Carl August Ehrensvärd

Född:1745-05-05 – Svea artilleriregementes församling, Stockholms län
Död:1800-05-21 – Örebro församling, Örebro län

Tecknare, Amiral


Band 12 (1949), sida 440.

Meriter

4. Carl August Ehrensvärd, son till E. 2, f. 5 maj 1745 i Stockholm (Art-förs.), d. 21 maj 1800 i Örebro. Student vid Åbo akademi 9 okt. 1754, vid Uppsala univ. 4 nov. 1755; kadett vid Artilleriet 28 juli 1753; fänrik vid Åbo läns infanterireg. 9 okt. 1760; löjtnant vid arméns flotta 10 nov. 1761; kapten där 18 (ej 8) sept. 1770; major i armén 12 sept. 1772, vid arméns flotta 30 april 1774; överstelöjtnant i armén 15 dec. s. å., vid arméns flotta 7 mars 1775; överste och sekundchef för finska eskadern av arméns flotta 17 febr. 1777; överamiral vid örlogsflottan och chef för arméns flotta 12 mars 1784; högste befälhavare över skärgårdsflottan i kriget mot Ryssland 30 mars 1789; avsked från överamiralsämbetet 1 febr. 1790; generalamiral över örlogsflottan 26 sept. (fullmakt; konseljprot. 27 sept.) 1792; chef för generalsjömilitiekontoret 28 sept. s. å.; avsked 9 nov. 1794. RSO 1772; HedLFrKA 1783; KSO 1786; KmstkSO 1789; LVA 1790.

G. 24 febr. 1785 på Stockholms slott (Hovf.) m. grevinnan Sophie Louise Eleonora Sparre af Söfdeborg – hovfröken hos prinsessan Sofia Albertina, tjänstgörande statsfru hos drottning Charlotte 8 juni 1809 – f. 2 maj 1761, d. 25 nov. 1832 på Tosterup i likanämnda sn (Krist.), dotter av generallöjtnanten greve Johan Sparre af Söfdeborg och Jacobina Henriette Alexandrine de Cheuses från Nederländerna, samt omg. 1803 m. hovmarskalken hos prinsessan Sofia Albertina, generallöjtnanten Isaac Lars Silfversparre (f. 1753, d. 1833).

Biografi

Carl August E. hade ett utmärkt påbrå från såväl fäderne som möderne. Farfaderns och faderns höga intelligens och rika konstnärliga anlag liksom ej minst den förres mångsidiga intressen tog E. i arv. Hans mor åter, som han tycks ha stått nära, var Urban Hiärnes dotterdotter. Ett par år före E:s födelse hade Augustin E. i Vetenskapsakademien hållit sitt »Tal om ungdomens upfostran til krigsmän». Krigsman skulle också sonen bli, och Augustin E. intresserade sig mycket för hans utbildning, som säkert blev mångsidigare än de flesta dåtida unga officerares. Detta gällde även den konstnärliga daningen. Elias Martin kom 1763 till Sveaborg som ornamentsritare för flottan och bodde där i två år i samma rum som E. och dennes kusin Gustaf Johan E. (E. 5). Martin blev samtidigt en ypperlig lärare i teckning för E., liksom båda lärde av dennes fader. Samtidigt som härmed en annan sida än den militära utvecklades hos E., befästes en medfödd splittring i hans natur och intressen på ett sätt, som ej alltid behagade fadern men som bler karakteristiskt för sonen. För E. var nämligen sysslandet med konsten och dess problem aldrig som för fadern blott ett behagligt tidsfördriv. Det blev i stället en inre eld, som endast tidvis kunde dämpas av yrkets fordringar men som obönhörligt banade sig väg fram i ljuset. Utan att misskänna E: s militära arbete kan man förvisso säga, att det är konstnärsdraget och E:s personliga egenskaper, som för eftervärlden representera hans främsta insats och hans största charm. Ty Carl August E. var en ovanligt levande och för både samtid och eftervärld fängslande människa. Det labila i hans läggning – oron, nervositeten, temperamentet, tankspriddheten, tidvis melankolin – förmäldes med en omedelbarhet, friskhet och frihet från konventionalism, som gör honom till ett av sin svenska samtids fenomen, på liknande sätt som Bellman var det, och till en i ovanligt hög grad modern människa. Vad som bidrar till E:s trollkraft är liksom hos Bellman den outsinliga fonden av djup och vederkvickande humor, än i formen av gnistrande och elegant kvickhet — ibland skärpt till träffande satir — än och oftast som en älskvärt lekande, rosenfärgad stämning, i vilken han insveper allt och alla, som mötte honom i livets skilda situationer. Carl August E. var en dubbelnatur också i så måtto, att hans pennas uttryck och hans ritstifts allvar eller lekar ömsesidigt betinga varandra och icke kunna helt förstås blott var för sig.

Enligt tidens sed inskrevs E. åttaårig som kadett vid Artilleriet, nioårig vid Åbo akademi och tioårig vid Uppsala universitet. Hans praktiska militära utbildning började sannolikt först 1760, då han vid femton år fick fänriks fullmakt vid infanteriet. Han deltog därpå som sjuttonårig i pommerska kriget, bl. a. på skärgårdseskadern under H. af Trolles befäl i Frisches Haff. Då arméns flotta, faderns skapelse, i nov. 1761 fick sin första officersuppsättning, blev E. löjtnant där och följde flottan till Sveaborg. Faderns betrodde vän och medhjälpare af Trolle hade överinseendet över E:s militära utbildning, vari även utrikes resor ingingo. Redan sommaren 1765 torde E. ha vistats utomlands, men därom vet man ingenting närmare. Fadern inskärpte i brev 1764 arbetet för fäderneslandet men därutöver: »Rita, läs Pope och roa Dig resten». I mars 1766 anträdde E. under af Trolles överinseende en ny och viktigare resa till Holland och Frankrike. De båda resenärerna studerade framför allt flottstationer och varv, men samtidigt drogs E. oemotståndligt till konstens helgedomar. När de kommit till Amsterdam, skrev fadern (april 1766) varnande till af Trolle: »Det är bara lappri att se kyrkor. Slå Er inte på teologien, utan bara på sådant, som hör till krig. Hela Er politik går ut på detta och.att kunna dra ut på tiden med god hushållning, tills herodianerna [mössorna] vända benen i vädret. Däruti ligger Er lycka och min hugnad.» Faderns förmaningar hjälpte ej. Att E. redan under denna resa såg mycket av konst visa hans kopior, efter bl. a. Rembrandt och Rubens, vilka finnas kvar. Själv hade E. redan förut börjat också skapa konst. Från den tid, då han är tjuguett år, har man en djärvt och schvungfullt tecknad interiör från en snickarverkstad, väl på Sveaborg, förvånande okonventionellt gjord för att vara från rokokons dagar. Även hans ungdoms skärgårdsbilder frappera. Landskapet tycks ha varit hans första kärlek, och dessa bilder återge med skärpa det nordiska i landskapskaraktären. Det är kanske främst såsom landskapstecknare som E. står sig inför eftervärlden, även om hans figursaker också äro i hög grad roande och intressanta (Hoppe). Under resan 1766 åstadkom E. en hel svit ypperliga teckningar och laveringar, impressionistiskt friska och snabba och ofta realistiska. Från Hollandsvistelsen dominera landskapen, de flesta laveringar i sepia, och många av dem äro utsökta i sin känsliga valörskildring. Även i hamnskisser från Amsterdam fångar E. med enkla medel det skimrande ljuset, den vibrerande atmosfären, liksom han roar med folklivsscener och judeporträtt från dess ghetto (Hoppe). Senare fördömde E., från sin dåvarande konstteoretiska, nyklassicistiska ståndpunkt, denna tids alster som »smaken 1766». Även på det marina området tillgodosåg han sina konstintressen under resan. Från Brest hemförde han sålunda genom köp en stor samling konstnärliga fartygsritningar, bl. a. utkast av J. Bérain (Neumeyer). Resan skulle räckt fyra år, men redan 1767 återvände af Trolle och E. Fadern hade vid årsskiftet s. å. nödgats avstå från ledningen av arméns flotta, som åter förenades med örlogsflottan. Vid hemkomsten måste E. därför ställa sig under schoutbynachten C. Falkengréens befäl på Skeppsholmen och fick sålunda till chef en av faderns argaste motståndare. Till en vän skrev E.: »Holmen är det gruveligaste ställe på hela Uppland» och Falkengréen »regerar som en fördömd». E. tröstade sig med känslosamt vänskapssvärmeri. Det var säkert med nöje, som han följande sommar deltog i G. M. Sprengtportens rekognosceringsexpedition till norska gränsen.

