Gustaf Johan Ehrensvärd

Född:1746-02-20
Död:1783-02-24 – Tyskland (i Berlin)

Memoarförfattare, Kammarherre, Operachef


Band 12 (1949), sida 460.

Meriter

5. Gustaf Johan Ehrensvärd, son till E. 3 i dennes första gifte, f. 20 febr. 1746, d. 24 febr. 1783 i Berlin. Antagen i krigstjänst 1753;. styckjunkare vid Artilleriet 31 sept. 1761; fänrik vid Åbo läns infanterireg. 4 maj 1762; kommenderad till tjänstgöring vid arméns flotta 12 juli s. å.; ämnessven i Vetenskapsakademien 16 april 1766; kammarherre hos kronprinsen 28 nov. 1767, hos konungen 1771–1 maj 1780; direktör över K. M:ts spektakler 14 juli 1772–1776; avsänd en mission spéciale till S:t Petersburg 24 juli 1774; fullmäktig i Generaltullarrendesocieteten 1777–12 juli 1780; envoyé extraordinaire i Haag 17 jan. (instr. 8 juni) 1780 och i Berlin 23 april (kreditiv 10 maj) 1782. LMA 1772; RNO 1776; LVVS s. å.; led. av Patriotiska sällsk. 1777; KNO 1782. – Ogift.

Biografi

Av ättens friherrliga gren är Gösta E., som han kallades av familj och vänner, den mest kände. Han fick först militär utbildning, bl. a. vid familjevapenslagen artilleriet och arméns flotta. Kommenderingen vid den senare medförde, att E. i varje fall 1763–64 bodde på Sveaborg i samma rum som sin kusin Carl August E. (E. 4) och dennes ritlärare Elias Martin. I denna miljö hos farbrodern Augustin E. insöp också den begåvade Gösta E. kärlek till konst och litteratur samt kom att stå sin kusin, den blivande konstfilosofen, nära. E. lämnade Sveaborg 1764 och var åtminstone från hösten bosatt i Stockholm. Elva brev 1764–68 från honom till kusinen vittna om deras vänskap och gemensamma intressen. Militär ärelystnad synes E. ha saknat, då han ej hann högre än till fänrik. I stället blev hovtjänsten hans trappa på vägen uppåt. Vad E. egentligen önskade vara framgår tydligt redan av ett hans brev som nittonåring till kusinen: »Ingen ting i världen gläder mera än vara filosof. Mitt uti den briljanta världen ler jag åt hela sammansättningen och skulle tro mig olyckligast, om jag vore en av de agerande narrar». E. var blott tjuguett år, då han blev uppvaktande kammarherre hos kronprins Gustav 1767. Följande år i sept. fick E. medfölja på kronprinsens bekanta bergslagsresa, en färd, som E. fann synnerligen instruktiv. Ett par år senare (1770) talar E. i brev till C. J. Ekeblad bl. a. om »hovfunktionärer av den sorten, som ha den stora talangen att göra ingenting, oaktat sina pompösa titlar, och som med hög rang förena drängsysslor». Denna ironi över eget yrke var icke enbart pose, ty E. skulle senare visa eftervärlden, att han själv just under hovtjänstgöringen kunde göra något annat, nämligen skriva värdefulla dagböcker. Han var i mycket olik vännen och kusinen Carl August, till läggning tyngre och allvarligare, petig, noggrann och ordentlig samt utan den andres genialitet. Däremot tycks Gösta E. liksom brodern Carl (E. 6) haft förmågan av kvick replikföring. Gjörwell berättar en anekdot därom. Den åldrade Arckenholtz, då en andeskådare i swedenborgsk stil, påträffades av E. i friherre C. A. Strömfelts förmak, där Arckenholtz stod och såg ut genom fönstret. På E:s fråga, vem han ville tala med, svarade han, att han där stämt möte med Gud. E. inföll genast: »Min hjärtans herre, Ni går helt säkert galit, ty här bor baron Strömfelt vid gardet, och som jag med visso vet, att han aldrig har dylika rendez-vous i sine rum, alltså väntar Ni här förgäves»!

