Hans Ekman

Född:1666 omkring
Död:1743-11-02 – Nikolai församling, Stockholms län

Manufakturist


Band 12 (1949), sida 771.

Meriter

Ekman (Eckman), Hans, f. omkr. 1666, d. 2 nov. 1743 i Stockholm (Nik.). I tjänst hos Jacob Gavelius (adl. Lagerstedt) 1685, från omkr. 1687 vid hans vantmakeri (klädesfabrik) på Södermalm i Stockholm; kallas skrivare där 1692; direktör för nämnda klädesmanufaktur (från 1698: Barnängen) 1698–1724; kommissarie för och meddelägare i Riddarhusets manufakturverk i Barnängen 1724; avskedad 1731.

G. 14 dec. 1699 i Stockholm (Kat.) m. Catharina Christina Lagerstedt, dp 11 febr. 1683 i Stockholm (Nik.), d. 1724 och begr. 15 okt. s. å. i Stockholm (Kat.), dotter av kommissarien Jacob Gavelius, adlad Lagerstedt, och Maria Adlersköld.

Biografi

E., vars släktursprung är okänt, hade arbetat sig upp från enkla villkor. När hans blivande svärfader Jacob Gavelius etablerat sig som köpman i Stockholm och specialiserat sig på import av utländskt kläde för arméns räkning, trädde E. i hans tjänst och har tydligen förstått att småningom göra sig oumbärlig. Gavelius sökte 1686 manufakturprivilegier, när arméleveranserna reserverades för de inhemska vantmakerierna (klädesfabrikerna) och fick det 1687. Han hyrde först Tyresö vantmakeri av Maria Sophia De la Gardie men anlade sedan det manufakturverk, som blev begynnelsen till Barnängsfabriken. Sedan, han jan. 1698 adlats med namnet Lagerstedt, upprättade han sitt testamente, i vilket hans prokurist Hans E., som då fått löfte om dottern Catharina Lagerstedts hand, intar en framskjuten ställning. Lagerstedt, som dog s. å, hade tänkt sig, att Barnängen skulle bli ett slags fideikommiss med E. som avlönad chef och sonen Jacob Lagerstedt d. y. som hans närmaste man och så småningom meddirektör. Redan 1702, då J. Lagerstedt d. ä:s änka gifte om sig, modifierades bestämmelserna. Lagerstedt hade även inköpt. Daniel Leijonanckers fastigheter, och 1708 delades förvaltningen så att den Leijonanckerska anläggningen, också en tidigare klädesmanufaktur, skulle övertagas av Jacob d. y., medan E. stannade vid Barnängen. Detta innebar dock ej upplösning av bolaget, och E:s svärmor och hustruns syskon skulle ha andel i båda företagen. Utvidgningen var troligen motiverad av de ökade armébeställningarna under stora nordiska kriget. Efter Pultava började det mörkna för fabrikanterna, och E. klagade 1711, att stärbhuset ej på två år fått någon avbetalning på de 28,684 dir smt, som han hade att fordra för leveranser till armén. Då E. på annat håll måst göra lån, hade han bekymmer. Han fortsatte likväl med sina kronoleveranser. Ar 1713 åtog han sig jämte svågern Lagerstedt att anskaffa 527 kappor och rockar för generalmajor Fr. Köhlers (Upplands) tremänningskavalleriregemente för 9,504 dlr smt, och likartade beställningar nämnas de följande åren. Stärbhuset, som varit skuldsatt vid Lagerstedt d. ä:s död, var vid delningen 1708 skuldfritt och kapitalet ökat till 230,000 dlr kmt. Den totala vinsten för åren 1698–1717 (från 1708 för E:s andel) uppges till 336,406 dlr kmt. De senare krigsåren och de förstörda statsfinanserna möjliggjorde ej vinstgivande leveranser, enär arméns beklädnad inskränktes och rörelsen över huvud försvårades. Då betalning uteblev, blev följden, att manufakturiet långa tider stod stilla. Vid Barnängen funnos 20 vävstolar, lika många vid Leijonanckerska verket. Rörelsen bedrevs både i hemmen och vid verkstäder mom fabriksområdet. E. tycks ha flyttat till Barnängen 1708 och ägnade mycken omvårdnad åt de då föga välhållna trädgårdsanläggningarna. Barnängsfaktoriet var den största klädesfabriken i Stockholm, än mer genom samhörigheten med det Leijonanckerska verket. Konkurrenter uppkommo emellertid, och samtidigt blev E. länge och starkt ansatt av svärmodern (d. 1717) och olika svågrar. Testamentsbestämmelserna voro nämligen ej klara, och då E. var en självrådig gåpåare och svågern Jacob Lagerstedt d. y. en nolla, var det ej underligt, att långdragna familjeprocesser fördystrade E:s tillvaro. Slutet blev emellertid delvis fördelaktigt för E., som lyckades inlösa även det Leijonanckerska verket; Jacob d. y. nedsjönk till »inspektör».

