Augustin Ehrensvärd

Född:1710-09-25 – Västerås-Barkarö församling, Västmanlands län
Död:1772-10-04 – Finland (på Saaris, Virmo)

Tecknare, Riksdagsledamot, Fältmarskalk, Artilleriofficer


Band 12 (1949), sida 420.

Meriter

2. Augustin Ehrensvärd, den föregåendes son, f. 25 sept. 1710 på Fullerö, Barkarö sn (Vm.), d. 4 okt. 1772 på överstebostället Saaris, Virmo sn, Finland, samt begr. på Sveaborg, varest han gravsattes 1 juli 1783. Volontär vid artilleriet 1726; överfyrverkare vid artilleriet i Göteborg 1 jan. 1728; fick K. tillstånd att med bibehållande av Jonen idka studier vid universitet 3 okt. s. å., styckjunkare vid artilleriet i Stockholm 12 mars 1731; adjutant där 6 mars 1733; löjtnant 14 nov. 1734; medlem av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1738–39, 1746–47, 1751–52, 1755–56, 1760–62, 1765–66 (led. av sekreta utskottet och defensionsdeputa-tionen 1746–47, 1751–52, 1755–56, 1760–62); kaptenmatematikus och mekanikus vid Artillerireg. 5 juni 1739; major vid artilleriet i Göteborg 30 juni 1746; överstelöjtnant där 27 mars 1747; transport till Gotlands artilleristat 17 juni s. å.; överste och chef för Artillerireg. 31 juli 1749; generalmajor och chef för arméns flotta 18 okt 1756; generallöjtnant i armén 3 jan. 1759; general en chef för armén i Pommern 16 febr. 1761; överste för Livdragonreg. 16 juni s. å.; generalmönsterherre för de värvade och indelta regementena i Finland 2 aug. 1762; general i armén 8 febr. 1764; friherre 26 juni s. å.; överbefälhavare i Finland 14 aug. 1.769; greve 15 okt. 1771 (grevebrevet ej utfärdat förrän 30 juni 1802); fältmarskalk 14 sept. 1772. LVA 1739; RSO 1748; KSO 1758; RoKavKMO 1769.

G. 25 sept. 1739 m. Catharina Elisabeth (Arosell, 1719 adlad) Adlerheim, f. 24 febr. 1715, d. 28 mars 1784 i Stockholm, begr. i Bromma sn (Sth.), dotter av v. lagmannen Carl Arosell och Sofia Christina Hjärne.

Biografi

Sin tidigaste barndom tillbragte E. hos sin mors morbror, sedermera riksrådet greve Jacob Cronstedt på Fullerö, vilkens bröder voro fortifikationsdirektören Gabriel och artillerigeneralen Carl Cronstedt (se dessa). Fr. o. m. 1720 bodde E. hos sina föräldrar på Karlsten. Han var den äldste i en stor syskonskara. Redan som ung visade han brinnande kunskapstörst, flit, arbetsamhet och pliktkänsla. Allt detta jämte redbar och flärdfri karaktär och klar blick för det väsentliga i varje sak synes han ha ärvt från fadern. De konstnärliga anlagen funnos både på fädernet och i mormoderns släkt Cronstedt, vilken dessutom utmärkte sig för matematisk och teknisk begåvning. Sextonårig inskrevs E. som volontär vid artilleriet. Matematiken var ett av hans favoritämnen. Konungen gav E. 1728 rätt att fortsätta sina studier däri vid Uppsala universitet och samtidigt åtnjuta iön som överfyrverkare. Faderns tidiga död och styvmoderns sparsamhet voro orsak till att hans akademiska studier avbrötos. Han blev icke professor i matematik, som han hade hoppats, men övergav dock ej matematiken. Han sökte sig till Chr. Polhem i Stjärnsund för att under dennes ledning lära sig mekanik. Där vistades samtidigt en kusin till hans mor, sedermera arkitekten, överintendenten och presidenten greve Carl Johan Cronstedt (se denne). De båda ungdomarna fortsatte sina studier i Stockholm under ledning av nyskaparen av artilleriet Carl Cronstedt samt dåv. majoren, sedermera generalfälttygmästaren frih. P. Siöblad. Som lärjunge till dessa två experter och genom studiet av faderns efterlämnade papper blev E. en framstående kännare av artilleri- och vapenläran.

Under tiden hade han blivit löjtnant vid artilleriet. E. beviljades nu för två år ett reseunderstöd på 1,000 dir smt, vilket sedermera ökades. General Cronstedt utarbetade en resplan och en instruktion, i vilken han uppmanade E. att studera olika länders artilleri och annan stridsmateriel, vapen- och rustkamrar, gevärsfabriker m. m. Han glömde ej heller att varna för »söta frukters för myckna ätande». Resan gick till Danmark, Tyskland, Frankrike, Holland och England. Efter sin återkomst till Stockholm våren 1738 inlämnade E. till Krigskollegium två redogörelser, av vilka den ena berörde artilleriet och den andra gevärs-, kanon- och krutfabriker. På sina resor hade han även studerat befästningar samt frågorna om deras försvar och erövring. E. hade också kunnat komplettera sin allmänbildning och speciellt ägnat sig åt sina konstintressen. Han utvecklade sin målnings- och teckningskonst och studerade i Paris gravyr. Därjämte läste han verk av samtidens ledande författare, speciellt sådana, som framställde upplysningsidéerna. A. Pope blev redan på denna resa hans älsklingsförfattare.

Återkommen fick E. sig anförtrott att utbilda artilleriofficerare, och som »kaptenmekanikus» (1739) ställdes han inför uppgiften att förverkliga sin ungdomsdröm: att undervisa i matematik. Han satte i gång vetenskapliga kanonförsök för utrönande av det inflytande, som kanonens längd hade på skottets verkan. Hans förnämsta insats på detta område var dock, att kanonerna skulle gjutas massiva och sedan borras. Hans intressen förde honom in i kretsen kring den nygrundade Vetenskapsakademien, i vars matrikel han står som nr 9, invald 6 juni 1739 på förslag av Linné.

E. var tydligen vid denna tid en levnadsglad ung officer. A. Browallius antecknar i sin dagbok (18 april 1738) ryktena om en vårtraktering hos E., där alla »söpo sig ganska druckna av vin». Redan vid 1738–39 års riksdag började han sin politiska verksamhet som representant för sin ätt, E. räknade sig från början till hattarna, under vilkas maktperiod han vann en ställning som en av partiets främsta män utan att dock någonsin höra till de egentliga politiska ledarna. I hattarnas krig 1741 mot Ryssland ställdes E. till överbefälhavarens disposition och kom då att för första gången se Finland. E. bidrog till att rädda den armé, som från Helsinge malm retirerade in mot Helsingfors, från större förluster genom att med sitt batteri nedtysta ett ryskt dylikt och skjuta ett krutförråd i brand. Kort därpå återvände han till Sverige och besparades sålunda en förödmjukande kapitulation.

