Joachim Burwitz

Död:tidigast 1562

Diplomat


Band 06 (1926), sida 777.

Meriter

Burwitz, Joachim. Inträdde i svensk tjänst som sekreterare i tyska kansliet omkr. 1541; deltog i förhandlingarna med Lybeck i Kalmar 1546; avfärdad till Lybeck hösten s. å.; återvände våren 1547 och återtog sin tjänstgöring i tyska kansliet; ånyo avsänd till Tyskland apr. 1547 och besökte utom Lybeck bl. a. Sydtyskland och kejsaren; var ännu i nov. kvar i Lybeck men återvände därpå till Sverige, varifrån han avfärdades till Nederländerna mars 1548; begav sig därpå till Nordtyskland och vistades ännu i aug. som svensk resident i Stralsund; avfärdades jämte sekreteraren Olof Larsson till Köpenhamn febr. 1549; återvände över Lybeck våren s. å.; erhöll tullfrihet och rätt att fritt bruka köpenskap i Sverige 19 juni s. å.; ånyo avfärdad till Nordtyskland, där han uppehöll sig i Stralsund 1550 och följande år; sänd till Lybeck jämte Axel Nilsson [Baner] och Olof Larsson 1 maj 1553 och till hertig Johan Albrekt av Mecklenburg jämte Jörgen Holgersson 24 jan. 1554; avfärdad till Östersjöprovinserna 24 sept. s. å. (kreditiv till ordensmästaren) och synes sedan ha kvarstannat där, frånsett besök i Sverige vid nyåret 1555/56 och på hösten 1559. — Gift.

Biografi

B. var av allt att döma bördig från Östersjöprovinserna, där en bror till honom var bosatt i Dorpat och där han själv ingick giftermål. Om hans tidigare öden förtälja svenska källor endast, att han en gång i Reval, då han vid ett handgemäng sökte skilja de stridande, av ren olyckshändelse, om man får tro honom själv, råkade tillfoga en man vid namn Tolck ett sår. Saken förliktes inför rådet och B. anträdde vid gott mod en resa, men under tiden dog Tolck. Efter detta kunde B. tydligen ej återvända utan begav sig till Sverige, där han vann anställning i Gustav Vasas kansli. Den exakta tidpunkten, då detta skett, synes ej kunna fastställas, men då B. år 1561 kallar sig »en gammal tjänare, som nu i nära tjugu år ätit svenskt bröd», var det i varje fall under det tyska inflytandets glansdagar, han kom till Sverige. Första gången hans namn påträffats i svenska källor är i Melkior Schwabs räntekammarbok 1542, där han finnes antecknad för en årslön av 180 mark. Sedan möter han då och då i sådana tillfälliga uppdrag, som plägade anförtros åt sekreterarna. En gång lönar han knektar (1543), en annan gång sändes han till Bremen i en ekonomisk angelägenhet (1545). Ett par brev, som tillfälligtvis bevarats, visa, att han underhållit förbindelser med Georg Norman. En viktigare roll synes han först ha börjat spela, då han togs i anspråk för diplomatiska värv.

Gustav Vasas utrikespolitik behärskades av förhållandet till Danmark, vilket, trots tillfälliga närmanden under trycket från Kristian II och hans arvingar, med obeveklig konsekvens gick mot den slutliga brytningen. Misshälligheterna med Danmark anvisade Sverige en. orientering åt Tyskland, men denna försvårades dels av den fördrivne konungens och hans fränders anspråk, dels av den hårdhänta handelspolitiken mot Lybeck, allt motsättningar, som föranledde upprepade försök till en uppgörelse med Danmark. I detta invecklade spel, som till slut visade sig alltför svårt för der» svenska diplomatien, prövades B: s krafter träget om än ej på ledande poster. Han var sålunda med vid det misslyckade försöket att slutgiltigt göra upp med Lybeck i Kalmar på sommaren 1546 och följde därpå under hösten och början av nästa år i Lybeck det diplomatiska spelet under den för Sverige ogynnsamma situationen, då förhållandet till Danmark endast förvärrades, medan förhållandet till Lybeck förblev ouppklarat och kejsarens framgångar mot protestanterna tycktes öka faran från Kristian II. Den pessimistiska tonen i B: s rapporter och i hans muntliga relation vid hemkomsten på våren 1547 har otvivelaktigt gjort starkt intryck på konungen. B. fick så gott som genast vända tillbaka till Nordtyskland igen, och då hans rapporter alltjämt voro ängslande, började Gustav Vasa (16 juni 1547) tänka på att bryta Sveriges isolering genom en direkt uppgörelse med kejsaren. Han lät B. resa till Sydtyskland för att utverka lejd åt en svensk beskickning till kejsaren, ett uppdrag, som också lyckligt verkställdes, ehuru åtminstone enligt B: s åsikt icke utan livsfara. Full av färska intryck av reaktionens segerrika framträngande särskilt i Augsburg, målade han i sin rapport (19 okt. 1547) åter med mörka färger och tillrådde fullföljandet av förhandlingarna med kejsaren men manade också att göra sig heredd att möta djävulens och hans redskaps anslag mot Guds ords rena lära (till kansliet 3 aug. 1548).