Sedan riksdagen sammanträtt på hösten 1769, återupprättade det segrande hattpartiet arméns flotta och ställde den ånyo under Augustin E:s befäl. Den 8 sept. befordrades E. till kapten vid arméns flotta, förlagd till Sveaborg. Nu började en period av livlig verksamhet och utveckling, och E. fick tillfälle att sätta sig in i faderns och hans medhjälpares planer för skärgårdsvapnets förkovran. Ett viktig t mellanspel var Gustav III: s statskupp 1772. Officerskåren vid arméns flotta deltog aktivt i den av J. M. Sprengtporten ledda upprorsrörelsen i Finland. Till Sprengtportens ivrigaste och bästa medhjälpare hörde utan tvivel E., som belönades med majorsfullmakt vid armén.

Gustav III visade sin tacksamhet mot arméns flotta i dess helhet genom att frikostigt understödja dess byggnadsverksamhet och befordra dess ändamålsenliga organisation. Efter fältmarskalkens död 1772 stod H. af Trolle i spetsen för det sjudande arbetet på Sveaborg. Det är naturligt, att af Trolle skulle beskydda sin lärjunge och vän. Efter en snabb karriär befordrades sålunda E. 1777 till överste och sekundchef för finska eskadern av arméns flotta. Tre år senare hade han möjlighet att få högsta befälet över arméns flotta, ty han var närmast att efterträda af Trolle, då denne 1780 utnämndes till generalamiral vid örlogsflottan i Karlskrona med uppdrag att återupprätta dennas slagkraft. Till mångas förvåning anhöll dock E. om permission för en utrikes resa, som skulle gälla icke militära studier utan estetiska. För honom själv var just af Trolles utnämning ett huvudskäl till beslutet. E:s kusin och intime vän Gustaf Johan E. skriver samma dag, som resan anträddes, att E. »hade med sin vanliga köld och sin filosofi ansett alla dessa händelser och huru litet med alla dessa kalkyler lärer uträttas, att arméns flotta just genom generalamiralen Trolles befäl över huvudflottan torde på några år bliva ett styvbarn, uti vilket han icke ville deltaga och icke borde avvänta». Han fortsätter med det viktiga tillägget, att E. »trodde, att man ej illa använder de få återstående ungdomsåren, då man mitt uti konsternas och vetenskapernas sköte tillbringar utan buller och avund några lyckliga år. Själen upplyfter sig mera genom att vistas på den jord, där Caesar, Pompejus, Titus och Vespasianus levat, än hemma nedtrycka alla sådana känslor för att få leva i fred och bli hopen lik». Detta är det positiva: E:s oemotståndliga Italienlängtan. För honom själv, hans person, tänkesätt och gärning blev denna resa av genomgripande betydelse, liksom det är den, som satt så stora spår i svensk kultur. Sergel hade återvänt från Italien 1779, längtade lidelsefullt tillbaka, och E, som gjorde hans bekantskap flyktigt före utresan och som längre fram skulle bli hans intime vän, blev av beröringen med Sergel stärkt i sitt uppsåt. E:s hälsa led av den nervositet, som han fick av att »sitta still», och »när jag går på Sveaborg så är jag alltid mjältsjuk», bekände E. i okt. 1779.

I juni 1780 for E. jämte sin syssling friherre L. A. Mannerheim med båt till Le Havre och sedan till Paris samt bröt i aug. upp till Italien, »den vackraste tiden..., just det jag önskat mig och Sergel bett mig om» (E. till sin mor). E. kvarblev nu i det förlovade landet ända till försommaren 1782, mest i Rom, där hettan ibland kunde bli odräglig för de flesta, »men jag, som frusit mig ofta så lessen i Sverget, trivs väl», skrev E. 1781. Han avlade under tiden tre besök i Neapel med omnejd, gjorde en hastig visit på Sicilien och Malta i april 1781 och hann under sina resor se åtskilligt även av det centrala och nordliga Italien. E. tillbragte i början »hela dagarne i kabinetterna». Som resehandbok använde E. Cochins »Voyage d'Italie». Vad som betydde ej mindre för honom än det han såg var, att han fick en ledande vän i en nu redan gammal Romfarare och själv en förnämlig konstnär, Louis Masreliez. Tydligen ha både Sergel och Masreliez arbetat hos Gustav III på att E. en gång skulle efterträda C. F. Adelcrantz som överintendent. »Bliv konsternas ledare», skrev Masreliez till E. redan i april 1781, och E. anspelar på Sergels initiativ i brev till modern sept. s. å. Det gjorde, att E. trots klen kassa ville dröja kvar ännu ett år och studera än flitigare; särskilt sysslade han med arkitekturen. Men själv skrev E. till Masreliez nyåret 1782, modstulen med tanke på sin egenskap av amatör: »Sergel tror, att jag ska komma efter Adelcrantz, huru ska det gå till, jag kan aldrig ta emot en syssla jag intet förstår i grund». Däremot ville E., som ansåg sig ha »mer smak» än Adelcrantz, gärna »på sidan få ett ord i laget». Kvar stod nog dock innerst ett hopp om Adelcrantz' post, och E. handlade därefter.