Ar 1745 fick E. ny kommendering till utlandet, denna gång för att på arvprinsen Adolf Fredriks bekostnad följa med på dennes svåger Fredrik II:s av Preussen fälttåg. Han var med i slaget vid Soor 30 sept. 1745. Fredrik II sände honom omedelbart härefter till Stockholm för att framföra segerbudskapet. Efter återkomsten till hemlandet placerades E. 1746 som major vid artilleriet i Göteborg, blev året därpå överstelöjtnant och fick sommaren s. å. transport till Gotland. Ar 1749 blev E. överste för Artilleriregementet och därmed detta vapens främste representant. Men han kom ändå att på ett annat område utföra sitt livsverk.

På hösten 1746 började en riksdag, vid vilken viktiga beslut fattades i fråga om rikets försvar. Som huvudman för sin ätt deltog E. däri. Han invaldes som hatt i sekreta utskottet och defensions-deputationen, till vilkas mest inflytelserika medlemmar han kom alt höra. Omkring generalissimus Adolf Fredrik hade samlats en grupp yngre framstående officerare, som krävde ett effektivare försvar och en allsidig förbättring av försvarsväsendet. Till de mest bemärkta bland (dem hörde dåv. generaladjutanten bos generalissimus, översten greve Hans Henrik von Liewen, och E.,vilka samarbetade iförsvarspolitiska frågor. Under de fredliga årtiondena efter stora nordiska kriget hade rikets försvarspolitik varit famlande. En del tvivlade på rikets möjligheter att bygga upp ett fast försvar, andra fruktade, att redan ett försök att stärka Finlands försvar skulle hos den östra grannen väcka farliga misstankar, och somliga slutligen ansågo det lönlöst att offra medel speciellt på befästningar i Finland, eftersom gränserna, såsom man hoppades, snart skulle ändras till Sveriges fördel. Efter det senaste kriget framträdde emellertid kravet på försvar av gränsbygden i söder och öster, Skåne, Gotland och Finland.

E. hörde till dem, som på riksdagen med kraft hävdade nödvändigheten av en förstärkning av Finlands försvar. Han var även med om att utarbeta den definitiva försvarsplanen för Finland. Han var nämligen medlem av den kommission, som under von Liewens ledning sommaren 1747 undersökte platser för tilltänkta befästningar i Finland, och vars utlåtande lades till grund för ständernas befästningsprogram för Finland. Åt E. anförtroddes programmets förverkligande. På samma riksdag avgjordes även frågan om befästningar i den sydligare gränsbygden, i Skåne, och von Liewen förordnades att leda arbetena där. Anmärkningsvärt är, att arbetena på de nya befästningarna helt undandrogos Fortifikationskontorets administration och direkt underställdes generalissimus Adolf Fredrik. I Finland övervakades befästningsarbetena av generalguvernören greve G. Fr. von Essen, som erhållit denna post av ständerna våren 1747 närmast för att vara militärbefälhavare där. Anordningarna vidtogos på E: s uttryckliga begäran för att befästningarna skulle bli fortare färdiga, men begripligt är, att utnämningarna av von Liewen och E. väckte kritik i vissa fackmannakretsar, i synnerhet som varken von Liewen eller E. var fortifikationsofficer: den förre var kavallerist, E. artillerist. E. var dock ingalunda främmande för befästningskonsten, såsom av det föregående framgått. Här gällde det dessutom att förverkliga den stora plan, som just hade blivit fastställd; och därtill behövdes en man, som var något mer än en yrkeskunnig fortifikationsofficer. Det var naturligt, att uppdragen anförtroddes åt E. och von Liewen, som hade hört till de egentliga skaparna av denna plan. Av en viss betydelse var, att de tillhörde det makthavande partiet, men viktigast, att man hade förtroende för dem personligen.

Den plan, som E. varit med om att skapa, var till sina huvuddrag ingalunda ny utan byggde på den plan, som Axel Löwen redan 1723 hade framlagt och senare kompletterat. Den gick ut på att Finland måste få ett så starkt försvar, att det kunde hålla stånd, tills hjälp hann anlända från Sverige. Landet behövde två befästa platser, den ena vid gränsen och den andra längre väster ut på sydkusten. För gränsfästningen ansågs Degerby som den lämpligaste platsen. Den andra fästningen, den egentliga place d'armes, skulle anläggas vid Helsingfors, dels på fastlandet, dels på öarna utanför. I samband med båda fästningarna skulle inrättas hamnar, dit undsättningsfartygen från Sverige kunde inlöpa. E. ansåg, liksom redan Löwen, att endast Finlands sydliga kustområde kunde bli egentlig krigsskådeplats. Då den var den viktigaste och samtidigt den sårbaraste delen, borde försvaret koncentreras där. Utom befästningar erfordrades en skärgårdsflotta, som lämpade sig för Finlands rika skärgård. Även detta hade redan Löwen och andra insett, men ingen hade med sådan kraft som E. framhävt, att Finland behövde en dylik flotta. I flera sammanhang återkom han till denna sin uppfattning, samtidigt som han föreslog även andra utvägar att försätta Finland i försvarsdugligt skick. Han framhöll bestämt, att riket nu måste visa, både att det ville trygga sin östra hälfts integritet och att det var i stånd därtill.

E:s arbete beredde honom stora svårigheter, då klippöarna utanför Helsingfors skulle förvandlas till den starka fästningen Sveaborg, vilket namn befästningarna på holmarna utanför Helsingfors fingo i aug. 1750. Samtidigt skulle en gränsfästning byggas. Material och arbetskraft skulle anskaffas, tusentals män inkvarteras och utspisas och skickliga arbetsledare utbildas. E:s dagboksanteckningar och brev förtälja om hans outtröttliga nit och iver att undersöka och planera samt. att utpröva olika arbetsmetoder. Han hade fått tämligen fria händer och kunde sålunda ordna arbetena nästan efter eget behag, låt vara att han varje år insände planritningarna för godkännande och sedan arbetsritningar jämte ritningar över utförda arbeten. Under de första årens grundläggande arbete hade han ett värdefullt stöd däri, att generalissimus Adolf Fredrik var välvilligt stämd mot honom. E: s förhållande till generalguvernören greve von Rosen var däremot mindre gott. Rosen var även i småsaker ytterst noggrann, medan E. fäste sig mera vid de stora dragen. I det egentliga arbetet hade E. som medhjälpare fortifikationsofficerare men även talrika andra officerare och civila byggmästare, däribland Daniel (af) Thunberg. De utbildades till stor del av E. och utförde sina uppgifter enligt hans plan. Som arbetare anlitades manskap ur de indelta regementena, till en början från Finland, senare även från det egentliga Sverige. Ibland uppgick antalet arbetare till mellan 7,000 och 8,000.

Såväl samtiden som eftervärlden b a givit E. stort erkännande som fästningsbyggare. Han skapade dock ej något eget befästningssystem, och hans planer visa icke »några nya idéer», utan »konstruktionerna gjordes efter äldre kända förebilder enligt bastionssystemet» (Ericsson). Men E. löste uppgiften friare och avvek från den stränga formalism, som var vanlig i den tidens europeiska fästningsbyggeri. Han utnyttjade därvid Sveaborgs terräng. I Degerby åter, som 1752 fick namnet Lovisa, hade befästningarna planerats enligt det gängse bastionssystemet, men vid behov kunde den närmaste omgivningen läggas under vatten.

