Magnus Georg Danckwardt

Född:1788-06-05 – (i Yxkullsund)
Död:1861-11-08 – (i Yxkullsund)

Riksdagsledamot, Statssekreterare


Band 10 (1931), sida 159.

Meriter

5. Magnus Georg Danckwardt, den föregåendes brorson, f. 5 juni 1788 på Yxkullsund i Berga socken, d. 8 nov. 1861 därstädes. Föräldrar: lagmannen Magnus Gustav Danckwardt och Gustava Juliana Gyllengranat. Student i Lund 5 febr. 1801; avlade teol. examen 1801, jur. examen 18 dec. 1802 och kansliexamen 1804. Auskultant i Göta hovrätt 17 juli 1804; e. o. kanslist i justitie-revisionsexpeditionen 26 sept. 1805 och tillika i inrikes-civil-, från 1809 kammarexpeditionen 1 okt. 1805; kopist i sistnämnda expedition 13 okt.- 1807; kanslist i kammarexpeditionen 8 jan. 1810; protokollssekreterare därstädes 14 maj 1810; bevistade riksdagarna 1815, 1823, 1828—30, 1834—35, 1840—41 och 1844—45 och var därunder bl. a. elektor för ståndets utskottsval 1815; förste expeditionssekreterare vid kammarexpeditionen 28 febr. 1816;. tf. statssekreterare vid kammarexpeditionen 30 juni—-1 okt. 1820 och på obestämd tid 20 mars 1821; ledamot av kommittén angående sysslolösa personer 21 dec. 1825—1828 (bet. ink. 15 sept), av kommittén angående instruktion och stat för bergskollegiet jämte mynt- och kontrollverken 24 sept. 1828—12 apr. 1832 (med särskilt uppdrag angående det styrelseverk, varunder mynt- och kontrollverken borde ställas 24. sept. 1828—17 mars 1829), av kommittén angående förändrat sätt för kungörelsers meddelande 21 okt. 1830—28 febr. 1833, av kommittén angående ändringar i 1827 års skiftesstadga 29 jan. 1831—22 maj 1832, av kommittén  angående förbättrad organisation av K. M:ts kansli (bet. avg. 23 nov. 1833) samt av kommittén angående vilka påbud och stadganden böra i kyrkan och vid häradsting årligen uppläsas 18 jan. 1834—30 mars 1837; statssekreterare 11 maj 1826; erhöll avsked 10 okt. 1838. RNO 1822; KNO 1827; KmstkNO 1844. — Ogift.

Biografi

D., som vid tolv års ålder förlorat sin far, avlade studentexamen innan han fyllt femton år och hade efter ytterligare något mera än tre år fullbordat sina studier vid Lunds universitet. Under barndomstiden och även i Lund tillhörde han i viss mån samma krets som sedermera presidenten S. A. Leijonhufvud, och liksom denne inskrevs han som auskultant i Göta hovrätt. Bland kamraterna i hovrätten förtjänar att nämnas den något äldre J. G. Richert, med vilken D. under hela sitt liv var förenad i intim vänskap.

Efter auskultering i Göta hovrätt flyttade D. till Stockholm och antogs först till e. o. kanslist i justitierevisionsexpeditionen men inträdde efter några dagar i motsvarande befattning i kammarexpeditionen. I denna kvarstod han sedermera, slutligen såsom chef, ända tills han 1838 lämnade statstjänsten.

Levnadsvanorna bland huvudstadens yngre ämbetsmän voro under det nya statsskickets första år både ansträngande och dyrbara. Åtskilliga skandaler förekommo, bland vilka statssekreteraren L. Arnells bankrutt var den mest betydande. D. deltog i umgängeslivet, kanske t. o. m. mera än hans tidigt svaga hälsa tillät, men ägnade alltid sitt huvudintresse åt arbetet inom expeditionen; han karakteriseras redan i ungdomen av S. A. Leijonhufvud som »ett levande civildepartement». Också fick han snart rykte om sig som en både duglig och karaktärsfast ämbetsman. 1820 kom det första statssekreterareförordnandet, och när K. V. Ehrenborg 1821 blev den nyinrättade skånska hovrättens förste president, förordnades D. ånyo. denna gång på obestämd tid, att upprätthålla statssekreteraretjänsten. Emellertid ville han ogärna mottaga utnämning till ordinarie, utan sökte i stället få löfte om att bli landshövding, vilket ämbete ansågs mindre påkostande. 1826 gav han emellertid slutligen efter och kvarstod sedan som statssekreterare i tolv år.

