Carl L. Danielsson

Född:1845-03-30 – Kärrbo församling, Västmanlands län (på Aggarön)
Död:1917-11-15 – Stockholms stad, Stockholms län

Industriledare, Bergsingenjör


Band 10 (1931), sida 263.

Meriter

2. Carl Leonard Danielsson, den föregåendes brorson, f. 30 mars 1845 å Aggarön, Kärrbo socken, d. 15 nov. 1917 i Stockholm. Föräldrar: trädgårdsmästaren August Ludvig Danielsson och Anna Stina Jansdotter. Inackorderad från 1852 hos lantbrukaren Westerlund å Tomte på greve K. G. Lewenhaupts inrådan och från 1856 hos brukspatronen M. F. Wsern å Stjärnsunds bruk; åtnjöt undervisning av informator i sistnämnda hemmet; gick i skola i Falun; elev vid Stjärnsunds bruk 1865 och vid Filipstads bergsskola 1 nov. 1867; avlade avgångsexamen från sistnämnda läroanstalt 12 sept. 1868; genomgick en kurs i tillverkning av bessemerstål vid Västaniors. Bruksbokhållare vid Munkfors 1 nov. 1868; förvaltare vid Stjärnsund 1 nov. 1871; överingenjör vid Bofors 1 jan. 1874; företog med understöd av Järnkontoret en studieresa till England och Amerika 1875—hösten 1876 och en resa till järnverket Terre-noire, dep. Loire, Frankrike, för att studera stålgjutning aug. 1878; chef för Bofors 1 jan. 1882—31 dec. 1893; förste eller affärsdisponent vid Uddeholm 1 jan. 1894—31 dec. 1913 samt ledamot av styrelsen för Uddeholms a.-b. från 1894 (ordförande från 20 jan. 1914); ledamot av styrelserna för Stjerns a.-b. 1894—31 dec. 1915, för Nya ångfartygs-a.-b. Elfdalen 1894—99, för Dejefors—Forshaga järnvägs och slussverks-a.-b. 1896—27 febr. 1914, för Kläcka och Lerbergs gruvbolag, för Nordmarks gruve-a.-b. 1898—8 juni 1911 samt för Persbergs gruve-a.-b. från 10 juni 1908 (v. ordförande); en av stiftarna av Karlstad—Munkfors järnvägs-a.-b. 1901 och ledamot av dess styrelse 29 juni 1901—5 juni 1914; en av stiftarna av Nordmarks elektriska kraft-a.-b. 1904 och ledamot av dess styrelse 23 nov. 1904—8 juni 1911; ledamot av styrelserna för Storfors bruks a.-b. från 1909 och för Skymnäs—Munkfors järnvägs-a.-b. från 1910; en av stiftarna av Oxelösunds järnverks-a.-b. 1913 och ordförande i dess styrelse från 30 juni 1913; ledamot av styrelserna för Filipstads norra bergslags järnvägs-a.-b. från 4 juni 1914, för Karlstad—Skoghalls järnvägs-a.-b. från 8 juni 1914 och för a.-b. Bofors-Gullspång från 1 juni 1917. — Ledamot av Örebro läns landsting 1887, 1889 och 1891—94; deputerad i Järnkontoret 1884, 1890, 1896—99 och 1914 samt fullmäktig därstädes 1914, ledamot, av dess kommittéer angående de lägre bergsskolorna 23 apr. 1902, angående vattenrätts- och dikningskommittéernas betänkanden 25 apr. 1911 och angående ändringar i reglementet för de lägre bergsskolorna m. m. 6 mars 1914; ledamot av centralstyrelsen (styrelsen) för Värmlands enskilda bank 10 mars 1894—4 mars 1911, av Värmlands läns landsting 1895—1909, av kommittén för 1900 års världsutställning i Paris 16 juli 1897—9 juli 1898, av prästlöiieregleringskommittén 22 okt. 1897—19 juni 1903 och av styrelsen för Värmlands hypoteksförening 2 juni 1899—29 maj 1914; v. ordförande i Värmländska bergsmannaföreningen 13 apr. 1899 och ordförande därstädes 10 apr. 1902—4 maj 1916; inspektor för Filipstads bergsskola och ordförande i dess styrelse 28 maj 1902—23 okt. 1914; ledamot av kyrkomötena 1903, 1908, 1909, 1910 och 1915 samt var därunder bl. a. ledamot av ekonomiutskottet 1903 och 1908; ledamot av järnvägsrådet från 23 okt. 1914 (utsedd av Järnkontoret). — RVO 1890; KV02kl 1903; KVOlkl 1913; erhöll Järnkontorets stora guldmedalj 1913.