Då man våren 1747 beslöt att anlägga fästningsverk i Finland, beräknade man, att arbetena skulle kräva fyra år, men då hade man ännu ej uppgjort den slutliga byggnadsplanen. Det visade sig snart, att den beräknade tiden Arar för kort. Det kritiska utrikespolitiska läget omkring 1750 krävde dock, att man snabbt finge åtminstone en del arbeten färdiga. Under sådana förhållanden började man i vissa kretsar tvivla på hela planens ändamålsenlighet, i synnerhet sedan von Liewen i maj 1750, på uppdrag av rådet, hade besökt Finland för inspektion av dess försvarsväsende och särskilt befästningarna. Även Adolf Fredrik började nu – tydligen under inflytande av von Liewen – ställa sig rätt kritisk till E: s fästningsarbeten. E. insåg även själv, att arbetena måste påskyndas för att åtminstone något skulle vara färdigt i farans stund. Han föreslog därför några begränsningar, vilka godkändes. Man upphörde att befästa Helsingfors från landsidan och koncentrerade alla arbeten till det egentliga Sveaborg, först till Gustavssvärd och sedan till Svartöarna, där även en galärhamn och en skeppsdocka byggdes. Då arbetena på Helsingfors' befästande icke fortsattes, hade man i själva verket frångått den ursprungliga planen på att bygga en såväl land- som sjöfästning. E. var dock fortfarande övertygad om att den färdigbyggda öfästningen Sveaborg skulle utgöra nyckeln till Finlands försvar.

Vid riksdagen 1751–52 kritiserades försvarsplanen öppet, men hatfarna lyckades tysta ned angreppet. Ständerna gåvo även E. oförbehållsamt erkännande för hans arbete och anvisade nya stora anslag. Adolf Fredrik vägrade emellertid att godkänna den skrivelse, som rådet framlade till hans undertecknande, emedan den innehöll för mycket lovord. Först ett par år senare godkände rådet brevet i den form, som konungen velat ge detsamma.

Genast efter riksdagens slut begav sig konungen till Finland. I allmänhet har man ansett, att avsikten med denna hans »eriksgata» var att söka skäl emot E., men denna förklaring är för ensidig. Adolf Fredrik hade i många år planerat en dylik resa och önskade personligen göra sig förtrogen med befästningsarbetena i Finland. E. hade även på riksdagen begärt, att man skulle undersöka, huru han hade utfört sitt uppdrag. Han trodde ej heller, att han nu skulle undgå anmärkningar, ty bland konungens följeslagare voro flera av E:s motståndare, måhända även fiender. Därför överlämnade han till konungen vid dennes ankomst till Sveaborg midsommaren 1752 ett betänkande, i vilket han erkände, att t. o. m. stora svårigheter ännu förestodo. »Mitt rena samvete», sade han, »bär mig ett tryggt vittnesbörd, att jag med rena och obefläckade händer hanterat denna, fästningsbyggnad.» Vid sitt besök på Sveaborg, i Helsingfors och vid gränsen gav konungen uttryck för sin tillfredsställelse, men efter sin återkomst till Stockholm lämnade han till rådet en redogörelse för resan med skarp kritik av E:s arbeten. Grundtanken däri var, att befästningarna på Sveaborg hade planerats alltför vidlyftiga och att arbetena utförts så osammanhängande, att ingenting hade blivit färdigt. Om han tidigare hade kunnat göra sig förtrogen med situationen, hade »en annan gradation av arbetet... blivit fastställt, och i stället för Gustavssvärd, tror jag, att man hade begynt med Skanslandet, som ligger högre, och utom vilkets befästande mig tyckes, att galere hamnen ej äger någon tillför-låtelig säkerhet». Han anmärkte även på det byggnadstekniska och yttrade som ett allmänt omdöme: »Så säkert står det ock fast, att man på andra sidan kan falla uti alltför stora utgifter, enär man låter konsten alltför mycket råda, varigenom verk ibland uppbygges kostsammare och starkare än de i anseende till själva situationen kunde behövas.» Han var också missnöjd med att befästningsarbetena i Degerby avbrutits och talade om Hangöudds strategiska betydelse på ett sätt, som tyder på att han ansåg dess läge bättre än Helsingfors'.

Bakom konungens kritik stod von Liewen – så identiska i fråga om innehållet äro vissa av hans utlåtanden med konungens – men på resan till Finland var han icke med. Konungen åtföljdes av sakkunniga, framför allt general M. A. von Ungern-Sternberg – en känd medlem av mösspartiet – samt överste C. Funck, E: s direkte fiende. E:s motståndare hade hoppats på stöd även av von Rosen, men den gamle karolinen nedlät sig ej till att medverka i detta sammanhang, trots att han måhända även sedan gammalt hade en del otalt med E.

Fästningsarbetena i Finland hade pågått i flera år och krävt stora summor, men ännu var ingenting så färdigt, att landet hade ett skydd. Att befästningsarbeten hade satts i gång på många ställen men sedan avbrutits försvagade tilltron till att arbetena utfördes planmässigt. Det är onekligen anmärkningsvärt, att för dessa befästningsarbeten – vilka finansierades i huvudsak med franska subsidier – aldrig uppgjordes detaljerade kostnadsberäkningar. Till den grad litade ständerna på E. Konungens ingripande i saken förefaller mot denna bakgrund sett naturligt. Som nämnts hade emellertid E. för stadfästelse underställt generalissimus de arbeten, som varje år skulle utföras, varför han icke kunde beskyllas för egenmäktighet, vilket ej heller skedde.

Även om det kan medges, att Adolf Fredriks kritik var grundad på sakliga synpunkter, är det uppenbart, att hela angreppet uppfattades som politiskt. E. var en så bemärkt hattpolitiker, att man ej kunde angripa honom, utan att det berörde hela partiet. Här erbjöd sig även ett ypperligt tillfälle att angripa hattarnas slösaktiga och planlösa finanspolitik. Konungens anmärkningar blevo dock endast slag i luften. Hattarna sutto ännu säkert i sadeln. Rådet kallade visserligen E. till Stockholm och ställde på grundval av konungens anmärkningar aderton frågor till honom. Dessa berörde ärenden av såväl allmän som av byggnadsteknisk art. E:s svar befunnos tillfredsställande. Rådet var på hans sida, och konungen orkade inte ensam fullfölja sitt angrepp. E. fick på våren 1753 återvända till Finland för att fortsätta befästningsarbetena enligt en av ständerna fastställd plan.

E. hade utgått som segrare ur det första mot honom riktade angreppet. Men kritiken höjde sig på nytt vid 1755–56 års riksdag. E. anhöll därför om ny undersökning. Nu tillsattes en kommission, till vars ordförande förordnades Finlands fd. generalguvernör von Rosen; E. blev även själv medlem. Kommissionen utvidgade sin uppgift sålunda, att den upptog till behandling Finlands försvars-plan i dess helhet. Den kom till det resultatet, att den 1747 fastställda planen var ändamålsenlig. På grundval av kommissionens utlåtande stadfäste ständerna den ånyo, samtidigt som de beviljade anslag för dess förverkligande. Detta var för E. en stor seger.

