Pierre Joseph Deland

Född:1805-12-13 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1862-11-13 – Stockholms stad, Stockholms län

Skådespelare, Teaterdirektör, Kavalleriofficer


Band 11 (1945), sida 8.

Meriter

2. Pierre Joseph Deland, den föregåendes brorson, f. 13 dec. 1805 i Stockholm, d. 13 nov. 1862 där. Föräldrar: violinisten vid K. hovkapellet Jean Pierre Deland och Eva Magdalena Eklund. Tjänstgjorde som tolk (omkr. 1818) och informator; bokhållare hos J. J. Orre på Värmdön; underofficerskorpral vid Livgardet till häst 1824—25; engagerad som aktör hos C. G. Bonu-vier i Finland 1825 och därpå vid Chr. Svanbergs teatersällskap; övertog sistnämnda sällskap 1833; arrenderade tillsammans med O. U. Torsslow Djurgårdsteatern 2 maj 1835—30 sept. 1837; spelade uteslutande i landsorten 1837 —49; invigde Uppsala teater 8 dec. 1841; förhyrde Djurgårdsteatern under somrarna 24 maj 1849—30 sept. 1861; stiftade Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening 1857; engagerad vid K. teatern från 1 okt. 1861.

G. 1831 m. Hedvig Lovisa Charlotta de Broen, f. 7 febr. 1807 i Stockholm, d. 28 maj 1864 där, dotter av skådespelaren Johan Isaac de Broen och Christina Margareta Cederberg.

Biografi

D. synes från början av sin teaterbana fullt medvetet ha inriktat sig på att fullfölja den tradition inom den svenska teatern, som grundats av Lars Hjortsberg. Både teknik och temperament hänvisade honom till karaktärsfacket och de komiska rollerna, under det att han i likhet med sin store föregångare alldeles saknade sinne för det tragiska. Det vill synas, som om han redan mycket tidigt lyckats arbeta sig in i den detaljrika, intimt verklighetsefterbildande stil, som Hjortsberg gjort populär. Han skapade sina typer med utomordentligt säker blick för de karakteristiska huvuddragen och fullbordade dem sedan genom att successivt tillfoga en mängd betecknande detaljer, vilka osökt och smidigt infogade sig i helhetsbilden och gåvo densamma ökat liv. Även i hans komiska roller var den skarpa karaktärsanalysen utgångspunkten. Frans Hedberg har lämnat en förträfflig skildring av några bland hans bästa gestalter, lagmannen i Hostrups »Äventyr på fotvandringen», Rosenmuller i Töpfers »Rosenmüller & Finke» och markisen i Fourniers »Ett parti piquet», varav man finner, hur omsorgsfullt han. genomarbetade även de minsta smådrag i sin framställning. Någon egentlig utveckling torde man emellertid knappast kunna iakttaga i hans konst. Det sades om honom i teaterkretsar, att han sedan sin ungdom i likhet med de av honom beundrade Bourbonerna ingenting lärt och ingenting glömt. Snarast förefaller det, som om han med tilltagande ålder börjat gå tillbaka, närmast väl av den anledningen, att hans arbete som truppledare i alltför hög grad tog hans krafter i anspråk. Den popularitet han åtnjöt i landsorten bidrog antagligen också i sin mån till att något minska hans självkontroll. Ludvig Josephson berättar, att han under sina senare år hade ett rätt gnälligt organ och dessutom besvärades av en nästan kronisk heshet, vartill kom, att han ej helt kunde frikännas från manierism — olägenheter, vilka dock enligt samma källa uppvägdes av hans briljanta replikbehandling och hans överlägsna sätt att använda »ögats vältalighet». Alla bedömare äro ense om att prisa hans fulländade mimik.

