Meriter

Ekendal, Jonas (i dopboken Jon) Herman, f. 13 okt. 1809 i Mosjö sn (Ör.), d. 17 mars 1862 i Flo sn (Skarab.). Föräldrar: komministern Jonas Ekendal och Beata Elisabeth Söderström. Gick i skola i Strängnäs; student vid Uppsala univ. 7 okt. 1829; prästvigd i Strängnäs 2 dec. 1832; kyrkoadjunkt i Kumla s. å.; pastorsadjunkt i Knästorp 1833; filol. ex. vid Lunds univ. 19 juni 1834; åter kyrkoadjunkt i Kumla 1834; pastorsadjunkt i Torrlösa 1835; filos, ex. i Lund 19 dec. 1836; disp. pro gradu där 21 dec. 1836; vice komminister i Kumla 1837; fil. magister i Lund 23 juni 1838, huspredikant hos överstelöjtnanten frih. C. G. Koskull på Arninge, Täby sn (Sth.) s. å.; vice kollega i Örebro 7 febr. 1841 t. o. m. ht. 1842, kollega 15 april 1843, tilltr. 1 maj s. å.; tf. föreståndare vid folkskollärarseniinariet i Strängnäs 22 dec. 1842, föreståndare 1844; vik. gymnasieadjunkt där vt. 1846; pastoralex. 3 maj 1848 i Strängnäs; vik. teol. lektor i Strängnäs vt. 1851; företog med statsbidrag resor i Danmark, Tyskland och Österrike för pedagogiska studier nov. 1849–sept. 1850 samt till Danmark, Tyskland och Schweiz somrarna 1852 och 1853; kyrkoherde i Flo (Skarab.) 11 sept. 1856, tilltr. 1 maj 1858.

G. 1853 i Basel m. Anna La Roche, f. 1827, dotter av en schweizisk präst, återflyttade till Basel 1863.

Biografi

Sedan Herman E. som 23-åring prästvigts av biskop Thyselius missionerades han till Kumla i Närke, där hans åldrige fader då var komminister. E. fortsatte emellertid sina akademiska studier i Lund och hade samtidigt predikokondition hos prosten J. Ahnfelt i Knästorp, ett. hem där E. fann sig väl till rätta och där han mötte män som H. Reuterdahl och J. H. Thomander. Under 1837 var E. åter i sitt föräldrahem men avslutade sina Lundastudier 1838; hän studerade även naturvetenskap. Från 1839 översatte E. teologiska arbeten samt började sedan skriva i tidningar och tidskrifter.

År 1841 flyttade E. över till Örebro och ingick i skolans tjänst samt fick därmed det verksamhetsområde, på vilket han skulle göra sig mest känd. Tidigt trädde han i förbindelse med Torsten Ruden-scböld, vars skolplaner E. högt beundrade. Sedan han med statsunderstöd studerat skolförhållanden utomlands 1849–50 samt 1851 svenska sådana i Södermanland, Östergötland och Småland, utgav E. »Den nya folkskolan i Swerge» (1851), varmed han inledde sitt deltagande i 1850-talets stora skoldebatter. E. ansåg för sin del, att 1842 års folkskolestadga icke passade vårt land. Barnen borde, liksom i äldre tid, kunna lära sig läsa i hemmen och religionsundervisningen ombesörjas änder prästerskapets tillsyn. Endast de allmänt bildande medborgerliga kunskaperna borde meddelas i skolan »till fritt begagnande av den förmögnare eller på själsgåvornas vägnar bättre utrustade delen av allmogens barn». Övriga barn borde undervisas av »naturliga» lärare – gubbar och gummor, fd. studenter, soldater o. s. v. Den folkskola, som skulle behövas, tänkte sig E. som en till landsbygden utflyttad mindre realskola. Huvudämnena skulle vara modersmålet, skrivning, räkning, historia, geografi och geometri. Antalet elever i skolan skulle begränsas till 20 ä 30, och elevernas ålder bestämmas till 12–14. år. Läraren skulle undervisa eleverna direkt, varför lancastermetoden icke finge användas. Från hans skola voro uteslutna alla för kunskapers inhämtande mindre lämpade och flertalet av de fattigas barn. Skolans uppgift var att meddela världsliga kunskaper, med synnerligt avseende fäst vid den svenske bondens egenskap att vara medlem av ett politiskt stånd: »Dagakarlen tillhör intet stånd; hans barn kunna gärna vara utan denna kunskapsbildning». Till lärare lämpade sig bäst det yngre prästerskapet. Om seminarierna genom verkställandet av E:s skolplan bringades att upphöra, vunnes därmed ytterligare fördelar, både besparingar och arbetskraft.