Kronprins Gustav tyckte tydligen delvis icke om E., fann honom »doucereux», sötsliskig, och ironiserar över honom i brev till hertig Karl 27 juli 1770 (på franska och svenska). E., heter det, »avbröt mig i den mest angenäma sysselsättning. Han inträder, går framåt med tre bugningar, jag betraktar honom, jag rynkar ögonbrynen men håller sedan god min, ehuru jag är mycket ledsen över att bli störd. Han betraktar mig och jag honom, han säger ingenting och jag ej heller, stor paus, ännu en paus, slutligen börjar han: 'Om jag får fråga, om intet E. K. H. skriver, kanske interomperar jag min nådig herre' – mannen har förmågan att gissa. Jag svarar i samma ton: 'Ja, jag skriver till min bror och har rätt bråttom'. 'Så skall jag då vänta', säger han. 'Om ni vill vara så god', svarar jag honom, och därpå tre bugningar och han är försvunnen. Observera, att det är första gången jag ser honom sedan Er avfärd, att han inträder utan att säga, varifrån han kommer eller vart han skall, och allt detta i samma ton, som han sade Er i våras, att han ej trodde på den kristna religionen. Det är något enastående...»! Det kvicka men elaka raljeriet visar, att E., som ju tillhörde en då »ung» familj, tydligen ännu ej lärt sig de manér, vilka en person som kronprins Gustav ansåg oundgängliga för hovlivet. När kronprinsen icke desto mindre enligt ett gammalt löfte från 1769 tog honom med som en av hovkavaljererna på utrikesresan 1770–71 och senare satte honom på i sina ögon betydelsefulla poster, visar detta likväl, att E. också haft egenskaper, som verkligen blevo uppskattade. Som en pennans man framstår han redan på denna resa, både genom brev och genom hans därefter medskrivna, tidigaste memoarutkast, skildrande bl. a. de tre kungliga prinsarna och resans förhistoria. Kronprinsen, prins Fredrik, Carl Scheffer, Evert Taube, livmedikus N. Dahlberg och E. m. fl. foro i nov. 1770 över Danmark, Holstein och Hamburg samt ankommo 4 febr. 1771 till Paris. E. fann sedan, att »denna resas tid var mina sällaste dagar». Vad han odlade i Paris var »la société des savants»: Helvétius, Marmontel, Thomas och Grimm. Det var som bekant under resan, som Adolf Fredriks dödsfall inträffade, och E. var således nu kammarherre hos konungen själv.

E. var tydligen djupt invigd i planerna på statsvälvningen 1772. Sedan åtminstone 1769 var han vän med C. C. Gjörwell. Genom E. gingo konungens förbindelser till det rojalistiska organet »Allmänna tidningar», som Gjörwell utgav; i ömtåliga fall utbad denne sig E:s råd. Natten före 19 aug. lät Gustav III en skrivare, inlåst i konungens bibliotek, renskriva den nya regeringsformen, varvid E. sattes att bevaka skrivaren. E. var tydligen i farten även hela revolutionsdagen, ty Carl Tersmeden mötte honom på slottet på kvällen, då han kom ut från konungens rum och entusiastiskt skildrade »H. M: ts obeskrivliga omtanka för alla människor». Det var också E., som i nov. 1777 skaffade Gjörwell uppdraget att ordna konungens bibliotek. Några tryckta brev från Gjörwell 1769–78 (jfr Gjörwell under Källor nedan) vittna också om förbindelsen mellan E. och Gjörwell.

