Emilia A C Broomé (f. Lothigius)

Född:1866-01-13
Död:1925-06-02 – Stockholms stad, Stockholms län

Gymnasielärare, Kommunalpolitiker, Fredspolitiker


Band 06 (1926), sida 449.

Meriter

5. Emilia Augusta Clementina Broomé, f. Lothigius, den föregåendes svägerska, f. 13 jan. 1866 i Jönköping, d. 2 juni 1925 i Stockholm. Föräldrar: hovrättsrådet Isak Johan Gustav Lothigius och Emilia Augusta Klementina Stridbeck. Elev vid Jönköpings elementarskola för flickor ht. 1872—vt. 1881 och vid Wallinska skolan i Stockholm från ht. 1881; avlade mogenhetsexamen därstädes 17 maj 1883; student i Uppsala ht. s. å.; avlade medicinsk-filosofisk examen därstädes 13 dec. 1884. Lärarinna vid Jönköpings elementarskola för flickor 1886—91 och 1894—97 samt vid Whitlockska samskolan i Stockholm 1898—1904; en av stiftarna av och ordförande i Sveriges kvinnliga fredsförening 1898— 1911; ordförande i föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Stockholm 1902—06; ledamot av styrelsen för Centralförbundet för socialt arbete från 23 mars 1904 (v. ordförande från maj 1921) och förbundets byråföreståndarinna 27 apr. 1904—1 sept. 1914; ordförande i Kvinnliga andelsföreningen svenska hem 1907—12; ledamot av Frisinnade landsföreningens verkställande utskott 1909 —23; ledamot och kassaförvaltare i organisationskommittén för internationella världsfredskongressen i Stockholm 1910; ledamot av centralstyrelsen för Stockholms frisinnade valmansförening 1911 —12 och. 1920—24 (ledamot av arbetsutskottet 1916—19, v. ordförande 1922—24) och av styrelsen och verkställande utskottet i Svenska fredsförbundet 1911—18; ledamot av Stockholms stadsfullmäktige 1911—24, av överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och barnavårdsnämnden (sedermera Stockholms folkskoledirektion) 1912—17 och av Stockholms stads yrkesskolenämnd (sedermera lärlings- och yrkesskolestyrelse) från 1912 (v. ordförande 1917—19 och från 1922); ordförande i yrkesskolenämndens kommittéer ang. sexdagarsskola för sömmerskor 18 jan.—7 nov. 1912 och ang. undervisning i husligt arbete 18 jan. 1912—6 maj 1914 samt i styrelsen för Stockholms stads endagsskola för klädsömnad (för ateljésömmerskor) 1912—19; revisorssuppleant i Stiftelsen Wilhelm Govenii minne 1912—17 och revisor 1918—19; ledamot av styrelsen för Stockholms stadsfullmäktiges frisinnade grupp 1912—23; sakkunnigt biträde i lagberedningen våren 1912; ledamot av sociala rådet (avdelningen för arbetarskydd m. m.) från 1913; ordförande i styrelsen för Stockholms stads sexdagarsskola för klädsömnad (för hemsömmerskor) 1913—19; ledamot av styrelsen för Föreningen frisinnade kvinnor mars 1914—okt. 1920 (ordförande okt. 1917—okt. 1920); ordförande i verkställande utskottet i Frisinnade kvinnors riksförbund 1922—juni 1923 och ledamot av samma utskott juni 1923—20 juni 1924[1]; ledamot av lagberedningen 10 maj 1914—31 aug. 1918 (ledamot av svenska delegationen för det interskandinaviska samarbetet 19 febr. 1915) och av statens arbetslöshetskommission 10 aug. 1914—10 mars 1922 (ledamot av arbetsutskottet 11 apr. 1919); ordförande i styrelsen för Stockholms stads yrkesskolors kurser i husligt arbete 1915—20; revisor för Stockholms stads drätselnämnd 1917; ledamot av Föreningen Nordens fullmäktige samt av dess stockholmskrets nämnd från 1919 och av styrelsen för Föreningen för nationernas förbund från 1919; ledamot av Stockholms stads sjukvårdskommitté 17 mars 1919— maj 1921; ordförande för de sakkunniga angående kvinnors tillträde till statstjänst 27 maj 1919—24 jan. 1923; ledamot av 1921 års lönekommitté 29 juni 1921—12 okt. 1923; ledamot av styrelsen för statens institut för rasbiologi från 1921; ordförande i verkställande utskottet i Frisinnade kvinnors riksförbund 1922—23; v. ordförande och ledamot av verkställande utskottet i Sveriges liberala parti från 1923. Erhöll medaljen Illis quorum av åttonde storleken 1916.

