P H Edvard Brändström

Född:1850-08-15 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1921-11-09 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Kommunalpolitiker, General, Stabsofficer


Band 06 (1926), sida 606.

Meriter

3. Per Henrik Edvard Brändström, den föregåendes son, f. 15 aug. 1850 i Stockholm, d. 9 nov. 1921 därstädes. Kadett vid K. krigsskolan å Karlberg 16 mars 1869; avlade officersexamen därstädes 15 dec. 1871; underlöjtnant utan lön vid Närkes regemente 21 dec. s. å.; passerade graderna vid andra livgardet jan.— mars 1872; genomgick kurs vid Svea artilleriregementes informationsläroverk 1 okt. 1873—19 maj 1874; underlöjtnant på stat vid Närkes regemente 20 febr. 1874; avlade examen för inträde vid K. krigsskolan å Marieberg 19 maj s. å.; genomgick kurs å generalstabslinjen, därstädes 15 juli s. å.—7 sept. 1877; aspirant vid generalstaben 1 okt. 1877— 31 mars 1880; löjtnant av andra klass vid regementet 6 dec. 1878; tjänstgjorde vid lant-försvarsdepartementets kommandoexpedition 13 okt. 1879 —31 mars 1880 och ånyo 1 jan. 1881—31 dec. 1882; stabsadjutant och löjtnant vid generalstaben 5 nov. 1880; repetitör. vid artilleri- och ingenjörshögskolan 24 nov. s. å.—31. mars 1884; tjänstgjorde vid norska generalstabens fältövningar 1881; adjutant hos chefen för infanterikorpralskolan å Karlsborg 1882; ordonnansofficer hos kronprinsen 20 jan. 1883; adjutant hos chefen för generalstaben 1 okt. s. å.—15 apr. 1885; bevistade tyska kejsarmanövrerna vid Düisseldorf i kronprinsens svit sept. 1884; stabsadjutant och kapten vid generalstaben 7 nov. s. å.; adjutant hos kronprinsen 10 nov. s. å.; militärattaché, vid K. Maj:ts beskickning i Petersburg 15 apr. 1885—16 okt. 1891; bevistade årligen lägren vid Krasnoje-Selo och manövrerna inom Petersburgs militärområde 1885—91; biträdde vid svensk-ryska gränsregleringskommissionens arbeten i Haparanda 1888; kapten i regementet 1 febr. 1889; överadjutant och major vid generalstaben 11 dec. 1891; stabschef vid femte arméfördelningen 1891—92 och vid fjärde arméfördelningen 1892—96; föredragande i kommandoärenden under konungens vistelse i Norge febr. 1894; överstelöjtnant och förste major vid första livgrenadjärregementet 7 febr. 1896; beordrad till chefens för generalstaben förfogande för utredning av frågor rörande inskrivningsväsendet 15 nov. 1897—22 apr. 1898; överste och chef för första livgrenadjärregementet 22 apr. 1898; stadsfullmäktig i Linköping 1899—1905 (ordförande 1905) och var därunder bl. a. ledamot av beredningsutskottet 1900—05 (ordförande 1905), ordförande i styrelsen för Tekniska aftonskolan 1900—05, stadens ledamot i Kinda kanalaktiebolags direktion 1900 —05, ledamot av styrelsen för Linköpings stads museum för skön konst 1902—05 (ordförande 1905) samt ordförande i gasverksstyrelsen 1903—05 och i brandstyrelsen 1905; teknisk delegerad vid freds-konferensen i Haag maj—juni 1899; landstingsman 1902—05; ledamot i kommittén för utarbetande av förslag till målskjutningsmateriel m. m. 2 dec. 1904—24 febr. 1906 och i kommittén för verkställande av utredningar angående befästningarna vid Boden 19 maj—15 dec. 1905; chef och ledare av utbildningen vid taktiska utbildningskursen för kaptener (ryttmästare) 6 juni—22 juli 1905; chef för kronprinsens stab 3 nov. s. å.—8 dec. 1907; generalmajor i armén 12 mars 1906; erhöll avsked från beställningen på stat med tillstånd att som generalmajor i armén kvarstå s. d.; envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire vid kejserliga ryska hovet 12 mars 1906—1920 (tjänstgjorde till hösten 1918); överadjutant hos konungen 9 jan. 1908; generallöjtnant i armén 20 maj 1914. RSO 1892; LKrVA 1895; OII:sJmt 1897; KS02kl 1901; KSO1kl 1905; GVSbm 1906; OII:Gbmt 1907; KNO1kl m. br. 1908; RoK av KMO 1919; innehade dessutom ett flertal höga utländska ordnar.