Nästan omedelbart efter övertagandet av chefskapet för kammarexpeditionen måste D. fatta ståndpunkt till ett ärende av mycket stor praktisk och principiell betydelse. Ända sedan 1809 hade ständerna arbetat på att bryta den äldre skogspolitiken, som gått ut på en statlig reglering av skogsväsendet och utsträckt kronans rättigheter så långt som möjligt. Närmast med anledning av skrivelser från 1817—18 års riksdag upptogs frågan i hela sin omfattning genom de viktiga propositionerna n:o 16 och 22 av 11 och 19 febr. 1823, vilka beteckna den liberala skogspolitikens! största triumf i vårt land. Båda äro kontrasignerade av D. K. M: t hade här, med övergivande av förvaltningens tidigare konsekvent fasthållna ståndpunkt, tillägnat sig uppfattningen, att skogar i regel ej såsom offentliga kunde med framgång förvaltas. Tvärtemot bergskollegiets och kammarkollegiets mening hävdades också i de kungliga propositionerna, att häradsallmänningarna tillhörde häradena. Slutresultatet blev skatteförsäljningen av brukens rekognitionsskogar, nyregleringen av gruvskogarna, försäljning av stora delar av kronoparkerna och kronoallmänningarna samt överlämnandet av häradsallmänningarna och med dem jämställda kronoallmänningar till intressenternas disposition, eventuellt till fördelning dem emellan. Det föll också på D:s lott att fullfölja det pä liknande synpunkter baserade avvittringsverket i Norrland genom 1824 års avvittringsstadgar för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1825 års föreskrifter om avvittringen i Jämtland och Härjedalen och 1832 års avvitt-ringsföreskrifter för Gävleborgs län; det principiella avgörandet hade dock här redan träffats genom 1820 års av hans företrädare Ehrenborg kontrasignerade avvittringsstadga för Jämtland.

Personligast var måhända D: s insats i fråga om arbetet på 1827 års skiftesstadga och förordning angående hemmansklyvning. Den förra, vilken brukar nämnas med hans namn och utarbetades av honom i samråd med förste expeditionssekreteraren P. N. Poignant, innebar i första hand en sammanfattning och konsolidering av vad som genom enskiftesförordningarna blivit fastställt. Men medan ännu enligt 1821 års K. kungörelse — även den kontrasignerad av D. — såväl storskifte som enskifte kunde förekomma, avskaffades nu dessa skiftesformer helt och hållet; i stället infördes ett nytt skifte, det »laga». De båda förut använda skiftessätten fingo ej längre förekomma, och jorden borde överallt läggas i minsta möjliga antal delar. Men laga skiftet innebar samtidigt en större mjukhet i bestämmelserna, i det sammanförandet av varje jordägares ägor icke nödvändigtvis måste genomföras med samma stränghet, som enskiftesförfattningarna krävt. Härigenom vanns en väsentligen ökad enhetlighet i skiftesförfarandet ävensom en regel, efter vilken detta på varje ort kunde drivas så långt lokala förhållanden gjorde det möjligt.

Denna hänsyn till de olika orternas särintressen, förenad med en viss ovilja mot generella regler, var något för D. utmärkande. Det var kanske också den, som gjorde, att den »Danckwardtska stadgan» i sina grundprinciper blev bestående ända fram till 1926; men då den utfärdats av K. M: t utan riksdagens hörande, i motsats mot vad ständerna uttryckligen begärt, råkade den så gott som omedelbart ut för en ganska omild kritik. Redan 1828 motionerades om förbättringar av densamma, och detaljändringar vidtogos under den följande tiden upprepade gånger, tidigast 1832 på D: s egen föredragning. Slutligen sammanfattades dessa ändringar i 1866 års förnyade nåd. stadga om skiftesverket i riket. Det måste understrykas, att denna helt och hållet byggde på den gamla förordningens bestämmelser och tillkommit huvudsakligen därför, att de- taljstadgandena om skiftet av praktiska skäl ansågos böra vara samlade i en enda förordning.

