Meriter

Brommius. Petrus Laurentii, f. omkr. 1610 i Bromma by, Västra Vingåker, d. 1673 (begraven 26 jan.) i Viborg. Son till en bonde i Bromma vid namn Lars. Student i Uppsala 26 maj 1630;. disp. 23 nov. 1633 (De luce; pres. N. Sven. Buddæus); prästvigd 1637; fil. magister i Greifswald 6 juni 1643. Tjänstgjorde vid Strängnäs gymnasium; kapellan i Sköldinge 1643–44; hov: predikant hos riksrådet greve Johan Oxenstierna och legationspredikant vid westfaliska fredskongressen 1644–48; pastor vid svenska församlingen i Narva 21 juni 1648; tillika teol. lektor vid skolan, därstädes 23 juni s. å. samt archi-præpositus (domprost); bevistade riksdagen i Stockholm 1654; kyrkoherde i Glanshammar och Ringkarleby (tillträdde 1658); prost 1658; bevistade riksdagen i Göteborg 1659–60; superintendent i Narva 27 aug. 1663; biskop i Viborg 30 aug. 1664.

Gift med en majorsdotter Katarina Herbst från Västervik.

Biografi

B:s egentliga livsverk ägnades åt den svenska kulturens utposter i rikets yttersta och mest utsatta gränsbygder mot öster. Sedan han år 1648 återkommit till hemlandet efter att ha betjänat Johan Oxenstierna som hov- och legationspredikant i Osnabrück, sändes han till Narva på begäran av svenske borgmästaren där Jacob Fougdt, efter allt att döma tack vare rekommendationer av rikskanslern. Det var svåra och betydelsefulla uppgifter, som väntade honom. Tyskarna, som utgjorde den förnämsta delen av borgerskapet och behärskade rådet, sågo i svenskarna närmast främmande inkräktare, och något stöd hade dessa knappast av de andra folkelement, som voro företrädda i staden, finnarna och de grekiskt katolska ryssarna. Till de nationella motsatserna kommo även slitningar mellan de svenska borgarna och garnisonen, som i exklusiv kåranda söndrade sig från sina landsmän. I dessa ömtåliga förhållanden lyckades B. ej undgå brytningar och tvister, som för honom gjorde Narva till en »mäkta orolig ort» och hämmande ingrepo i hans verksamhet. Till en början slöt han sig nära till superintendenten, den revalske borgarsonen Henrik Stahell, vilken trots sin tyska börd råkat i en endast av kortare framtvungna uppgörelser avbruten maktstrid med rådet. B. följde honom 1649 på en stor visitationsresa och lärde därvid uppskatta hans målmedvetna och hovsamma — men till slut resultatslösa — arbete för de ortodoxa ryssarnas omvändelse till den lutherska läran. Superintendenten synes även ha velat komma på god fot med B. Han konstituerade honom till assessor i konsistoriet, »archipraepositus» (domprost) och »penitentiarius publicus», och understödde honom i hans enskilda angelägenheter. Båda gjorde också gemensam sak i den ömtåliga frågan om den kyrkliga organisationen i Narva. Staden hade jus patronatus till den gamla, av tyska församlingen använda kyrkan och strävade att utsträcka sina befogenheter till det yttersta, men regeringen hade låtit uppföra en ny kyrka,, som både superintendenten och svenske pastorn Önskade se anslagen till domkyrka och svenska församlingens gudstjänstlokal. Genom resolution 6 sept. 1649 förklarade också K. M:t, att »den nya svenska kyrkan» skulle bli katedralkyrka och provideras med »altarornat, orgor och klockor» (ett löfte, vars fullständiga infriande dock dröjde). B. hade även ivrigt framhållit vikten av att den svenska församlingen säkerställdes mot obehöriga ortsinflytelser genom att regeringen behöll utnämningsrätten, och pastoratet förblev också regalt.