Beröringen med Rom och Neapel, med Herculaneum och Pompeji, med det grekiska inslaget i södern – även med Psestum – med en lärd nyklassiker som Masreliez och andra utlöste hos E. något mer än intresse och erfarenhet; det gjorde honom dubbelt produktiv. Redan före Italienfärden hade han tagit starka intryck av engelsk och fransk filosofi och estetik, främst av Montesquieus klimatlära. Vid »den nya smaken», nyklassicismen, hade han troligen snuddat under sitt första besök i Paris, men hans antiksvärmeri hade ofantligt stärkts av Sergel. I Rom och på mellantiderna genom brev blev Masreliez hans främste »lärmästare», vartill kom flitigt umgänge med nordiska och franska målare och arkitekter av samma konstuppfattning. E:s boksamling, som sedan kom till Tosterup, visar, att han flitigt läst de flesta då moderna konstteoretiska arbeten. I mars 1782 nämner E. i brev direkt Winckel-mann, »en bra bok..., den enda bok som i det hela har en rätt metod att tala i konsten». Han lovprisar även den engelske konstteoretikern Daniel Webb. Genom Masreliez hade E. sannolikt redan under första Romsejouren (sept. 1780–mars 1781) gjort bekantskap med Winckelmann, Webb, A. R. Mengs och andra nyklassicistiska teoretiker, som E. sedan nämner i sina brev. Masreliez arbetade direkt på att E. skulle få kontakt med företrädare för »den rätta smaken», och hans brev äro ibland delvis långa utdrag ur beundrade auktorer, t. ex. F. Hemsterhuis. Samtidigt som E. nedkastade sina italienska intryck i talrika teckningar och akvareller, studerade han systematiskt konst. Masreliez fick dämd särskild betydelse, och del; är i stor utsträckning med hans värdeomdömen, som E. rör sig (Moselius). »Jag är glad», skrev E. från Neapel i jan. 1782 till Romvännen, »att jag är skyldig er reconnaissance i all min livstid, utan er i Rom så hade jag varit antingen kastad i andras händer eller lämnad till mig själv, jag hade ännu liggat i en barndom.» Det hörde till lidens vanor att författa reseerinringar. Det framgår av ett E:s brev till kusinen Gustaf Johan E. 23 juni 1781, att E. skrev sitt första utkast till en konstfilosofi redan denna sommar, och i »Sammelsurium på en resa 1780, 1781, 1782» (tr. först 1923) har man en tidigare redigering av den sedan så berömda färdskildringen. Först våren 1786 publicerade han anonymt i mycket små upplagor respektive »De fria konsters philosophi 1782» och »Resa til Italien 1780, 1781, 1782, skrifven 1782 i Stralsund»; hans »Resa» illustrerades med gravyrer av E. Martin efter E:s teckningar. Hans korthuggna stil – varom mera nedan (sid. 457) – väckte genast uppseende. Tersmeden har en kostlig anekdot om att någon, innan författarskapet blev avslöjat, sagt till E. själv om de båda arbetena, att »då de bliva översatta, torde de bliva bra nog», vilket skulle gjort E. »flat» och honom själv därför genast misstänkt som »auctor». Till dessa båda arbeten sluter sig E:s »Underdånigste promemoria», troligen också skriven i Stralsund, som han ämnat som handledning för Gustav III i anledning av dennes förestående resa i Italien, ehuru den ej framlämnades, och som trycktes 1809, efter E:s död. Sin åskådning har E. även nedlagt i bl. a. »En ny filosofi» och »Tal skrivet för Vetenskapsakademien 1796», båda publicerade först 1923 i den av Gunhild Bergh utgivna upplagan i Vitterhetssamfundets serie.

Som konstteoretiker är E. sina lärare trogen: skönhet definieras som »ordning», d. v. s. friskhetens frihet från fel. Konsten skall följaktligen ej bestå i »härmning av vanlig natur» utan i dikten om »den stora sanningen», natur, som ej blivit »oroad». Växten av ett masteträd, säger E. med en bild lånad från Winckelmann, kan förvillas av en myra, om denna nämligen skadat fröet. Sann, säger E., »är den fullkomlighet då en sak i naturen fullbordas utan hinder till sitt ändamål. Ett träd ämnat av sin natur till rakt växer krokigt är naturens historiska sanning, men det är intet sant att naturen ämnat detta träd krokigt, det sanna är att träd av detta slaget skall vara ett rakt träd. Detta är grundvaln till en stor smak.» E. klandrar holländska målare för att de tagit »naturen där han fanns» och avporträtterat den »med alla sina ofullkomligheter». De ha därigenom brustit i »principier», d. v. s. i smak, ty de ha ej förstått att »stort och nyttigt» är endast att avbilda naturen som »hon borde vara». Men förstå naturens innersta avsikt är svårt för den som av »elak luft» och allsköns »oseder» i fråga om kroppsvård hindras från att »känna det sköna som sitt modersmål». I Grekland och Italien äro människorna friskare och ha därför lättare att skapa »naivt», d. v. s. med »rätt smak». Norr om Alperna saknas den jordmån, varur sann konst växer. Där har hårt klimat »skapat folkslagen så illa», att det är omöjligt för deras »genie fatta idé om sann skönhet». Det är denna för E. grundläggande uppfattning, som fått sitt bästa uttryck i orden: »Antiken har haft smak och vi ha sökt smak». E. är emellertid kulturpessimist, stående mellan Winckelmanns antikhänförelse och Montesquieus i klimatläran framställda krav på lokalsanning även inom konsten. E. ansåg därför ren antikimitation betänklig och avrådde därifrån. Å andra sidan såg han, såsom ovan exemplifierats i fråga om holländarna, kritiskt på de nordligare folkens möjligheter att inom konsten skapa fullödiga verk efter eget kynne. En utväg ur svårigheterna skymtar i i hans ord om en nationell konst, i simplicitet liknande egypternas (jfr Lamm – se Källor – del 2, s. 318 f.).

Men det är ej nog att känna naturens egentliga avsikt, konstnären måste förstå att välja »bedrifter och konungar». Detta är E:s omformulering av A ristoteles' krav på ämnen, som kunna intressera ett helt land och folk. Konsten skall vara »nyttig», upprepas ofta. Fria konster kunna »ej bibehållas i sin värdighet», då man i dem utställer ringheten och då »för folk och efterkommande det fullkomligt obetydliga förevigas», utbrister E., som, i likhet med Lessing, erinrar om alt »ett vårdslöst ämne, en krog eller hantverksbod» icke »skildrats i palatsets rum». E. klandrar, att i Holland »en feler borgare varit Alexander» och »målarns frodiga kärng Venus», vartill lagts felet att måla »trasiga kärl» och »ruttna hus». Från dylika synpunkter utgår E: s bedömanden av den konst han möter. Den antika grekiska konsten – av E. visserligen upplevd huvudsakligen i romerska kopior – är den enda, som kan kallas i sanning skön. Senare tider och andra folk ha, enligt E., som går längre än t. ex. Winckelmann, visat, att »läran om vackert är förlorad». E. njuter ofantligt av Rafael, som han kallar den siste och främste av de »goda» målare, som börjat med Cimabue, men han tillskriver honom enbart »tycke av smak». Liksom för Masreliez är för E. Rafael vändpunkten ej till något bättre, som tidigare och ofta även samtida konstkritik dömt, utan till något sämre. Efter Rafael kommer med Guido Reni, Guercino, familjen Caracci »medelåldern som försämras ju längre den skrider». Utom Rafael hörde Leonardo, Bramante, Correggio och Giotto till E:s stora upplevelser. Det är en för samtiden märklig värme i E:s framhävande av att Giotto »känt som målare», och hunnen till Padua nöjer han sig i sin »Resa» med utropet: »Målning av Giotto». E. bekänner en gång sin lust att lita till »egit intryck». Han gör det också mycket ofta i sin »Resa», och därför har den en charm och en friskhet, som ställer den i särklass. Som filosof fick E. större inflytande på litteraturen än på konsten. Särskilt hämtade göterna mycket hos honom (Lamm). Inom estetiken ha hans konstteorier ofta kritiserats. I själva verket var E. ju aldrig någon systematiskt utbildad, filosofiskt tränad teoretiker utan en infallsrik, lysande essäist.

