Pehr Gustaf Eklund

Född:1846-03-02 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län
Död:1911-12-23 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Teolog


Band 12 (1949), sida 761.

Meriter

Pehr Gustaf Eklund, f. 2 mars 1846 i Lund, d. 29 dec. 1911 därstädes. Föräldrar: kyrkoherden och prosten Pehr Eklund och Bothilda Elisabeth Sjöström. Genomgick Lunds elementarläroverk ht. 1855–ht. 1863; student vid Lunds univ. dec. 1863; fil. kand. 15 febr. 1868; disp. pro gradu 11 maj 1868; promoverad till fil. dr 29 maj s. å.; förordnad att för kortare tid bestrida lektorstjänst i latin vid Lunds högre allm. läroverk ht. 1868 samt i latin och hebreiska vt. 1871 och ht. 1872; genomgick provårskurs vid Lunds högre allm. läroverk 1871–72; disp. för docentur 23 maj 1872; docent i exegetisk teologi 16 juli s. å.; notarie i teologiska fakulteten ht. 1873–ht. 1880; teol. kand. 29 maj 1874; prästvigd 4 juni s. å.; v. förste stadskomminister i Lund 4 juni 1874–31 aug. 1875; v. pastor i Frillestad 15 juni–14 juli 1876;. förordnad att uppehålla undervisning och examination i moralteologi samt deltaga i de präktiskt-teologiska övningarna ht. 1876–ht. 1881 vid Lunds univ.; domkyrkoadjunkt i Lund 16 april–31 aug. 1877; förestod professuren i kyrkohistoria och symbolik 1 sept.–18okt. 1878; förestod e. o. professuren i moralteologi och symbolik från början av vt. 1882; efter kallelse av teologiska fakulteten e. o. professor i moralteologi och symbolik samt kyrkoherde i Husie och Västra Skrävlinge 17 mars 1882; förestod professuren i praktisk teologi under kyrkomötet 1883 samt läsåren 1884–86; på förslag till biskopsämbetet i Visby 1885 (i andra rummet); stadsfullmäktig i Lund 1886; förestod professuren i kyrkohistoria och symbolik under kyrkomötet 1888, samt professuren i dogmatik och moralteologi 22 nov.–14 dec. 1888, vt. 1889 och från 1 sept. 1890; censor vid de allm. läroverkens mogenhetsexamina 1888–1905; på förslag till biskopsämbetet i Strängnäs 1889 (i tredje rummet); professor i dogmatik och moralteologi samt kyrkoherde i Västra Kärrstorp och Glöstorp 21 nov. 1890; utnämnd till teol. dr 9 juni 1893, promoverad 6 sept. vid jubelfesten i Uppsala s. å.; förste teologie professor (i kyrkohistoria och symbolik) samt domprost i Lund 30 dec. 1893, avsked 10 mars 1911 från 1 april s. å.; ombud för teologiska fakulteten vid kyrkomötena 1893, 1898 och 1903; på förslag till biskopsämbetet i Lund 1898 (i andra rummet). LNO 1894.

G. 1 sept. 1874 i Lund m. Catharina-Maria Loven, f. 15 juni 1848 i Lund, d. 17 jan. 1914 där, dotter av professorn Nils Henrik Lovén och Ulrika Elisabeth Liljewalch.

Biografi

Pehr E. var genuin lundabo, född i Lund, skolgosse, student och akademisk lärare där samt död i eget hus vid Östra Mårtensgatan, ett hus som förut ägts av hans svärfar, medicine professor N. H. Lovén. År 1864 tog han plats som informator hos familjen Beck-Friis på Börringekloster, men efter halvtannat år följde han sina disciplar till Lund.

Redan i skolan uppmärksammades E:s osedvanliga begåvning. Detsamma skedde vid universitetet. Från början besluten att ägna sig åt teologien och kyrkans tjänst tog han först upp humanistiska studier och avlade kraftprovet att tjugutvåårig erövra lagerkransen vid jubelpromotionen 1868. Hans avhandling hade ämne från den klassiska filologien. Christian Cavallin hade varit hans högt skattade lärare. Som teolog ägnade E. sig först åt exegetik och blev 1872 docent i exegetisk teologi. Redan dessförinnan hade han meddelat privat undervisning åt teologie studerande i Martensens dogmatik och Schleiermachers »Der Christliche Glaube». Under hela 1870-talet användes han flitigt av fakulteten för olika undervisningsuppgifter, men den systematiska teologien var hans egentliga gebit.