I Narva fanns sedan gammalt en tysk skola, som underhållits av rådet och flitigt besökts av de tyska barnen. För den svenska och finska ungdomen var det däremot så illa ställt, att icke en djäkne fanns, »som kunde i kyrkan med prästerna sjunga en psalm» — en sak av även nationell vikt, då tyskarna hade både orgel och musikanter i sin kyrka. För att råda bot på detta missförhållande hade K. Maj:t redan tidigt anslagit medel till skolans utvidgning med lärare för de andra nationaliteternas barn (jfr resolution för Stahell 8 nov. 1645), men resultatet av det samarbete, som sålunda försöktes, blev katastrofalt. Tyskarna läto undervisa sina barn i hemmen eller sände bort dem till läroverk i andra. städer, och rådet använde sin makt till att hindra de av kronan underhållna lärarna i deras arbete. B. skulle vid sidan av sina prästerliga befattningar tjänstgöra som teologie lektor och synes med särskilt nit och intresse ha omfattat denna uppgift, men han mötte det starkaste motstånd från rådets sida. Tyskarna fortforo att hålla sina barn från skolan, och de svenska och finska barnen »lupo på gatorne, efter de i skolan ingen hade, som them informerade». B. yrkade på att svenska och tyska pastorn skulle få ledningen var av sin nations skolangelägenheter och skolan helt delas. K. Maj:t åter överlät väl omsorgen om skolangelägenheterna åt de båda pastorerna tillsammans med rådet men biföll ej skilsmässan (27 nov. 1650). I Narva enades man då om en ganska ståtlig organisation (svensk rektor, tysk konrektor, en svensk, en tysk och en rysk kollega), men resultatet blev till slut blott två barnskolor, som arbetade var för sig, »allenast the gå tillhopa under tiden för lik». B. gjorde trots tvisterna vad han förmådde för den svenska undervisningen och kunde också till slut glädja sig åt att ha både djäknar och fattige folks barn att bruka i sin kyrka »både in cantu chorali och figurativo».

Om B:s själasörjarverksamhet i Narva är föga känt. Det goda förhållandet till superintendenten förbyttes snart i bitter fiendskap. Objektiva grunder saknades måhända ej alldeles — B. klagar särskilt över »thet galne optåget, han hade... med sin måg med kyrkeinvigningen, han ville efter papistisk sätt skulle ske» — men huvudanledningen till tvisterna låg nog i personliga motsättningar, särskilt framkallade av de oefterrättliga avlöningsförhållandena. B:s fullmakter tillförsäkrade honom 400 dlr smt som pastor och 200 dir smt som lektor, men hans hushållning försvårades därav, att han ej hade varken kåltäppa eller boställsjord utan fick köpa allt. Ej heller fanns någon boställsvåning, utan B. måste varje år »draga utur then ena elaka kåtan i then andra». Därtill kom, att den kontanta lönen ofta alls ej utföll; långt efter avflyttningen från Narva steg B:s lönefordran där till 1,000 dlr smt eller närmare två års lön. Under sådana förhållanden blevo sportlerna av den största betydelse. Dylika kunde B. egentligen vänta från regementet, men sedan en regementspastor med sina förmäns och superintendentens hjälp tilltvingat sig rätt att dela domkyrkan med B., måste denne frukta att se sig inskränkt till den fattiga civila svenska församlingen. Hans klagomål tilltogo än mer i bitterhet, då hans lön nedsattes vid den allmänna lönereduktionen efter Karl Gustavs trontillträde. År 1656 lämnade B. Narva, enligt en uppgift på grund av krigsoroligheterna, enligt en annan, som ej är oförenlig med den förra, till följd av sina tvister med superintendenten. På hemvägen skall han ha förlorat sitt bohag genom sjöolycka, och i Sverige lär han ha fått draga sig fram ett år utan tjänst — den vanliga uppgiften, att han erhållit Sköldinge pastorat, vederlägges av mantalslängderna — men försörjdes därpå med kyrkoherdetjänsten i Glanshammar.