Gift 31 aug. 1886 med Anna Vilhelmina Eschelsson, f. 17 sept. 1855, d. 28 sept. 1913, dotter till konsuln Anders Olof Eschelsson och änka efter f. d. underlöjtnanten, innehavaren av Ängsö fideikommiss Axel Piper.

Biografi

Första gången B. tilldrog sig en mera allmän uppmärksamhet var, då han år 1882 tillsammans med sin jämnårige kamrat vid regementet och generalstaben Johan Wikander utgav arbetet »Några taktiska exempel», vilket två år senare följdes av »Några stridsöfningsexempel». Båda dessa arbeten vunno stor spridning och utnyttjades flitigt vid den militära undervisningen. »Om än på ett och annat håll i tillämpningen missbrukade», har det sagts om dem, »voro de dock tvivelsutan ägnade att främja en omläggning i praktisk riktning av de taktiska befäls- och särskilt officersövningarna vid regementena» (Fallenius). Då B. år 1885 gick till Petersburg som militärattaché, var han sålunda redan en bland de mest bemärkta yngre krafterna inom den svenska armén, och givet är, att man ställde mycket stora förhoppningar på honom. Dessa kommo heller icke på skam. Om den rent militära sidan av hans verksamhet är det visserligen ännu icke möjligt att fälla något ingående omdöme, då hans rapporter icke äro för forskningen tillgängliga, men så mycket kan i varje fall sägas, att han på ett utomordentligt sätt gjorde sig förtrogen med ryska förhållanden, inträngde i Rysslands politiska, sociala och militära problem och lärde sig att behärska de ofta för västerländska vanor relativt främmande metoder, som för ett framgångsrikt, diplomatiskt uppträdande i Ryssland äro nöd- vändiga. Ett synligt resultat av hans arbete var förvärvandet av avskrifter av ett betydande antal ryska handlingar rörande kriget 1808—09, vilka sedermera utnyttjades i det av generalstabens krigshistoriska avdelning utarbetade verket om nämnda krig och i väsentlig grad bidrogo till att komplettera framställningen. Nämnas bör även, att han under denna tid knöt många värdefulla personliga förbindelser i Petersburgs högre kretsar, där den unge och elegante svenske officern var en ofta och gärna sedd gäst.

År 1891 återvände B. till Sverige för att återinträda i sin militära tjänstgöring, denna gång som major och stabschef, först vid femte och sedermera vid fjärde arméfördelningen. En betydelsefull insats gjorde han under denna tid genom införandet av för Stockholmsgarnisonens regementen gemensamma, året om regelbundet återkommande detachementsövningar. 1896 förflyttades han från Stockholm till Linköping som överstelöjtnant vid första livgrenad-järregementet, en befattning som han två år senare utbytte mot chefens. De utpräglade ledaregenskaper, som framträtt hos B. under hela hans tidigare bana, kunde under hans regementschefstid på det lyckligaste sätt göra sig gällande. Hans kraftiga personlighet tryckte sin prägel på hela regementet och sträckte sitt inflytande även till tjänstens minsta detaljer, och hans starka vilja förstod att samla alla tillgängliga krafter och med fasthet och lugn leda dem till ett klart fattat mål. Att han som chef var mycket fordrande torde ej kunna förnekas, men han sträckte aldrig sina krav ut över det rimligas gränser, och hans underlydande kunde därför följa honom icke blott med aktning och beundran utan även med verklig tillgivenhet. Det intryck av självklar auktoritet, som hans personlighet efterlämnade, bidrog även i högst väsentlig grad att hos hans underordnade vidmakthålla en känsla av förtroende, som inga mellan-kommande omständigheter förmådde rubba. Det regemente, för vilket han stod i spetsen, kunde med skäl göra anspråk på att räknas bland den svenska arméns bäst ledda, övade och organiserade. Detta förhållande återverkade även i sin mån på det militära elementets ställning till ortens civila myndigheter, vilka ej kunde undgå att röna intryck av det framgångsrika arbete, B. inom sitt verksamhetsområde utvecklade. Sedan denne 1899 blivit stadsfullmäktig, togos också under 1900-talets första år hans förmåga och erfarenhet alltmera i anspråk även för kommunala angelägenheter.

