Jacob Burenskiöld

Född:1655-12-25 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1738-03-12 – Ringarums församling, Östergötlands län (På Fyllingarum)

Kavalleriofficer, General, Generalguvernör


Band 06 (1926), sida 734.

Meriter

Jacob Burenskiöld, friherre till Fyllingarum, herre till Navesta i Mogata socken, och Idingstad, f. 25 dec. 1655 i Stockholm, d. 12 mars 1738 på Fyllingarum i Ringarums församling. Föräldrar: juris professorn, slutligen stadspresidenten Nils Bureus, adlad Burensköld, och Eva Ulfvenklou. Student i Uppsala 14 apr. 1671. Volontär vid bergsregementet 1675; fänrik 15 juli s. å.; löjtnant mars 1676; tjänstgjorde i garnisonen i Kristianstad och blev fången där s. å.; flydde ur fångenskapen efter slaget vid Lundi; regementskvartermästare 1677; volontär vid Nils Gyllenstiernas kavalleriregemente s. å.; ryttmästare därstädes juli s. å.; deltog i skånska fälttågen 1677—79; reste med konungens »förlov» utrikes 1680 och inträdde i fransk tjänst s. å.; kapten vid prinsens av Furstenberg infanteriregemente, som låg i garnison i Perpignan s. å.; erhöll avsked ur fransk tjänst 25 sept. 1682; musketerare vid storhertigens av Florens livgarde s. å.; kom s. å. genom drottning Kristinas förmedling i malteserriddarnas tjänst och deltog på deras galärflotta i två krigståg vid afrikanska kusten mot turkarna; gick därefter i kejsarens tjänst och deltog som frivillig vid ett dragonregemente i fälttåget mot turkarna 1683; återkom till Sverige 1684; ryttmästare vid Östgöta kavalleri 8 mars 1687 (med tur från 1 jan. 1678 enligt K. brev 25 juli 1687); kommen- derades att följa pfalzgreven prins Gustav till Holland 1691; deltog i 1692 års flandriska fälttåg; tf. kommendant i Hälsingborg sept. 1695—mars 1696; major vid karelska kavalleriregementet 29 maj 1696; erhöll transport till Östgöta kavalleri 7 mars 1700; bevistade fälttåget mot Danmark s. å. och i Lifland 1701; överstelöjtnant 20 nov. 1701; deltog i polska fälttåget 1702—06; överste 9 jan. 1704; generalmajor av kavalleriet och landshövding i Östergötland 20 aug. 1706; friherre 21 nov. s. å.; av rådet förordnad till generallöjtnant nov. 1709; deltog i fälttåget i Skåne 1710; blev fången i slaget vid Hälsingborg 28 febr. s. å.; utväxlad i aug. s. å.; förordnades av rådet till överståthållare i Stockholm 20 sept. 1710 men frånträdde denna befattning enligt rådets brev 14 mars och 18 apr. 1711, sedan meddelande kommit, att han av konungen i Bender utnämnts till generallöjtnant av kavalleriet och guvernör över Skåne 30 aug. 1710 samt utsetts till kommenderande general över armén i Bohuslän (Västgötaarmén) 31 aug. s. å. ; utövade befälet över nämnda armé maj—dec. 1711; av konungen beordrad att övertaga guvernementsstyrelsen i Skåne 21 aug. 1711 (jmfr rådets brev 14 dec. s. å.); erhöll avsked 4 juni 1716; ledamot av kommissionen i Linköping angående allmogens i Östergötland förräderi vid fiendens infall 5 aug.—9 sept. 1719. — B. deltog i riksdagarna 1686, 1689, 1697 och 1720 samt antagligen 1726—27: och var vid riksdagen 1720 ledamot av sekreta utskottet.

Gift 21 jan. 1694 med Elsa Appelgren, f. 1665 (döpt-13 jan.), d. 13 juni 1741, dotter till presidenten Nils Appelgren.