Emellertid hade vid B: s återkomst i verkligheten en avspänning i förhållandet till Danmark inträtt, och den svenska politiken var på väg att svänga om till att söka samverkan med denna makt. Någon legation till kejsaren blev följaktligen nu icke av. Men man lyckades ej heller uppnå något verkligt närmande till Danmark, vars vid denna tid gynnsamma utrikespolitiska ställning tvärtom återigen gjorde Gustav Vasa intresserad av att söka stöd på annat håll. B., som hela tiden fortfor att användas som kunskapare och agent, deltog bl. a. under förra hälften av år 1549 i en beskickning till Danmark, som endast synes ha ökat Gustavs oro, och förhandlade därpå i Lybeck med så nedslående resultat, att en verklig brytning syntes nära. Det »trotsiga svar», med vilket B. återvände, omtalas ofta i den följande utrikespolitiska diskussionen. B. beredde sig efter slutat värv att slå sig till ro i Sverige och ämnade förbättra sina villkor genom borgerlig näring (handel) men fick ånyo sluta sig till den ganska betydande stab av agenter och kunskapare, som konungen under den oroande situationen till sin information utsände åt olika håll. Han slog sig nu ned i Stralsund, som efter den lyckade uppgörelsen 1542 fått stor betydelse för Sveriges förbindelser med Tyskland, och hemsände härifrån träget underrättelser om de danska och tyska praktikerna. Tonen i hans rapporter synes genomgående ha varit mörk och röjde otvivelaktigt en riktig insikt om Sveriges fortsatta isolering, vilken ej heller kunde brytas genom de — misslyckade — förhandlingar med Lybeck, vari B. deltog på försommaren 1553.

Då vid denna tid det gemensamma trycket från Ryssland gav anledning till ett livligare diplomatiskt meningsutbyte mellan Sverige och den sönderfallande ordensstaten, fann B. år 1554 ett måhända önskat tillfälle att som svensk agent återvända till hembygden. Utom den slutliga uppgörelsen rörande dråpet på Tolck väntade honom likväl där besvärliga arvstvister med hans svågrar. Därjämte förföljdes han av klagomål från en stettinsk borgare Stefan Loitz, som på 1540-talet möter i riksregistraturet som hovets furnissör men sedan skilts från sina svenska affärer missnöjd med både konungen och hans tjänare. B. reste emellertid under det skydd, som folkrätten skänkte, och Gustav Vasa höll honom tydligen om ryggen. Han kunde därför med lugn slå sig ned i Riga, där han, kvar-hållen även av hustruns sjuklighet, blev alltmera bofast. Så förvärvade han fast egendom i Riga (en slåtteräng 1561) och kallas i början av 1560-talet borgare därstädes. Av ett redan åberopat yttrande av B. har det framgått, att han var genomträngd av en klart protestantisk åskådning, och all sannolikhet talar för att denna varit utformad i den ej minst i de stora handelsstäderna vid Östersjön gärna framträdande demokratiskt-radikala riktningen. I Riga slöt B. sig nämligen till den borgerliga oppositionen, som låg i fejd med rådet, och förde med häftighet sina meningsfränders talan vid en lantdag i Wenden 1558. Av förhållandena i sitt hemland mottog han för övrigt ett mörkt intryck. Tyskarna, adel och borgare, förnötte i dådlös vällevnad sina dagar, medvetna om faran österifrån men oförmögna att rycka upp sig till handling, medan de utarmade bönderna förde en djurisk tillvaro vid eller under svältgränsen. För B. låg den enda möjliga räddningen i en nära sammanslutning mellan de båda länder, för vilka faran för Ryssland var gemensam, Sverige och Östersjöprovinserna, och han blev därför en enträgen förespråkare för de olika former av samgående, som successivt bragtes på tal.