Bland Gustav III:s intressen intog ju teatern ett mycket stort rum. Vid sin nyorganisering på detta område använde konungen E., som i sina bekanta »Anteckningar om svenska teaterns uppkomst» (dat. Ulriksdal 1 april 1777, tr. i E:s Dagboksanteckningar, del 1) redogjort för läget och åtgärderna. Saken var den, att konungen redan under Parisbesöket 1771 beslöt att avskeda faderns franska teatertrupp i Stockholm. Först efter sorgeårets utgång kunde Gustav III dock tänka på att ordna teaterfrågan. Man hade tidigare då och då spelat svenska pjäser, men den inhemska teatern, ledd av Petter Stenborg, hade kommit i förfall. Då Stenborgs yngste son genom överstemarskalken greve N. A. Bielke anhöll, att truppen skulle få spela två svenska pjäser, biföll konungen, »mera av lust att roa sig åt ett så oformeligt spektakel än i tanke, att detta skulle giva orsak till en ny inrättning». E. var närvarande vid repetitionen. Själv nyss kommen från Paris med dess briljanta nationalteater led han av det hela: »Pjäs, ord, uttal, spel, kläder, gång, gråt och skratt var allt lika osmakligt». När pjäserna väl kommo upp i Bollhuset, väckte de icke desto mindre den talrika publikens entusiasm. Redan tidigare hade f. ö. på enstaka håll tanken på en svensk teater varit uppe. Så t. ex. talade P. Jusleen i Utile dulci i nov. 1769 om »En svensk teaters nytta och nödvändighet». Gustav III förstod genast av bifallet i Bollhuset, att här således var något att göra. Han beslöt att inrätta en svensk nationalscen och uppdrog direktionen åt E. Denne säger härom själv, att »jag kunde någorlunda döma om vitterhetsarbeten, men teaterns olika detaljer voro mig alla främmande». Svårigheterna voro ofantliga redan därför, att man ägde så få svenska pjäser, som alls kunde komma i fråga. Också blev följden den, att man började med det, »varmed andra nationer slutat: att inrätta en stor opera». Musiken, baletten, vackra kläder och dekorationer skulle få överskyla det nya i språkdräkten. Men även i det fallet väntade svårigheter: ingen nationell kompositör, ingen svensk balett, orkestern »ömkansvärd», inga bekanta »ämnen till sångare och sångerskor, teatern liten, maskinisten en olärd snickare och dekorationsmålaren halvdöd av lungsot». E. valde emellertid till kompositör och kapellmästare bolognesaren Francesco Antonio Uttini, medan balettmästaren Louis Gallodier, som var kvar från den franska truppen, skulle skapa en svensk balett. Förmågor som Elisabeth Olin och den unge hovsekreteraren Carl Stenborg, P. Stenborgs son, ställde sig också till förfogande. Som operaförfattare fick man rådmannen och vitterlekaren Johan Wellander, vars verk »Thetis och Pelée» i fransk översättning lämnades till Uttini. Efter otroliga besvärligheter blev det hela färdigt, och 24 jan. 1773, på konungens tjugusjuårsdag, invigdes den nya operan på Bollhuset. Det blev en glänsande framgång. Man beundrade Uttinis smekande melodier, Stenborgs och fru Olins utmärkta spel, de praktfulla dekorationerna av Lorens Sundström, de ständiga scenväxlingarna för öppen ridå, de skinande fantasidräkterna, utförda efter skisser av Parisoperans kostymordinatör Boquet, samt de av Gallodier i varje akt inströdda balettdivertissemangen (Beijer). Det var en stor framgång även för E., och »Thetis och Pelée» gavs tjugu gånger å rad. Nu arbetades med liv och lust vidare, men den första entusiasmen svalnade snart, och E., som kvarstod som chef ända till slutet av 1776, fick känna arbetets hela tyngd. Redan den andra operan, »Acis och Galathea», mottogs med blandade känslor, medan Glucks »Orphée och Eury-dice» visserligen vann uppskattning på högsta ort men aldrig blev publiksuccé. E. förvärvade ännu en primadonna, fru Augusti (se denna), intagande både genom sångkonst och skönhet, men operapersonalens oupphörliga inre gräl och intriger hindrade arbetet. E., av skådespelarna betecknad med öknamnet »Stora Jofur», tycks ha regerat med ganska stark hand. När han försökte framföra också den komiska operan, behagade den emellertid blott parterren men ej »them i höga löftet», skriver Gjörwell. Det torde därför varit utan större saknad, som E. avgick från direktörsposten 1776, men värdet av denna hans första, banbrytande insats var mycket stort. Bland E:s medhjälpare i operaarbetet voro Carl von Fersen och Patrik Alströmer, men även Gustav III själv intresserade sig personligen för saken. Att konungen snabbt visat sin uppskattning av E:s insats för operan synes framgå därav, att E. tillhörde den lilla krets av litterata personer – C. Scheffer, Höpken, Fr. Sparre, Beylon, G. F. Gyllenborg, Adlerbeth, Botin m. fl. – som Gustav III vintern 1773–74 samlade till »petits soupers» på slottet och kallade sin »lilla akademi». När hertig Karl i juli 1774 förmälts med Hedvig Elisabeth Charlotta, fick E. i slutet av samma månad sitt första diplomatiska uppdrag, nämligen order att notificera giftermålet i S:t Petersburg, men rönte det obehaget, att kejsarinnan, som var missnöjd med Gustav III, visade sig onådig. Ett annat förtroendeuppdrag var, att då konungen i aug. 1776 låtit utbjuda tullarna och accisen på s. k. generaltullarrende, utnämnde han E. till en av kronans fullmäktige i Generaltullarrendesocieteten, där han satt kvar ända tills han som minister lämnade Stockholm 1780.