E. vann vid denna riksdag även en annan betydande framgång. På grund av hans energi bildades av galärer och andra lätta fartyg arméns flotta och bestämdes, att största delen därav skulle förläggas till Finland. E. blev således grundläggaren av ett verkligt skärgårdsvapen, och därmed förverkligades en tanke, som redan länge varit aktuell. På Finlands sydkust, fanns nu en fästning, som gjorde en dylik basering av flottan möjlig. Arméns flotta skildes från amiralitetet och anslöts till armén. Till dess chef och samtidigt till generalmajor (1756) utnämndes E, som även blev ledamot av Krigskollegium. E:s avsikt var att av denna flotta skapa ett effektivt vapen, som skulle operera i intimt, samband med armén. I försvaret av Finlands sydkust skulle den få en viktig uppgift. E. utvecklade särskilda typer av skärgårdsfartyg för denna flotta. Sin bästa medhjälpare hade han därvid i den framstående skeppsbyggaren F. H. (af) Chapman. Tillsammans konstruerade de fyra fartygstyper, skärgårdsfregatter av ny modell, vilka buro namn efter de finska landskapen: udema (Uudenmaa = Nyland), pojama (Pohjanmaa = Österbotten), turuma (Turunmaa = Åbo län) och hem-mema (Hämeenmaa = Tavastland).

Vid tiden för 1755–56 års riksdag och omedelbart därefter befann sig E. på höjden av sin verksamhet. Men hans arbete i Finland avbröts, då riket anslöt sig till Preussens fiender, och krigshandlingarna i Pommern började. E. kommenderades som chef för artilleriet ut i fält. Samtidigt kvarstod han dock som ledare av befästningsarbetena i Finland samt som chef för arméns flotta. Han hörde till generalitebet och delade sålunda redan från början den ringa äran med ledarna för detta illa förda krig. Ombyte av överbefälhavare förekom ofta. E. deltog under krigets första år som underbefälhavare såväl i försvaret av Pommern som i de framryckningsförsök, som tid efter annan gjordes, tills man ånyo återgick till utgångsställningarna. Utan att visa någon självständig initiativförmåga gjorde han sin plikt och sparade sig ingalunda. Då turen kom till honom, blev han generallöjtnant, nyåret 1759. Efter att ha blivit svårt sårad i okt. 1760 fick han ett halvt års permission och återvände till Stockholm.

Ständerna voro samlade, och E. deltog ivrigt i riksdagsarbetet. Hattregeringen hade motvind: mycket måste förklaras, då kriget ej hade gått precis så, som den hade hoppats och trott. Även många hattar, i synnerhet officerare och bland dem också E., tillhörde oppositionen. Konungen och rådet erbjödo honom dock posten som överbefälhavare, då J. A. von Lantingshausen ville lämna den. E. utnämndes 16 febr. 1761, men då detta den 27 kungjordes i sekreta utskottet, förklarade E., att han ej komme att taga emot överbefälhavareposten, då armén var så svag och dess läge beträngt. Hans omdöme om armén var förkrossande; inte ens regeringen besparades klander. Efter rådplägningar och övertalningar och sedan han fått en instruktion efter eget förslag, lät sig E., slutligen bevekas.

Någon brådska gjorde han sig ej, fastän armén var i trängande behov av överbefälhavare. Först 4 juli 1761 anlände han till Stralsund. Han hade i Stockholm egna angelägenheter att uträtta: han lyckades nämligen byta befattning med en gammal general, innan denne blev pensionerad. Generalen var överste vid det i Finland stationerade Livdragonregementet, med vilken befattning Saaris' boställe i Virmo var förenat. Ombyten av tjänst voro tillåtna endast inom ett och samma vapenslag, och sådana fall som E:s fingo vanligen inte ens föredragas för ständerna. Med hänsyn till E:s inflytelserika ställning i riksdagen remitterade dock rådet ansökningen till ständerna, som för sin del gåvo sitt bifall.

Som överbefälhavare i Pommern skördade E. inga lagrar, fastän han hade friare händer än sina föregångare och delvis även i övrigt bättre förutsättningar. Han lämnade många goda till- fallen outnyttjade och höll sig i allmänhet på defensiven. Hans instruktion kunde ge stöd för en krigföring av detta slag. Det har också framhållits – tydligen med skäl – att hela hans militära inställning var försvararens; den hade blivit sådan under uppbyggandet av den östra rikshalvans försvar. J. M. Sprengtporten, som aktade honom högt, har förklarat, att han saknade insikter och erfarenhet i att leda en armé och att han visste det själv. Dessutom, tillägger Sprengtporten, ville E. icke rycka längre in i fiendens land för att icke utsätta sig och armén för motgångar och sålunda riskera sin prestige, om vilken han var mycket angelägen.

Efter vinterfälttågets slut våren 1762, då freden tycktes vara i antågande, anhöll E. av hälsoskäl att få resa hem på två månader eller att bli befriad från befälet. Mot regeringens önskan lyckades E: s vänner på riksdagen genomdriva, att han fick tillstånd att resa hem, om hans hälsa så fordrade och om det fanns grundat skal att antaga, att fientligheter ej skulle inträffa under hans permission. E. avgjorde då saken sålunda, att han på eget bevåg med prins Eugen av Württemberg slöt ett vapenstillestånd på sex månader samt återvände till Stockholm. Detta stämplades som ett brott mot grundlagen, ty då ständerna voro församlade, tillkom det endast dem att sluta vapenstillestånd. E. fick även stå till svars för sin åtgärd men kom undan lättare än väntat, vartill bidrog, att freden redan undertecknats, då saken definitivt avgjordes. Han fick nu avsked på egen begäran och i berömmande ordalag. Han bad dock att få det utbytt mot ett brev, i vilket konungen blott förklarade sig nöjd med det lilla han uträttat och befriade honom från allt ansvar.

E. blev nu i tillfälle att återgå till sitt egentliga livsverk: att bygga befästningar i Finland och utveckla arméns flotta. Arbetena hade under krigsåren nästan helt legat nere. I febr. 1764 befordrades han till general samt upphöjdes jämte sina bröder i friherrligt stånd juni s. å. E:s erfarenheter av partipolitikens växlingar väckte så småningom hos honom, liksom hos flera av hans samtida, till liv en kritisk syn på de politiska förhållandena i Sverige. Det är därför ingalunda förvånande, att han från hösten 1763 tillhörde den krets, i vilken under hovets ledning en reform och sanering av det politiska livet diskuterades och förbereddes. Den planerade parli-försoningen kom dock ej till stånd, och E. blev ett av offren för den nya partivälvningen.