De spridda notiser, som här sammanställts om B:s personliga förhållanden och åskådningar efter återkomsten till Östersjöprovinserna, ge bakgrunden till hans förhandlingar under de år, han ännu tjänade den svenska politiken. Hans utsändande 1554 anknöt till ett initiativ, som utgått från ordensmästaren föregående år, och gällde närmast att söka vinna en bättre orientering i den östra politiken. Det trevande närmande, som otvivelaktigt låg i detta försiktiga meningsutbyte, stördes emellertid från början av en irriterande diskussion rörande vissa granntvister, särskilt med Reval. Och lifländarnas fredsslut med Ryssland, som bekräftades våren 1555 och gav trygghet för tre år, medförde ju, att Sverige fick utkämpa, sin strid med Ryssland utan baltiskt understöd. Både ärkebiskopen av Riga och härmästaren svarade på B:s framställningar med särskilda budskickningar, som dock endast bragte undanflykter, och Gustav Vasas förbittring kände inga gränser. B: s bevarade rapporter synas visa, att konungen låtit sig hänföras av större förhoppningar än underrättelserna från hans agent berättigat till, men denne undgick ej därför sin del av sin herres misstämning. Vid årsskiftet 1555/56 uppsökte B. Gustav Vasa i Åbo och reste sedan tillbaka över Sverige och Danmark. Konungen tillmötesgick honom väl i hans ekonomiska angelägenheter (8, 9 jan.) men fylldes av misstankar, »efter han var så förtigen och platt um ingen del ville give oss tillkänna» (18 aug.). Gustav Vasa trodde, att lifländarna köpt B. genom att lova honom gynnsamt slut i hans processer, och vädrade i rundresan, genom riket en regelrätt spejarfärd. B., som emellertid oförtrutet fortsatte sina berättelser från Östersjöprovinserna, har dock knappast ändrat uppfattning i fråga om Sveriges uppgift i hans hembygd. Då ryssarnas anfall 1558 blottade hela ihåligheten i ordensstatens ställning och Danmark syntes ämna sätta sig fast här ute, var ingen ivrigare än B. att uppmana Gustav Vasa och de unga hertigarna att förekomma arvfienden genom att förvärva lämpliga besittningar med köp eller som pant. Efter den misslyckade lifländska beskickningen till Gustav Vasa på sommaren 1559 fick B. fortsätta förhandlingarna, som nu närmast gällde Sonnenburg på Ösel, men kunde ej hos härmästaren genomdriva konungens krav (resolution 16 okt.). Oförtruten reste han då »i den aldra farligaste hösttiden» till Sverige, där han förenade sina föreställningar med hertig Eriks ivriga uppmaningar utan att dock kunna driva den gamle konungen från hans försiktiga om än ej helt avvisande politik. Från Gustav Vasa skildes han med blott ett uppdrag att »stundom vid lägligt tillfälle» fortsätta sina nyhetsbrev, men av Erik däremot mottog han befallning att veTka för dennes och Johans lifländska särpolitik. Hans ansträngningar — måhända obekväma för Erik efter tronskiftet — kröntes emellertid ej med framgång utan inbragte honom endast misstankar och ett visserligen ej onådigt avsked, som berövade honom halva hans lön. Förbindelsen återknöts likväl. B:s sista bevarade brev (17 apr. 1561, med anledning av avskedet, och 4 apr. 1562) äro genomandade av vemod över försittandet av de tillfällen, vilka han själv så enträget rått att gripa i flykten. »Hette man», utbrister han, »vorlangst etwas getaen, vielicht lieb hette lieb gewonnen.» Så som läget nu blivit, såg han räddningen i försonlighet och samverkan mellan de makter, som med Ryssland tävlade om arvet efter den sönderfallande ordensstaten, vartill Johans polska förbindelser syntes honom öppna en utsikt. B:s sista ord om sin verksamhet som svensk agent i det olyckliga fäderneslandet var, att han icke strävat efter något annat än fred, och om denna ej kunde nås, åtminstone velat undfly inbördeskrig. Men kanske, sade han, då oron trängde sig på honom, »spår jag mörkt och härmar dem, som voro gubbar i min ungdom». Om han fick uppleva, hur fruktansvärt hans farhågor skulle besannas, förtälja ej de svenska källorna.

Författare

B. Boethitjs.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: B:s skrivelser till Gustav Vasa m. fl., de flesta tryckta i nedan-nämnda urkundspublikationer (skrivelser till Gustav Vasa, Diplomatica: Livonica, brev till Gustav I:s kansli och rådslag samt andra handlingar ang. rikets råd) samt latinskt och tyskt titularregister 1522—1592, allt i RA; räntekammarböcker, kammararkivet. — Briefe und Urkunden zur Geschichte Livlands in den Jahren 1558—1562, hrsg. von Fr. Bienemann, 1, 4 (1865, 1873); Quellen zur Geschichte des Untergangs livländischer Selbstän- digkeit, hrsg. von C. Schirren, 3—6 (1863—79); Kon. Gustaf I:s registratur, 17—29, 1545—1560 (1896—1916). — Cl. Annerstedt, Grundläggningen av svenska väldet i Livland 1558—1563 (1868); A. Dreyer, Die lubisch4ivländischen Beziehungen zur Zeit des Unterganges livländischer Selbständigkeit 1551'—-1563 (1912); N. Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden, 1523—1592 (1899); A. Falk, Gustaf Vasas utrikespolitik med afseende på handeln (1907); E. Hildebrand, Gustav Vasa (Sveriges historia till våra dagar, 4, 1920); G. Landberg, De nord. rikena under Brömsebroförbundet (1925); T.. Paul, Liibeck und die Wasa im 16. Jahrhundert (1920).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joachim Burwitz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17197, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethitjs.), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17197
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joachim Burwitz, urn:sbl:17197, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethitjs.), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se