Genom en skrivelse vid 1815 års riksdag, ytterligare understruken av ett förnyat beslut 1818, begärdes utredning angående ändrade bestämmelser för hemmansklyvning, och i överensstämmelse med vad som i detta ärende tidigare varit brukligt igångsattes 1820, på föredragning av statssekreteraren Ehrenborg, en enquéte bland landshövdingar, häradshövdingar och sockenrepresentanter. Vilken roll D. spelat vid förberedandet av denna är ovisst; emellertid föll det helt och hållet på hans lott att bearbeta de inkomna svaren och utarbeta en ny författning. Statsrådets övriga ledamöter, liksom högsta domstolen, synas ha tagit en föga verksam del i frågans behandling; naturligtvis föredrogs den på övligt sätt i statsrådsberedningen, och även till statsrådets protokoll förekommo flera yttranden än D: s, men huvudansvaret vilade dock på honom. Ända in på ålderdomen hyste han också ett alldeles särskilt intresse för hithörande frågor och betraktade hemmans-klyvningsförordningen som sitt väsentligaste verk.

Den nya stadgan utgick från delvis helt andra principer än dem, som legat till grund för hittills gällande bestämmelser. Medan män tidigare velat på allt sätt försvåra hemmansklyvningen, dels för att jordlotterna icke skulle bliva skattevrak och kronans inkomster därigenom förminskas, dels också av allmänna näringspolitiska bevekelsegrunder, sökte D., i viss utsträckning påverkad av vännen J. G. Richert och med stöd av de liberala i riksdagen, undanröja åtminstone vissa hinder för klyvningarna. För ett land med Sveriges ringa folktäthet ansåg han dessa ur många synpunkter önskvärda, och det var egentligen endast farhågorna för försummad skattebetalning, som förmådde honom att alls ingå på någon begränsning. För att reglera denna infördes ett nytt begrepp: varje bonde skulle vara besuten, dvs. i stånd att försörja sig och fullgöra sina utskylder. Några bestämda krav för hemmansdelens storlek ansåg D. sig icke kunna uppställa, då dessa givetvis måste bli beroende på jordens bördighet osv.; i stället borde man fordra, att ett hushåll om tre arbetsföra personer skulle kunna hava sin utkomst och en häst eller ett par dragoxar, två till tre kor och fem till sex får utfodras av gårdens avkastning. Som ett oeftergivligt villkor för alla inskränkningar i klyvningsfriheten fastslog D. dessutom rätten till jordavsöndring.

1827 års förordning angående hemmansklyvning väckte mycken ovilja på konservativt håll och angreps särskilt av E. G. Geijer. Den ansågs innebära svåra faror för den svenska bondeklassens ekonomiska oberoende, och D. blev tvungen att redan 1833 bidraga till väsentliga modifikationer därav, då de påyrkades av övriga stätsrådsledamöter, särskilt G. F. Åkerhielm. Fem år senare tillsattes en kommitté med uppgift att undersöka möjligheterna för en ny förändring av lagstiftningen, och dennas betänkande resulterade 1853 under den Sparreska regeringens tid i en ny förordning, som mera tillgodosåg de konservativa synpunkterna. Den kritik, som D. i en broschyr av följande år riktade mot denna författning, var mycket skarp, och han understöddes även livligt av Aftonbladet. En senare tids lagstiftning har återgått till hans principer i avseende på hemmansklyvningens önskvärdhet, även om den praktiska tillämpningen blivit en annan.