Gösta E. hörde till dem, som dömde frihetstiden såsom en förvirrad partitid, och var till en början stark beundrare av konung Gustav och hans verk. Men händelsernas utveckling och det förhållandet, att E. efter 1772 kom att stå Axel von Fersen d. ä. allt närmare, åstadkom en ändring. E., som ju ej kände konungens syrliga kritik av honom redan 1770, anser, att Gustavs nåd svalnat på grund ay Ers vänskap för Börsen. Själv blev E. särskilt från riksdagen 1778–79 alltmer kritisk mot regenten. Vad hovlivet angår, såg E. 1780 klart, att han, som vid helt unga år kommit dit, lätt kunnat råka på villovägar i denna »labyrinthe» men räddats genom Fersens kloka förmaningar och råd. E. hade sina ungdomsförälskelser, som han själv med lätt hand vidrör, men förblev ungkarl, och i sina anteckningar om hovlivet verkar han snarast tidigt åldrad. Han var en rättänkande, klok och besinningsfull man och reagerar mot mycket i den gustavianska hovandan, som han fann opassande, olämpligt och onödigt, liksom mot speciella egenheter i dåtida svenskt hovliv, där ej sällan det onödvändiga överflödade medan det nödvändiga fattades. Ehuru i flera avseenden starkt aristokratisk i sina synpunkter kritiserar E. upprepade gånger i sina dagboksanteckningar Gustav lllrs favoriserande av hov- och gardesadel samt »gamla» släkter på alla andras bekostnad. Sålunda opponerade E. förgäves, då konungen placerade den nyadlade finansmannen statssekreteraren J. Liljencrantz vid enligt E:s mening för lågt bord på Drottningholm. När ett hovrättsråd från Åbo icke blev kvarbjuden, enär han var »endast hovrättsråd», tillfogar E. med torr men verkningsfull ironi: »Fänriken av gardet baron Louis De Geer blev kvar befalld».