E. betecknade en välbehövlig och förnämlig förstärkning av den teologiska fakulteten. Domprosten H. M. Melin (f 1877) hade som medlem av bibelkommissionen ständig tjänstledighet, C. W. Skarstedt och M. G. Rosenius voro i vetenskapligt-teologiskt hänseende obetydliga. Återstoden utgjordes av Carl Olbers och Clas Warholm samt akademiadjunkten Gottfrid Billing.

E. var viltspännande och hade den stora, öppna famnen. Uppvuxen i gammaldags lutherskt fromhetsliv med schartauanskt inslag sprängde han aldrig denna ram. Icke blott den för honom karakteristiska pieteten avhöll honom därifrån. Han kände sig höra samman med arvet från fäderna, även när han vandrade sina egna, nya vägar.

Hans teologiska kurs bestämdes till en början av omgivningen i fakulteten. Mindre betydde den fromme Clas Warholm, mera kyrkohistorikern Olbers, en man, som man icke kunde komma undan, sedan länge fakultetens vetenskapliga samvete, högkyrklig, fostrad i den hegelska skolan, med obevekligt sinne för logik och klarhet. I sina tidigare, väl kvalificerade arbeten följde E. formellt sett denne stränge censor och hans vetenskapliga metod: tes, antites och syntes. Inflytande hade också kretsen av E:s studiekamrater. Till detta stillsamma Härbärge, vars medlemmar träffades så gott som dagligen, hörde G. Billing, den äldste och även av detta skäl medelpunkten, vidare N. J. O. H. Lindström, sedermera biskop i Växjö – med denne kände sig E. närmast förbunden – J. Th. Malm, Ored Palm och P. Sörensson, alla sedermera prostar i Lunds stift.

År 1882 blev E. e. o. professor i moralteologi och symbolik. De e. o. professorerna hade icke säte och stämma i konsistoriet. Det var lika mycket om sig själv som om sin närstående vän Martin Weibull, ännu icke ordinarie, som E. en gång skrev till G. Billing: »Det är icke gott att vara så rikt utrustad som Weibull, att så länge ha fått stå och se på, huru andra styrde och ställde med det universitet, som han, liksom jag, så varmt älskar och vi båda så gärna ville tjäna». En annan gång utlät han sig: »Man blir icke ung, därför att män är omgiven av många gamla, som anse en bliva så mycket yngre med var dag som de själva bliva äldre».

E:s tid kom dock. År 1890 blev han efter Warholm ordinarie professor i dogmatik och moralteologi, och från nyåret 1894, med bibehållande av sina ämnen, förste teologie professor och domprost efter Olbers. Såsom domprosten Pehr E. har hans namn gått till eftervärlden. Hans dröm att bliva efterträdare till den åldrige biskop W. Flensburg (d. 1897) uppfylldes icke. Vid valet nådde han blott andra förslagsrummet, och G. Billing blev utnämnd.

E:s teologiska författarskap kom med åren att, formellt åtminstone, alltmer överflyttas på den religionspedagogiska linjen. Endels låg förklaringen härtill i hans stora, aldrig slocknande kärlek till folkskolan. Men när Luthers lilla katekes alltifrån åttiotalet stod i blickpunkten för honom, berodde detta icke blott på, att hans tankar om en reform av religionsundervisningen voro knutna vid denna skrift, utan på djupare liggande motiv.

Vid den allmänna prästkonferensen i Stockholm 1884 höll E. föredrag om »Huru förhåller sig den s. k. realismen inom litteraturen till kristendomen». E. menade, att realismen, trots dess negativa tendenser, hade pekat på vissa svaga sidor i kristendomslivete utgestaltning, nämligen formalismen, spiritualismen och den ensidiga humanismen och slutligen den falska romantiken och den abstrakta supranaturalismens ensidigheter. Vad som borde komma fram var »den sanna och äkta, den evangeliska kristendomen». Den var realistisk. Med stigande styrka framhöll E, att evangelisk kristendom kom till ett koncentrerat uttryck i Luthers lilla katekes. »Barnakristendom, lekmannakristendom, ej en kristendom som kräver filosofens eller klerkens bildning, är för Luther det högsta», skrev han en gång.

