Meriter

Magnus Hendric Brummer, f. 1735 på. Trossnäs i Nors socken, d. 8 juli 1790 på Uddaveka i Eftra socken. Föräldrar : överstelöjtnanten Bernt Vilhelm Brummer och Maria Katarina von Nackreij. Student i Uppsala 17 mars 1752. Volontär vid västgöta kavalleriregemente juli 1755 och vid livgardet febr. 1756; rustmästare därstädes 12 aug. s. å.; sergeant vid Västgöta-Dals regemente sept. s. å.; sekund(stabs)adjutant därstädes 21 jan. 1757; erhöll löjtnants titel 19 sept. s. å.; bevistade fälttåget i Pommern maj 1757–jan. 1759; erhöll fänriks indelning 13 juni 1758; fången vid Anklams kapitulation 21 jan. 1759; löjtnant 25 febr. 1763 med tur från 8 juni 1761; stabslöjtnant 30 juli 1764; erhöll, löjtnants indelning vid Vedbo kompani 21 febr. 1769 och transport till Sundals kompani 10 mars s. å. samt avsked med ackord och pension 23 okt. 1770; erhöll, sedan en ansökan att få återinträda i tjänst avslagits 17 febr. 1773, 22 apr. s. å. tillstånd att gå i utländsk krigstjänst men fann ej anställning; ingav 3 okt. 1774 ansökan om överjägmästares titel, vilken ansökan avslogs 29 nov. s. å.; överjägmästare i Halland 10 aug. 1775; erhöll avsked 30 maj 1787; ingav ansökan att få någon tjänst, vilken ansökan avslogs 26 febr. 1790.

Gift 29 nov. 1761 med Dorotea Maria von Döbeln, f. 21 mars 1738, d. 27 juni 1807, dotter till kommendörkaptenen Konrad Vilhelm von Döbeln och änka efter kaptenen, friherre Axel Karl Roos.

Biografi

Som ung officer deltog B. i pommerska kriget, tills han på nyåret 1759 vid Anklams kapitulation råkade i fångenskap. Ett minne från hans aktiva tjänst var ett genom fall med hästen i dec. 1758 ådraget ljumskbråck, som föranledde honom att år 1770 lämna krigstjänsten. Såsom skadad i rikets tjänst erhöll han 6,500 dlr kmt i ackord och 175 dlr smt i pension, men då han saknade förmögenhet, kunde dessa obetydliga summor ej befria honom från en tryckande fattigdom. Hans lidande synes emellertid ha förbättrats, ty år 1773 trodde han sig åter stark nog för krigstjänsten. Då han ej fann användning varken hemma eller i främmande land, tog han i stället sin tillflykt till jägeristaten, vilken vid denna tid ej sällan fick tjänstgöra som en sorts försörjningsinrättning för behövande officerare. En fullmakt på överjägmästarbefattningen i Hallands län förde honom 1775 till målet men ej till den önskade bärgningen. Tjänsten var lönlös, och om man får tro honom själv, tillstoppade han oegennyttigt sin enda inkomstkälla, bötesandelarna, genom en sträng uppsikt, som förebyggde åverkan på de allmänna skogarna. De utvägar, han föreslog till förbättrande av sina och sina underhavandes villkor, vunno ej gehör hos hans överordnade. Till slut lämnade han (1787) tjänsten under förmodan att kunna göra rätt för sig, alltså tydligen i hopp om ackord, men lyckades ej heller på detta sätt reda upp sina affärer. Den femtiotvåårige mannen såg sig sålunda reducerad till sin pension, som efter myntrealisationen utgick med 29 rdr. Från misären och supplikantens bittra lott befriade honom emellertid snart nog döden.