Överraskande friska och personliga äro även många av illustrationerna i E:s »Resa». De äro ett ringa utval bland de många hundra teckningar och laveringar E. förde med sig hem. E. var nu bliven landskapsskildrare i stor stil. En hans utsikt över Etna i eftermiddagssol står högt som tolk för verklig gripenhet. Hos dessa Italienbilder, av vilka de vackraste numera tillhöra Konstakademien i Stockholm, märkes snart nog det inslag av nyklassicism, som ger dem sin särskilda prägel. »De äro i motsats till landskapen från Flandern och Holland mera tecknade än målade, och linjen spelar alltså en mera framträdande roll än förr. E:s känsla för ett landskaps plastiska karaktär, dess rymd och storhet är av en ganska ovanlig art och ger honom en plats för sig i den tidens svenska konst» (Hoppe).

Mot slutet av våren 1782 nödgades E. bryta upp mot norr. Han for över Bologna och skrev melankoliskt till Masreliez (25 och .29 april), att i Lombardiet har han redan »börjat si folk med fräknar». I E:s tryckta »Resa» avslutar han själva resjournalen med Rotsdam och Berlin och det numera ordspråksmässiga uttalandet: »Ögat tror sig fimia flera kolonner här än i Rom; men ögat frågar överallt: kolonner, vad gör ni?» På andra sidan det pommerska Anklam »såg han redan gråstenar». I sept. var E. i Sverige och gjorde uppehåll i Karlskrona, där han bodde hos sin vän från Sveaborg, den berömde skeppsbyggaren F. H. af Chapman, som året därpå blev varvsamiral. I sin dagbok skriver Carl Tersmeden om E. vid detta besök, att »civila arkitekturen, antikviteter och ornamenter var hans största lust och huvudstudio». E. synes vid denna tid ej ha ägnat arméns flotta något större intresse. Men en tillfällighet och ett kungligt beslut skulle snart påtvinga honom chefsställning och ansvar. Henrik af Trolle avled 12 mars 1784. Konungen var i Italien, men när hans förseglade beslut angående af Trolles efterträdare bröts, befanns det, att E. var utsedd till överamiral, en utnämning, som slog ned som en bomb i det dåtida Karlskrona och framkallade gamla flaggmäns kritik, emedan hans sjömilitära erfarenheter voro i ringaste laget. Hur E. själv tänkte framgår av brev till J. G. Oxenstierna (19 mars 1784): »Var är nu det ljuva hoppet att en gång leva i frid med sina oöcker, sina vänner och sig själv. Jag får väl aldrig se i mina. böcker, aldrig råka vänner och aldrig äga mig.» E., som även fick plats i den s. k. krigsberedningen, ankom 16 mars till Karlskrona. Det blev hans första uppgift att dra försorg om dess försvar. E:s chefsperiod i staden och hela miljön äro med en del både intressanta och roande närbilder tecknade av Tersmeden i den femte och särskilt den sjätte delen av hans utgivna memoarer. I Karlskrona fick E. även visst utlopp för sina konstintressen. Till den s. k. Inventariekammaren, ett stort omkr. 1784 fullbordat hus, förelåg plan och utfördes inredning av Chapman, medan fasaden är av E. (Neumeyer). Han ritade även saker i ornamentväg. Med den nyktra arbetsmänniskan Chapman samarbetade E. väl och fann i honom ett fast stöd; han var E:s »trollkarl». För Chapman åter blev estetikern E. en stor tillgång. Även Sergel kom nu på besök till Karlskrona; i aug. 1783 hade E. i konungens namn hos honom beställt gravmonumentet på Sveaborg över fältmarskalken, E:s fader. E:s andre medhjälpare i arbetet för flottan var sedermera vice amiralen Otto Henrik Nordenskjöld, vars »drift, omtanka och vaksamhet» E. berömde.

Efter vissa svårigheter fick E. 1785 uppleva sitt livs stora lycka, då han hemförde hovfröken Sophie Sparre, på E:s språk »Kickan», som brud – begynnelsen till ett ytterst lyckligt äktenskap. Svårigheterna hade varit dels oro för E:s affärer, som dock voro bättre än familjen Sparre trott, ehuru han ingalunda var förmögen, dels hennes tveksamhet rörande E:s livsuppfattning. Hemmets deism hade E. under Italienresan utbytt mot en medvetet anti-kristen stämning, som tog sig uttryck i förhärligande av antikens hedendom i breven till Masreliez. Men E. var en stämningsmänniska. Hösten 1783 hade han blivit frimurare och deltog bl. a. vintern 1783–84 i den beryktade andeskådaren A. H. Ulfvenclous seanser hos hertig Karl, »väl ett recidiv av sentimentaliteten i hans ungdom» (Schück). Ehuru Ulfvenclou snart ingav E. endast, ömkan och förakt, hade E. vid denna tid ett utpräglat intresse för mystik. På Sophie Sparres direkta fråga om hans »religiösa grundsatser» erkände E., att han haft »falskt begrepp, jag mente att alla saker stodo under tankans makt och att ingenting annat, än de utgrundade sanningarna hörde till ett gott hjärta. Lyckligtvis för mig och andra har jag upphört därmed». Tydligen fann »Kickan» E:s deklaration till fyllest, ty han fick hennes hand, och bröllopet stod på Stockholms slott i febr. 1785, varvid konungen själv gav bal för mer än 200 personer. I E:s värld intar sedan »Kickan» en central plats ända till slutet, och E., som tidigare poserat som kvinnohatare, var nu en djupt förälskad och hänförd äkta man. Genom »Kickan» fördes också hans släkt till det ståtliga Tosterup (se släktart. ovan). Hennes lugna, kloka väsen synes ha varit en utmärkt tillgång för maken med hans oro.

Medan E. var i Stockholm febr. 1785, kom han att göra ett märkligt inlägg i den alltid aktuella frågan om Finlands försvar. Konungen kallade honom nämligen till en överläggning om försvaret av östgränsen. Tillsammans med generalkvartermästaren J. von Hermansson utarbetade E. en promemoria, som daterades 14 mars och godkändes av rådet tre dagar senare. Promemorian lades till grund för den instruktion, som kort därpå utfärdades för överbefälhavaren i Finland, generalen greve Fredrik Posse. Med hänsyn till det ofullbordade försvarsverket i Finland gjorde sig E. till målsman för återtågsprincipen. Försvaret skulle med uppgivande av gränsen förläggas till linjen Helsingfors–Tavastehus. Armén i Finland borde icke offras på fåfänga gränsstrider utan skulle sparas, tills hjälp hami anlända från Sverige. I Sveaborg och i arméns flotta skulle den ha ett säkert flankskydd. Tidigare hade E. i sina brev till general J. Chr. Toll framlagt sina mer eller mindre fantastiska planer på att »tvina ut» Ryssland genom att erövra Danmark och Norge. Sedan Sverige fått herraväldet över Sunden, skulle dessa kommunikationsleder försänkas och all trafik från Östersjön ledas genom »Trollhätte durchfarten».

