Cathérine Charlotte De la Gardie (f. Taube)

Född:1723-04-05 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1763-03-24 – Stockholms stad, Stockholms län (begr i Veckholms kyrka)

Hovdam, Intellektuell


Band 10 (1931), sida 735.

Meriter

14. Catherine Charlotte De la Gardie, f. Taube, den föregåendes sonhustru, f. 5 apr. 1723 i Stockholm, d 24 mars 1763 därstädes (begraven i Veckholms kyrka). Föräldrar: riksrådet och överamiralen greve Edvard Didrik Taube och Kristina Maria Falkenberg af Trystorp. Hovfröken hos kronprinsessan Lovisa Ulrika 1744—48.

Gift 4 dec. 1748 på Stockholms slott med greve Pontus Fredrik De la Gardie, f. 15 mars 1726, f ? aug. 1791 i Stockholm, herre till Sjö, Almare Staket och tertialgodsen Drosdow, Rochow och Gultzow i Pommern, sedermera generallöjtnant och en av rikets herrar samt 1765 omgift med friherrinnan Hedvig Eva Rålamb.

Biografi

En medalj, slagen till minne av en filantropisk gärning, och hyllningar från några bland vår vitterhets främsta skola alltid fästa eftervärldens uppmärksamhet på C. Ch. D:s hjärta, begåvning och yttre företräden. Man kan åberopa Hedvig Charlotta Nordenflychts mera konventionella:

»En växt Gudinnor lik, ett fint och sinnrikt tycke, En hy, som tävla kan med liljan i sin prakt, En blick som i försåt för hjärtan sig har lagt...»

eller Karl von Linnés entusiastiska brev efter ett besök, då hon behagat »stiga neder att se en möglig filosof, höra talas om vettenskaper, denna världens pedanteri, och även smaka dem med behag». »Sedan jag haft den lyckan», skriver Linné, »att se flere Skaparens mästerstycken här i världen än kanske någon annor dödelig, längtade jag att se ett, som jag så mycket hört omtalas här i fäderneslandet... Men min Gud, huru blev jag bestört, då jag märkte, det jag aldrig sett tillförene. Naturen plägar tilldela sine gåvor så, att en får eminence i skönhet, en uti vishet, en i mildhet, en uti annat; men här hade han givit åt en allt. Jag kunne då intet annat än bliva stum och mållös.»

C. Ch. T. var den sjätte bland amiralen och riksrådet Edvard Didrik Taubes många barn. Hon uppväxte sålunda i det hem, som äventyrats genom faderns spelskulder och åter räddades genom uppoffrandet av dottern Hedvig åt Fredrik I. Otvivelaktigt har hon, med de samtida hovens exempel för ögonen, från början lärt sig att betrakta förhållandet mellan konungen och systern som naturligt och förmånligt. De yngre systrarna synas ha omfattats med mycken godhet av grevinnan Hessenstein och vistades ofta i hennes hem. Till familjens närmaste bekantskapskrets räknades ända sedan volontäråren på »Holmen» barnen Taubes jämnårige Karl Tersme-den. I hans memoarer möter man därför också täta omnämnanden av C. Ch. T. Hon undervisades i de vetenskaper, som ansågos tillräckliga, så länge fruntimmer icke skulle »lära mer än de vanliga fruntimmersslöjderna och det, som fordrades att giva dem någorlunda behag». Vid mognare ålder sökte hon emellertid genom ihärdig läsning utfylla luckorna i sin bildning. I den högadliga ungdomskretsen lära vi känna C. Ch.T., då hon 1737 knappt fjortonårig som »vise» eller chef under namn av »överste Charles Dollfeder» tar kommandot över den Dalin-Rålambska ungdomsklubben Livskvadronen. Har hon, som Dalin intygar, haft »träfflig myndighet och vördnad med sig» över hela Livskvadronen och »hanterat sina lejon som lamm», så har hon använt sitt inflytande ej blott till att leda deras nöjen utan även till att uppmuntra dem till »ett beskedeligt, hurtigt och ordentligt leverne», utan långtobak, dubbelöl, kornbrännvin och stora eder. Till förströelserna hörde ädla sinnesövningar, ridderliga exercitier och gemensamma utflykter i det fria. Från dessa glada ungdomsdagar daterar sig en vänskap mellan Olof von Dalin och C. Ch. T., som varade till hennes död och flera gånger föranledde Dalin att stränga sin lyra till hennes ära. Livskvadronen synes ha upplösts i början av 1740-talet. År 1744 fick »översten» nya plikter som hovfröken hos Lovisa Ulrika — hon var med och hämtade henne i Berlin, skall ha vunnit hennes ynnest och stannade sedan vid hennes hov, tills hon 1748 gifte sig med greve Pontus Fredrik De la Gardie. Brudgummen, en son till landets socialt sett kanske mest lysande ädling, hade just hemkommit från en flerårig fransk krigstjänst och började nu en officersbana i hemlandet, som under makans livstid förde honom till överstebefattningen vid livregementet till häst.