För sin befattning i jägeristaten saknade B. som så många ämbetsbröder vid denna tid all föregående utbildning. Efter tjugu års militärtjänst voro, säger han själv, »mine insikter uti de mål, den ärhåldne sysslan åtföljde, ganska små, jag som många flere smickrade mig med det gamla ordspråket: då man får ett ämbete, får man ock förstånd, men jag fant, det vill mera därtill». Under sina försök att bemästra sina tjänsteåligganden förde B. anteckningar, som han senare sammanställde till de båda arbeten, vilka bevarat hans namn i vår skogsvetenskaps historia. Äldst av dessa är en samling utdrag ur K. brev och förordningar rörande jakt-och skogsväsendet. (1787), vilken erbjuder ett bekvämt och ganska rikhaltigt urval, börjande med Gustav Vasas tid och slutande med året 1782. För eftervärlden viktigare är B:s »Försök til et swenskt Skogs- och jagtlexicon», 1789. Arbetet, som vid sin tillkomst representerade en för vårt land ny litteraturgren, utmärker sig för klar och redig framställning och gott val av de ganska talrika uppslagsorden samt ett ej ringa intresse för kulturhistoriska rön. Före de alfabetiskt ordnade artiklarna har B. intagit en visserligen kortfattad historisk översikt, som med strödda notiser belyser olika sidor av ämnet såsom skogs- och jaktskyddet, de kungliga jakterna, kampen mot rovdjuren och jägeristatens organisation. I sina aktuella delar kan B:s skogs- och jaktlexikon sägas vara karakteristiskt för traditionen inom den svenska jägeristaten före den egentliga skogsundervisningens tillkomst. Redan de första raderna i förordet fastslå »skogens nödvändighet uti vårt nordiska klimat» och den skogsbrist, som säges redan hemsöka flera av våra fruktbaraste provinser och vara att befara i många andra. Besparing, sträng uppsikt och sorgfälligt iakttagande av förordningarna om utsyning och stämpling äro de främsta botemedlen. I 1700-talets skogrika Sverige, där ännu ingen i förhållande till skogsmarkernas vidd avsevärd export påtänkts, yrkar B. på inskränkande av byggandet av trähus och användandet av trä-hägnader och dylikt men riktar sig även med mera skäl mot olika former av rent ödsel såsom brädtäljande med yxa och nyttjande av grovbladiga sågar. Av positiva åtgärder anbefalles plantering och sådd. Om klar och oförvillad blick vittnar hans skildring (i artikeln »Skog») av den då brukliga blädningen, varigenom »skogarne årligen bliva allt tunnare och glesare, väder och vind... få mer styrka och tillfälle att framrusa, de gamla träden kullblåsa, sörna i topparne, de unga trängas i sin växt, de små uppkommande plantorne bliva genom solens brännande förtorkade» — en skogsbild, som återvänder i senare vidräkningar med de traditionella hushållsvanorna. Som botemedel föreslår B., därmed anslutande sig till åtskilliga samtida skriftställare, skogamas indelning i skift, avsedda att successivt avverkas och besås. Karakteristiskt för hela B:s behandling av de skogliga problemen, vare sig han talar om sparsamhet eller reproduktion, är emellertid, att skogsbruket uteslutande behandlas som bihang till jordbruket och att tryggandet av husbehovet framstår som dess egentliga mål. Kolningen och trävaruexporten nämnas blott i förbigående. Denna intressets inriktning var ej för B. egendomlig, den var fastmer den naturliga frakten av en lagstiftning och organisation, som ställde skogsadministrationen utanför vårt skogsbruks industriella uppgifter och alltför ensidigt hänvisade den till polisuppsikt och fiskaliska tvångsåtgärder.. Rikhaltig och belysande är B:s behandling av jakten. En rad artiklar ägnas åt det jaktbara, villebrådet, från kramsfågeln till de stora, rov- och hjortdjuren, andra avhandla fångstsätten, så väl de primitiva (fällor och snaror, hetsning med vinthund och falkjakt), som de mera moderna, på skjutvapnens förbättring grundade (jakt med stående och drivande hund m. fl.). Ehuru notiser om främmande förhållanden ej saknas, grunda sig de flesta upp- gifterna — liksom jaktskildringens bestående värde — på självsyn och god iakttagelse. Med särskild utförlighet behandlas, som tillbörligt är i en handbok för jägeribetjänte, rovdjursfångsten (gropar, gårdar, luderplatser och skallgång) samt den ur hovtjänsten födda jaktkonstens högsta triumf, de stora drevjakterna. De båda arbeten, som utkommo i tryck, äro ej de enda alster, vi äga av B:s författarverksamhet. Bland de Döbelnska släktpapperen i Uppsala universitetsbibliotek (Björkholmssamlingen) förvaras fem häften i gråpappersomslag, vari B. utan systematisk ordning nedskrivit skogshistoriska och skogsvetenskapliga anteckningar, religiösa, moral- och naturfilosofiska samt ekonomiska reflexioner, historiska uppgifter och anekdoter samt bidrag till Hallands historia och topografi. Vad som flutit ur hans penna vittnar ej blott om mångsidiga intressen och aktningsvärda självstudier, det röjer även en man, för vilken livets frågor haft en allvarlig, personlig innebörd. Och då han skriver om sitt yrke, sammanställer han med ekonomiskt-utilistiska reflexioner i tidens stil uttryck för en omedelbar naturkänsla av den art, som födes av jägarens samliv med naturen i skog och mark.

Författare

B. BOËTHIUS.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Kort utdrag af alla K. förordningar, resolutioner och bref rörande skogarnes wård och nyttjande i riket samt jagt och djurfång. Sthm 1787. 4: o IV, 236 s. — Försök til et swenskt skogs- och jagtlexicon. Gtbg 1789. 4: o 138 s.

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Direktionens för arméns pensionskassa skr. till K. M:t 2 okt. 1770, krigsexpeditionens diarier, RA; Västgöta-Dals regementes meritlistor samt biographica, RA och krigsarkivet. — B: s ovannämnda skrifter; E. von Döbeln, Björkholms-samlingen i Uppsala universitetsbibliotek (Upps. univ.-bibhs minnesskrift, 1921), s. 493; H. Samzelius, Tägeristaten (1915).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Hendric Brummer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17054, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17054
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Hendric Brummer, urn:sbl:17054, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-26.