Då mössorna vid 1765–66 års riksdag kommo till makten, ändrades kursen också i rikets försvarspolitik. Trots hovets stöd invaldes E. ej mera i sekreta utskottet, vilket varslade om att ett anfall mot honom var förestående. Anslagen för befästningsarbetena i Finland nedskuros kraftigt. Sedan ställdes E. till svars för sin förvaltning av penningmedel i Finland. Efter en långvarig och slitande process resolverade Kammarrevisionen emellertid i maj 1769, att hans räkenskaper stämde. Redan dessförinnan hade man fråntagit honom chefskapet för arméns flotta liksom även ledningen av befästningsarbetena i Finland, vilka ånyo underställts respektive amiralitetet och Fortifikationskontoret. Sålunda hade hans motståndare inom de två nämnda institutionerna hemfört segern i den strid, som pågått alltsedan E. hade börjat sitt arbete för Finlands försvar. Vidare tillsattes på denna riksdag en kommission, som skulle besiktiga de finska befästningsarbetena och handlägga Finlands försvarsfråga i dess helhet. E. ansågs jävig att bli medlem av den; däremot icke de män, vilka utsetts att övertaga hans tidigare uppdrag: vice amiralen C. Falkengréen och generalkvartermästaren J. B. Virgin.

E. kände sig åsidosatt. I ett brev till överste A. M. von Arbin skrev han i april 1766, att vad kommissionen än hade att säga om Finlands försvar, skulle han framlägga sina egna tankar och sin egen plan och anhålla om att de skulle hållas hemliga, tills följande krig vore förbi. Senare synes han ha ändrat åsikt, ty redan innan kommissionen hade rest till Finland, tillställde han konungen 12 juli 1766 en vidlyftig och teoretiskt väl motiverad försvarsplan för Finland (E:s orig. i Skrivelser till konungen, Adolf Fredriks tid, Riksarkivet). Han förklarade, att det var hans plikt mot konung och fädernesland, mot hans efterkommande och honom själv att framlägga sina tankar nu, då han i »lyckligare händer» lämnade det uppdrag, som han i aderton år handhaft. Försvarsplanen var ett slags försvarspolitiskt testamente med samma grundtanke som i hans tidigare planer: förbindelsen med Sverige måste tryggas och Finlands försvar koncentreras till sydkusten. Då havet och sydkusten voro de egentliga krigsskådeplatserna i Finland, borde sjöförsvaret stärkas och fästningarna vid kusten byggas färdiga. För att uppehålla fienden, tills hjälp hann anlända från Sverige, behövdes en galärflotta, en gränsfästning och lätta trupper. Sålunda befäst skulle Finland, enligt E:s fasta övertygelse, kunna försvara sig. Han såg ingenting underligt i att planens förverkligande krävde mycket arbete och mycken tid, ty så var det med alla planer av betydelse. Om en mängd odugliga fästningar i Sverige raserades och deras besättningar överflyttades till Finlands östgräns, skulle andra omkostnader knappast behövas för detta lands försvar. »Några kostnader måste dock erläggas, då frågan gäller, huruvida vi skola vara självständiga eller vasaller», hette det.

Kommissionen utförde ett noggrant arbete, undersökte befästningarna på ort och ställe och planerade nya. Såtillvida var den bunden av sin instruktion, att Finlands försvar skulle baseras på två fästningar, en place d'armes och en gränsfästning, ty detta var ständernas ståndpunkt även vid 1765–66 års riksdag. Kommissionen inlämnade som resultat av sitt arbete ett vidlyftigt betänkande, som i huvudsak hade utarbetats av J. M. Sprengtporten. Denne hörde ingalunda till E: s fiender, och även medan kommissionens arbete pågick, stod han i förtroendefull brevväxling med E. Av breven framgår, att E. tämligen noga följde kommissionens arbete. Många gånger gav han fritt utlopp åt sin bitterhet. »Apparencerne kunna väl nu vara vackra. Så voro desamma 1752. Stockholms klimatet kan ändra allt sådant hos några», skrev han i aug. 1766. Samtidigt försvarade han kraftigt sin egen plan: »Att man ej vill ge Sveaborg karaktär av place d'armes, kommer därav, att man ej gör sig rätta idéen om sjökriget i Finland.» Om man led nederlag, måste armén någonstans få en tillflyktsort, och den måste vara belägen vid kusten, ty endast sålunda kunde man hoppas på hjälp från Sverige. »Denne casus fordrar absolute, att man ej ska kujou-neras i sjön. Låter man komma där hän, så må man så gärna strax ta avsked av Finland.»

Kommissionens inställning till E: s livsverk, till de bärande idéerna i »Sveaborgs försvarsplan», var ej så negativ, som man måhända hade väntat. Efter noggranna undersökningar och grundlig prövning kom kommissionen till det resultatet, att E :s plan till sina huvuddrag borde bibehållas. Den ansåg Sveaborg lämpligast som place d'armes, varför dess befästande borde fullbordas. I fråga om Tavastehus delade den även E: s uppfattning: staden kimde endast tjäna till förrådsplats och samlingsort för trupperna. Det var oundgängligt, att befästningarna vid Lovisa och i synnerhet de vid Svartholm byggdes färdiga. Däremot fäste kommissionen större vikt vid försvaret av gränstrakten inne i landet än E. Fastän den icke tillmätte Hangö udd någon större betydelse, ansåg den dock, att det var möjligt att på Eldskär utanför Hangö bygga ett fort. Virgin och Falkengréen voro i mycket av annan åsikt – de inlämnade var sitt utlåtande – men fingo ej medhåll av andra. »Virgin är en stor stålle», skrev E. till Sprengtporten i juni 1767; »då jag hade fästningsbyggnaden, sade han, att jag tog för mycket till. Nu vill han göra överflödigt, och ännu ändrar han sig varje dag. En som kände Finland och Statskontoret men icke Virgin, skulle tro, att han som rysse styrkte till så stora verk för att ej kunna göra dem färdiga utan att ständigt få leva under ryskt förmynderskap... Ryssland blir sålunda vår place d'armes, vår gränsfästning och vår galäreskader. Vår armé och vår flotta skulle sålunda komma under ryskt förmynderskap.»

Kommissionen stödde sålunda i stor utsträckning E. i stället för att utdöma hans livsverk. E. skrev till Sprengtporten i dec. 1767: »Ert. Sveaborg är mindre kostsamt än mitt, ävenså ert Lovisa, likaledes er flotta eller eskader. Ni har bara Hangö udd mer än jag, och den ska vara en stor stålle som balancerade vid hela Finlands säkerhet emot några kapares.» E. fick också sedermera offentlig upprättelse. Då hattarna 1769 åter övertogo makten, anförtroddes honom på nytt ledningen av befästningsarbetena i Finland. Han blev även 14 aug. 1769 landets överbefälhavare. Han utverkade, därvid åt sig ett K. brev av 15 jan. 1770 med decharge för sin förvaltning av finska fästningsbyggnaden. En så livlig byggnadsverksamhet, som varit utmärkande för tiden före pommerska kriget, uppnåddes dock ej mera. E. var, vid sextio års ålder, redan en bruten man. På grund av hälsoskäl tog han också 1771 avsked från sina befattningar. Han upphöjdes 15 okt. s. å. till greve och fick 14 sept. 1772 mottaga fältmarskalksstaven av Gustav III. E. avled kort därpå i okt. 1772 på sitt boställe Saaris och begrovs först i Virmo sockenkyrka. Följande år utgick K. befallning om stoftets överförande till Sveaborg. Under stor militär eskort bars kistan till Åbo, där stater och kårer samt stadens borgerskap till häst och fot mötte vid Aningaistull. Domkyrkans klockor ringde, och H. G. Porthan parenterade i akademien över den bortgångne. Kistan fördes sedan på turuma Lodbrok under befäl av översten, sedermera generalamiralen H. af Trolle till Helsingfors, där den nedsattes i stadens lilla träkyrka för ett årtionde. Först sommaren 1783 var den av konungen på Vargön framför generalshuset utsedda graven så färdig, att överflyttningen kunde ske 1 juli; gravvalvet tillslöts 5 juli i Gustav III:s närvaro. Först senare blev Sergels monument över E. där färdigt. Inskriften meddelar, att E. vilar »omgifven af sina verk, Sveaborgs fästning, Arméens flotta» samt att konungen upprest monumentet »At i fältherrens och medborgarens spår lifva snillen at kunna, hjärtan at vilja gagna fäderneslandet».