I själva verket kan man här tala om en nyorientering för E:s vidkommande. Han tog avstånd från »filosofen», från teologiens, resp. religionens förknippning med spekulativ  filosofi i hegelsk anda, en förknippning, som fanns hos förmedlingsteologen Mårtenson, ocli E. tog avstånd från »klerken», från intellektualistisk ortodoxi. Att E. vid denna nyorientering hade stått under inflytande av den tyska teologiens denna tid främste och mest omstridde målsman, Albrecht Ritschl, därom vittnar bl. a. E:s arbete »Kyrkans allmänna historia» (1883), där han lägger huvudvikten vid kyrkans inre utveckling. Den antimetafysiska inriktningen, hänvisningen till Luther, »den verklige Luther», icke den av ortodoxien utgestaltade, framhävandet av tron såsom icke varande vetande, utan praktiskt ställningstagande, förtröstan, alla dessa drag hos Ritschl återfinner man hos E. Men för den kantska moralism, som genomsyrade Ritschls teologi, stod E. främmande. Han gick sin egen väg, sedan han mottagit befriande impulser från Ritschl. I stället åberopade E. sig, överraskande nog, på Henrik Schartau, för vilken allt kretsade omkring Luthers lilla katekes, fastän man enligt E. hade missförstått honom, liksom man hade missförstått Olbers, av vilken han lärt sig den historiska synen på kyrkans liv.

I Luthers lilla katekes kom enligt E. den evangeliska kristendomen – den kallades stundom den germanska till skillnad från den romerska och den grekisk-ortodoxa kristendomstypen – till uttryck, i det i denna allt samlade sig i hjärtelivet med dess kraft, alt giva regler för samvetet, klarhet åt tanken och djup åt hela vår varelse, åt all vår känsla. Den måttstock, som han använde vid bedömandet av olika kristendomsformer, liksom över huvud alla företeelser inom religionens värld, var den, huruvida allt rörde sig på hjärtelivets område, eller därbredvid ginge andra linjer, den, lagiska med sin möjlighet till trälaktighet, den skolmässiga eller förståndslinjen med sitt starkare framhävande av tron som försant-hållande än av tron som förtröstan, samt slutligen den tredje linjen, den svärmiska naturartade, magiska eller mystiska. Med den slagruta som E. så ansåg sig ha funnit var han ständigt i färd med att. »rannsaka skrifterna, pröva formlerna, begreppsrnässigt göra mig reda för det hopp, som i oss är». För generationer av studenter förkunnade han med inspirerande hänförelse sin kristendomssyn.

E. torde vara bland de första i Sverige, som rörde sig med termen ekumenisk. Fermentet för en ekumenisk kristenhet fann han i den. germansk-evangeliska kristenheten. Gärna anknöt han därvid till Gustav Adolfsminnet. I hans arbetsrum hängde alltid ett porträtt av Luther – han sade alltid Mårten Luther, liksom om han därmed ville göra Luther mera skånsk – men också en bild av Gustav Adolf, för E. icke blott frihetshjälten, utan också föregångsmannen för luthersk-germansk ekumenicitet. Den anglosachsiska fromhetsvärlden var för honom terra incognita.

Liksom Martin Weibull var E. ivrig skandinav. Lunds universitet kände han alltid såsom conciliatrix i Norden. Med hjälp av andra präster började han hålla svenska gudstjänster i Köpenhamn, först i Marmorkirken. Men vittfamnande som alltid siktade E. närmast på ett för svenskar, norrmän och danskar gemensamt tempel, där det bästa av nordiskt andeliv skulle få ett hem.