Dessa E:s uttalanden stå i hans bekanta »Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof», utgivna i två band av E. V. Montan 1877–78 (del 1 i 2: a uppl. 1878). I den rika gustavianska memoarlitteraturen ha dessa en högst framträdande plats, just emedan de äro dagboksanteckningar och ej egentliga memoarer. Montans edering har emellertid vissa brister. Han tryckte i första upplagan (1877) av del 1 journalen för 1779 efter en avskrift, icke efter originalet, och har därtill i rättelserna i del 2, vilka införts i själva texten i andra upplagan (1878) av del 1, icke medtagit korrigering av en rad smärre textavvikelser av olika slag (jfr text och Källor nedan s. 468 f.). I fråga om innehållet må framhållas, att dagbokens största intresse mindre ligger på rent politiskt område, snarare är den ett slags film från de kungliga gustavianska lustslotten och som sådan ovärderlig och oöverträffad. Källvärdet är stort, ty E. tillhörde konungens närmaste omgivning och var en skarpsynt, hederlig och sanningskär iakttagare; själv ironiserar han över A. L. Hamilton, med tanke »på vad avstånd greve Hamilton kunnat vara kännare» av händelserna. Detta hindrar givetvis ej, att E., särskilt när det rör saker, som han ej direkt iakttagit, kan beslås med fel, såsom bl. a. framgår på flera ställen i Alméns nedan (Källor) anförda avhandling. Den rent historiska framställningen hos E. övergår också ibland i så måtto till litterär, att E. har för mycket av samtal i direkt anföring. Särskilt är detta märkbart vid skildringen (del 2, s. 29 ff.) av hertig Karls försoning med Lovisa Ulrika, då E. tydligen själv icke alls var med. E:s framställning är nykter och klar, ehuru ibland tyngd av »generella maximer» av filosofisk art, som efter tidens sed knytas till de omtalade fakta. J. M. Sprengtporten, som visserligen var ovän med E., uppger, att denne och hans bror, tydligen Carl E. (E. 6), voro »tvenne de mechantaste personnager, som jag någonsin känt». Omdömet får tas med försiktighet, men även Gösta E. har mycket av brodern Carls kända sälta och kan nedskriva skarpa omdömen, men de verka både intressanta och träffande. Sällan gör han utförligare och djupare personstudier – det märkligaste undantaget är det utomordentliga porträttet (del 1, s. 402–411) av Beylon (jfr denne), den diskrete schweiziske lektören, som kom att spela en verkligt betydande roll och dog som hela kungafamiljens förtrogne och intime vän och vars egenskaper tydligen starkt imponerat på E. Men även om personerna eljest komma och gå, har han flera mycket träffande snabbskisser, t. ex. en av justitiekanslernpoeten J. W. Lilliestråle. Ehuru E. uppger sig aldrig ha känt »någon åtrå att synas auktor», hade han i sin ungdom skrivit vers och hade en otvetydig konstnärligt-litterär läggning. Faktiskt hade han i Gjörwells Tidningar om lärda saker 1768 bidragit med »Lindgren och Cajsa, sorgespel», en ganska lyckad parodi på E. Skjöldebrands »Halvor och Signild». Dagboken visar också öppet natursinne. E. är förvånande blygsam med avseende på sig själv, i grunden en något pessimistisk och melankolisk människo- och livsskildrare. Klena löneförmåner och avsaknad av förmögenhet nedstämde honom också – hans far hade förlorat pengar, och både Gösta och Carl E. hade finansiella svårigheter, särskilt märkbara under deras diplomatbanor. Den tomhet och hets, som så ofta medföljde det gustavianska hovlivet, liksom hovliv i allmänhet, har fått sin mest pregnanta litterära utformning hos E. Kända äro hans ord (30 maj) 1776: »Konungen, som med mycken hetta alltid faller uppå alla sina nöjen, utsliter dem alltid så i förtid, att de, som börjas som nöjen, fortfara som vanor, sedan som skyldigheter och avläggas med avsmak. Nöjet tyckes ständigt galoppera framför honom...» – det är den gustavianska neurasteniens klaraste diagnos. Ibland har E. skildringar av subtil och förtjusande ironi, som den av Gustav III: s besök i Växjö domkyrka för att se, om Ulla Koskull vore nog skön för att bli hovfröken, den av J. Wingårds biskopsinvigning, då man sjöng en aria i st. f. en psalm, eller anmärkningen om en predikan av U. von Troil, att »han talade en gång om Titus och ingen gång om Kristus». Roande är även det tryckta brev från 1778, vari E. skildrar hertiginnan Charlottes inbillade grossess. En lysande ögonblicksbild är den av Gustav III, när han för E. och en annan hovman dikterar på en gång två tal och samtidigt konverserar med de krmgstående. E:s dagböcker ha sålunda jämte sitt rent historiska värde också ett visst litterärt sådant.