Biografi

[B. deltog som frivillig i slaget vid Landskrona vid Nils Gyllenstiernas kavalleriregemente, vid vilket han strax efteråt blev anställd som ryttmästare, och bevistade under skånska fälttågets fortsättning flera djärva strövtåg och patrullritter; under 1683 års fälttåg mot turkarna var han bl. a. med i slaget vid Pressburg och vid undsättningen av Wien och under flandriska fälttåget 1692 deltog han i slaget vid Stenkerke. Från det stora nordiska krigets början följde han sitt regemente, Östgöta kavalleri, i fält och avancerade raskt från ryttmästare till överstelöjtnant (1701) och överste (1704). Under fälttåget i Lifland 1701 bevistade B., ehuru ej aktivt deltagande i själva slaget, övergången av Dyna (9 juli) och tillhörde under marschen genom Lithauen och vidare mot Krakau (1702) Karl Gustav Mörners kolonn' samt utmärkte sig härunder vid en djärv rekognosceringsritt i trakten av Brescie. Till huvudarmén återvände han i tid för att få vara med om slaget vid Klissov. Han förde i detta befälet över fyra skvadroner, som hade sin plats i högra flygelns främre linje, och deltog med dem i den hårda rytterikampen vid Borczyn. Då Rehnskiöld (22 dec. 1702) detacherades till Warschaus skydd, tilldelades B. hans armé, som han även tillhörde under de inledande operationerna mot Thorn (till 4 juni 1703). Därefter följde han huvudarmén såväl under belägringen av nämnda fästning som i vinterkvarteren i Västpreussen. Under sommarfälttåget 1704 tillhörde B. åter Rehnskiölds armé (från 16 juli). Då det under samma års höstfälttåg gällde att skyndsamt övergå Weichsel, bemäktigade sig B., åtföljd av endast ett fåtal följeslagare, genom en nattlig överrumpling en i floden belägen, av sachsarna besatt holme och följde sedan den av Otto Vellingk förda kolonnen under det kraftiga förföljandet av fienden fram till Schlesiens gräns. Vid det anfall, som Vellingk (31 okt.) vid Fraustadt utförde mot en del av konung Augusts ryska hjälptrupper, blev B. sårad. I början av juli 1705 framsändes han med sitt regemente från de kvarter, som armén då i omkring ett halvt år innehaft i västra delen av Polen, till Warschau, och ingick där i den kår, med vilken K. Nieroth sökte skydda denna. plats mot fientliga företag. B. deltog härunder i rytteristriden 21 juli 1705, som för samtliga deltagande svenskar men särskilt för honom och hans östgötar blev synnerligen hedrande. Uppställd på vänstra flygeln, besegrade han i slagets förra skede med sitt regemente, som här ej räknade mer än 800 man, ehuru anfallen i front, flank och rygg, 5,000—6,000 sachsare och polacker. I stridens senare skede blev B. på grund av Nieroths väl stora iver att förfölja fiendens vänstra flygel lämnad ensam på slagfältet med sitt regemente och några andra förut illa tilltygade skvadroner. Med denna obetydliga styrka invecklades han ånyo (i trakten av byn Olani) i en hård kamp med fiendens huvudkrafter, vilka han dock i grund besegrade och vilkas överbefälhavare han lyckades taga till fånga. Sedermera deltog B. i huvudarméns marsch till Grodno och Wolhynien (vintern och våren 1706). Under det ryssarna höllos innestängda i Grodno, utsändes han under Meijerfelts befäl söder om fästningen till trakten av Indura, där fiendens furagerare anföllos och jagades tillbaka in i Grodno. Då Karl XII under marschen från Wolhynien till Sachsen, i avsikt att uppsöka Rhenskiöld, företog sin äventyrliga ritt mellan Radom och Piontek, utsändes B. (25 juli) med 300 man för att bringa honom undsättning, ett uppdrag, som han lyckligt utförde. Efter ankomsten till Sachsen fick han sig kvarter anvisade i kretsen Voigtland men lämnade, utnämnd till landshövding, snart sitt regemente och anträdde hemresan.

B. väntades i sin nya verksamhet av en ansenlig arbetsbörda. Både 1708 och följande år klagas det i Östergötland över missväxt, och det sistnämnda året fick han leda nyuppsättandet av länets båda regementen, som gått förlorade i Ukraina. Näst efter M. G. Lindhielm i Jönköpings län var B. den av landshövdingarna, som blev först färdig med denna dryga uppgift.