Gift 14 nov. 1891 med civilingenjören Erik Ludvig Broomé, f. 18 mars 1864, d 26 okt. 1893, son till professorn Gustav Broomé (se ovan 2).

Biografi

E. B. ägnade sig först åt en lärarinneverksamhet, som väl lät hennes kunnighet, reda och klarhet komma till sin rätt men ej helt kunde fängsla hennes intresse. Till denna tid hör hennes initiativ tillsammans med Ivan Bratt till Jönköpings skollovskolonier. E. B: s egentliga livsgärning sträcker sig över tre huvudområden, fredssaken, det sociala reformarbetet och politiken. Inom vidare kretsar gjorde hon sig först mera bemärkt, då hon, med instämmande av ett femtiotal allmänintresserade kvinnor, utfärdade ett varmhjärtat upprop, som 27 jan. 1898 föranledde bildandet av Sveriges kvinnliga fredsförening. Föreningen, vars verksamhet under hela dess tillvaro stod under E. B: s ledning, sökte bl. a. genom föredrag, småskrifter och en skickligt redigerad årsbok påverka opinionen till förmån för skiljedomsidén. Särskilt arbetade E. B. i tal och skrift för att vid skolundervisningen den rena krigshistorien skulle inskränkas och en mera framskjuten plats beredas åt det kulturhistoriska elementet. År 1899 tog Sveriges kvinnliga fredsförening på förslag av E. B. initiativet till den stora svenska fredsadressen till den första Haagkonferensen[2], och år 1901 åstadkom föreningen en omfattande undersökning angående de åtgärder, som utomlands vidtagits för att förekomma de skadliga verkningarna av ungdomens kasernering. E. B. nedlade även ett energiskt arbete på förberedandet av femtonde internationella fredskongressen i Stockholm och främjade som föredragshållare Svenska fredsförbundets syften. Den uppfattning, med vilken E. B. framträdde i fredsfrågan och som hon hela sitt liv förblev trogen, var visserligen byggd på avsky för kriget men förnekade därför ej behovet av ett nationellt försvar under övergången till en ny internationell rättsordning.

I det politiska livet infördes E. B. genom den kvinnliga rösträttsrörelsen. Kvinnans politiska frigörelse var för henne mera ett rättfärdighetskrav än en speciell kvinnofråga. Hon såg i all sin verksamhet vägen till en bättre samhällsordning i en förtroendefall samverkan mellan män och kvinnor på likställighetens grund. När 1902 den kvinnliga rösträttsrörelsen började i huvudstaden med några möten, avsedda att från kvinnohåll stödja Karl Lindhagens motion om rösträtt för kvinnan, såg det snart ut som om Stockholms kvinnor i rösträttsarbetet skulle splittras på två fronter. Som ordförande i den kvinnliga rösträttsföreningen i Stockholm förstod emellertid E. B. att tack vare sin klokhet, sin fina takt och sitt koncilianta väsen förhindra denna utgång. Att den kvinnliga rösträttsrörelsen i Sverige från början erhöll den prägel av saklighet och kultur, som kännetecknade den i motsats till flera andra länders, var till icke ringa grad E. B:s förtjänst.