E. har gjort sig förtjänt av eftervärldens aktning och bemidran, främst som planläggare av Finlands försvar. »Eftervård stå här på egen botn och lita icke på främmande hielp», lät han som sitt testamente inrista över Gustavssvärds kungsport. Han var ej blott försvarspolitiker och fästningsbyggare utan också en av tidens mest bemärkta svenska kulturpersonligheter. Som ledamot av Vetenskaps-' akademien, där E. april–juni 1740 fungerade som sekreterare, och två gånger var preses (jfr nedan), tryckte han i dess publikationer flera för sin tid rätt betydande studier på krigsvetenskapernas område, bl. a. rent fackliga uppsatser i Handlingarna. Som artillerikonstruktör verksam genom att konstruera en rikoschettmörsare för fältartilleriet skrev han om mörsare i akademiens Handlingar 1742. Uppmärksammade blevo hans två presidietal, 1743 »Om ungdomens upfostran til krigsmän» samt »Om svensk sjömagt», det senare ett uttryck för E:s försvarspolitiska system; det hör till året 1766, men E. nödgades avbryta presidiet och fara till Finland, varför talet upplästes först 29 maj 1767. Akademiens sessionssal i Frescati prydes av Sergels, marmorbyst av E. samt hans porträtt i olja (av O. Arenius; jfr bild) på den förnämliga väggen med stiftarporträrten. När E. gått bort parenterade A. M. von Arbin 23 febr. 1774 över honom i akademien.

Utan att vara partiman enligt dåtida uppfattning kom E. dock att på ett inflytelserikt sätt deltaga i det politiska livet. Hattarna ansågo honom som sin man och stödde honom i alla skiften. Fastän E. icke okritiskt hyllade frihetstidens regeringsform, stödde och försvarade han den. Då konungaparets kuppförsök vid tiden för 1755–56 års riksdag skulle nedslås, anförtroddes honom en viktig uppgift. Han fick order om att samla Artilleriregementet och bevaka Stockholms artillerigård samt att sedan tillsammans med överste Pfeiff upprätthålla ordningen. I sin iver att inskränka konungens makt gick han dock på denna riksdag längre, än han senare önskat. Han hörde nämligen till dem, som i »tjänstebetänkandet» försökte få inryckt en bestämmelse, att tjänsteåren skulle vara avgörande vid befordringar. Senare – som överbefälhavare i pommerska kriget – beklagade han sig över att en mans duglighet och förmåga på detta sätt blevo illa premierade.

E. var en utmärkt stilist. Klart, enkelt, ofta lapidariskt kort. men samtidigt träffande och övertygande framställde han sina tankar i skrift. I det nämnda presidietalet 1743 uppställer han kravet på en god soldat: »Vett att skilja de rätta krigsrörelser ifrån de falska; vetenskap att kunna känna sin styrka, hindra fiendens och dölja sitt ömmaste ställe: samt tapperhet till att våga allt för sitt kära fädernesland.» Som talare var han svagare och uppträdde ej heller gärna. Hans brev äro både sakliga och pigga men samtidigt rätt uddiga. Han skrädde inte orden, då han karakteriserade personer, som av en eller annan anledning inte tilltalade honom. I E:s papper finnas även tecken på att han dyrkade sånggudinnan. Breven, liksom hans många epigram, ge vid handen, ätt han hade tillägnat sig upplysningstidens världsåskådning. Pope var ju redan tidigt en av hans närmaste lärofäder, men han läste även Rousseau, Voltaire o. a. Gjörwell hade bekymmer för E:s »tänkesätt i religionen» men gladdes åt att han till slut hämtade »vishet och tröst utur uppenbarelsen» (Sylwan, nedan anf. arbete, s. 57). Intressant är omdömet hos hans samtida och parentator, lektor M. J. Alopaeus i Borgå. Denne säger: E:s »ärliga skarpsinnighet. att fatta själva kärnan av kristendomen kan man sluta av hans yttrande kort före sin död, att han uti Lucidors psalm, som finnes i Svenska psalmboken (antagligen n:o 406), funnit ett särdeles nöje och att de tvenne sista verserna i samma psalm ständigt varit hans livsverser».

Sedan ungdomen hade E. varit en flitig tecknare. På sin utrikesresa 1736–38 hade han utvecklat denna förmåga, och i Paris tog han lektioner i kopparstickets svåra konst. Han graverade sedan ett porträtt av sin vän Linné. E. intresserade sig även för oljemålning, och hans målningar från Sveaborg »vittna om både formell säkerhet och fin koloristisk smak». Små pennteckningar av honom, förmodligen utförda i utlandet, äro »sirliga och spirituella och lägga i dagen en god portion iakttagelseförmåga» (Hoppe). Hans teckningar äro stundom utförda med blott några få penndrag, stundom i detalj. Gärna avbildade han människor och djur men även landskap, och ofta tog han sina motiv från Sveaborg med dess befästningar och galärer. Över allt vilar en äkta rokokoprägel. Av E:s teckningar må nämnas porträtten av riksrådet greve C. Lagerberg och Linné. Största delen av E:s bevarade teckningar är i Finland, i Ateneum, Helsingfors, dit den kommit från släkten Edelfelt. Om sådana i rikssvensk ägo jfr nedan under Källor anförd utställningskatalog av Hoppe och Uggla 1926.

E. var en stor intellektuell och konstnärlig begåvning med klara linjer, praktisk läggning och energi. Han var mycket bestämd såväl i åsikter som uppträdande. Han var även stolt i den meningen, att han kände sig vara andligt överlägsen, men samtidigt var han medveten om sitt ansvar. Också i andens värld var han aristokrat. »Hans umgänge var behagligt och ledigt. Ibland vänner öppenhjärtigt och glatt; men i stora samkväm var han merendels tystlåten», heter det i von Arbins nämnda minnestal 1774. »Under alla tryckande besvär ägde han ett förnöjt sinne. Hans kropps ställning var icke att räkna ibland starke och store; men välbildad. Hans utseende och alla hans rörelser vittnade om en stark själ och ett stort hjärta».