Vid denna tidpunkt stod emellertid B. helt nära en förnyad och avgörande förändring i sin verksamhet. Ministerposten i Petersburg var nämligen ledig och skulle med ny innehavare besättas, sedan greve. Herman Wrangel, som beklätt den under endast ett år, överflyttats till London. Då regeringen erbjöd B. posten, tvekade han länge, i full medvetenhet om det oerhörda ansvar och den tyngande arbetsbörda, som den skulle komma att medföra, men beslöt sig till sist för att emottaga anbudet. Huvudsakligen torde det väl hava varit hans starka pliktkänsla, som härvidlag fällde utslaget. Vidden och betydelsen av den verksamhet, han under sin tid i Petersburg 1906—20 utövade, kan givetvis ännu icke till fullo överblickas. Men otvivelaktigt är, att få svenska diplomater varit å ena sidan ställda inför svårare uppgifter än han och å den andra löst dem med större kraft och säkerhet. Redan de oroliga åren före världskrigets utbrott med deras ständigt återkommande ömtåliga spioneriaffärer beredde honom utan tvivel särdeles stora svårigheter, som kunde övervinnas blott genom ett på en gång fast och taktfullt uppträdande. Ännu långt värre blev det emellertid efter krigsutbrottet, då snart sagt varje dag medförde nya konfliktanledningar och nya materiella svårigheter av de mest skiftande slag. Det måste bliva en framtida forskning förbehållet att i detalj belysa B: s verksamhet under dessa år, hans förhållande till de ryska myndigheterna och till utrikesdepartementet i Stockholm m. m. Oomtvistligt lärer emellertid vara, att B. på ett lysande sätt företrätt vårt lands intressen både i vad det rörde de stora politiska frågorna och då det gällde att skydda enskilda svenskars berättigade intressen. Den allmänna prestige, han under sin ministertid förvärvat, var honom härvidlag givetvis till mycken hjälp. Allmänt bekant i Petersburg var den energi, han kunde utveckla, då det gällde att bringa till lyckosamt slut en sak, som han tagit sig an, och ej utan skäl bar han i den diplomatiska världen beteckningen »le general furieux». Åtskilliga anekdoter förmäla om den ovanliga égard, man vid det kejserliga hovet och inom de högsta kretsarna ägnade honom — en égard, som bland annat lär ha tagit sig uttryck däri, att han ibland, ehuru endast representant för ett litet land, dock ägnades samma hedersbetygelser som en stormaktsambassadör. Personligen var han även högt uppskattad, ej minst för den storartade gästfrihet, han utövade i det ståtligt inredda svenska ministerhotellet, där hans maka och efter hennes död hans dotter Elsa fyllde värdinneplikterna. Under och efter revolutionen, då laglöshet och förvirring rådde överallt i hela Ryssland, kom B: s hem att många gånger få spela rollen av asyl för värnlösa flyktingar av skilda nationaliteter, vilka sedermera i skydd av B: s prestige räddades ut över gränsen till de lugnare grannländerna.

