Ludvig August Eklund

Född:1839-01-13 – Norrköpings Sankt Olai församling, Östergötlands län
Död:1898-07-17 – Ronneby församling, Blekinge län

Riksdagsledamot, Gymnasielärare, Tidningsredaktör


Band 12 (1949), sida 742.

Meriter

Eklund, Ludvig August, f. 13 jan. 1839 i Norrköping d. 17 juli 1898 i Ronneby. Föräldrar: handlanden och fabrikören Johan Fredrik Eklund och Marie Hamlin. Elev i Norrköpings allm läroverk och i dess privata Nya elementarskola; student vid Uppsal univ. 22 maj 1857; fil. kand. där 20 maj 1866; fil. doktor där 31 ma s. å.; e. o. lärare vid Norrköpings h. allm. läroverk ht. 1866; adjunk där 30 okt. 1868; lektor i historia och modersmålet vid Jönköpings h. allm. läroverk 26 okt. 1870; lektor i modersmålet och historia vi( Norrköpings h. allm. läroverk 27 sept. 1876; medarbetare i Norrköpings tidningar 1867, tidningens redaktör 1 jan. 1875, tillika des; ansvarige utgivare 9 dec. 1876; led. av riksdagens andra kammari för Norrköpings stad 1891—96 och av första kammaren för Öster götlands län 1898; led. av Norrköpings stadsfullmäktige 1894; Publicistklubbens ordf. febr.–sept. 1895. RNO 1889. – Ogift.

Biografi

En av Ludvig E: s lärjungar från det tidigare 1870-talet, sedermera generalen L. H. Tingsten, vittnar i sina »Hågkomster», att E. utan tvivel var den bland lärarna, som bäst förstod att fängsla elevernas uppmärksamhet och intresse. Hans styrka låg i klara sammanfattningar och livfulla utläggningar. Då och i ännu högre grad senare förstod han att locka eleverna till självverksamhet, och han fordrade också av dem ett icke obetydligt förråd av i minnet fast inpräglade fakta. Som lärare i modersmålet var han en sträng kriarättare, som obönhörligen krävde språkriktighet, klarhet och reda, en avgjord fiende till tomma fraser om än så klangfulla. Han lade även en icke ringa vikt vid studiet av litteraturen, övertygad som han var, att den fosterländska bildningen är det bästa, som skolan kan erbjuda ungdomen, och att kännedom om vårt lands litteratur utgör en god vägkost genom livet. Ironiens och skämtets pilar avskötos icke sällan av E. under lektionerna. E:s intresse för administrativa frågor, på skolans som på andra områden, jämte hans dialektiska begåvning gjorde honom snart till en inflytelserik och stundom dominerande medlem av lärarkollegiet.