Gift 6 juli 1881 med Sigrid Lagerhjelm, f. 21 okt. 1860, dotter till brukspatronen Per Erland Lagerhjelm och Jeanette Charlotta Murray.

Biografi

Redan som barn förlorade D. sina föräldrar och mottogs då (1856) till uppfostran av brukspatron M. F. Wærn på Stjärnsund i Dalarna, en svåger till hans farbror Uddeholmschefen E. G. Danielsson. Sedan han genomgått Filipstads bergsskola, erhöll han genast anställning som bruksbokhållare vid det till Uddeholmsverken hörande Munkfors i Värmland, där E. J. Ljungberg då var förvaltare och där det vid denna tid gavs rikligt tillfälle för en vetgirig ung bergsman att deltaga i metallurgiska försök och utredningar av vikt för den kommande utvecklingen. Vid tjugusex års ålder återvände D. till Stjärnsund, nu som förvaltare, men flyttade redan efter några år (1874) till Bofors, där han på rekommendation av brukspatron K. F. af Geijerstam fick plats som driftsingenjör. Året därpå företog han med anslag av Järnkontoret en studieresa till England och Förenta staterna, rörande vilket sistnämnda land en berättelse av hans hand är tryckt i Jernkontorets annaler 1877. Ungefär vid tiden för D: s hemkomst från studieresan, hösten 1876, blev det bland våra metallurger känt, att det franska järnverket Terre-noiro efter långt experimenterande lyckats framställa ett biåsfritt stålgjutgods med oväntat goda hållfasthetsegenskaper. Nyheten väckte berättigat uppseende, och vid Bofors kom frågan om Terre-noire-metodens tillämpande snart under diskussion. Brukets första martinugn blev färdig i mars 1878, och den 10 maj samma år utfördes i denna under D: s ledning en provsmältning enligt den nya metoden. Sedan det franska verket på världsexposi- tionen i Paris samma år ytterligare visat mycket märkliga prov på tätt stålgjutgods, sändes D. i aug. 1878 av disponenten vid Bofors Per Lagerhjelm till Terre-noire för att närmare  studera metodens utförande och underhandla om rätt att tillämpa densamma. Efter hemkomsten fortsatte D. försöken och ernådde resultat, som voro mycket goda. Vid Järnkontorets provningsanstalt undersöktes gjutgodset i hållfasthetshänseende, varvid anstaltens föreståndare, direktör K. A. Dellwik, förklarade detta osmidda stål i kvalitet närmast likna det berömda Kruppska kanonstålet. Därmed var uppslaget givet till den blivande kanontillverkningen vid Bofors. Efter underhandlingar med våra krigsmyndigheter och noggranna förberedelser göts vid Bofors det första kanonämnet 16 aug. 1879. Och därmed inleddes, såsom det snart kom att visa sig, en ny epok inom vår kanontillverkning.