Skriften väckte en storm av indignation särskilt bland lärarna men också bland de prästmän, som E. hade utpekat såsom ointresserade både för själavård och skola men duktiga som privatekonomer. Med rätta ondgjorde man sig också över hans undersökningsmetoder, såsom då han examinerade en skjutspojke och en 17-årig torparflicka för att utröna folkskolans kunskapsresultat.

Trots sin kritiska inställning till folkundervisningen och lärarutbildningen enligt 1842 års stadga var E. på flera områden aktivt verksam till fromma för vår folkuppfostran. Detta gäller bl. a. skolslöjden. En sådan hade visserligen redan länge funnits i vårt land, men ett mera allmänt intresse för det manuella arbetets betydelse i uppfostrans tjänst väcktes först på 1840-talet av pedagoger och skriftställare i Tyskland, Österrike och Schweiz. Vårt land kom tidigt med, och redan 1846 utfärdades en kungl. kungörelse med tillstånd för socknarna att ordna slöjd i våra folkskolor. I sin skrift 1851 ivrade E. för inrättande av slöjd- och trädgårdsskolor i förening med folkskolorna. Även för sockenbibliotek arbetade han. I sin Tidskrift för folkskolelärare offentliggjorde E. 1849 en mönsterkatalog från österåkers i Södermanland sockenbibliotek i avsikt, att därmed underlätta det svåra valet av böcker.

E. utgav 1849–53 nämnda »Tidskrift för folkskolelärare och folkskolebildningens vänner». Den ville, då läraren ej längre kunde bevista seminariet, vara »ett kringvandrande seminarium, besöka honom och meddela de upplysningar och råd, den uppmuntran och vägledning, som åsyftades med seminariernas inrättning». Folkskolemetodik och läroboksrecensioner ägnades också tillbörligt intresse. E. ivrade utom för slöjd och sockenbibliotek även för sången i folkskolan. Han ägde en betydande sakkunskap i fråga om folkundervisningens aktuella läge såväl inom landet som utomlands. Denna hade han förvärvat dels genom bokstudier, dels och främst under sina in- och utländska studieresor. Därför kunde hans skoltidning bättre än samtida liknande organ orientera sina läsare om tidens skolproblem och skolor i Sverige såväl som i utlandet. I frågan om folkskollärarens ekonomiska och sociala ställning gick tidskriftens tendens ut på att läraren med kristlig undergivenhet borde låta sig nöja med sina materiella villkor.

Läroverksfrågan har E. veterligen mindre sysslat med. Att han såg kritiskt även på denna framgår emellertid av ett brev till S. A. Hedlund (12 dec. 1854). Denne uppmanas att taga itu med frågan om läroverken, »dessa läsemaskiner som oftast ej livas av annan anda än den läsemästarna, lektorer och magistrar samla vid glasen och spelbordet. Det vore inte svårt att få reda på läroverken, blott man kunde få reda på lärarna. Men det är ingen lätt sak.» Som mönster framhölls en undervisning med »kärlek, anda, liv, verklig uppfostran».

Diskussionen om E:s inställning till folkskolan har fortsatt till våra dagar. Läraren och föreståndaren för Willinska skolan i Göteborg, sikolhistorikern J. J. Holmberg, har avgivit ett tungt vägande omdöme. Som lärjunge till E. kände han honom väl. Han ansåg honom vara en ärlig folkbildningsvän, vilken gripits av missmod inför folkskolans dåliga ställning. En annan vittnesgill samtida var läraren och folkskolhistorikern P. Paulsson. Denne gav uttryck åt den bland folkskollärarna härskande uppfattningen. Av honom karakteriseras E:s verksamhet som en sjukdom, som högst menligt inverkade på den späda folkundervisningsplantan. En fjärde samtida, som yttrade sig i fallet, var P. A. Siljeström: E. hade genom sin kritik gjort folkundervisningen väsentliga tjänster men hade målat med väl svarta färger. En kardinalsynd hade han emellertid gjort sig skyldig till genom att förkunna, att vårt lands folkskolundervisning aldrig skulle kunna höjas. Fridtjuv Berg var mest benägen att se milt på fallet E. J. Franzén slutligen ställde sig på samma sida som Paulsson. I minnesskriften »Sveriges allmänna folkskollärarförening 1880–1930» skrev Franzén: »Detta anfall är typiskt för vad folkskolans fiender då förde i skölden, och för deras stridsmetoder». E:s personliga motiv voro emellertid troligen fläckfria. Men otvivelaktigt hade han starkt påverkats av reaktionen på kontinenten.