D: s berömdaste rollprestation var Magnus Drakenhielm i Topelius' historiska skådespel »Efter femtio år», vilket tack vare honom blev en utomordentlig scenisk framgång. Författaren har vackert erkänt sin tacksamhetsskuld genom att förse den 1881 tryckta upplagan av stycket med en tillägnan till »det aktade minnet av P. J. Deland och hans maka». D. och hans hustru spelade under åren 1856—62 huvudrollerna i detta stycke ej mindre än 130 gånger.

Tillfälligtvis kunde D. även någon gång försöka sig i det burleska facket. Emellertid rönte han härvidlag endast måttlig framgång, då han tydligtvis hade mycket svårt för att släppa sig riktigt lös. »I den lägre eller burleska komedien var han för fin för att kunna vara riktigt rolig», säger om honom hans vän August Blanche. Ej heller den allvarliga genren lämpade sig för honom, ehuru omständigheterna tvungo honom att en eller annan gång tangera dess område. Nyssnämnde bedömare konstaterar, att han i dylika roller icke kunde lyckas, då han »hade emot sig naturen: sin röst och sin figur».

Till karaktären var D. mycket självmedveten. Han ansåg sig både genom sitt konstnärskap och sin högre bildning vida överlägsen flertalet av sina kolleger och dolde i sitt personliga uppträdande icke denna känsla. »Han hade en medfödd andryghet i sitt sätt att vara, som gjorde honom mera frånstötande än tillgänglig mot dem, som voro engagerade hos honom», yttrar en yngre samtida, Johan Roos. Emellertid erkändes det, att han i grund förstod konsten att hålla disciplin inom sin trupp. Bland oseder, vilka han lyckades få bukt med, nämnas dels bruket att servera smörgåsar och supar i kulisserna under pågående föreställning, dels ock aktörernas inrotade vana att i kostym under mellanakterna besöka källare och krogar i närheten av teatern. Det sistnämnda bruket medförde särskilt den olägenheten, att föreställningarna drogo ut på tiden ända från kl. 6 till inemot 11 eller 12, ty »det hade sig ej så lätt att efter varje akt samla och återkalla de å restaurationerna förspridda och upptagna aktörerna» (Hertzman). D: s verksamhet i dessa hänseenden förskaffade honom hedersnamnet »landsortsteaterns reformator».

I sitt bedömande av konstnärskamrater var D. icke mild. Nils Wilhelm Almlöf var den ende, som fann nåd för hans ögon; om Georg Dahlqvist däremot hyste han inga höga tankar och ej heller om Edvard Stjernström. Om han under dylika omständigheter rimligtvis ej kunde bliva särdeles populär bland sina yrkesbröder, så vägrade man dock ej att erkänna hans samvetsgrannhet och energi i arbetet. Den vana vid att själv bestämma allt, som han under sin långvariga direktörstid förvärvat, kom emellertid att utgöra •det förnämsta hindret för hans anställning vid den kungliga scenen. När han 1861 antog dåvarande teaterchefen friherre E. von Stedingks anbud om engagemang där, svarade han ja, dels därför att han började känna årens tyngd och var trött på det ständiga kringresandet i landsorten, dels även av det skälet, att hans dotter Betty och hans måg Knut Almlöf redan voro anställda vid denna scen. Men försöket utföll icke väl, framför allt därför att D. ej kunde samarbeta med regissören August Bournonville. Ludvig Josephson har i en liten skiss skildrat det dramatiska mötet mellan dessa båda, den berömde och självsäkre skådespelaren och den kritiske regissören. Genom bådas mödosamt bibehållna självbehärskning undvekos alla öppna konflikter, men att D. i längden skulle kunna trivas som sujett under Bournonvilles regi vid den kungliga scenen var otänkbart. Tiden hade gått förbi honom, och fastän han vid sin bortgång endast var femtiosju år gammal, torde han dock, om en längre levnad blivit honom förunnad, knappast ha förmått göra någon konstnärlig insats utöver vad han redan gjort i yngre år.