Redan som tjugutreårig skrev E. med anledning av det första stadsfullmäktigevalet i sin hemstad i Norrköpings tidningar en kommunalpolitisk insändare, i vilken han kritiserar, att stadens mångtaliga industriarbetare ej blivit företrädda i den nya representationen. Några år senare var E. fast medarbetare i nämnda tidning och från 1875 i över tjugu år dess chefredaktör. Den eminenta publicistiska talang, som E. ägde, höjde Norrköpings tidningar till ett av landsortens främsta pressorgan. E. intresserade sig företrädesvis för de större politiska uppgifterna. De kommunala och sociala frågorna ägnades dock alltid behörig uppmärksamhet. E. kan i visst avseende betecknas som en av det protektionistiska systemets grundläggare, ty då ännu i slutet av 1870-talet nära nog hela vår press omfattade frihandelns doktriner, uppträdde Norrköpings tidningar jämte Nya dagligt allehanda och sökte dag efter dag påvisa ohållbarheten av frihandelssystemet. I synnerhet på 1890-talet betraktades E: s tidning, utan tvivel med en viss överdrift, som »officiös» eller »halvofficiös». I de sakliga utredningarna av ekonomiska och politiska detaljfrågor hade E. knappast sin starka sida. Gällde det åter att lämna allmänna situationsbilder – hans politiska betraktelser under signaturen T. voro med rätta högt skattade – rörde det faktiska spörsmål eller att fyndigt polemisera mot en motståndare, gällde det att i god tid skaffa och i en synnerligen njutbar form framlägga meddelanden om vad av intresse, som rörde sig bakom det politiska livets kulisser, då var utan tvivel E. en bland svenska pressens mera betydande män. Som tidningsman gjorde han sig för övrigt känd för orubblig konsekvens, slagfärdighet, ihärdighet, självständighet – även gentemot en protektionistisk regering – och en särdeles betydande stilistisk förmåga. Han hade också de allra bästa politiska förbindelser. Under en lång tid, innan W. A. Bergstrand (Marcellus) blev chefredaktör för Nya dagligt allehanda, skrev han politiska korrespondenser till E:s tidning, och längre fram efterträddes han i denna verksamhet av Axel Jäderin. Främst böra dock i detta sammanhang nämnas E:s förbindelser med politiskt ledande män på den protektionistiska sidan. Av dem var ingen verksammare än E. G. Boström, efter E. J. Sparres frånfälle i juni 1886 tullskyddsvännernas drivande kraft i andra kammaren. Åtminstone från hösten 1886 meddelar Boström åt E. i utförliga skrivelser politiska nyheter, som främst gälla protektionisternas planer och utsikter, men ej sällan motståndarnas syften och befarade anläggningar. Ofta givas dramatiskt livfulla skildringar av uppmärksammade riksdagsdebatter eller mycket oförbehållsamma karakteristiker av framträdande statsmän. Svårigheterna efter tullvännernas seger – det gällde främst att hålla ivrarna tillbaka – skildras liksom de av Boström ogillade strävandena åren 1889 och 1890 att åvägabringa grundskatteavskrivning utan vinst för försvaret. Någon gång inflöto Boströms skrivelser så gott som helt i E:s tidning, men mestadels nyttjades hans meddelanden som kontroll av uppgifter, som från andra håll ingingo eller som komplettering till dessa.

När E. 1891 blev riksdagsman, kom han i ännu närmare förbindelse med Boström. Redan vid slutet av 1892 års lagtima riksdag hade E. i sin tidning framfört tanken på en urtima riksdag för försvarsfrågans lösning, och på sommaren s. å. återkom han till densamma i flera brev till Boström. Utom det stora fosterländska målet betonades särskilt den politiska synpunkten: möjligheten att vid en urtima riksdag få till stånd en ändrad partibildning i andra kammaren genom en sammanslutning av protektionister och högerfrihandlare till en moderat fraktion, varvid tullfrågan borde träda tillbaka. En framgång för regeringen i försvarsfrågan skulle dessutom giva landet, vad det behövde och länge saknat: en kraftig regeringsmakt. Genom E:s bedrivande kommo också många inflytelserika landsortstidningar att ivrigt plädera för urtima riksdag, och vid de folkmöten, som anordnades i Östergötland och Södermanland sensommaren och hösten 1892, såg E. till, att de försvarsvänliga synpunkterna voro väl företrädda. Även i fråga om finansplanen för den blivande härordningen gav E. råd.

I enlighet med E:s önskan ämnade också Boström gripa initiativet även i andra frågor, övertygad som han var, »att en regering måsLe gå i spetsen, lugnt och hovsamt, den får ej bliva endast riksdagens expeditionsutskott» (Boström till E. 22 dec. 1892). Närmast ämnade han upptaga rösträttsfrågan. En moderat lösning torde ansetts möjlig att vinna, särskilt som den beramade folkriksdagen väl närmast var ägnad att skrämma från radikala projekt. E. fick emellertid först vid ingången av året 1895 genom lantmannapartiernas sammanslagning och den försvarsvänliga centerns utbrytning ur centern se sin önskan förverkligad om de konservativa elementens sammanslutning för att motverka radikalerna. Alltsedan lagtima riksdagen 1892 hade E. dock i försvars- och anslagsfrågor samverkat med åtskilliga centermän, bl. a. Nya Centerns blivande ledare, E:s ungdomsvän, borgmästaren G. Svanberg.