E. deltog även i den upprivande kampen för och mot tros- och religionsfriheten i Sverige kring 1800-talets mitt. Religionsförföljelserna i Sverige voro t. o. m. i utlandet föremål »för en pinsam uppmärksamhet och från engelska, skotska och franska myndigheter riktades maningar till den svenska regeringen att söka åstadkomma ändrade förhållanden» (E. Rodhe). I striden tog E. avgjort parti för väckelsereligiositeten och mot biskopsdömet. År 1849 utgav han anonymt den lilla skriften »Bidrag till läseriets historia i Sverige. Norrländska läseriet». Arbetet är närmast en dokumentsamling, och författaren har upptecknat andliga sånger av väckta män och kvinnor ur allmogens led, avskrivit brev från arbetsfolk, småhantverkare och bönder, uttryckande den djupaste religiositet, liksom också självbiografier, som karakteriseras av nedtecknarnas jubel över den personliga frälsningens faktum. E: s egen inställning är fullt klar. Han medger, att han möjligen mest tecknat läseriets ljusare sidor men säger, att det är dessa han funnit. Hans slutomdöme var, att läseriet följde Kristi egen lära.

I det större, likaledes anonymt utgivna arbetet »Svenska kyrkan och presterskapet under de sist förflutna åren» (1857) – vari han bl. a. framförde förslag att skapa en kyrklig mission under gemensam direktion – tog E. principiell ståndpunkt i religionsfrihetsstriden. Genom att tillägna boken svenska kyrkans målsmän vid riksdagen 1856–57 sökte han också direkt inverka på lagstiftningen i ärendet. Arbetet utgör i stor utsträckning ett återgivande av och kommentarer till Evangeliska alliansens och andras yrkande på religionsfrihet i vårt land. Enligt E. Newman röjde E. i detta arbete en stark påverkan av Kierkegaard; hos E. »var det dock uppriktig kärlek till svenska kyrkan, som dikterade kritiken av dess brister». Men mot hierarkien och biskopsdömet hade han uttalat sig mycket starkt i brev till S. A. Hedlund (9 mars 1856).

E:s principiella ståndpunkt är den, att kyrkan genom kyrkolagen 1686 böjdes under staten. Därigenom förlorade församlingen sin i bibeln och i församlingens idé liggande rätt att bestämma sina egna förhållanden. Följderna härav blevo nedbrytande för det verkliga fromhetslivet: prästen förvandlades till en statens ämbetsman, lekmannarörelsen blev något misstänkt och konventiklar, läsare och kolportörer förföljdes. Därigenom gynnades också uppkomsten av rent separatistiska församlingar, såsom t. ex. baptisternas, något som E. var avgjord motståndare till. Hans sympatier tyckas gå i riktning mot den skotska presbyterianska kyrkan. Våldsamt angrep han sakramentallagen av 1855, vilken han betecknade som en seger för H. Reuterdahl och det hierarkiska partiet.

E:s senare år fördystrades av sjukdom, som slutligen medförde lamhet. – K. Fr. Karlson (se Källor) omtalar E. som en rik begåvning med mycken arbetsförmåga, men »orolig..., en främling hos sig själv». Herdaminnet skildrar honom som liten och svag till kroppen med »förvissnat» utseende, men »stark till själen», stundom dock »rätt besynnerlig».

Författare

Klas Aquilonius.