Endast några år fick B. verka i Sverige, innan han (1663) åter fick befallning att bege sig till Narva, nu som superintendent. Där kom han dock ej att stanna. Vid riksdagen 1664 uppstodo meningsskiljaktigheter om återbesättandet av biskopsstolen i Viborg, och sedan förhandlingarna redan dragit på tiden, avklippte K. Maj:t diskussionen genom att utnämna B., vars namn dittills ej varit på tal. Även i Viborg ha handlingarna åtskilligt att förmäla om B:s ekonomiska angelägenheter. Sin lönefordran från Narvatiden lyckades han trots åtskilliga K. brev ej utfå, och biskopshuset, som förstörts i 1652 års brand, blev oaktat K. Maj:ts befallning till landshövdingen (28 juni 1670) ej reparerat. Men eljest saknade han ej tillmötesgående. Han utverkade en anmodan till kammarkollegiet att sörja för att han fick ut sin lön (28 juni 1670), och han förskaffade sig (s. d.) Taipalsaari som prebende jämte det förutvarande biskopsprebendet, Lappvesi med Luumäki. Sitt jordbruk synes han ha bedrivit med framgång, och han skall ha (upprättat både biskopshovet (biskopens lantgård) och prebendehemmanet ur förfallet. Liksom i Narva synes B. i Viborg ha ägnat mycket intresse åt skolan men måste finna sig i att domprosten Petrus Carstenius, den blivande biskopen, åt sig utverkade ett lektorat, som han för sina övriga sysslor enligt B: s förmenande ej hann sköta, och att hans son Petrus Carstenius på samma sätt med förbigående av konsistoriet skaffade sig ett annat lektorat, fastän han, fortfarande enligt B., hellre bort fortsätta att studera. En välbehövlig och ofta påyrkad reparation av gymnasiehuset kunde under B: s tid ej genomdrivas. Stiftsstyrelsen skall B. ha förestått berömligen, men någon större initiativkraft har han knappast visat, och hans auktoritet räckte ej alltid till att dämpa stridslystnaden, särskilt vid prästval. Den ryska missionen vid ostgränsen torde han ej i högre grad ha ägnat sig åt, måhända varnad av erfarenheterna från Narva. Däremot synes han flitigt ha visiterat i sitt stora stift och kände på äldre dagar benen tröttna »efter många besvärliga resor». Får man tro hans änka, har han också »varjehanda svårigheter upptagit med i stiftet inritade disordres emenderande». — B:s änka Katarina Herbst synes ha framlevt sitt änkestånd i ganska knappa omständigheter men lyckades ändock sörja för sina söners uppfostran. Tre dylika inskrevos som studenter i Åbo samma år som fadern dog, och en av dem, Lars Brommius (f. 1663 i Narva, d. ogift 1723 i Åbo), upphöjdes som hovrättsråd i Åbo hovrätt i adligt stånd 8 apr. 1698 med namnet Brommenstedt samt blev slutligen vice president i hovrätten.

Författare

B. BOËTHIUS.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Christeligh tröstpredikning öffwer then högwelborne greffwes och herres, her Johan Oxenstierna Axelsons... högtälskelige gemahl, then högwelborne greffwinna och frw, frw Anna Margaretha Sture .., Rintelen 1646. 30 s. — Christeligh tröst-sermon vthi Wijborgz doomkyrckia. . . then 10. maij ann. 1671, när then höghwälborne frws, frw Märetha Christinas Ulfsparres..., then högwälborne herres, h:r Conrad Gyldenstiernas .,, frws lijk fördes ifrån Wijborg åth Swerige. Sthm 1671. 4: o (24) bl.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., biographica, skrivelser från B. till K. M:t (Ingrica), till Axel Oxenstierna och till M. G. De la Gardie samt skrivelser från biskoparna och konsistorierna i Narva och Viborg, allt i RA; räkenskaper för Nyköpings län 1655—58 och Örebro län 1656—58 (mantalslängder), kammararkivet. — Handl. rör. finska kyrkan och presterskapet, utg. af K. G. Leinberg, 4, 7 (1900, 1907); Handl. rör. finska skolväsendets historia, utg. af dens., 1, 4 (1884, 1901). — M. Akiander, Bidrag till kännedom om evangelisk-lutherska församlingarne i Ingermanlands stift (1865); G. Lagus, Ur Wiborgs historia, 1 (1893); V. Lagus, Abo akademis studentmatrikel, 1 (1891); J. W. Ruuth, Viborgs stads historia, 1 (1906); A. Simolin, Wiborgs stifts historia (1909); C. . Öhlander, Om den svenska kyrkoreformationen uti Ingérrnanland (1900).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Laurentii Brommius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17016, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17016
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Laurentii Brommius, urn:sbl:17016, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.