Som en varm anhängare av liberalismens idéer gjorde E. B. en verkligt betydelsefull insats inom det organiserade liberala partiarbetet i Sverige. Hon var säkerligen en av de första, om icke den första kvinnan i vårt land, vilken inom ett borgerligt parti erhöll förtroendet att deltaga i dess verkliga ledning. I Frisinnade landsföreningens verkställande utskott, varav hon blev ledamot år 1909, kom hennes handlingsvilja och klara blick för realiteter framför allt till sin rätt i de praktiska och organisatoriska uppgifterna. Men hon tog även en starkt aktiv del i rent politiska avgöranden såsom utformandet av partiets valprogram särskilt i freds- och uppfostringsfrågor. Hennes insats i det politiska arbetet var främst av personlig art, och hennes på en gång beslutsamt framstegskrävande och lugnt övervägande karaktär gjorde sig därvid kraftigt gällande. I partiets upplysnings- och agitationsverksamhet deltog hon med ett och annat föredrag, men hon avböjde alltid den kandidatur å framträdande plats på den liberala valsedeln, som flera gånger erbjöds henne vid de senare årens andrakammarval. År 1914 bildades, delvis på E. B: s initiativ ocli med henne som ordförande, Föreningen frisinnade kvinnor, vars huvuduppgift var att genom upplysning intressera kvinnorna för ställningstagande till de politiska frågorna och att därigenom bedriva ett effektivt arbete i den frisinnade valrörelsens tjänst. Den passivitet, som särskilt vid valtider ålades Frisinnade kvinnor genom det frisinnade partiets sprängning i nykterhetsfrågan, samt en alltmera tilltagande försvarsnihilistisk anda inom föreningen gjorde, att E. B., som redan förut trätt tillbaka från ordförandeposten, år 1923 utgick ur dess ledning. I stället ägnade hon sina krafter åt det samma år bildade Sveriges liberala parti, vid vars tillkomst hon kraftigt medverkade.

E. B:s sociala verksamhet förlades från början till Centralförbundet för socialt arbete (C. S. A.). Som förbundets byråföreståndarinna (till 1914) och ledande kraft åstadkom hon grundliga utredningar rörande olika grenar av socialt arbete i Sverige och lämnade värdefull hjälp vid organisationen av sociala företag, såsom kommunal arbetsförmedling, ungdomsklubbar, koloniträdgårdar, skolkök, barnkrubbor och kooperativa företag. Hon förstod, enligt en av hennes arbetskamrater, rådman Allan Cederborg, att finna »de framkomliga vägarna». Själv rik på initiativ, ägde E. B. även förmågan att taga fasta på andras uppslag, underkasta dessa en välvillig kritik och därefter i mer eller mindre förändrad form överlämna dem till praktiskt utförande. Hon hade en betydande andel i tillkomsten av C. S. A:s många olikartade föreläsningsserier, dess rättshjälpskontor, dess undersökningar rörande hemarbetet, butikstängningsfrågan och handelsbiträdenas ställning, rådgivningen angående uppförande av egna hem samt förberedelserna för de stora kongresser, vilka under årens lopp gåvo upphov till C. S. A:.s dotterorganisationer: Fattigvårds-, Stads- och Kriminalist-förbunden. Hon anordnade också en mycket uppmärksammad social utställning å Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Intresset för socialpolitiken fullföljde E. B. framför allt som medlem av Stockholms stadsfullmäktige, där hennes ord vägde tungt bland meningsfränder och motståndare. Hon verkade bl. a. för förbättring av de självförsörjande kvinnornas och de barnrika familjernas bostadsförhållanden, för anslag till barn- och ungdomsbibliotek, för oktroj åt det av doktor I. Bratt ledda aktiebolaget Stockholmssystemet och för lättande av de mindre bemedlades livsvillkor under kristiden. När 1912 kommunala yrkesskolor organiserades i Stockholm, yrkade E. B. särskilt på att även flickor skulle utbildas och bidrog till att redan från början en yrkesskola för ateljésömmerskor kom till stånd. De första skolorna organiserades i nära anslutning till de av G. Kerschensteiner i München anordnade skolorna av s. k. endagstyp, men E. B. hade redan vid debatten hos stadsfullmäktige i dec. 1911 framhållit företrädena hos yrkesskolan av sexdagarstyp, och ej minst tack vare hennes energi tillkom också redan 1913 Sveriges första kommunala yrkesskola av sexdagarstyp, avsedd för utbildning av hemsömmerskor. Även kvinnliga yrkeskurser av annan art organiserades på E. B: s initiativ. Som medlem av Stockholms folkskoledirektion och yrkesskolestyrelse ägnade E. B. dessutom särskilt intresse åt yrkesvalets viktiga och svårlösta problem och yrkesrådgivningen, vartill hon bidrog genom föredrag och en broschyr, avsedd som handledning vid flickors yrkesval.