Arkivuppgifter

I Riksarkivet finnas brev från E. till A. von Hartmansdorff (2 st. 1844, 1846). Brev från E. till S. A. Hedlund (21 st. 1847–58), T. Rudenschöld (2 st. 1848) och P. Wieselgren (10 st. 1839–56) finnas i Göteborgs stadsbibliotek. I Lunds univ.-bibliotek finnas brev från E. till C, W. Skarstedt (2 st. 1843, 55).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se J. H. Liden, Catalogus disputationum. . . iterum conlinuatus a G. Marklin, Sect. 1–2 (1856). – b) övr. arbeten: Läran om syndernas förlåtelse framställd såsom den wigtigaste i hela christendomen: predikan på första sond. efter påsk, jemte ett katechetiskt tillägg i samma ämne. Örebro 1835. 32 s. (Anon.) – Doktor A. Tholucks predikosätt: eller konsten att återbringa de bildade samhällsklasserna till ett allmännare deltagande i den offentliga gudstjensten. Förtroligt samtal i en adjunctkammare. Sthm 1840. 52 s. (Anon.) – Bref ifrån Ferdinand till Fredrika om undervisning och uppfostran. Strengnäs 1841. 73, (3) s. (Anon.) – Det ädlaste och werksammaste sätt att strida i religionsmål. Några gammaldagsord, i anledning af bullret om Strauss och metodisterna utgifna af författaren till »Tholucks predikosätt». Fahlun 1842. 31 s. (Anon.) – Läran om syndernas förlåtelse: den wigtigaste i hela christendomen. Underwisning i ett kort tal, samt några frågor och swar, till den enfaldiges och olärdes tjenst framställde. Fahlun 1844. 43 s. (Sign. J. H. E.) – Om följderna af den oproportionerligt ojemna lönefördelningen vid svenska elementar-läroverken (Frey, 1844, s. 213–228; sign. J. H. E.). Även sep. utg. Ups. 1844. 16 s. – Bidrag till läseriets historia i Sverige. Norrländska läseriet. Sthm 1849. 73 s. (Anon.) – Den nya folkskolan i Swerge. Tankar och anteckningar under en resa sommaren 1851. Jönköping 1851. (4), 64 s. H. 2. Den nya folkskolan i Sverge. Anteckningar under resor vinterhalfåret 1851—1852, jemte några tankar, huru den nya folkskolan må kunna närmare uppfylla sin genom Kongl. Maj :ts nådiga undervisningsstadga gifna bestämmelse. Gefle 1852. XV, 171 s, 5 utv.-tab. [Följdskrift: [T. Rudenschöld,] Några tankar om folkskolan, föranledda af hr J. H. Ekendals bok: »Den nya folkskolan i Sverige», samt en anmälan om densamma af N-t-r i Svenska tidningen för 1852, n:ne 277, 279 och 281. Sthm 1853-1 – Interpunktionslära, grundad på satsläran. Till bruk wid skolor och seminarier. Strengnäs 1851. 12 s. 2. uppl. Sthm 1863. – Svensk rättstafningslära i enlighet med Svenska akademiens slafsätt, jemte bihang om runorna och om brukliga titlar. Strengnäs 1852. (2), IV, 78, 7 s. 2. uppl. Sthm 1864. (4), 78, (2) s. – Resa genom Danmark, Tyskland och Schweitz åren 1849, 1850 och 1852: med hufvudsakligen fästadt afseende på dessa länders folklif och folkbildningsanstalter. H. 1–3. 1. Utresa genom södra Sverige; resan genom det egentliga Danmark: Seland och Fyen. Sthm 1852. (2), IV, 158 s. 2. De danska hertigdömena, Hamburg, Mecklenburg, Preussen och Saxen. Ups. 1854. (2), 308 s. 3. Bayern, Wiirtemberg, Baden, Tyrolen och Schweitz. Ups. 1855. (2), 447, (1) s, 1 utv.-tab. – [Förklaring över Nya Testamentet. Endast början av Matteus' evangelium utkom.] Sthm 1855. 6 s. (Anon.) – Svenska kyrkan och presterskapet under de sist förflutna åren. Betraktelser och samlingar tillegnade svenska kyrkans målsmän vid riksdagen 1856–1857. H. 1–2. Ups. 1857. X, 272, XXIV s.; (6), 151 s. (Anon.) – Amalia Sieweking: hennes bekännelser om sig sjelf och testamente till sina unga väninnor. En lefnadsbild för qvinnan. Göteb. 1857. V, (3), 92 s. – Dessutom talrika smärre artiklar i Tidskrift för folkskolelärare och folkskolebildningens vänner, Väktaren, Svenska Biet, Aftonbladet, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Nya Dagligt Allehanda m, fl. tidningar.