Författare

Einar W. Juva.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Skrivelser från E. finnas i Skrivelser till konungen (Adolf Fredriks tid), i Överbefälhavares i Finland skrivelser till K. M:t 1769–72 och Överbefälhavares i Pommern skrivelser till K. M:t 1761–62 i Riksarkivet. Där finnas även brev från E., bl. a. i Tosterupsaml. (här jämväl en del andra av E:s papper), i Sprengtportenska saml. och i Börstorpsaml. (till Carl Sparre och Fabian Casimir Wrede). En del av hans papper (4 vol.) med brev från af Chapman, Norden-anckar, C. Tersmeden m. fl. finns i Krigsarkivet (jfr även ovan s. 415). I K. biblioteket finnas strödda brev från E. samt 43 brev från honom 1763–69 till Carl Nathanael af Klercker, vidare E:s alma-nacksan teckning ar 1770 (I. e. 11), hans illustrerade »Anteckningar under en resa ifrån Helsingfors till Stockholm juli–sept. 1747» (M 175:1–2; publicerade, se Tryckta arbeten nedan) samt en del andra papper i Engeströmska saml. (B. II. 2. 32, n:ris 12 och 24) och under skilda signa (D. 944, V. s. 44, x. 854). I Försvarsstabens bibliotek, Stockholm, finnas av E. »Tankar om finska fästningsverken» 1747, 1748 och 1750 (orig.) samt brev till Adolf Fredrik rörande fästningsarbetena på Sveaborg 1748–54 (orig.-konc). I Uppsala univ.-bibliotek finnas strödda brev från E. (bl. a. 22 st., 1761–62, till Clas Ekeblad i saml. F 273 i), anteckningar av andra efter E:s föreläsningar (A 114, 122, 125, 137, Westin 2), en E:s karta över Helsingfors' skärgård och fästningsverk (F 208) samt rådets frågor till E. ang. fästningsverken i Finland och E: s svar av 16 dec. 1752 (F 277). E:s brev till P. W. Wargentin finnas i Vetenskapsakademiens bibliotek. 1 enskilda arkiv finnas brev från E. till Daniel af Thunberg (numera tryckta, se nedan) hos professor Folke Henschen, Stockholm, samt en del brev i Hjärnearkivet (E. var g. m. Urban Iliärnes dotterdotter) hos med. dr Urban Hjärne, Stockholm, ävensom papper i Ridderstadska saml., Linköping. I Finland finnes »Samfundet Ehrensvärd Seura», som utgivit skrifter rörande E. och Sveaborg (1929 ff.).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: jämförelse emellan swenskt och främmande krut (VA Handl. 1739, s. 38–40; ny uppl. 1741). – Jämförelse emellan det inhemska och utländska bösse-smide (ibid., 1740, s. ' 249–260; ny uppl. 1743). – Anledning til skiuta och kasta bomber, i almenhet, och i synnerhet vid en belägring. [Bok 1–3.] Sthm 1741. 3 bl., 24 s.; 56 s.; 76 s„ 1 bl., 13 pl.-bl. (Anon.; föret, undert.). – Om mörsares rätta skapnad (VA Handl. 1742, s. 272—276). – Utkast til lägers ock förhugningars befästande (ibid., 1743, s. 232–238). – Tal om ungdomens upfostran til krigsmän. [Prass.-tal i VA]. Sthm 1743. 38 s. Ny uppl. 1748. 30 s. – [Formulär på tyska till pass vid svenska armén i Pommern]. U. o. [1761]. Tv. fol. 1 bl. – Utdrag af general Ehrensvärds underd. raport til Hans Kongl. M:st, dat. högquarteret Dargun d. 5 jan. 1762 (Svea rikes krönika för år 1762. Upsatt af C. C. Gjörwell, 1763, s. 118–120). – Hushållningsreglemente för Kongl. Majestäts armée i Pommern under 1761. och 1762. års fält-tåg. U. o. o. å. 4:o (288) s., 6 tab. (Anon.). – General Ehrensvärds förklaring öfwer någre officerares beswär, tiänande til swar, uppå en af de 24 frågor, som äro utkomne angående galere-inrättningen. Sthm 1765. 4:o 14 s. (Rubr.). – Anmärkningar öfwer de af trycket utkomne Påminnelser [av J. G. Gyllenhammar] wid S. T. generalen Ehrensvärds tryckte memorial, om arméens flotta. Sthm 1765. 4:o 14 s. (Rubr.; anon.). – Ödmjukt memorial I fang. kaptenerna Lejonsténs och Billbergs memorial rörande galärflottan och E:s förvaltning]. Sthm [1765]. 4:o 28 s. (Rubr.; undert.). – Swar uppå et tryckt memorial med herr commandeur-capitaine Tersmedens underskrift, daterat Stockholm d. 12 dec. 1765. Sthm 1766. 4:o (8) s. (Rubr.; undert.). – Tal om svensk sjömagt. [Prres.-tal i VA 1766]. Sthm 1767. 31 s. – Ödmjukt memoriall [ang. marinkårens officerare]. Sthm 1769. 4:o 8 s. (Rubr.; undert.). – Ödmjukt memorial [dat. 3 okt. 1769, med tillägg dat. 9 s. m. ang. justitiekanslersvalet] (Handlingar... rörande wåra lagars wärkställighet [utg. av C. C. Gjörwell], Sthm 1769, s. 3–15). – Finska fästnings-byggnaden för åren 1765—1769. Documenterne [av E. m. fl.] följas i den ordning de blifwit skrefne. Sthm 1769. 4:o 1 bl., 162 s., 1 bl. (Anon.). – Anmärkningar öfwer de af trycket utkomna påminnelser wid herr borgmästaren Tollstorps votum i bördes-twisten emellan körsnären Wagner och bokbindaren Gottsman. Sthm 1771. 4:o 8 s. (Anon.). – Circulaire til herrar landshöfdingar i Finland. Sthm 1772. 8 s. (Rubr.; undert.) – [Utdrag ur rapport 19 juli 1761 ang. Vestgöta ryttare vid Kl. Sevitz] (KrVA Tidskr., 1850, s. 546–547). – Defensionsplan öfver storfurstendömet Finland (ibid., 1859, s. 1–15; omtr. i Finsk militär tidskr. 1924, s. 238–255 – båda gångerna efter avskrifter). – Egenhändigt bref... (F. A. von Fersens historiska skrifter, D. 8, 1872, s. 264–265, 268–272, 274–275, 277–282, 286–292). – Anteckningar under en resa i Finland år 1747. I tryck utg. av R. Hausen. Hfors 1882. VII, 25 s., 6 pl.-bl. — Augustin Ehrensvärds brev till Daniel af Thunberg (Bidrag till Sveaborgs historia [utg. av Samf. Ehrensvärd], 1, 1929, s. 164–176). – Anteckningar under en resa i Finland år 1747. Facs.-uppl. med illustr. ävensom en bil. [Utg. av R. Rosén] Hfors 1938. 4:o X, 105 s., 2 bl. (Bidrag till Sveaborgs historia [utg. av Samf. Ehrensvärd], 4).