E:s inflytande på svensk teologi och svenskt kyrkoliv har varit av betydande räckvidd, men det är vanskligt att i detalj fixera det, enär det väsentligen varit av personlig art, vilket i sin tur sammanhänger med vissa drag i hans personlighet. Han var ovanligt rikt utrustad, ständigt sprudlande av tankar, idéer och uppslag, vilka så trängdes om platsen, att han icke fick tillfälle att närmare utforma, vad han bar inom sig. Därför blev det honom svårt att sätta sina reformidéer i fruktbar kontakt med verkligheten, samtidigt som han i alla fall verkade i hög grad inspirerande. År 1889 skrev han till G. Billing: »Jag är fortfarande full av tankar om förbättring av allehanda, fortfarande gör man ock härav användning till att bevisa min olämplighet att handlägga praktiska ting». Han hade i det draget vid ett folkskolläraremöte framkastat tanken på att använda värnpliktstiden i folkbildningens tjänst.

Av prästbildningskommittén 1897–98 var han en intresserad medlem, med vidare perspektiv än övriga medlemmar, men hans stora reservation innehåller föga gripbart och utförbart. Såsom domprost och vid kyrkomötena 1893, 1898 och 1903 framställde han en del förslag, men utan större framgång. Vid 1903 års kyrkomöte, då han väckt motion om införande av stiftsmöten, för att få lekmännen mera aktivt med i det kyrkliga arbetet, en tanke som tidigare varit uppe, kom han att karakterisera sig själv. Kyrkolagsutskottet, till vilket kyrkomötet, anslöt sig, ställde sig välvilligt till motionen, men föreslog, att den icke skulle föranleda någon åtgärd, enär den led av en viss obestämdhet. I plenum replikerade E.: »Ja, det är just det ord, varmed jag mötes i denna värld, ack, så ofta. Det sker mig just därför, att jag har så svårt att fixera mig på att föreslå något litet och färdigt, genom bestämd konkret utformning färdigt i alla detaljer. Jag lägger dock icke hårt vid mig dessa anmärkningar, som ofta förråda mera litenhet än storslagenhet».

Denna E:s olust eller oförmåga att ägna sig åt konkret genomarbetning inverkade ogynnsamt, när det gällde hans teologiska författarskap. Det arbete, i vilket han nedlade sin mognade teologiska uppfattning, »Evangelisk Fadervårsdyrkan. Minnesblad anknutna vid den evangeliska lekmannabibeln, till tjänst åt det fria ordet vid undervisningen» (1904–05), ger snarast en vrångbild av hurudan E. var. Här finnas visserligen lysande tankeblixtar, förnämliga överblickar, djupgående reflexioner, men formen väcker undran. Läsaren mötes av tabellariska översikter med underliga rubriker (såsom Medvandrarebladet, Häv- och drivkraftsbladet) med avdelningar och siffror i oändlighet. Boken är snarast oläsbar.

Om det sålunda var E. förmenat att genom pennan finna ett utlopp för sina tankar, så var han i stället en det muntliga samtalets människa och som sådan sällsynt fascinerande. I samtalet fann han icke blott befrielse från tankarnas tryck, utan fick också utlösning för tankar, som annars icke skulle ha fått luft under vingarna. Det hörde till charmen i umgänget med honom, präglat som detta var också av hans hjärtevärme och rika fond av humor, att man fick det intrycket, att man icke blott var mottagande, utan också givande.

I sekelskiftets Lund var E. en av alla känd centralfigur. Man såg honom i Lundagård och på gatorna i samtal med akademici och studenter, med skolbarn, arbetsfolk och borgare. Han ansåg det vara brist på kultur att icke hälsa på den, som man kände, även om man icke var presenterad. Samtalet rörde sig om mångahanda, om personliga ting, om dagshändelser och politik, om Lund med dess gamla traditioner, som han älskade så högt, men helst kom han, enkelt och naturligt, in på livets djupaste spörsmål. I folkskolorna var E. en trägen gäst, avbröt pågående lektion och samtalade med barnen, till deras, men också till lärarnas glädje. I det sammanhanget förtjänar hans mångåriga verksamhet som censor vid studentexamen (1888–1905) att nämnas. Lika personligt suveränt som i Lund uppträdde han på dessa resor. Många äro de som vid studentexamen mottagit förblivande intryck icke blott av den ovanliga personligheten, utan också av vad han sade vid examen i kristendomsämnet.