Översatt: M. Luther, Joh. 14:27. »Edert hjerta vare icke bedröfvadt, ej heller rädes!» Strids- och fridsrop. H. 1*. Sthm 1839. 16:o (4), XXI, (1), 88 s. (Anon.) – A. Tholuck, Gudaktighetens största hemligheter: bönen Fader wår och apostoliska tron, förklarade af A. Tholuck. Sthm 1839. 96 s. [Ny uppl.] Sthm 1840. 96, (2) s. – E. A. Ackerman, De fornkristliga lärostyckena till deras innehåll och sammanhang: en teologisk-praktisk afhandling till lösning af frågan: om wi göre rätt, att bibehålla dem i den kristliga folkunder-wisningen? Örebro 1841. VI, 210, (2) s. – Johannes Tauleri predikningar på alla sön- och högtidsdagar i året; med författarens porträtt och lefnadsteckning. Örebro 1843. 1 pl.-bl, IV, 488 s. 2. uppl. Örebro 1844. XXVIII, 474 s. – M. Luther, Förberedande skrifter till katekesen, samlade och öfversatta. Sthm 1849. 82 s. – M. Luther, Utläggning öfver Fader vår, för enfaldiga lekmän, 1518. Sthm 1849. 85 s. – M. Luther, Fyra mindre skrifter. 1. En kort form eller ett kort sätt att förklara de 10 buden, tron och Fader vår. 2. Sermon eller tal om döpelsens sacrament. 3. En kort undervisning, huru man skall bigta. 4. En predikan om nattvarden. Samlade och öfversatta. Sthm 1852. 82 s. – C. H. Zeller, Läran om själen, grundad på den heliga skrift och erfarenheten.. Till ledning för föräldrar, uppfostrare och lärare. I korthet framställd. Sthm 1852. XII, 147 s. – Amalia Sieweking, Bibelförklaringar med exempel och berättelser. Med förord af P. Wieselgren. Göteb. 1860. VIII, 279, (5) s.

Utgivit: D:r M. Luthers lilla katekes i sitt ursprungliga skick, efter en på biblioteket i Strengnäs förvarad upplaga af år 1579 jemförd med några af de aldra äldsta. Försök till kritisk och historisk bearbetning. Sthm 1843. 74 s. – D :r Martin Luthers lilla katekes och Olof Swebilii af J. Ax. Lindblom förbättrade förklaring, ordnade till ett sammanhängande helt, med noter, hän-wisningar till psalmboken, tillägg ur Luthers större katekes, samt en ny förbättrad öfwersättning af wår kyrkas förnämsta bekännelseskrifter. Till ledning för lärare och föräldrar wid kristendomsunderwisningen i skolan och hemmet. Sthm 1849. VI, 220, (1) s. – Tidskrift för folkskolelärare och folkskole-bild-ningens vänner. Örebro 1849; Sthm 1850–52, 1853 (endast 1. häftet). – Den svenska psalmboken, med blandade stilar, ordförklaringar och böner, utg. till folkskolornas tjenst, Gefle 1853 (4), 503, (1) s. (Anon. Enl. Strengnäs stifts matrikel 1856 utg. av E, men enl. Linnström av P. Fjellstedt.)

Källor och litteratur

Källor: E:s skrifter och ovan angivna brev. – K. Aquilonius, Det svenska folkundervisningsväsendet 1809–1860 (Sv. folkskolans hist, 2, 1942); Fridtjuv Berg, Huru folkskolestadgan tillkom (1892); L. A. Cederbom & C. O. Friberg, Skara stifts herdaminne 1850–1930, 1 (1928); J. Franzén, Sveriges .allmänna, folkskollärarförening 1880–1930 (1930); J. J. Holmberg, Minnesteckning öfver seminariiföreståndaren Jonas Herman Ekendal . . . (1870); K. F. Karlson, Blad ur Örebro skolas historia, 5 (1900); J. Lagerholm, Södermanland-Närkes nation (1933); E. Newman, Gemenskaps- och frihetssträvanden i svenskt fromhetsliv 1809—1855 (1939); P. Paulsson, Historik öfver folk-underwisningen i Sverige från äldsta till närvarande tid (1866); E. Rodhe, Religiösa brytningar och kyrkliga nydaningar (Sv. folket genom tiderna, 9, 1939); B. Salqvist, Torsten Rudenschöld (1938); Strengnäs stifts matrikel, utg. af E. G. Lundblad (1856); B. Sundkler, Svenska missionssällskapet 1835– 1876 (1937); A. Wiberg, Till skolslöjdens förhistoria. Några utvecklingslinjer i svensk arbetspedagogik intill 1877, 1. Tiden intill 1861 (Årsböcker i sv. undervisningshist, 56–57, 1939), s. 297 ff, 305.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jonas (Jon) Herman Ekendal, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16826, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klas Aquilonius.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16826
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jonas (Jon) Herman Ekendal, urn:sbl:16826, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klas Aquilonius.), hämtad 2024-04-19.