Även om de båda sist behandlade förordningarna beteckna de viktigaste leden i D: s arbete som statssekreterare, var han även i andra avseenden långtifrån overksam. Hans självständighet och omedgörlighet ledde ofta till konflikter med såväl kollegerna i statsrådet som Karl Johan; och hans anföranden till statsrådsprotokollen, alltid sakrika, ibland välskrivna, ehuru i tidens omständliga kurialstil, erbjuda stort intresse. Så var han den förste, som vågade på allvar opponera sig mot konungens genom A. af Kullberg, D. von Schultzenheim och A. von Hartmansdorff utövade missbruk av indragningsmakten i fall, där åtal inför domstol mot den misshagliga tidningen skulle ha gjort väsentligt större verkan. Genom kammarexpeditionen gingo även en mängd utnämningar, och här förde D. ideliga strider med konungen, framför allt om militärers lämplighet för civila ämbeten. Redan 1823 antecknar han vid frågan om nyutnämnde landshövdingen F. L. Ridderstolpes lön till statsrådsprotokollet: »Tilläggande tillförordnade statssekreteraren i underdånighet, att översten friherre Ridderstolpe med detta lönebelopp syntes så mycket mera böra åtnöjas, som han, i tillförordnade statssekreterarens tanke, icke hade särdeles stora förtjänster att för detta ämbetes erhållande göra gällande och genom utnämningen därtill således rönte ett stort bevis på Kongl. Maj: ts nåd och förtroende.» Stridigheterna fortsatte sedan vid snart sagt varje landshövdingutnämning — ävensom vid många andra ämbetstill-sättningar, särskilt inom postverket — och voro säkert en av orsakerna till det mindre goda förhållandet mellan D. och konungen, vilken visserligen mot sin vilja nödgades uppskatta arbetsförmågan och karaktärsfastheten hos D. men knappt på en enda punkt gillade hans tänkesätt. Ej heller av riksdagsoppositionen sågs han till en början med blida ögon. Härom vittnar en troligen av V. F. Tersmeden författad karakteristik, härstammande från 1828—30 års riksdag, där det om D. skrives, att han »upphöjes i friherrligt stånd, med rättighet att i anseende till släktskapen nyttja det urgamla Tjurhufvudska vapnet». Själv deltog han tämligen sällan i riksdagsförhandlingarna; vid 1840 års riksdag, alltså efter sin avgång, framträdde han blott for att i ett kort men värdigt anförande försvara sig mot konstitutionsutskottets anmärkningar.. Redan 1838 hade han lämnat statssekreterarebefattningen, dels på grund av dålig hälsa, dels även till följd av de ideliga striderna med konungen; och på förslag av Geijer beviljade ständerna honom nu, utan motstånd från någon sida, en särskild pension, som tvivelsutan var en hyllning åt hans plikttrogna ämbetsmanhagärning, men säkert även avsåg att utmärka denne halvt liberale statsrådsledamot framför hans mindre välsinnade kolleger.

De sista tjugutre åren av sitt liv tillbringade D. på sitt gods Yxkullsund i södra Småland, som i ett par generationer tillhört hans mödernésläkt. Härifrån skrev han vid flera tillfällen artiklar över kamerala frågor till Aftonbladet, dock efter vad det synes utan att någonsin mera aktivt deltaga i politiken. Däremot hyste han stort intresse för sin församlings angelägenheter, särskilt fattigvården och skolväsendet. För de underlydandes barn anordnade han en stor »växelundervisningsskola» samt sökte jämväl utöva inflytande på bestämmelserna för den vanliga folkskolan i socknen. Härvid mötte han till en början föga förståelse hos prästen och bönderna; efter att i besvärs väg ha vunnit ändring i sockenstämmans ursprungliga beslut lyckades han dock med någon svårighet driva sin vilja igenom. Under den följande tiden levde han i gott förhållande till sockenborna, sysslade in i det sista med att uppsätta deras besvärsskrifter och utnyttjade t. o. m. personliga förbindelser hos statsrådets ledamöter för deras räkning.