Ehuru B. lät sig angeläget vara att i sin politiska verksamhet underlåta allt som på något sätt kunde strida mot den av Sverige iakttagna neutralitetspolitiken, blev han dock gång efter annan från svenskt ententevänligt håll utsatt för häftiga angrepp, vilka stundom i pressen stegrades därhän, att man begärde hans avlägsnande. De förvirrade och oroliga förhållandena återspeglades även i vissa rykten om medelsförvaltningen i Petersburg, vilka reducerades till sitt rätta innehåll genom en mot B. anställd rättegång och Svea hovrätts i allo frikännande utslag (15 dec. 1919). På hösten 1918 lämnade B. Petersburg och återvände till Stockholm men behöll sin befattning ända till år 1920, då han nådde 70 års ålder och redan börjat känna sina krafter brytas av den inre sjukdom, som skulle bringa honom döden. Då hans avsked beviljades, lät konungen till statsrådsprotokollet foga ett särskilt yttrande, i vilket han betygade »sitt synnerliga välbehag över det nit och den plikttrohet, general Brändström städse ådagalagt vid utövningen av honom anförtrodda viktiga ämbeten och uppdrag, och den självständiga hållning, han under svåra förhållanden till gagn för Sveriges intressen intagit». Även från många andra håll fick B. emottaga varma tacksamhets-betygelser för allt vad han verkat till Rysslandssvenskarnas nytta. I aug. 1919 överlämnades till honom genom en delegation för Svenska föreningens i Petersburg handelskommitté samt Svenska handelsrådet i Moskva en adress, i vilken framfördes ett tack för det sätt varpå han vårdat de svenska intressena i Ryssland, och kort därefter hyllades han på samma sätt av ett fyrtiotal f. d. Röda korsdelegerade, som varit verksamma i Ryssland och Sibirien åren 1915—18. På sin sjuttioårsdag fick B. ävenledes av Rysslandssvenskar emottaga en tacksamhetsadress och en till hans ära präglad minnesmedalj jämte ett porträtt i olja, utfört av professor Emerik Stenberg och avsett att när så ske kunde uppsättas i svenska legationshotellet i Ryssland, vilket numera även verkställts. »Få som vistats hemma under hårda tider», skrev vid detta tillfälle en av hans yngre kolleger, Karl von Heidenstam, sedermera hans efterträdare som svenskt sändebud i Ryssland, »kunna ana, vilken känsla av trygghet det skänkte svenskarna i Ryssland att veta, att deras lands representant var en man, som hade mod att ingripa och som på grund av sin personlighet respekterades av alla och vilkens inflytande förmådde böja även den mest högtställde tjinovnik eller den motsträvigaste folkkommissarie.»

I sin maka hade B. livet igenom ett starkt stöd, varpå han, satte det allra högsta värde. Klarsynt, intelligent och intresserad var hon honom till mycken hjälp i hans arbete, samtidigt som hon genom, sin stora representativa förmåga förstod att skänka hans hem den prägel av bredd och stil, som han framför allt älskade. För säkerheten i hennes omdöme om människor hyste'B. ett obegränsat förtroende, och han brukade säga, att han under hela sin diplomatiska bana icke en enda gång haft anledning att frångå den uppfattning, han på grund av hennes iakttagelser gjort sig om personligheter, med vilka han kommit i beröring. Hennes bortgång var honom ett svårt slag, som han dock bar med manlig resignation. En viss ersättning för den förlust han lidit hade han emellertid i sin dotter, som under hans senare år var hans ständiga och förtrogna medarbeterska.

Författare

O. WlESELGREN.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Några taktiska exempel lämpade efter öfningarna under officersmötet. Sthm 1882. (4), 109 s., 10 kartor, 2 tab. (Tills, med J. G. .Wikander.) — Några stridsöfningsexempel. Sthm 1884. VII, (1), 74 s., 4 kartor. (Tills, med J. G. Wikander.)

Översatt: S. v. Schlichting, Om infanteristriden. Sthm 1880. 43 s. (Militärlitteratur-föreningens förlag, 39.)

Källor och litteratur

Källor: Tjänsteförteckn. för armén, försvarsdep.; nekrologer av C. O. .Nordensvan i Sv. militär tidskr. (1921) och av C. M. H. Fallenius i KrVA Handl. (1921); Generalstaben 1873—1923 (1923).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P H Edvard Brändström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17117, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2019-10-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17117
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P H Edvard Brändström, urn:sbl:17117, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2019-10-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se