Under det korta fälttåget i Skåne jan.—mars 1710 spelade B. som Magnus Stenbocks närmaste man en viktig roll. Misslyckandet av överrumplingsförsöket mot danska armén i Almaålinjen (12 febr.) får i viss mån skrivas på hans konto. Handlande emot ledningens avsikter, som gingo ut på att tills vidare hålla den västra, av B. förda kolonnen tillbaka, under det att den östra demonstrerade mot fiendens högra flygel, framträngde han längre söder ut, än hans instruktioner gåvo honom rätt till, och invecklades i trakten av Hästveda i en strid, som i förtid blottade den uppgjorda anfallsplanen och därför kom denna att stranda. Däremot torde han vara utan skuld till att även överrumplingsförsöket (18 febr.) mot den danska kavalleristyrka, som stod i Hasslebro-trakten, misslyckades. I slaget vid Hälsingborg (28 febr.) förde B. befälet över vänstra flygeln. Då endast nio av denna flygels trettio skvadroner hunnit igenom den s. k. Brohuspassagen, förde danskarna här fram en långt överlägsen kavalleristyrka till anfall. B. mötte detta som en tapper man och förde sin lilla styrka till en kraftig motattack. Slutet på den hårda strid, som här utspann sig, blev, att de fåtaliga svenska skvadronerna illa tilltygade måste vika och att B. själv, skild från de sina, råkade i fångenskap. Något klander kan emellertid ej riktas mot honom för den motgång, han här led, och skadan reparerades för övrigt snart av de efterföljande svenska skvadronerna. — Under fångenskapen i Danmark fick B. i apr. 1710 på hedersord resa över till Sverige för att med rådet förhandla om fångutväxling.

Efter sin egen utväxling ur fångenskapen möttes B. av viktiga uppgifter. Den närmaste blev att som tf. överståthållare i Stockholm (i nov. 1710) upptaga kampen med pesten, som vid denna tid här krävde talrika offer. Från denna sin tjänstgöring erhöll B. goda vitsord. Då Sveriges västra gräns det följande året hotades av ett danskt-norskt infall, fick han order att tillträda det honom av Karl XII i aug. föregående året givna befälet i Bohuslän. Åt B. anförtroddes därigenom den ansvarsfulla posten som befälhavare över den s. k. Västgötaarmén, närmast avsedd för skyddet av Bohuslän och Dal. Han övertog detta befäl 21 maj, i god tid innan det väntade anfallet kom. Uppgiften var svårlöst. De till en början disponibla truppstyrkorna voro obetydliga. Terrängen lade svårigheter i vägen, och utan stöd av en skärgårdsflotta var ett försvar av kustlandskapet knappast utförbart. Guvernören i Göteborg amiral E. Sjöblad, som tillika förde befälet över Göteborgseskadern, visade vid detta som föregående tillfällen föga förståelse för de krav, som i denna kritiska tid ställdes på honom. Då faran blev överhängande, började B. samla sin armé i Uddevalla (i början av aug.). Den dansk-norska armén framträngde emellertid över Svinesund (11 aug.) till Herrestad (19 aug.), sedan B. utan tillräckliga stridskrafter och maga-siner och utan stödet av en skärgårdsflotta måst utrymma norra Bohuslän. Tack vare Stenbock erhöll B. snart avsevärda förstärkningar. Han tyckes nu ha fattat beslutet att söka tillfoga fienden ett verkligt dråpslag. Planen gick ut på att Karl Gustav Mörner, som förde befälet i Värmland, skulle söka avskära fiendens återtågsväg samtidigt som B. gick till anfall med de lant- och sjöstridskrafter, som nu stodo honom till buds. Planen strandade, då Mörner liksom förut Sjöblad svek de berättigade förväntningar, som ställdes på honom. Inom kort fann fienden därjämte för gott utrymma Bohuslän (9 sept.). B. följde efter uppemot gränsen men kunde föga uträtta. — På B: s förslag beviljade Karl XII skattelindring åt allmogen på Dal för dess villighet att försvara gränsen samt förordnade om befäl åt allmogen och om frikompaniers upprättande på norska gränsen (rådets brev till konungen 29 nov. 1711, K. resol. 13 mars 1712).