Ehuru E. visade både förmåga och intresse för sin uppgift som överamiral, nådde han inga märkligare resultat. Detta berodde framför allt på att rikets svaga ekonomiska ställning krävde den strängaste .sparsamhet. Nybyggnadsverksamheten avstannade praktiskt taget 1785, en begäran om anslag för örlogsstationens befästande avslogs och befäl och manskap fingo en bristfällig övning, emedan tillräckliga medel saknades. Överamiralens förslag om överåriga sjöofficerares pensionering lades av samma orsak ad acta. Örlogsflottan, som med sina 21 linjeskepp och 11 fregatter. 1786 hade en betydande styrka, saknade en med sin uppgift fullt förtrogen bemanning. E. klagade över förhållandena även i sina brev, samtidigt som hans humor aldrig kunde hållas tillbaka. I sept. 1787 skrev han till J. Chr. Toll: »Hermansson har varit i Karlskrona. Du kan väl tänka att jag krusade mycket för honom, att han skulle befästa mig så mycket bättre. Allt vad han i allmänhet tyckte om, tog jag på mig, och det han intet tyckte om, skyllde jag på Dig»! Vad konungen angår, synes han på sitt sätt ha varit nöjd med E. och utnämnde honom till kommendör av Svärdsorden. Men sin härskares fulla förtroende åtnjöt E. icke. Detta framgick tydligt, då Gustav III våren 1788 vidtog sina förberedelser för det ryska kriget. Ehuru E. var ledamot av försvarsberedningen, fick han icke deltaga i de bekanta konseljerna på Haga. Han fick emellertid order att till första vårdag utrusta en »observations- eller exerciseskader». Troligen för att fritaga sig från ansvaret för de hemliga planer, som han trots allt fått nys om, men även i full insikt om vad som försummats på grund av bristande anslag, ingav E. 3 mars s. å. en underdånig promemoria rörande flottans tillstånd. E. sammanfattade sina åsikter i följande ord: »Om intet Eders Konglig Majestät åter upprättar en kadettskola, tillåter och anslår penningar till en underofficersskola, om intet Eders Konglig Majestät lämnar medel till exercilier och om intet Eders Konglig Majestät ger flottan efter fullkomnandet av desse inrättningar till det minsta sex års fred, så är den amiralen, som dessförinnan går ut med flottan, antingen ett offer för sin egenkärlek eller en förrädare mot sin kung och i bägge tillfällen riket förlorat, ty det är intet nog att flottan får stryk, hela rikets anseende ligger därpå.»

Den 3 april 1788 fick E. likväl order att låta utrusta tolv av de bästa linjeskeppen och ett antal fregatter. Som förevändning uppgavs, att Karlskrona borde skyddas mot ett. eventuellt anfall från den till Medelhavet destinerade ryska flottan. Den 11 april tillsatte konungen en utredningskommission, som skulle bistå E. med eskaderns utrustning. Till flottans befälhavare under storamiralen hertig Karl utsåg Gustav III i slutet av maj amiralen greve A. J. Wrangel; O. H. Nordenskjöld blev flaggkapten. För utomstående föreföll det egendomligt, att överamiralen blev förbigången, men E:s memorial av den 3 mars förklarar konungens handlingssätt. Den 29 juni utbröt så kriget mot Ryssland, mot den regent, som E. med ett expressivt uttryck en gång kallar »honan i Petersburg». Då flottan i nov. återvände till Karlskrona, blev det E:s uppgift att låta reparera och utrusta fartygen till nästa års kampanj. Den 1 maj skulle flottan vara färdig att löpa ut, 21 segel stark, frånsett de 12 fregatterna.

På nyåret 1789 reste E.till Stockholm för att deltaga i riksdagsarbetet och förbereda flottans utrustning. Ehuru E. hörde till oppositionen, iakttog han på grund av sin ämbetsställning stor moderat ion. Då han 19 jan. på den kungliga levern fann, att konungen tänkte sammanslå arméns flotta med örlogsflottan eller m. a. o. kullkasta hans fars verk blott av missnöje med arméns flotta och i synnerhet med dess befälhavare Michael Anckarsvärds förhållande under den nyss ändade kampanjen, avrådde han på det bestämdaste. E. erbjöd sig att under 1789 års kampanj själv föra befälet över arméns flotta. Den 30 mars biföll konungen förslaget, och i början av april reste E. till Finland. Hans skeva ställning i Karlskrona, där hans makt ytterligare inskränkts under våren, kom honom säkert att känna en viss lättnad, då han fick bege sig till krigsskådeplatsen. Trots penningbrist och andra svårigheter var arméns flotta i slutet av maj färdig för årets sjötåg. I början av juni ankrade huvudeskadern av arméns flotta vid Kungshamn. Ungefär samtidigt avskar ett ryskt flottdetachement vid Porkkala förbindelserna väster ut, varigenom en betydande del av skärgårdsflottan hindrades att förena sig med huvudeskadern. Den 18 juni fick E. order att med sin eskader gå fram till Svensksund. Den 14 juli fick man känning med den ryska skärgårdsflottan, som omfattade 79 fartyg med omkr. 12,000 man under befäl av prinsen av Nassau-Siegen. E. hade 44 fartyg med omkr. 5,000 man.

Inför det förestående angreppet hade ryssarna delat sin flotta i två avdelningar, av vilka huvudeskadern låg vid Högholmarna, medan den andra under amiral I. P. Ballés befäl hade fattat posto vid Aspö. Ballés eskader skulle kringgå svenskarna och anfalla dem i ryggen. E: s förtjänstfulla försvarsplan gick ut på att försänka de fem östra inloppen till Svensksundbassängen och angripa Aspöeskadern. Efter att ha besegrat Ballé ville E. retirera väster ut, om icke omständigheterna gåvo honom någon chans mot den ryska huvudstyrkan. Konungen tillät dock t. v. ej, att huvudinloppen skulle försänkas, då han hade planerat ett kombinerat anfall av land- och sjöstridskrafter mot Fredrikshamn. E. lät i varje fall 20 aug. göra i ordning de till försänkning avsedda transportfartygen. Den 23 aug. hade Aspöeskadern avancerat till Kyrkogårdsön. E. hoppades dock att under följande natt hinna försänka sunden, sedan konungen nu givit sitt bifall därtill. Återtåg tillät konungen icke, emedan detta, skulle medfört, att arméns flank blivit blottad. Natten till 24 aug. verkställdes försänkningarna, men ofullständigt, så att sundet, mellan öarna Tiutinen och Majansaari lämnades öppet. Ryssarna, varseblevo i daggryningen, vad som förehades på svenska sidan. De begagnade sig av den gynnsamma vind, som blåste upp, och gingo till anfall.

