs i Kanslikollegium hållna protokoll och tjänstgjorde som bisittare i kommissionen över Västerbotten. Som ordinarie kanslist fr. o. m. 1726 fick E. under den ordinarie presidentsekreteraren Abr. Bruncronas frånvaro vid kongressen i Soissons tidvis tjänstgöra i dennes ställe. E. utnämndes 1730 till kommissionssekreterare i Berlin och fick efter envoyén O. W. Klinckowströms bortgång i juni 1731 i huvudsak själv sköta förbindelserna med det preussiska hovet.

I sina rapporter visar sig E. som övertygad anhängare av Horns utrikespolitiska system, och hans rapporter från Berlin under polska, krisen 1733 måste ha verkat allt annat än uppmuntrande för det svenska krigspartiet. Särskilt starkt betonade han den preussiske konungens opålitlighet och varnade för dennes planer på att vid lägligt tillfälle söka erövra svenska Pommern. Som minister i Dresden fr. o. m. hösten 1738 kom han ej att utöva något nämnvärt inflytande på händelseförloppet, och efter den kort därpå inträffade politiska omvälvningen i Sverige blevo hans synpunkter allt mindre uppmärksammade av det svenska rådet. I slutet av 1741 ansåg sig det då sittande hattrådet ha fått nog av hans tjänster, och han rappelierades. Starkt kritisk mot hattsystemet, utan att dock på något sätt intaga någon ledande plats inom oppositionen, fick E. nu finna sig i att tillbringa nära tjugufem år i en ofrivillig disponibilitet. Under de närmaste åren uppfördes han visserligen på förslag till ministerposterna både i London och Köpenhamn, i det senare fallet var det C. F. von Höpken, som var hans lyckligare lottade medtävlare, men därefter lämnades hans ansökningar om befordran nära nog helt utan avseende. År 1748 förklarade Tessin, då E. ansökte om en beramad beskickning till Köpenhamn, att han alltför länge varit avkopplad från de ministeriella ärendena, och då E. 1759 sökte ett ledigt kanslirådsämbete, uttalade Kanslikollegium, »att kansli ärender, uti vad avseende man dem helst betraktar, icke mera äro hans verk...». Under dessa år hade E. även utsatts för hårda personliga prövningar. I Dresden hade han hemsökts av tjuvar, och 1751 års vådeld på Norrmalm drabbade honom hårt. Under 1755 bortrycktes dessutom både hans hustru och enda barn av döden. Efter de yngre mössornas makttillträde erhöll dock E. en yttre rehabilitering, då han 1766 blev kansliråd och kort därpå statssekreterare vid Inrikes civilexpeditionen. Hans arbetsförmåga var emellertid nu nedsatt och föranledde klagomål även från partivänner. Han avled 1777 i Stockholm.

E. var utan tvivel ett offer för hattarnas av partihänsyn i hög grad dikterade utnämningspolitik, även om man ej kan förneka, att ett utpräglat flegmatiskt drag i hans karaktär gjorde honom mindre lämpad att bekläda poster, som i någon större utsträckning påfordrade initiativförmåga och handlingskraft.

Författare

Henrik Ehrexkrona.

Arkivuppgifter

– Brev från E. finnas i Bergshammarsaml. (till bl. a. C. G. Bielke) i Riksarkivet samt i Uppsala univ.-bibliotek.

Källor och litteratur

Källor: Biographica, Diplomatica: Germanica, Hollandica, Polonica, Inrikes rådsprot. 1767, Kanslikollegii handl., RA; Carl Rudenschölds brevsamling, vol. 4 (F 382 d), UB. – H. Danielson, Sverige och Frankrike 1727–1735 (1920); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 1–6, 2:a uppl. (1893–1901).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Paul Gammal Ehrenkrona, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16685, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Ehrexkrona.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16685
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Paul Gammal Ehrenkrona, urn:sbl:16685, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Ehrexkrona.), hämtad 2024-04-26.