Redan under 1600-talet hade vi, tack vare vårt för ändamålet särdeles lämpliga tackjärn, fått en blomstrande kanonexport. Under 1800-talet inträdde likväl en avmattning, som dock bröts, bl. a. genom de i konstruktivt avseende berömda Wahrendorffska kanonerna, tillverkade vid Åkers styckebruk från början av 1840-talet. När emellertid kanoner av stål sedermera började framställas, gick vår kanongjutning av tackjärn ohjälpligt tillbaka. Vi stodo inför utsikten att bli helt utslagna frän ett produktionsområde, där vårt järns höga kvalitet bort giva oss bestämd företrädesrätt. Det var då, ägarna av Bofors — den Kjellbergska familjen — med berömvärd offervillighet grepo in och grundlade ett kanonverk, som vetat att skaffa sig prestige bland svåra utländska medtävlare och åter har gjort den svenska kanonen till en exportvara av rang, Det märkligaste vid denna tillverkning, sådan den från början och länge bedrevs, var att kanonerna gjordes av osmitt stål. De tekniska svårigheterna därvid voro naturligtvis stora. Terre-noire-förfarandet kunde blott i sina grunddrag tillämpas. För bestämmande av den rätta kemiska sammansättningen liksom även för gjutgodsets så viktiga värmebehandling måste vidlyftiga försök utföras. Men de kröntes snart med framgång. Och att så skedde, är i det väsentliga D:s förtjänst. Även i konstruktivt avseende måste av Boforsverket nya vägar beträdas; väl känt är, vad den Silfversparreska slutmekanismen i detta hänseende betytt. Den mångsidiga skicklighet och ovanliga ledareförmåga, som D. under de svåra första åren ådagalade, förde honom år 1882 till chefskapet för Bofors, en befattning som han innehade till slutet av år 1893. Bruket utbyggdes under denna tid till ett modernt och väl utrustat krigsmaterielverk, där allt grövre pjäser framställdes.

Med ingången av år 1894 övertog D. den honom erbjudna ställningen som förste disponent för Uddeholms aktiebolag. Här ställdes han inför ett stort organisatoriskt problem av något annan art men hade lyckan att snart få vara med om den gynnsamma konjunktur vind, som med året 1895 satte in och som blev av så stor betydelse för vår brukshantering i allmänhet. Koncentreringen av det stora bolagets järntillverkning från flera smärre bruk till de två stora verken Munkfors och Hagfors, vilken redan av D: s farbroder förberetts (se ovan), blev nu fullbordad i och med nedläggandet av Gustafsfors år 1908. Viktigare än detta var emellertid den utveckling av bolagets järnindustri, som under den nya Danielssonska perioden kom till stånd. Redan år 1889 hade vid Munkfors uppsatts ett kallvalsverk. Ur denna ringa begynnelse utväxte under överingenjör Gustav Janssons skickliga ledning de anläggningar för framställning av kallvalsat och kalldraget material, vilka nu och sedan länge utgöra den viktigaste avdelningen inom det stora bolagets järnhantering. År 1894 uppfördes för denna tillverkning ett verkstadskomplex på Laxholmen vid Munkfors, och här skedde sedan så gott som årligen utvidgningar, förutgångna av vidlyftiga nybyggnader. Samtidigt ökades stålverkens kapacitet, och en omläggning av tackjärnstillverkningen kom i sinom tid även på dagordningen. Det har med rätta sagts, att för intet av de svenska bruksbolagen uppfinningen av den elektriska masugnen var av så stor betydelse som för Uddeholm, där man även tidigt insåg detta förhållande och, sedan metoden utprovats vid Domnarvet och vid Trollhättan, år 1911 skred till anläggning av två elektromasugnar, vilka snart åtföljdes av ännu en, pådragen år 1913, några månader innan D. avgick från disponentbefattningen. För beredande av elektrisk energi för dessa ugnar liksom för andra ändamål utbyggdes den bolaget tillhöriga Forshultsforsen med en effekt av 21,000 hkr.