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. o. rådsprot, riksdagsakter och utskottshandlingar, ständernas skrivelser till K. M :t, ovan anförda Skrivelser till körningen samt Överbefälhavares i Finland och i Pommern skrivelser till K. Mit, K. M:ts skrivelser till överbefälh. över trupperna i Pommern, Biographica, Militaria: ansökn. o. meritförteckn, Tosterupsaml, Sprengtportenska saml, RA; Augustin Ehrensvärds arkiv, Sveaborgs fästningsarkiv, Arméns flottas arkiv, Krigs-kollegii arkiv, Biographica, Meritförteckn, saml. av planer till Finlands försvar, handl. rör. Pommerska kriget, Kartsaml, KrA; A. Ers relationer över dess utländska resor på kronans bekostnad . . . 1738, 1–2, Armémuseum; Handl. ang. försvarsverket i Finland (Sign. F 265, 277, 447, 450), A. Bro-wallius' dagbok (Nordin 071), UB; Militaria, Riksarkivet i Helsingfors; Carl Sanmarks Ehrensvärdssaml, Helsingfors univ.-bibliotek; saml. hos Samfundet Ehrensvärd, Helsingfors. – Konung Adolf Fredriks berättelse om sin resa till Finland och Sveriges norra landskap år 1752 (Handl. rör. Sandinaviens hist, 40, 1860); F. A. von Fersen, Historiska skrifter, utg. af R. M. Klinckowström, 1–3 (1869); [C. C. Gjörwell], En Stockholmskrönika ur C. C. Gjörwells brev 1757–1778, utg. av O. Sylwan (1920); Handlingar ur v. Brinkmanska archivet på Trolle-Ljungby, utg. af G. Andersson, 1 (1859), s. 256 ff.; A. J. von Höpken, Skrifter, utg. af C. Silfverstolpe, 1–2 (1890–93); Christopher Polhems brev, utg. av A. Liljencrantz (Lychnos-bibliotek, 6, 1941–46); C. Tersmeden, Memoarer, utg. av N. Erdmann, 1–6 (1912–19); Verteidigungs-pläne Finlands 1721–1808, 1–2, utg. av E. W. Juva (Documenta histo-rica . . , ed. Acad. scient. fennica, 1939, 44). – [M. J. Alopaeus], Parentation öfver . . . Augustin Ehrensvärd, . . . 1773 ... i Borgå (A. Neovius, Ur Finlands historia. Publikationer ur Alopaeiska papperen, 1891); T. Althin, Stjernsunds manufakturverk år 1729 (Dasdalus 1940; jfr ibid. 1941, s. 46 ff.); A. M. von Arbin, Åminnelsetal öfver... August Ehrensvärd... 1774 (KVA:s åminnelsetal, 1774); J. C. Barfod, Märkvärdigheter rörande skånska adeln, utg. av G. Carlcpjist (1925); Gunhild Bergh, Augustin Ehrensvärd som konstnär (Personhist. tidskr, 23, 1922); C. von Bonsdorff, Minnestal på 150-årsdagen av Augustin Ehrensvärds död (Bidrag till Sveaborgs hist. [utg. av Samf. Ehrensvärd], 1, 1929); L. Dannert, Svensk försvarspolitik 1743–1757 i dess utrikespolitiska och inrikespolitiska sammanhang (1943); Pl. L. von Dardel, Brev under pommerska kriget 1757–62 från F. A. von Fersen till Carl Sparre (Personhist. tidskr, 30, 1929); P. J. Edler, Om börd och befordran under frihetstiden (1915); Ernst Ericsson, Kungl. fortifikationens historia, 4:3 (1937–39), 4:4 (1942–45); S. Forsman, Angreppen på Augustin Ehrensvärds försvarsanstalter iBinland (Hist. tidskr. för Finland, 11, 1926); R. Hau-sen, Augustin Ehrensvärds jordafärd och hans grafmonument på Sveaborg (Förbrand, Kungl. svenska vetenskapsakademien. Förhistoria, grundläggning och handl. o. uppsatser, 25, 1911, tr. 1912, Sv. litteratursällsk. i Finland); B. Hilde-första organisation (1939); [R. Hoppe& E. E:son Uggla], Utställning omfattande arbeten av Augustin Ehrensvärd 1710–1772 och Carl August Ehrensvärd 1745–1800 (Nationalmusei utställningskataloger n:r 23, 1926–27); E. Hultmark, Carna Hultmark & C. D. Moselius, Svenska kopparstickare och etsare 1500–1944 (1944); E. W. Juva (Juvelius), Suomen puolustuskysymys 1741–1747 (1922); dens., Ehrensvärd ja v. Rosen samt Aadolf Fredrikin Suomen matka' kcsällä 1752 ja Suomen linnoitustyöt (Idän uhkan varjossa, 1943, s. 90–173); dens., Finlands väg från Nystad till Fredrikshamn 1721–1809 (1947), särskilt kap. 8: Sveaborgs försvarsplan; O. Jägerskiöld, Hovet och författningsfrågan 1760–1766 (1943); Krigsvetenskap och nautik huvudsakligen ur Ehrensvärdska samlingen (Kataloger n:ris 98, 99, 100, Thulin & Ohlson, Antikvarisk bokhandel, Göteborg, 1936); S. Lagerberg, Något om Sveaborgs skapare som konstnär och vitterlekare (Personhist. tidskr., 22, 1921); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till stats-hvälfningen 1772, 3–6, 2:a uppl. (1897–1901); F. Neumeyer, Fredrik Henrik af Chapman som konstnär och konstfrämjare (Skrifter utg. av Sjöhist. samf., 5, 1944); O. Nikula, Svenska skärgårdsflottan 1756–1791 (1933); J. Petrelli, Huru kom Sveaborg att anläggas? (KrVA tidskr., 1896); A. W. Rancken, Sveaborg, dess tillkomst och öden (1933); J. E. Roos, Från Aug. Ehrensvärds sista år (Hist. tidskr. för Finland, 5, 1920); dens., Till Sveaborgs äldsta historia (ibid., 6, 1921); J. Rosengren, Augustin Ehrensvärd (1891); C. Sanmark, Augustin Ehrensvärd som politiker. Utg. av G. H. von Wright (Hist. o. litt.-hist. studier, 17, Sv. litteratursällsk. i Finland, 1942); W. Sjöstrand, Grunddragen av den militära undervisningens uppkomst- och utvecklingshistoria i Sverige till år 1792 (1941); O. Sylwan, se C. C. Gjörwell ovan; T. Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget (1915); C. F. Wasrn, Minnesteckning öfver Augustin Ehrensvärd (1876); K. Warburg, Kar] August Ehrensvärd (1893); N. E. Wickberg, Ehrensvärds resa till Finland 1747 (Hufvudstadsbladet 14 jan. 1940). – Om Sveaborg jfr även D. Almqvist, Israel Nesselius (Personhist. tidskr., 37, 1936, tr. 1937, s. 118 f.). – Meddel. av konteramiralen greve G. Ehrensvärd och generalmajoren greve C. A. Ehrensvärd.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Augustin Ehrensvärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16730, Svenskt biografiskt lexikon (art av Einar W. Juva.), hämtad 2018-12-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16730
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Augustin Ehrensvärd, urn:sbl:16730, Svenskt biografiskt lexikon (art av Einar W. Juva.), hämtad 2018-12-10.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se