Domprosten predikade gärna i sin domkyrka. Hans yttre apparition var imponerande, antingen han stod för altaret eller i predikstolen. Det liturgiska framträdandet var förnämligt. I sitt tidigare författarskap hade han med förkärlek sysslat med gudstjänstlivet. Stämman, var på en gång stark och mjuk. Men han var ojämn som predikant. Ibland kunde under predikans lopp inspirationen slockna för att så flamma upp igen. Gärna förberedde han sig till sin predikan genom att samtala om texten med någon student. Det hände en gång, att han kom till domkyrkan och för vaktmästaren förklarade, att han hade glömt vad han skulle predika om, men bad honom gå ner i kyrkan och hämta kand. N., som nog satt på sin vanliga plats. Kand. N. kom till sakristian, och E. höll sedan en inspirerad predikan.

Vid föreläsningarna ägde något liknande rum. Improvisationerna voro mycket värdefullare, än vad han föredrog ur sitt manuskript. Sällan underlät han att kasta ut frågor till auditoriet, och de svar han erhöll, antingen de voro goda eller enfaldiga, blevo för honom en språngbräda till nya tankeräckor.

Midsommardagen 1905 stod E. i Lunds domkyrkas predikstol. På grund av illamående måste han avbryta sin predikan och fördes till sitt hem. Läkaren konstaterade en blodkongestion åt huvudet. Fullt sig lik blev E. icke mer. Föreläsningarna fick han hålla i sin bostad, och vandringarna i staden måste alltmer inskränkas. Ensamhetskänslan smög sig över honom. Man kan kanske säga, att E. med sitt temperament och sin egenartade andliga utrustning icke passade för ålderdomen. En glädje för honom var den festskrift, som tillägnades honom vid avskedet från professuren 1911, en på den tiden mindre vanlig hyllningsgärd. Bidragsgivare voro icke blott teologer, utan också humanister, såsom Axel Herrlin, Hans Larsson, . Blott några månader överlevde han sitt avskedstagande.

Författare

Edv. Rodhe.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliografi i Skrifter tillägnade Pehr Gustaf Eklund, Lund 1911, s. 753—758, med följande tillägg: Evangelisk troslära. Sammanställd av L. Wollmer. Med förord av M. Pfannenstill. Lund (tr. i Malmö) 1914. XVI, 294 s.

Källor och litteratur

Källor: E:s brev till biskop N. J. O. H. Lindström, LB; E:s brev till-biskop G. Billing, i biskop E. Rodhes ägo; T. Segerstedt, Mina minnen av Pehr Eklund. Radiokrönika 28 febr. 1936, Radiotjänsts arkiv. – Allmänna kyrkomötets protokoll 1893, 1898 och 1903; Förhandlingar vid den andra allmänna svensk-lutherska prestkonferensen i Stockholm den 2, 3 och 4 sept. 1884 (1885); Förslag till stadga angående undervisnings-, studie- och examensväsendet inom de teologiska fakulteterna i Upsala och Lund (1898); Handlingar rörande prästmötet i Lund den 10, 11 och 12 september 1912 (1912–13). – H. E. Hallberg, Några minnesanteckningar om Lundateologer från 70- och 80-talet (Under Lundagårds kronor, ny saml, 1921); Th. Hjelmqvist, När Pehr Eklund prisbelöntes av Pontus Wikner (Skånsk kalender 1936); G. Lindeberg, Folkskoleseminariet i Lund 1839–1939. Minnesskrift (1938); P. Sondén, Hugo Tamm till Fånöö (1925); N. Widner, Svenskarne i Köpenhamn. Bidrag till deras historia. Fästskrift vid Gustafskyrkans invigning (Köpenhamn 1911); L. Wollmer, Om Pehr Eklund som dogmatiker (1918).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Gustaf Eklund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16855, Svenskt biografiskt lexikon (art av Edv. Rodhe.), hämtad 2019-01-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16855
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Gustaf Eklund, urn:sbl:16855, Svenskt biografiskt lexikon (art av Edv. Rodhe.), hämtad 2019-01-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se