Emellertid längtade E. efter avlösning från jäktet och ny verksamhet, vartill kom den motsättning han allt starkare kände till den förut beundrade monarken. Redan i juli 1779 är det tal om ministerposten i Haag, och nyåret 1780 blev saken klar. E. oroade sig dock för ekonomien. När konungen frågade honom, vad företrädaren Emanuel De Geer haft, svarade E. spirituellt: »Millioner av sina föräldrar och något över 2,000 rdr av Ers Maj:t». E. fick utom vanliga ekiperingspengar en gratifikation på 1,000 rdr b:ko, men E:s svaga ekonomi blev honom en olycka ända till slutet. Valborgsmässoafton 1780 hade E., efter tretton års hovtjänst, sin sista vaktdag, och på morgonen 1 ma] efter konungens lever avlämnade E. sin tjänst till J. G. Oxenstierna samt tog avsked av Gustav III. E:s nedskrivna tankar om trötthet, misantropi och hov-' gunst visa, vad han kände – »lyckan är en underlig fru», skrev han. På avskedsmiddag 10 juli 1780 voro Ers vänner, bl. a. Bengt och Fredrik Sparre samt Sergel. E. for sedan till Medevi och vilade och därpå till Spa, dit han ankom 29 aug. och där Gustav III då var. E. träffade här sin tf. kommissionssekreterare P. von Heidenstam och fick ytterligare tillfälle att instrueras av konungen i och för sitt beskickningsuppdrag. Som Gustav avsåg att resa hem över Holland, foro E. och Heidenstam före, och 26 sept. var konungen i Haag; E. hade då den 20 avlämnat sina kreditiv. Den 29 reste »greven av Haga», och E:s egentliga diplomatiska mission började. Innan han for ut, hade den gamle Höpken ironiskt sagt till honom: »Skriv roliga depescher, de äro välkomnare än nyttiga och väl utarbetade»; Castrén anser, att han åsyftar Creutz. E. följde ej rådet. Hans depescher, av vilka en del också äro tryckta av Montan, äro sorgfälligt utarbetade men icke särskilt underhållande. Ulric Scheffer, nu kanslipresident, var emellertid nöjd med dem och sade det också. E. fick på hösten 1780 förhandla om Nederländernas eventuella tillträde till den nordiska väpnade neutraliteten under sjökriget mellan England och Frankrike, vari Holland indrogs s. å. Förhållandena där skildras av E. såsom brydsamma på flera sätt. E., som vantrivdes i Haag, begärde redan i sept. 1781 sex månaders ledighet för hemresa., men Scheffer gav nekande svar; dock skulle E. i stället få fara till Paris. E:s skäl voro hans enskilda affärer och omöjligheten att oavbrutet leva i Haag på det officiella traktamentet. I Paris skulle E. ej kunna göra indragningar, var därför otillfredsställd med Scheffers svar och förblev kvar i Haag. Större glädjeämnen hade E. haft i sin 1781 återupptagna brevväxling med kusinen Carl August (E. 4) under dennes Italienresa, för vilken E. djupt intresserade sig. »Håll ut min egen vän med dina kloka reflexioner om arkitekturen och huru en ny smak bör upptänkas .. skona inga prejugéer», skrev han (3 sept. 1781). Någon egentlig politisk roll kom E. ej att spela. I april 1782 förflyttades han till ministerposten i Berlin. E. lämnade sina rappellbrev 12 juli i Haag och avreste den 17. Under sin korta tid i Berlin hann han föga uträtta, ty E. var nu en dödsmärkt man. Till kusinen Carl August skrev E.: »Jag lever indragit och ger inga måltider, penningarne räcka ej till.» Samtidigt ville han ha gipsavgjutningar av Sergels byster av de kungliga och landskapsbilder av Martin för att pryda sin legationsvåning i Berlin. Han erhöll i september kommendörsbandet av Nordstjärneorden. E. led av oro för sina skulders betalning och sökte på nyåret stöd hos Liljencrantz. Ännu 22 febr. rapporterar E., men två dagar senare låg han på dödsbädden, omgiven av sin kommissionssekreterare C. E. von Carisien och J. Chr. Toll, tillfällig resande i staden, vilka båda underrättade konungen. Toll anför hans oro för »dess icke så alldeles väl rangerade affärer», men ansåg att »en obetydlig summa bliver fyllestgörande att försvara hans minne från tadel». Hochschild (se Källor) anger, att konungen betalade E:s överskjutande gäld men omtalar samtidigt, att Gustav III skulle funnit E. otacksam; något skäl anges dock ej, men det ömsesidigt bristande förtroendet mellan monarken och E. varade tydligen in i det sista

Författare

Bengt Hildebrand. Pierre de la Blanchetai.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Om E:s litterära intressen vittnar även hans bibliotekskatalog, som finns i K. biblioteket (sign. U 373) jämte några E:s anteckningar, uppsatser och brev (D 965). Hans rapporter till K. M:t finnas i Hollandica och Brandenburgico-Borussica i Riksarkivet, men de äro, som nämnts, delvis tryckta; i Tosterupsaml. finnas brev till kusinen Carl August E. (E. 4; jfr Tryckta arbeten nedan). Jämte dagboken för 1776 finnas i Uppsala univ.-bibliotek brev från E. till Gustav III (F 431 och 500) och strödda brev till andra adressater. I Klinckowströmska arkivet på Stafsund finnas E:s journal för 1779 och 1780 samt några andra av hans papper (i foliobunt); jfr om dagböckerna i övrigt inledningen till Montans andra del av E:s Dagboksanteckningar och B. Hildebrands nedan anförda uppsats.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bref til den wän, til hwilken en okänd, adresserat sitt bref, om allmänna författningarne emot öfwerflöds warors bruk. Sthm 1767. 4:o 8 s. (Anon.) – Lindgren och Cajsa. Sorgespel [i utdrag] (Tidningar om lärda saker, D. 1, 1768, s. 69–71, 81–84; anon.) – Utdrag ur... Carlfl] Ehrensvärds journal under dess tjenstgöring hos konung Gustaf III (F. A. von Fersens historiska skrifter, D. 2, 1868, s. 309–311). – Utdrag ur... Gustaf Johan Ehrensvärds journal, under hans tjenstgöring hos konung Gustaf III, den sednare hälften af året 1779 (ibid., D. 4, 1869, s. 325–365). – Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III :s hof. Utg. af E. V. Montan. 1–2. Sthm 1877—78. 3 bl., VI, 464 s.; 2 bl., XX, 512 s. D 1: 2:a uppl. 1878. (Bidrag till Sveriges historia, utg. af E. V. Montan). – Några brev från Gustaf Johan Ehrensvärd till Carl August Ehrensvärd. Meddelade av Gunhild Bergh (Personhist. tidskr., Arg. 23, 1922, tr. 1923, s. 144–163). – [Brev 1770–1771 till C. J. Ekeblad] (Hemma och borta på 1700-talet, [utg. av] N. Erdmann, 1925, s. 192—211).