Vid sextiden på morgonen 24 aug. 1789 började första slaget, vid Svensksund. Ballés eskader begynte avancera, men först efter tre timmars rodd kunde den sluta upp i anfallsordning för att attackera svenska flottan, som låg förankrad i bruten linje mellan Kråkskär och Sandskär. Fördelarna av Ers dispositioner voro uppenbara, och efter kraftig kanonad började segern vid fyratiden luta mot svenskarna. Ett ryskt fartyg hade då tagits, sex hade lämnat linjen och de övriga hade lidit svårt av den svenska kanonelden. En halv timme senare slog Ballé till reträtt. Segern kunde emellertid ej fullföljas. Den ryska huvudeskadern bröt nämligen igenom försänkningarna, och svenskarna fingo lov att med otillräckliga ammunitionsförråd upptaga kampen med den nya fiendestyrkan. Möjligheterna att retirera i god ordning kunde icke utnyttjas på grund av konungens kategoriska befallning att hålla stånd. Vid halv sjutiden lyckades kanonsluparna på ryssarnas högra flygel tränga in i Svensksundbassängen genom det oförsänkta sundet mellan Tiutinen och Majansaari, och en halv timme senare bröto ryssarna 'igenom vid huvudinloppet. E., som nästan hela tiden uppehållit sig på turuma Björn Järnsida, lät nu uppmana konungen, som åsett drabbningen på ön Kotka, att dra sig tillbaka till högkvarteret. Själv tog E. jämte sin flaggkapten C. O. Cronstedt plats i en slup och begav sig på eget ansvar ut till sina fartyg för att personligen framföra återtågsordern. Han blev därvid avskuren från sin flotta, måste låta ro sig in i Kymmeneviken och blev sålunda förhindrad att själv leda reträtten till Svartholm. Med skäl har E. kritiserats för denna expedition, i det man ansett, att. överamiralen själv bort stanna kvar vid flottan och låta t. ex. Cronstedt ensam sköta om återtågsorderns vidarebefordran. Konungens ansvar i fråga om försänkningarna var också betydligt, även om vissa författare anse, att E. själv delvis bar skulden. Särskilt ödesdigert var, att Tiutinen-sundet blev oförsänkt. E. hade givelvis också ansvar för den bristfälliga rekognosceringen. I en kvällsorder samma dag gav emellertid konungen E. och hans kamrater allt erkännande för deras insats i striden. Men Gustav III:s tanke om E. förbättrades ej, då denne tog sin tillflykt till högkvarteret och gav allt förlorat i stället för att landvägen skynda sin flotta till mötes och taga itu med dess iståndsättande. Den 8 sept. anhöll E. efter påtryckning från den missnöjde konungen att få transport tillbaka till Karlskrona. Till tröst utnämndes han till kommendör med stora korset aAr Svärdsorden. Det visade sig emellertid, att konungen ej behövde E. i Karlskrona. Han uteslöt nämligen E. från den kommitté, som han i slutet av okt. tillsatte för att få flottan tidigt utrustad till nästa års kampanj. Hans omdöme om E. var i korthet (brev till C. A. Wachtmeister 27 okt. 1789): »L'expérience de cette année m'a convaincu qu'il est absolument impropre à tout ce qui exige 1'ordre et la precision». E. begärde sitt avsked, vilket beviljades 1 febr. 1790. Hur han själv såg på saken framgår nog bäst av ett hans brev till hustrun s. å. (7 juni): »Fäderneslandet skulle mista en seger för att få både min kung och mig nöjde att åtskiljas i kriget ingendera tyckte om. Jag kom i stillhet, undan, medan han ännu i sin lycka vacklar.»

Efter sitt avsked fick E. tillbringa sitt »stilla leverne» dels på Vedby invid Karlskrona, dels på svärfaderns Tosterup, tills Gustav III:s död gjorde slut på idyllen. Motvilligt lät E. övertala sig av Reuterholm att mottaga högsta befälet över flottan. Den 26 sept. 1792 utnämndes han till generalamiral med Stockholm som verksamhetsort. Med det höga ämbetet följde, att E. även blev chef för generalsjömilitiekontoret, vidare ordförande i direktionen över amiralitetet, i krigsmans- och inkvarteringskassorna och i kommittén för krigsärenden samt ledamot av direktionen för krigsakademien. Sitt arbetsprogram utvecklade E. i en promemoria, kallad »Om styrelse-värket i Carlskrona, och styrelse-värket vid amiralitetet här uppifrån». Vad han framför allt ville var, att kommando-och ekonomimål skulle skiljas från varandra. Flottans högsta styrelse borde vara i regeringens omedelbara närhet. I Karlskrona borde finnas två chefer, av vilka den ene, generalintendenten, skulle svara för flottans materiel och ekonomi, medan den andre skulle vara kommendant för flottans manskap.

Rutinarbetet i fredstid tillfredsställde emellertid icke E., som ej var detaljernas man och som blev uttråkad av de många ämbetsbestyren. Samarbetet med den despotiske Reuterholm avlöpte ej heller väl. Då 1794 en omorganisation av amiralitetsväsendet företogs, som kännbart kringskar E: s befogenheter, anhöll han om avsked, vilket beviljades nov. s. å. I det offentliga livet deltog han härefter icke och var säkert glad att äntligen slippa vistas i »kronans jämmérdal», såsom han i ett (odat.) brev uttrycker sig. Tradition och uppfostran hade gjort honom till krigare och ämbetsman, men någonting fullödigt hade han aldrig åstadkommit på den banan, trots att han hade både begåvning, pliktkänsla och ambition. För E. själv var det därför en lättnad att få leva söm privatman efter eget huvud. Våren 1795 flyttade familjen till hans svärmor på Tosterup. Sedan hustrun fått ett arv, inköpte E. hösten 1796 godset Dömestorp (ej Dömelstorp) i södra Halland, där de bodde till 1799. E. återupptog nu alla sina civila intressen. Redan som ung hade han studerat kemi och brevväxlat med Torbern Bergman. Nu funderade E. på rationellare jordbruk, nya metoder för gödsling, sådd och brännvinsbränning, nya skördemaskiner. I »Fem dagars resa i Skåne för att se och hämta rörelse och förargelse» (tr. av M. Weibull 1871) skildrade han lantbrukets sorgliga tillstånd. Han insåg, att Rutger Maclean på Svaneholm var föregångsmannen, besökte honom och bytte tankar samt var själv snart fullfjädrad fysiokrat. Även med den berömde professorn Anders Jahan Retzius i Lund brevväxlade E. i dessa ämnen. E:s skånska resa ger emellertid också andra sidor av hans personliga syn. Den är liksom hans brev rik på yttre iakttagelser. Han hade öppet simie för olika detaljer, för seder och bruk, fysionomier och kläder. Sammanställd med hans bevarade Skånebilder (se studier av Gunhild Bergh och R. Josephson under Källor) blir Resan än intressantare. E. älskade slätten, han återfann där något av det italienska, det klassiska landskapets arkitektoniska och måleriska enhet, dess lugna, klara linjer. Hans egna Skånelandskap visa något alldeles nytt i nordiskt landskapsmåleri, en nyklassicis-tisk syn. Han blev Skånes konstnärlige upptäckare, monumental icke minst i sin berömda plöjningsbild. Pilvallar, kringbyggda gårdar, grisar och gäss, kyrkor med trappgavlar och ej minst bilden av Tosterup ge än rikare intryck av denna »Kickans» bygd, där hon själv snart blev en högst föredömlig lanthushållerska, med olika räkenskapsböcker, konstnärligt prydda av makens hand.

E:s för Vetenskapsakademien skrivna tal 1796 visar, att hans konstteorier ej ändrats, även om han kommit till en viss resignation. På Dömestorp fick E. mottaga besök av bl. a. Sergel, som alltmer blivit hans »himlavän». De gjorde »speritningar» tillsammans över nordisk ofullgångenhet men även roande vardagsbilder såsom E:s, då Sergel »grinar vid min chymiska mat». Vad som förde honom samman i sympati med Sergel var även det gemensamma intresset för karikatyren – också i dess obscena form, såsom tidsseden var. Vid Sergels sida är E. vår förste store skämttecknare och en ofta verkligt roande sådan, ehuru bådas skämtteckningar ej trängde ut över en liten privat krets. Sergel var som karikatyrist influerad av J. E. Rehn och P. L. Ghezzi, kanske även av engelska skämttecknare (Antonsson). I sin tur har Sergel säkert påverkat E. men också beundrat denne. Lustigast är E. som karikatyrist och speritare i sina brev. Icke minst har han tecknat sig själv med den lilla knubbiga gestalten och brillorna på näsan. Han nyttjar både i ord och bild paradoxen för att nå en komisk effekt (»Skånskan sir då något ut för ögat igenom en slags mycken mat och mycken lättja och mycket kläder men hallänskan sir ut som fan och alltid står hon och stickar», illustrerat). I sina allvarliga livsbilder använder han däremot i hög grad symbolspråk, ibland på ett mycket slående sätt, ibland mera sökt och invecklat men oftast sinnrikt.