Sina betydelsefullaste och mest krävande uppgifter erhöll emellertid E. B. på statligt uppdrag. Som verksam medlem av statens arbetslöshetskommission hade E. B. betydande del i de åtgärder, som från dess sida vid krigsutbrottet vidtogos för att motarbeta det panikartade massavskedandet av butiks- och kontorspersonal. Henne tillkommer också främst förtjänsten av att man fann en lämplig form för organisationen av kurser för de arbetslösa, särskilt bland ungdomen, och för samarbetet med de kommunala myndigheterna i denna fråga. Hennes klokhet och erfarenhet var också av stort värde vid planläggandet av de skogsplanterings-och liknande arbeten, varigenom 1917 sysselsättning bereddes åt de i tusental sysslolösa textilarbeterskorna, liksom även när det gällde att skaffa arbete och utbildning åt de tobaksarbeterskor, som förlorade sina anställningar vid tobaksmonopolets genomförande. Vid arbetet på äktenskapslagstiftningens revision, vari hon sedan 1912 deltog, slutligen som ledamot av lagberedningen, var hon med sitt ljusa förstånd och sin praktiska blick en utmärkt representant för det socialt skolade lekmannaomdömet, och hennes andel i utformandet, av den nya giftermålsbalk, som antogs 1920, blev betydande. »Ättling av en gammal juristsläkt», har en av hennes kolleger i arbetet, justitierådet Birger Ekeberg yttrat, »visade hon sig själv besitta många av den borne juristens bästa egenskaper, icke minst den säregna art av fantasi, som är så ovärderlig, då det gäller att inordna det dagliga livets otaliga skiftningar under de abstrakta satserna i ett modernt lagverk.» Verksamheten inom lagberedningen torde ha intresserat E. B. mera än något annat offentligt uppdrag, och hon inlade däri hela sin själ. Även i den skandinaviska familjerättskommissionen nedlade hon ett högt skattat arbete. Till lösningen av frågan om kvinnors tillträde till statstjänst bidrog E. B. verksamt såsom de tillkallade sakkunniges ordförande och såsom ledamot i 1921 års lönekommitté, varvid hon hävdade principen om lika behörighet och lika lön för man och kvinna.

I E. B: s offentliga gärning framträdde en sällsynt förening av stark idealitet, varmt hjärta och praktiskt förstånd. Redan i ungdomen genomträngdes hon av en biologisk samhällsuppfattning. Av naturen optimist, fann hon däruti ett stöd för en fast tilltro till människornas förmåga av utveckling och samhällets gradvisa förbättring, varav hon hämtade styrka och energi även xinder de sista åren av sitt liv; då hon utförde sitt arbete under alltmera tilltagande ohälsa. En livlig känsla för social och politisk rättfärdighet och ett aktivt temperament gjorde det för E. B. naturligt och ofrånkomligt att praktiskt söka förverkliga sina idéer. Hennes lidelse för rätt och rättvisa förmådde ej inkräkta på hennes omdömes objektivitet, och fastän hon kan sägas ha uträttat mera för sitt köns samhälleliga rättigheter än någon svensk kvinna före henne, var hon anmärkningsvärt fri från ensidig feminism. Då hon satt som ordförande, skötte hon, alltid formellt oklanderligt, klubban med ett motsatserna utjämnande tålamod. Anspråkslös och försynt i sitt personliga uppträdande, verkade hon i en offentlig församling med en omisskännlig pondus, även då hon enkelt, sakligt ocli flärdfritt men med stundom framskymtande inre patos talade om det, som låg henne om hjärtat.