D. var en utomordentligt duglig ämbetsman och åtnjöt som sådan aktning och beundran från alla håll. Hans samvetsgrannhet och pliktkänsla voro enastående, särskilt i betraktande av att arbetet städse försvårades av dålig hälsa. Det var säkert främst av denna senare anledning, alltså emedan han trodde sig Urståndsatt att vidare sköta sin befattning, som han 1838 lämnade statstjänsten; men sysslandet med offentligt arbete hade gått honom i blodet, och i brist på bättre deltog han med nästan överdriven iver i förvaltningen av Berga sockens angelägenheter, ehuru det tydligen icke var förenligt med hans värdighet att mottaga några direkta förtroendeuppdrag. Även sitt lantgods, som var honom mycket kärt, förkovrade han betydligt, ehuru han var ogift och därför måste lämna det efter sig till avlägsna släktingar. Med dessa aktningsvärda och i viss mån heroiska egenskaper kan D. dock icke betecknas som någon större politisk begåvning. Ehuru hans namn är nära förbundet med några av 1800-tålets viktigaste jordreformer och hans arbete tvivelsutan varit av stor betydelse för deras genomförande, bör han måhända snarast anses ha fullföljt redan givna uppslag. Han besatt mod och självständighet i rikt mått och var likaledes i många avseenden mera fördomsfri än kollegerna i statsrådet; men hans inflytande var snarare negativt än positivt. Utom kammarexpeditionens verksamhetsområde gjorde han sig föga märkbar. Icke desto mindre kan han sägas förkroppsliga några av de bästa egenskaperna hos dåtidens svenska byråkrati, och ett väl avvägt omdöme om hans betydelse ligger i det uttryck, som användes om honom på hans ålderdom: att han »såsom en utmärkt ämbetsman innehaft rådgivarekallet».

Författare

Gr. Heckscher.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Riksarkivet förvarar utom D:s ämbetsskrivelser brev från honom till G. F. Wirsén och A. von Hartmansdorff (däribland brev' från D. von Schultzenheim till D.). Ett tiotal brev från D. finnas i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Några anmärkningar rörande hemmansklyfning och jordafsöndring från hemman, i anledning af förslag till ändringar i Kongl, förordningen derom af den 19 dec. 1827 och hvad af desse förslag numera bhfvit af Kongl. Maj: t antaget. Sthm 1854. 85, (1) s. — Artiklar i Af tonbladet.

Ang. D:s insatser i fråga om 1827 års skiftesstadga och K. förordningen om hemmansklyvning av samma år, se texten.

Källor och litteratur

Källor: Statsrådsprotokoll i kammarärenden 1820—1838, RA; handl. till Sveriges polit. historia efter 1809 (sign. F. 840 b) och brev till O. I. Fåhrseus (sign. G. 71, 71a), UB; Berga församlings sockenstämmoprotokoll 1838— 1861, Berga kyrkoarkiv. — Presidenten S. A. Leijonhufyuds minnesanteckningar, utg. av H. L. von Dardel (1919); G. Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar. Hist. anteckningar, utg. af S. J. Boéthius (1907); H. Wacht-meister, Anteckningar och bref från Carl Johanstiden (1915). — Artiklar i Aftonbladet 8 jan. 1856 och 19 nov. 1861 samt i Svenska tidningen 10 jan. 1865; B. Boéthius, Ur de stora skogarnas historia (1917); H. Forssman, Om skifte och annan jorddelning i by (Svenska lantmäteriet 1628—1928, 2, 1928); Å. Holmbäck, Några ord om äganderätten till häradsallmänningarna (LA Handl., 1929); C. Sjöström, Smålands nation i Lund 1668—1921 (1922); W. Swalin, Bidrag till Kongl. Maj: ts kanslis personalhistoria efter 1809 (1892); G. Thulin, Hist. utveckling af den sv. skifteslagstiftningen (1911); K. Warburg, Johan Gabriel Richert, 1—2 (1905); P. G. Vejde, Kronobergs läns herrgårdar (1929); N. Wohlin, Den sv. jordstyckningspolitikeni de 18: de och 19: de århundradena (1912). — Meddelanden av kammarrådet E, Schal- ling ang. D: s skogspolitiska insatser.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Georg Danckwardt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17244, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. Heckscher.), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17244
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Georg Danckwardt, urn:sbl:17244, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. Heckscher.), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se