Affärsman var E. emellertid ej, och Dömestorp fick säljas 1799. Han gjorde ett kort försök med köp av ett annat ställe men gjorde sig strax av med det igen och »flyger» sedan »efter gårdar små som loppor» (brev 10 juni). Slutet blev, att familjen åter flyttade till Tosterup hösten s. å. E. hade lämnat jordbruket för »spekulationsvetenskapen». Redan på Dömestorp läste han Kant – utan att förstå honom (Lamm) – Rousseau och franska naturforskare. Han studerade också Adam Smith. På Tosterup hade han en »kammare uppstädad med böcker och pulpeter, skrivbord, ritbord, och varin ingen fähund inspektor inkommer och varest ordet plog och dynga aldrig sårar min tanke». Krafterna voro emellertid nu slut. Han var även missnöjd med det allmänna läget, ty han älskade trots all sin klassicism »lilla Sverget» på ett rörande sätt. Trött och sjuk besökte han Stockholm nyåret 1800 men hann aldrig hem utan dog på nerresan i Örebro, blott femtiofemårig. Hans stoft fördes till Tosterups kyrka.

I allt ett original är Carl August E. sedan länge en av våra ständigt lästa klassiker. Som stilist kan han verka ganska olika. Själv definierar E. sitt uttryckssätt så: »Jag brukar alltid utkaststil, ty tålamodet att vara ymnig i bevis är intet min lott. Jag vidrör utgående och ingående vinklarna i saken och finerar ej. Jag vill gärna skriva, som man ritar i croquin, det är ett sätt kännare emellan, man sir i små strecken, vad man menar i det hela.» I brev och anteckningar, där denna egenartade, ytterst sammanträngda stil är omedelbar och frisk, är den vanligen också uttrycksfull och har stor charm. I programskrifterna däremot blir den med sin stenstilsartade ordknapphet ibland alltför överarbetad, till-gjord och obegriplig och täcker icke alltid djupa hemligheter. Det maniererade tyder kanske, som man antagit, på en viss påverkan från t. ex. Thorild och andra. Mest levande möter oss E. i sina illustrerade brev, där bild och text gemensamt ofta ge även den nutida läsaren och åskådaren de gladaste högtidsstunder, samtidigt som man intimt lär känna en ovanlig och ständigt växlande människa. E:s svaghet liksom hans styrka uppenbaras i hans självdefinition, som i själva verket ger en hel särskild typ av människa, nämligen att E. levde »intet som annat folk i linea utan i punkter». Carl August E. förblir ett av de älskvärdaste och mest underhållande genin, som svensk kultur kan glädjas över.

Författare

Bengt Hildebrand. O. Nikula. Med bidrag av Gunhild Bereh.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En. fullständig förteckning över E: s alla konstnärliga alster, spridda både i offentlig och privat ägo, finnes ej, men R. Hoppes och E. Ugglas utställningskatalog 1926–27 (se Källor) antyder det viktigaste; av på andra håll befintliga E:s teckningar må nämnas-en mindre samling hos friherre Gustaf Wrangel af Sauss, Ellinge. Bevarade brev från E. äro visserligen icke fullständigt men i fylligt urval samlade i Gunhild Berghs tvåbandsutgåva 1916–17, vartill komma, de av H. Donner 1939 tryckta breven till J. A. Meijerfelt 1789 (se nedan under Tryckta arbeten). E:s officiella skrivelser finnas bl. a. i Överamiralers och Generalamiralers skrivelser till K. M: t i Riksarkivet. I Tosterupsaml. där finns en stor del av E: s arkiv och brev från honom till hans moder samt till hans maka (nästan alla otryckta; därjämte en del av hennes svarsbrev) och till hans kusin grevinnan J. E. von Törne, född Hjärne. Av brev till E. där må nämnas bl. a. de från kusinen G. J. Ehrensvärd, P. N. von Gedda, Louis Masreliez och prosten C. F. Muhrbeck. I K. biblioteket finnas E:s brev till Louis Masreliez (tr. av C. D. Moselius, se under Tryckta arbeten nedan) och J. J. De Geer samt strödda brev från E. och en del brev till honom (Ep. E. 5:1–2). Andra papper härrörande från eller angående honom finnas även där (I. e. 9, I. e. 10, R. 8, S. 73, V. f. 91 samt Engeströmska saml., B. II. 2. 38). Om en del arkivalier, härrörande från E., vilka skingrats åt andra håll, se arkivredogörelsen i släktart. ovan. Av böcker, som tillhört E., finnas i Tosterups bibliotek bl. a. hans streckade ex. av Winckelmanns verk och hans egen konstfilosofi (1786) med tillagda anteckningar av författaren.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De fria konsters philosophi. 1782. Sthm 1786. 1 bl, 78 s. (Anon.) – Tysk övers.: Die Philosophie der freien Kiinste. Aus dem Schwedischen iibers. und mit einem Anhange hrsg. [Greifswald] 1805. 2 bl, 68 s. — Resa til Italien. 1780. 1781. 1782. Skrifven 1782 i Stralsund. Sthm 1786. 4:o 2 bl, 84 s, 38 pl.-bl. (Anon.) Ny uppl. [utg. av F. Boye]. Sthm 1819. 4:o 3 bl, 84 s, 38 pl.-bl. – Underdånigste promemoria [till konung Gustaf III i anledning av dennes resa till Italien] (Handl. ur . . . L. v. Engeströms bibliothek, H. 1, 1809, s. 58–70). – Resa till Italien, åren 1780, 1781, 1782, samt De fria konsters philosophi. Strängnäs 1812. 12 :o 1 bl, 142 s. (Anon.) – C. A. Ehrensvärds skrifter. Strängnäs 1816. 1 bl, 166 s. – Otryckta fragmenter af Ehrensvärd (Stockholmsposten 15 april 1825). – Skrifter. Sthm 1837. 12:o 115 s, 1 bl. (Utmärkta och klassiska arbeten af sw. förf, D. 6). – Om styrelse-värket i Carlskrona, och styrelse-värket vid amiralitetet här uppifrån (Tidskr. i sjöväsendet, 6, 1841, s. 65–77; anon.). – Skrifter. Ånyo utg. av C. Eichhorn. Sthm 1866. XLIV s, 1 bl, 120 s, 1 portr. – Fem dagars resa i Skåne för att se och hämta rörelse och förargelse. Efter en i Kungl. bibl. i Stockholm befintlig handskrift utg. af M. Weibull (Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning, 1871, s. 131–146; även särtr. Lund 1871. 1 bl, 16 s.) – [Brev från] Ehrensvärd till Masreliez (Sv. autografsällskapets tidskr, 1, 1879–88, s. 37–59). – Carl August Ehrensvärds förhållande till fränderna Gustaf Johan och Carl Ehrensvärd belyst af hittills outgifna bref, [utg. av] J. J. A. Ehrensvärd [Häri: Strödda anmärkningar öfver antiquen, sedan de store redan äro millioner gånger gorda] (ibid, 2, 1889–97, s. 283–303). – Carl August Ehrensvärd och Anders Jahan Retzius. Ur en brefvexling, [utg. av] L. Weibull (Skånska saml, 3:2, 1896). – Brev. Utg. av Gunhild Bergh. 1–2. Sthm 1916—17. XXIV, 284 s, 2 pl.-bl.; 3 bl, 459 s, 2 pl.-bl, 2 tab. – Skrifter. Utg. av Gunhild Bergh. 1–2. Sthm 1923–25. IX, 400 s. & bil.-bl. 1–3; 3 bl, 397 s, 1 pl.-bl. (Sv. författare, utg. av Sv. vitterhetssämf , 10). – Resa till Italien och några essayer. Inledning av Gunhild Bergh. Sthm 1925. 225 s, 1 bl. (Levande litteratur, [6]). – Louis Masreliez' och Carl August Ehrensvärds brevväxling. Med orienterande inledning utg. av C. D. Moselius. Sthm 1934. 179, (1) s. – Resa till Italien [utdrag] (Levande svensk litteratur från äldsta lider till våra dagar i urval av S. Selander, 4, 1936, s. 184–191). – Karl August Ehrensvärds brev till general greve Johan August Meijerfelt under krigsåret 1789, [utg. av] H. Donner (Historiallinen arkisto, 45, 1939).