Av omtanke om den vid urtiman framlagda finansplanen, vilken förutsatte den fasta och rörliga förmögenhetens beskattning, hade Boström 1891 motverkat en ifrågasatt höjning av spannmålstullarna. Detta bragte honom i viss motsättning till protektionisterna, särskilt i första kammaren. Även E. slöt sig i denna fråga till oppositionen. Men hans strävan blev främst att bringa det därhän, att det gamla förtroendet återställdes mellan regeringen och tullvännerna. Hos de senare hade, som E. i ett nyårsbrev till Boström av 31 dec. 1894 framhöll, den föreställningen utbildats, att Boström »numera icke fäste något avseende vid deras farhågor och förhoppningar eller vid deras personer». Utan att härvid lägga för stor vikt manade E. regeringen till handling i tullfrågan. Den borde av egen maktfullkomlighet pålägga höjda spannmålstullar och samtidigt framlägga en K. proposition i ärendet och i denna ej föreslå tullsatser lägre än de tyska samt därjämte under riksdagens handläggning i fråga om tullsatsernas belopp ej ställa sig i opposition mot tullvännerna utan låta saken ha sin gång, om också under hand främjande en bestående tullförhöjning. Denna taktik, för vilken E. i sin tidning tidigt gjort propaganda, kom också att följas. Mera tvivelaktig var E: s förhoppning, att den vore ägnad att ganska, lätt återknyta vänskapen mellan regeringen och tullvännerna.

Det sammanslagna lantmannapartiets programpunkt om unionens försvar utan ensidiga eftergifter mot Norge betraktades av E. som särdeles lovande för en svensk samling i unionsfrågan, under 1890-talet av honom ansedd som vårt viktigaste politiska spörsmål, och han hälsade med glädje riksdagsskrivelsen av 15 maj 1895 om en fullständig revision utan dröjsmål av unionsbestämmelserna. Men när senare från vissa förstakarnmarkretsar, fylkade kring Oscar Alin, genom tidningar, folkmöten och landsting sattes i gång en hetsig agitation för att förmå den Boströmska regeringen att förelägga Norge ett slags ultimatum med hot att, om så krävdes, genomdriva det med maktmedel, förhöll sig E. i sin tidning lugnt avvaktande under ogillande av »dumma krigshotelser, vilka ingen förståndig människa kan godkänna, ty i vilket läge komma vi väl till Europa, om vi skulle börja krig, därför att norrmännen icke nu vill underhandla om unionsrevision». Väl borde, menade E, revisionskravet snarast framställas; bleve detta av norrmännen avvisat, hade vi att stå kvar på status-quo-ståndpunkten. E. hade för övrigt den uppfattningen, att revisionsrörelsen icke vore riktad mot regeringens politik i norska frågan, men väl mot en dynastisk politik, som lätt kunde bli regeringspolitik, och mot norrmännens oresonlighet, och att hela agitationen hade uteblivit, för så vitt regeringspolitiken varit mindre beslöjad (Boström förnekade i brev till E, att några dynastiska intressen sökt göra sig gällande). Att Boström ej ville bli en lekboll i ett partis hand, gillade E. till fullo, samtidigt som han framhöll nödvändigheten för regeringschefen att söka stöd för sina åtgärder i den betydelsefullaste av alla frågor hos den fraktion, som vore riksdagens manstarkaste och mest homogena. Viktigast vore, att banden mellan Boström och de ledande inom första kammarens stora parti återknötes, helst som enligt E: s tanke ingen principiell motsats dem emellan existerade. Säkert är, att E:s angelägnaste strävan var att få till stånd en fullständig försoning dem emellan. Väl framlades under mycken värme och synbar rörelse, varvid ömsesidiga förklaringar gåvos, de olika ståndpunkterna i unionsfrågan under ett samtal i mitten av okt. 1895 mellan Boström å ena sidan, P. Reutersvärd, Alin och Chr. Lundeberg å den andra, men till enighet ledde detta ej (E. till Boström 13, 16, 22 okt.; Boström till E. 10, 14, 17 okt. 1895). Huruvida E. hade någon andel i de privata förhandlingar mellan Boström och första-kammarmajoriteten, som fördes 1897 och som avvärjde en öppen brytnnig, torde få lämnas därhän.