Ett uppslag, som länge legat honom om hjärtat, lyckades D. på äldre dagar förverkliga, nämligen stiftandet av en pensionsfond för konstnärer inom de lyriska och dramatiska facken, Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening (förr allmänt kallad »Delandska kassan»). Denna fond, som tillkom 1857, äger alltjämt bestånd och har blivit till stort gagn för vårt lands skådespelarkår. Att D. kom att intressera sig för en dylik kassa torde ha berott på, att han under sina år i landsorten haft tillfälle att lära känna både den misär, i vilken dåtidens skådespelare oftast levde, och det lättsinne, som i regel präglade deras handhavande av ekonomiska angelägenheter. Lönerna voro oftast mycket små. Vid D: s eget sällskap utgjorde begynnelselönen 10 rdr i veckan för att sedan långsamt stiga till 12 rdr. De äldsta och högst förtjänta sujetterna åtnjöto förmånen av 14 rdr i veckan jämte en recett om året. Men detta hindrade icke en mängd skådespelare från att hänsynslöst beträda vigilansens bana och därmed förskaffa både sig själva och sin direktör de största bekymmer. Teatertraditionen har bevarat ett uttryck, som den omtänksamme D. brukade använda, när han hörde sina sujetter skämta i penningfrågor: »Ja, ni skratta ni, mina herrar; men reversen!» Det var denna hans kloka vana att tänka på framtiden, som framdrev hans kassastiftelse och kom honom att för den även göra ej obetydliga ekonomiska uppoffringar, fastän han väl visste, att varken han själv eller hans maka skulle komma i tillfälle att draga nytta av densamma.

D:s maka, Hedvig Lovisa Charlotta de Broen, engagerades, efter att ha åtnjutit undervisning i flickpension, vid sin styvfader Chr. Svanbergs teatersällskap i jan. 1831 och hade sedermera anställning vid sin mans sällskap 1834—61 och vid K. teatrarna från 1 okt. 1861. Då hon året efter sitt giftermål besökte Göteborg som medlem av Svanbergska sällskapet yttrades om henne i Göteborgs dagblad, att hon »ännu är novis i Konstens tempel, men man tror sig kunna förutsätta, att hon med tiden skall bliva mycket användbar i den stilla, seriösa genren». Sedermera utvecklades hon till en förträfflig karaktärsskådespelerska, som utom sitt egentliga fack även med bifall utförde bärande roller både i tragedier och salongsstycken. Kritiken lovordar särskilt hennes goda talteknik och natursanningen i hennes spel. I organisationen och ledningen av makens teatertrupp tog hon ävenledes en betydande del. Personligen var hon i likhet med sin man ofta något stel men kunde även utveckla mycken vänlighet. »Fru D., eljest mera otillgänglig än mannen, var den mest älskvärda värdinna», berättar Joh. Roos, när han som nybliven medlem av sällskapet gästat deras hem i Uppsala. Till utseendet var hon icke vacker men ersatte på scenen i viss mån denna brist genom sitt värdiga uppträdande.

Författare

O. WlESELGREN.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: A. Blanche, Minnesbilder (Sami. arb., Ser. 3:3, 1892, nekrologöver T).); [T. Gelhaar], Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening. 50-årsberättelse (1907); Fr. Hedberg, Svenska skådespelare (1884); [Fr. Hertzman], Om offentliga nöjen i Norrköping (Norrköpings tidningar 1858, n:o 88 t. o. m. 1859, n:o 24); G. Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, 1—2 (1917—18); N. Personne, Svenska teatern, 6—7 (1925); J. Roos, Gömdt är icke glömdt (1871); J. Svanberg, Kungl. teatrarne under ett hälft sekel 1860—1910, 1 nQ17l: N. E. Taube. De Delandska teatersällskapen i Uppsala [Skr. utg. av Fören. Drottningholmsteatern vänner. 1] (1940).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pierre Joseph Deland, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17414, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17414
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pierre Joseph Deland, urn:sbl:17414, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se