Källor och litteratur

Källor: E:s ovan nämnda papper, skrivelser, brev m. m. i RA och andra offentliga samlingar; Krigsexp. registr., Konseljprot. i krigsärenden 1792, A. Hammarskjölds avskriftssaml., vol. 13, RA; Hovförs:s kyrkoarkiv, Stockholms stadsarkiv; frih. Eugéne Cederströms saml.., Kristianstad. – E:s skrifter och tryckta breveditioner (med inledn. o. dyl.), se ovan; G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III :s hof, utg. af E. V. Montan, 2 (1878); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 2 (1903); C. Tersmeden, Memoarer, 5–6 (1918–19). – G. Adlerbeth, Åminnelse-tal öfver... general-amiralen... grefve Carl August Ehrensvärd; hållit i frimurare ordens allmänna sammankomst i Stockholm den 5 maj 1802 (1802); W. Anderson, C. A. Ehrensvärd och Chapmans Skärva (Aftonbladet 21 april 1919); O. Antonsson, Sergels ungdom och Romtid (Sveriges allm. konstförenings publikation, 50, 1942); Gunhild Bergh, Litterär kritik i Sverige under 1600-och 1700-talen (1916); dens., Ehrensvärds idealuppfattning i förhållande till Winckelmanns (Samlaren, 39, 1918); dens., C. A. Ehrensvärd som skåneskildrare (Sv. turistfören:s årsskr. 1919); dens., se även E:s tr. arbeten ovan; B. von Beskow, Carl August Ehrensvärd. Ett litterärhistoriskt bidrag (HA :s handl., 16, 1841); E. L. Birck, General Tolls krigsplan år 1788, dess utförande och sammanbrott (Skr. utg. av Sv. litteratursällsk. i Finland, 296, 1944); A. Blanck, Den nordiska renässansen i sjuttonhundratalets litteratur (1911), s. 287–290; Hj. Börjeson, Biografiska anteckningar om örlogsflottans officerare 1700–1790 (1942); H. Donner, se E:s tr. arbeten ovan; J. J. A. Ehrensvärd, se E:s tr. arbeten ovan; C. Eichhorn, se E :s tr. arbeten ovan; F. M. Franzén, Minne af general-amiralen grefve Carl Aug. Ehrensvärd (Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, 15, 1833); G. Göthe, Johan Tobias Sergel (1898); A. Hammarskjöld, Karl August Ehrensvärd (Nord. tidskr. 1893); N. Herlitz, Carl August Ehrensvärd vid Svensksund (Sv. dagbl. 16 dec. 1917); Marta Hirn, Hattelmala och Parola. Tre teckningar av C. A. Ehrensvärd (Finska fornminnesfören:s tidskr., 40, 1934); R. Hoppe, Något om Carl August Ehrensvärd som konstnär (Soc.-dem. 16 jan. 1927); R. Hoppe & E. E:son Uggla, Utställning omfattande arbeten av Augustin Ehrensvärd 1710–1772 och Carl August Ehrensvärd 1745–1800 (Nationalmusei utställningskataloger. n:r 23, 1926–27); E. Hultmark, Carna Hultmark & C. D. Moselius, Svenska kopparstickare och etsare 1500–1944 (1944); R. Josephson, Det klassiska Skåne. Carl August Ehrensvärds skånebilder (Tidskr. för hembygdsvård, 18, 1937); dens., »Naturens allra hemligaste sanning» (Vintergatan, Sveriges författarefören:s kalender, 1946); J. Kleberg, Amiralitetskollegium— Marinförvaltningen. Biografiska anteckningar 1634—1934 (1934); Krigsvetenskap och nautik huvudsakligen ur Ehrensvärdska samlingen (Thulin & Ohlson, antikvarisk bokhandel, Gtbg, Kataloger n:ris 98, 99, 100, 1936); M. Lamm, Upplysningstidens romantik, 2 (1920), s. 294–321; C. G. Laurin, Skämtbilden och dess historia i konsten, 4:e uppl. (1920); Sigrid Leijonhufvud, Två människoöden (1927); B. Lesch, Karl August Ehrensvärd och östersjöproblemef (Skr. utg. av Sv. litteratursällsk. i Finland, 289, 1942); A. Lindblom, Sveriges konsthistoria från forntid till nutid, 3 (1946); G. Ljunggren, Jemförelse emellan Ehrensvärd och Winckelmann såsom konstfilosofer (Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, 29, 1857); dens., Om Ehrensvärds konstfilosofiska ståndpunkt (ibid., 46, 1871); K. Mellander, Johan Christopher Toll som militär och politiker under Gustav III (1933); C. D. Moselius, Om climatet och wårt lynne. Ur ett opublicerat Ehrensvärdsmanuskript (Bonniers veckotidn., 1924, nr 33); dens., se även E:s tr. arbeten ovan;.Arnold Munthe, Svenska sjöhjältar, 7:1, 2 o. 4 (1914–17); F. Neumeyer, Chapmans fartyg och Napo-leons förberedelser för en Englandsinvasion (Tidskr. i sjöväsendet, 105, 1942), s. 14 f.; dens., Carl August Ehrensvärds ballongteckningar (Dasdalus 1943); dens., Fredrik Henrik af Chapman som konstnär och konstfrämjare (Skr. utg. av Sjöhist. samf., 5, 1944); dens., Chapmans grav (Blekingeboken 1945); dens., Chapmans Skärva (ibid. 1947); O. Nikula, Svenska skärgårdsflottan 1756–179) (1933); C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III :s regering, 2–3 (1896–1905); H. Schück & K. Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, 4, 3:e uppl. (1928), s. 213–219; Brita Stjernswärd, En slottsfrus vardagsbestyr. Ur gamla papper från Tosterup (Fataburen 1945); G. Unger, Illustrerad svensk sjökrigshistoria, 2 (1923); K. Warburg, Karl August Ehrensvärd (1893); V. Vedel, Svensk romantik (1894); L. Weibull och M. Weibull, se E:s tr. arbeten ovan; E. Wendt, Amiralitetskollegiet–marinförvaltningen. 1634–1934 (1935); U. Willers, Några gustavianska teckningar (Rig, 18, 1935). – Meddel. av amanuensen fil. lic. Sten Lundevall, Stockholm.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl August Ehrensvärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16733, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. O. Nikula. Med bidrag av Gunhild Bereh.), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16733
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl August Ehrensvärd, urn:sbl:16733, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. O. Nikula. Med bidrag av Gunhild Bereh.), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se