Författare

H. Rosengren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Till Sveriges kvinnor! Jönköping 1897. 8 s. (Upprop.) — Fredssaken och kvinnan (Nord. tidskr., Årg. 21, 1898, s. 59—64). — Fredssaken och kvinnan. Sthm 1899. 12 s. (Småskrifter utg. af Sveriges kvinnliga fredsförening, 1.) ¦— Yrkeslagstiftningen i England (Social tidskr., Årg. 3, 1903, s. 120—124). — Moderna hjälpmedel för det sociala arbetet (ibid., Årg. 4, 1904, s. 290—292). — Social undervisning i skolorna (ibid., Årg. 5, 1905, s. 173—-175). — Kvinnornas rösträttsrörelse (ibid., s. 256—261). — Hvad vi upplefvat [1905] (Sveriges kvinnl. fredsfören. årsbok, 1906, s. 12—14). — Socialt arbete i Tyskland. En statsangelägenhet (Social tidskr., Årg. 6, 1906, s. 429—430). — Vårt förhållande till grannfolken (Sveriges kvinnl. fredsfören. årsbok, 1907, s. 3—5). — Från det gångna årets internationella fredsrörelse (ibid., s. 11—14). — Kommunal valbarhet för kvinnor (Social tidskr., Arg. 7, 1907, s. 153—155). — Lagens skydd åt våra hemarbetare! (ibid., s. 547—548).
— 1898—1908' (Sveriges kvinnl. fredsfören. årsbok, 1908, s. 3—15). — Kooperationen och kvinnorna (Social tidskr., Årg. 8, 1908, s. 503—508). — Inför världsfredskongressen i Stockholm 1909 (Sveriges kvinnl. fredsfören. årsbok, 1909, s. 3—7). — Skiljedomsidéns landvinningar (ibid., s. 13—14). — Fredssträvandena och skolvärlden (ibid., 1910, s. 3—8). — En jätteadress från hela världen till nästa Haagkonferens (ibid., s. 20—22). — Folkskolan—bottenskola (Social tidskr., Årg. 10, 1910, s. 1—4; föranledde en artikel av H. Svartengren, Om folkskolan som bottenskola, ibid., s. 417—422, med replik av E. B., ibid., s. 468—469). — Arbetsgivarne och det sociala arbetet. 1—4 (ibid., Årg. 11, 1911, s. 1—4, 54—64, 204—207, 309—314). — Hustruns ställning enligt förslaget till ny giftermålsbalk. Kort redogörelse. Sthm 1919. 20 s. (Landsfören. för kvinnans polit. rösträtt.) — Kvinnorna och politiken. (Föredragsmanuskript). Sthm 1922. 15 s. (Fören. Frisinnade kvinnors småskrifter, 11.) — Flickornas yrkesval. Anvisningar i fråga om vissa yrken och utbildningsvägar. Sthm 1924. 50 s. (Stockholms stads folkskolor.) — Yrkesval och yrkesrådgivning (Social handbok, 1925, s. 344—348). — Kvinnan i famili och samhälle (ibid., s. 350—355),

Källor och litteratur

Källor: Dagens nyheter 13, 14 jan. 1916, 2 juli 1924; Meddelanden fr. Centralförbundet för socialt arbete 1904 o. följ., Redogörelser för Sveriges kvinnliga fredsförening 1898—1911; Stockholms kommunalkalender 1907— 1925; Stockholms stadsfullmäktiges prot. och handl. 1911—1923; Årsredo-görelser för Stockholms folkskolor 1912—1923 och för Stockholms yrkes-och lärlingsskolor 1919—1923; Ann-Margret Holmgren, Kvinnorösträttens historia i de nord. länderna (Studentfören. Verdandis småskrifter, 229; 1920); C. Sundblad, Sv. fredsrörelsens historia 1883—1903 (1903—04); dens., Sv. fredsrörelsens historia 1904—1919 (1919). — Dessutom meddelanden av med. dr I. Bratt, fröken Birgit Broomé, justitierådet L. B. Ekeberg, redaktör A. Grundel, generaldirektör G. Huss, fru Mia Leche-Löfgren och fröken Anna Whitlock. — Se i övrigt nekrologer av Karin Fjällbäck-Halmgren i Hertha (juni 1925), Mia Leche i Frisinnad ungdom (juni 1925), Elin Wägner i Tidevarvet 6 juni 1925 samt i Dagens nyheter 3 juni 1925.

Gjorda rättelser och tillägg

1. Korrigering och tillägg i enlighet med tryckta utgåvan, bd 6., 2014-11-24
2. Korrigering av tidigare felaktig uppgift, rättad i enlighet med tryckta utgåvans rättelser., 2014-11-24


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Emilia A C Broomé (f. Lothigius), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17035, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17035
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Emilia A C Broomé (f. Lothigius), urn:sbl:17035, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se