Ur de svårigheter, som vållats av statens bristande betalning, såg E. en utväg, när Riddarhuset i okt. 1723 börjat intressera sig för att placera en del av sina fonder i industriföretag. E. tänkte både på möjligheten till kapitalförstärkning och moraliskt stöd mot familjen Lagerstedt, och 30 april 1724 undertecknades köpeavtal och s. k. associationskontrakt. Båda verken skulle sammanslås och gemensamt kallas Barnängsmanufaktoriet. Riddarhuset inköpte 3/4 och E. behöll 1/4. Därutöver skulle anskaffas förlagskapital på 240,000 dlr kmt, varav hälften omedelbart skulle insättas i riksens ständers växelbank med 90,000 dlr av Riddarhuset och 30,000 av E. Hälften av Riddarhusets insats uppdelades i enskilda lotter på 1,000 dlr vardera, som övertogos av adliga intressenter, bl. a. Arvid Horn, M. J. De la Gardie, Charles De Geer och D. N. von Höpken, således betydande män. Assessorn, sedermera landshövdingen J. von Hö-kerstedt skulle enligt riddarhusdirektionens uppdrag tillsammans med E. föra in- och utrikeskorrespondensen. Det bestämdes 1725, att E:s och hans medintressenters verk skulle få klädesleveranserna, till bl. a. livdrabanterna, Livregementet till häst, Livgardet, Drottningens livregemente, sex infanteriregementen och artilleriet i Stockholm. I praktiken gick det dock betydligt sämre. Redan vid riksdagen 1726 klagades över att faktoriet ej haft att bekläda mer än tre regementen på fyra år, medan olika Stockholmskonkurrenter haft 7 ä 8 regementen. Över huvud voro dessa år synnerligen kritiska för näringslivet. E. tappade plötsligt allt mod och hemställde i aug. 1727 och jan. 1728, att hela verket skulle likvideras. K. M:t bestämde mars 1728, att en del regementschefer skulle träffa uppgörelse med Barnängsfaktoriet om leveranser, men någon avgörande förbättring inträdde likväl ej. Man klagade därtill över att Barnängsklädet var alltför grovt, medan konkurrenten Pinckhardts var finare. Riddarhusintressenterna sökte förbättra kvaliteten och vidtogo anstalter 1728 för ett s. k. engelskt manufakturverk å den Leijonanckerska fastigheten, där finare varor skulle tillverkas av skotsk ull. Till ledare utsågs engelsmannen John P. Smith. Även engelska arbetare införskrevos. E. motsatte sig denna utvidgning och kritiserade den »engelska stoffabriken» och de kostnader den drog. Slutet blev, att Riddarhuset 1731 avskedade E. och till chef utsåg den bekante ekonomiförfattaren Eric Salander. Nya processer vid-, togo för E., som till Salanders förargelse lugnt förblev boende i Barnängen. Men det gick utför med E. Då han 1743 avlidit vid 77 års ålder, visade bouppteckningen i tillgångar dels hans fjärdedel i manufakturverken, värderad till 20,000 lir kmt, dels därutöver 7,000 dlr, men skulderna voro mer än 59,000 dir. E. var, säger Barnängsverkets historiograf H. Rosman (se Källor), »med sin praktiska skolning utan tvivel en duglig affärsman så länge han fick sköta affären utan inblandning av andra. Men i saknad av anpassningsförmåga och förståelse för skiftningarna i det ekonomiska livet, förlorade han balansen, då andra ville hävda sin uppfattning vid sidan om hans egen».

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

De otryckta källorna äro redovisade i Rosmans nedan nämnda arbete. – B. Boethius, Tyresöindustrierna på Maria Sofia De la Gardies tid (Nord. museets och Skansens årsbok Fataburen 1933); C. Forsstrand, Riddarhuset som ägare av Barnängsfabrikerna (Sveriges riddarhus, utg. av C. Hallendorff, 1926, s. 446–450); Mila Hallman, Om gamla hus och deras invånare (Samf. S:t Eriks årsbok 1910), s. 70; S. T. Kjellberg, Ull och ylle. Bidrag till den svenska yllemanufakturens historia (1943); H. Rosman, Textilfabrikerna vid Barnäneren. Bilder ur Stockholms industrihistoria (1929); G. H. Stråle, Alingsås manufakturverk (1882).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16858, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-01-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16858
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Ekman, urn:sbl:16858, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-01-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se