Som värdinna i det grev-liga parets Stockholmshem och på makens gods, de båda Mälar egendomarna Sjö och Almare Staket, fick C. Ch. D. rikt tillfälle att utveckla sina vinnande egenskaper. Sommarvistelsen på egendomarna bjöd i all slags abondance på »de nöjen, som landet och ett rikt, artigt och poli sällskap kan åstadkomma». Grevinnan synes gärna ha öppnat sitt hem även för litteraturens och vetenskapens märkesmän. Det redan anförda brevet från Linné är svar på en inbjudan till Sjö. Då fru Nordenflycht var som mest nedbruten efter Karl Klingenbergs död, närmade C. Ch. D. sig henne och skänkte henne vederkvickelse och förströelse genom landsvistelser, som framlockade hänförda tacksamhetsdikter (»Till Astraea»; »Portrait»). Det skall också ha varit grevinnan, som förhjälpte fru Nordenflycht till upplåtelsen av hennes lantliga tillflykt, Lugnet, under grannegendomen Sko. Genom att förskaffa Johan Fischerström arrendet av jordbruket på Sjö beredde C. Ch. D. honom ett tillfälle att i praktiken pröva sina ekonomiska teorier. I vad mån detta länt till ömsesidig ekonomisk båtnad, är en fråga, som här måste lämnas öppen. I svensk litteraturhistoria har emellertid episoden fått en tragisk ryktbarhet genom fru Nordenflychts försmådda kärlek till den unge arrendatorn. Bekanta äro både de passionerade dikter, vari hon gav uttryck åt sin smärta, och den ej mindre passionerade svartsjuka, som ledde till en fullständig brytning med hennes välgörarinna på Sjö. Det kom till »en våldsam scen i fleras närvaro», under vilken grevinnan dock lär ha bevarat »god contenance». Känt är, hur dessa häftiga sinnesrörelser bröto fru Nordenflychts livsmod och bidrogo till hennes förtidiga död. En sida av C. Ch. D:s natur, som synes ha nått en rikare utveckling genom hennes uppgifter som matmoder för talrika underhavande, var hennes människokärlek och filantropiska sinnelag. »Hon älskade ordning och trodde den vara nödvändig för att göra livet behagligt.» Men hon skall ha sett eri. medmänniska även i den ringaste bland dem, vars väl var henne av försynen anförtrott, och hon sökte alltid så mycket som stod i hennes makt förbättra de fattigas villkor. Känd är hon också som en av de tidigaste förkämparna . för koppympningen. Hon prövade med framgång den nya metoden på sina egna barn och sökte sedan sprida kännedom därom i vida kretsar. Det är sålunda knappast någon tillfällighet, att C. Ch. D. blev en märkeskvinna i kampen för en ny tids idéer även på ett annat betydelsefullt område. Efter den stora epidemien under 1600-talets senare hälft hade häxprocesserna dött bort, men då och då blossade vidskepelsen upp i avlägsna bygder. Genom myndigheternas ovisa nit ledde ett dylikt återfall i skogsbyn Kilen i Åls socken till Sveriges sista häxprocess. De anklagade, tolv kvinnor, tvungos med tortyr att bekänna, och hela förfarandet mot dem präglades av upprörande hårdhet och häpnadsväckande vidskeplighet. Tack vare landshövdingens ingripande blevo de förmenta häxorna visserligen lössläppta men plågades av tortyrens sviter, ekonomiska bekymmer och fortlevande misstankar. Under en resa i Dalarna fick C. Ch. D. höra talas om den för upplysningstidens åskådningar och humanitära sinnelag lika motbjudande processen. Hon skyndade sig att bispringa de olyckliga med penningar, skaffade dem en advokat och bidrog till att uppväcka en opinion till deras fördel, som trots ärkebiskopens och prästeståndets motstånd segrade vid riksdagen 1761. Till minne av C. Ch. D:s uppträdande i denna sak lät adeln slå en medalj, visande hennes bröstbild med eklövskrans. På baksidan läses: »Fulcrum infelicibus.» »Ob XII. ab injuria servatas cives Ordo R. Eqv.» En annan kärlekstjänst blev den direkta anledningen till C. Ch. D:s död. En smittosam sjukdom hade utbrutit bland hennes tjänare på Sjö, och grevinnan själv deltog i deras vård, tills hon angreps av sjukdomen. Samtiden trodde, att hennes motståndskraft var undergrävd genom någon »hemlig alteration» efter scenen med fru Nordenflycht. Huru än därmed är, dukade hon under, sörjd och saknad av de många, som rönt hennes godhet och omvårdnad. Minnesverserna vid hennes bår erinra främst om denna sida av hennes personlighet. Sin liktext hade hon själv valt tio år tidigare. De få anteckningar av hennes hand, som påträffats, äro av kristligt religiöst innehåll.

Författare

B. Boéthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, Afd. 1: D. 5 (1911); Amiral Carl Tersmedens memoarer, 1, 3 (1912, 16). — Hilma Bore-lius, Hedvig Charlotta Nordenflycht (Sv. kvinnor, 2, 1921); Ellen Fries, Sveriges sista häxprocess i Dalarne 1757—1763 (Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif, 13:6, 1893); dens., Svenska kvinnor, 2: a uppl., utg. av Sigrid Björklund (1920); S. L. Gahm Pehrsson & J. Fr. Martin, Svenska galleriet, 2 (1783); J. Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht (1895); Sigrid Leijonhufvud, Ur svenska herrgårdsarkiv (1902); K. Warburg, Olof Dalin, hans lif och verksamhet (18841.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Cathérine Charlotte De la Gardie (f. Taube), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17374, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2018-10-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17374
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Cathérine Charlotte De la Gardie (f. Taube), urn:sbl:17374, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2018-10-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se