När nu all fara här var över, tillträdde B. (i dec. 1711) posten som guvernör i Skåne. Han förde tillika tidvis befälet över de i landskapet förlagda stridskrafterna och vidtog åtskilliga åtgärder för provinsens försvar. B. berömmes för det sätt, på vilket han förplägade och övade de talrika stridskrafter, som uppehöllo sig inom den av honom styrda provinsen. Däremot motsvarade han ej de krav, Karl XII under förberedelserna till 1716 års försvar av Skåne måste ställa på provinsens högste styresman och blev därför avskedad. »Der guverneur Burensköld», skriver Karl XII 8 juni 1716 till arvprins Fredrik, »habe ich in unterschiedene sachen gefunden, dass er nicht so betriebsam gewesen als von nöten; er hat auch einige ordres nicht precise nachgelebet.»

Efter sitt avsked drog B. sig tillbaka till privatlivet. Han var dock vid ett tillfälle ifrågasatt som president i krigskollegium och sökte ehuru utan resultat presidentposten i Göta hovrätt. B. förvärvade sig en ansenlig förmögenhet, och ägde vid sin död värdefulla fastigheter och ansenliga jordagods.

Genom testamenten 7 juli och 1 dec. 1726 stiftade B. det s. k. Burensköldska fideikommisset, bestående av Fyllingarums säteri i Ringarums socken, som B. inköpt 1707, Idingstad, Hyllinge, Hulterstad, Husby, Sverkersholm, Borkhult, som B. 1721 tillbytt sig från kronan, Gobo manufakturverk samt förpantningen av Bråborgs kungsgård, allt i Östergötland. Med B: s äldsta dotter Mariana Johanna kom fideikommisset 1754 till den äldre grenen av grevliga ätten von Schwerin. Kort före hennes död 1774 blev emellertid fideikommisset genom överenskommelse med sonen till förmån för hans systrar inskränkt till Fyllingarum, Husby, Sverkersholm, Borkhult och Gobo. Efter hovmarskalken greve A. H. von Schwerins död 1878 övergick fideikommisset genom K. Maj:ts dom 30 nov. 1880 till hans äldre syster Sofia Vilhelmina Theorell, änka efter justitieombudsmannen S. L. Theorell, och innehaves fortfarande av släkten Theorell.

Författare

H. E. Uddgren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: Riksregistr.; skrivelser till K. M:t från kommendanter i Hälsingborg 1695—96, chefen för Östgöta kavalleriregemente 1704—-06, landshövdingar i Östergötland 1707—10, överståthållare 1710 och generalguvernörer i Skåne 1710—16; skrivelser till konungen, fol.-serien, 1710; skrivelser till rådet, rådets handl. och brev; skrivelser till kanslitjänstemän (till J. Schmedeman 1711, till ett kansliråd 1712—13, till F. J. Ehrenstrahl 1714—15, till J. Hielmberg 1715 och till ombudsrådet C. Feif 1716 o. följ.); skrivelser till C. Piper 1706—07, kanslipresidentens arkiv; skrivelser till Hedvig Eleonora 1712—14 och till Ulrika Eleonora d. y. 1710—36; skrivelser till Nils Posse 1712, Posseska saml.; militaria: ansökningar och meritförteckningar; St. nord. kriget, vol. XXXVII b, krigshist. samlingen; G. A. Taubes brev- växling 1714, 1716; brev till envoyén J. Palmquist 1715, Hollandica; brev till G. Cronhielm, flottans saml. A I C 6; samt skrivelser från landshövdingar i Östergötland till defensionskommissionen 1707—09, allt i RA; bio-graphica, krigsarkivet. — Hist. handl., 5, 7, 9—11, 14—15, 18, 24 (1866— 1912); Karol. krigares dagböcker, 2—3, 5, 9 (1903—13). — Bidrag till den store nord. Krigs Historie, udg. af Generalstaben, 2—3 (1903, 06); E. W. Dahlgren, Biogr. uppgifter om officerare. . . vid bergsregementena under 1600-talet (mskr. hos förf.); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); W. Stenhammar, Östgöta kavalleriregemente i Karl XII:s krig (1918); A. A. von Stiernman, Swea och Götha höfdinga-minne, 1—2 (1835—36); A. Stille, Kriget i Skåne 1709—1710 (1903). — Ang. tvist om bättre rätt till Borkhults fideikommiss se akten till K. M:ts dom den 30 nov. 1880, RA, *amt TSTvtt inriH arkiv. Afd. 1. Åre. 7. 1880, s. 463 o. följ.


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Burenskiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17166, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. E. Uddgren.), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17166
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Burenskiöld, urn:sbl:17166, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. E. Uddgren.), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se