En särdeles viktig omläggning, som faller inom den Danielssonska perioden, gällde skogsdriften. I samma mån som Bergslagsorterna erhållit förbättrade kommunikationer, hade den ensidiga användningen av bruksskogarna för träkolsproduktion ändrats därhän, att sågat virke m. m. i allt mera ökad omfattning började höra till bruksindustriens exportvaror. Läget av Uddeholmsverken var i det hänseendet ogynnsamt, att tillförsel av träkol från Småland eller Norrland icke kunde ske. Man nödgades sålunda här alltjämt i vida högre grad än inom andra bruksdistrikt anlita de egna skogarna för kolframställning. Den elektriska masugnsdriften med sitt högst minskade träkolsbehov möjliggjorde emellertid i detta hänseende en ändring, som dock först med Skoghallssågverkets omdaning till ett stort modernt förädlingsverk kunde fullt och rationellt genomföras. Påbörjad före D:s avgång, tillhör denna anläggning dock mera egentligt en efterföljande period i Uddeholmsverkens historia och skall icke här närmare beröras. Ett viktigt underlag för dess tillkomst utgöra dock de av D. genomförda omfattande nyförvärven av skogsmark. År 1894 inköptes sålunda Älvsbacka bruksegendom, år 1909 Storfors stora egendomskomplex med c: a 50,000 tid skog och år 1913 Brattfors bruksegendom med en areal av omkr. 32,500 tid. Tillhopa vidgades Uddeholms ägovälde under hans tid med omkr. 150,000 tunnland.

Den lysande utveckling, Uddeholms bolag undergått under de jämnt tjugu år (1894—1913), varunder D. var dess disponent, träder klart i dagen, om man studerar bolagets styrelseberättelser för åren 1893 och 1913. Här må blott påpekas, att saluvärdet av bolagets avyttrade produkter förstnämnda år stannade vid omkr. 2,2 mill. kronor, då däremot 1913 hade att uppvisa en försäljningssumma av nära 10,1 mill. kronor.

D. var trots ett lugnt, nästan stillsamt framträdande en man av mycken kraft och stor klokhet. Ett huvuddrag hos honom var att framgå med försiktighet och göra de industriella frågorna til] föremål för grundligt övervägande. När han emellertid kommit till övertygelse om vad som borde göras, försvann all tvekan. Han ådagalade då både det mod och den beslutsamhet, som äro nödvändiga för mannen i täten, om han skall kunna förmå andra att följa sig, i synnerhet då det gäller fjärrbelägna mål. Och långt måste ju den kunna se, som skall göra upp varaktiga planer för ett industriföretag sådant som Uddeholm. D: s stora kunnighet som metallurg, hans erfarenhet och omdömesförmåga som bruksman i allmänhet samt hans utpräglade rättrådighet och godhet gåvo honom en aktad ställning bland vår järnhanterings män, och det beslut av brukssocieteten, genom vilket han år 1913 tilldelades Järnkontorets stora guldmedalj, var nog i sanning enhälligt. Den vackra motivering, varmed förslaget härom beledsagades, står att läsa i § 21 av Fullmäktiges i Järnkontoret berättelse för år 1913.

Författare

Carl Sahlin.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Om jernhandteringen i Nordamerikas Förenta Stater, utdrag ur en reseberättelse (Jern-kont. annaler, N. S., Årg. 32, 1877, s. 410—445).

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av direktörerna J. C: son Kjellberg och A. Her-lenius; nekrologer av Gfottschalk] Gfeijer] i Stockholms dagblad 17 nov. 1917 och av T. B[ergendal] i Teknisk tidskr., veckouppl., 1917; J. A. Almquist, Uddehölmsverken (1899); Å. Danielsson, Nutida sv. tillverkning av artillerimaterial (Blad för bergshanteringens vänner, 1916); E. G: son Odelstierna, Järnets metallurgi (1913); K. Winge, Värmländska bergsmannaföreningen 1924 (Värmländska bergsmannafören. annaler,



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl L. Danielsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17268, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Sahlin.), hämtad 2019-02-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17268
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl L. Danielsson, urn:sbl:17268, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Sahlin.), hämtad 2019-02-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se