Källor och litteratur

Källor: ovan anförda otryckta källor i RA, KB, UB, LB och i Stafsunds arkiv; Utrikesexp:s registr, RA; Likvidationer, KA; Brev från Gustaf III till hertig Karl (F 417), UB. – E:s tryckta skrifter (se ovan); [C. C. Giörwelll fn Stockholmskrönika ur C. C. Gjörwells brev 1757–1778, utg. av O. Sylwan (1920); [dens.], Carl Chr. Gjörwells brev till Fredrik Sparre 1768—1795 uto-av Arne Munthe (Hist handl. 32: 1, 1938); R. F. Hochschild, Memoarer^ ut|. af H. Schück, 1 (1Q08), s. 57; Lewenhauptska arkivet på Sjöholm, utg. af A. Lewenhaupt, 1 (1919), s. 36; Louis Masreliez och Carl August Ehrensvärds brevväxling, utg. av C. D. Moselius (1934); [J. M. Sprengtporten], Ur J M Sprengtportens papper, utg. af H. Schiick (Sv. memoarer o. bref, 8, 1904); C. Tersmeden, Memoarer, utg. av N. Erdmann, 5–6 (1918–19). – F. Almén, Gustav III och hans rådgivare 1772–1789 (1940); A. Beijer, Gustavianskt teaterliv på Gripsholm (Gripsholm. Slottet och dess samlingar 1537–1937, 1937); dens. Teaterlynnet (Sv. folket genom tiderna, 7: Den gustavianska kulturen, 1938), s. 236 ff.; G. Castrén, Gustav Philip Creutz (1917); J. Flodmark, Stenborgska skådebanorna. Bidrag till Stockholms teaterhistoria (1893); dens. Bollhusen och Lejonkulan i Stockholm (1897); E. G. Geijer, Saml. skrifter, suppl, 1 (1876), s. 212, 477; B. Hildebrand Gustaf Johan Ehrensvärds dagboksanteckningar. En källkritisk kommentar (Personhist. tidskr, 46, 1948; i korr.); O. Levertin, Teater och drama under Gustaf III (1889); dens, Johan Wellander, 2:a uppL (1908); C. V. Lilliecrona, Fältmarskalken Johan Christopher Toll, 1 (1849), s. 236 f.; C. D. Moselius, se ovan; F. Neumeyer, Fredrik Henrik af Chapman som konstnär och konstfrämjare (Skr. utg. av Sjöhist. samf, 5, 1944), s. 22; G. Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, 1 (1917); T. Norlind & E. Trobäck, Kungl. hovkapellets historia 1526–1926 (1926); C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III :s regering, 1 (1885); N. Per-sonne, Svenska teatern under gustavianska tidehvarfvet jämte ien återblick pä dess tidigare öden (1913); Kajsa Rootzén, Den svenska baletten (1945); H. Schück & K. Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, 3–4, 3:e uppl. (1927–28); A. E. Sjöding, Leopold, den gustavianske smakdomaren (1931); H. Stålhane, Gustaf III:s resa till Spa 1780 (1939); G. Svanfeldt, Posten 1768–1769 och dess författare (1937); O. Sylwan, se C. C. Gjörwell ovan; K. Warburg, Karl August Ehrensvärd (1893).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Johan Ehrensvärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16739, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Pierre de la Blanchetai.), hämtad 2019-02-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16739
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Johan Ehrensvärd, urn:sbl:16739, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Pierre de la Blanchetai.), hämtad 2019-02-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se