E. tillhörde icke dem, som hårt belastade kammarens protokoll, ehuru han ej försummade att i de viktigare frågorna tillkännage sin ståndpunkt. I skolfrågan uttalade han sig 1896 för en medborgerlig examen, och 1895 tillstyrkte han utredning och framläggande av förslag till lagstiftning i fråga om skiljedom i tvister mellan arbetare och arbetsgivare. Samma år motionerade han, dock utan framgång, om att kyrkostämmas beslutanderätt i större stadsförsamlingar måtte, om sådant av denna begärdes, i ekonomiska ärenden överlåtas åt kyrkofullmäktige. Vid de enskilda mötena, vid vilka de stora frågorna förbereddes till avgörande, var E: s inflytande emellertid betydande.

E, i yngre dagar en av Uppsalasångens främsta tenorer, hade, även sedan han lämnat universitetet, bevarat mycket av studentens lynne och kamratliga sätt. I enskilda umgänget var han öppen,, skämtsam, välvillig, icke utan en viss hetsighet, men lätt försonad. och av ett vänfast sinnelag. Välgörande i det tysta och gästfri satte han värde på ett gott bord i valt sällskap. För litteratur och konst, särdeles musik och dramatik, hade han ett öppet, fint och känsligt sinne.

Författare

Hilding Rosengren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Boströms till E. skrivna brev 1886–97 ha återgått och finnas i Boströmska saml., Riksarkivet.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Studier rörande den engelska litteraturens tillstånd under restaurationstidehvarfvet (1660–1688). Akad. af handl. Ups. 1866. 111 s. – Studier rörande Polens andra delning. 1. [Konsistorie-]Afhandl. Norrköping 1870. (2), 57 s. (Även utg. som bilaga till Redogörelse för elementarläroverken i Norrköping . . . 1870–71). – Föredrag vid Norrköpings högre allmänna läroverks Gustaf Adolfs-fest d. 8 dec. 1894. 8 s. (i Redogörelse för allmänna läroverken i Norrköping... 1894–95). – Motion samt anföranden till Riksdagens protokoll 1891–98; Artiklar i Norrköpings Tidningar 1867–98.

Källor och litteratur

Källor: E. G. Boströms samling, RA. – Nekrologer i Norrköpings Tidningar, Nya Dagligt Allehanda och Vårt Land juli 1898, i Redogör, för Norrköpings h. allm. lärov. 1898–99. – H. Hamilton, Hågkomster (1928); [M. Hammarberg], Andra kammarens män 1891–1893 (1893); B. Lundstedt, Sveriges periodiska litteratur, 1 (1895); [V. Millqvist & E. Thyselius], Hvilka riksdagsmän böra omväljas? (1893); E. Ringborg, Till Norrköpingskrönikan, 1 (1917); L. Tingsten, Hågkomster (1938); [H. Victorin], Andra kammarens män (1893).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ludvig August Eklund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16853, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hilding Rosengren ), hämtad 2019-01-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16853
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ludvig August Eklund, urn:sbl:16853, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hilding Rosengren ), hämtad 2019-01-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se