Louis Jean Desprez

Född:1743-05 – Frankrike (i Auxerre dep, Yonne.)
Död:1804-03-19 – Stockholms stad, Stockholms län

Arkitekt, Målare, Tecknare


Band 11 (1945), sida 150.

Meriter

Desprez, Louis Jean (ej Jean Louis), f. i maj 1743 i Auxerre, dep. Yonne, Frankrike, d. 19 mars 1804 i Stockholm. Föräldrar: perukmakareåldermannen Louis Mathieu Desprez och Perrette Bourbon. Lärjunge i Académie Royale d'Architecture i Paris i början av 1760-talet; teckningslärare i École Militaire till 1776; K. fransk stipendiat i Italien 1777—82; föreståndare för dekorationsavd. på Operan i Stockholm enligt kontrakt. 28 april 1784 och ankom till Sverige hösten s. å.; LFrKA 1785; erhöll nytt kontrakt (med bättre löneförmåner) 10 sept. 1786, som gällde till 1798; konung Gustav III: s förste arkitekt 11 maj 1788; ritlärare för kronprinsen 1791; vald till professor vid Konstakademien 1797 (efter Louis Masreliez) men avsade sig platsen 1798; konung Gustav IV Adolfs förste arkitekt 16 juli 1799; svensk agent i Italien för de sköna konsterna 10 nov. 1803; tillträdde ej.

G. 1774 m. Anne de Vermale, dotter av gendarmen Pierre Joseph de Vermale de Montremy och Marie Anne Petit.

Biografi

Som lärjunge i Academie Royale d'Architecture i Paris, närmast elev till Pierre Desmaison, fick D. en medalj 1765, tre stycken 1766, två pris 1769 och stora Rompriset 1776. Som stipendiat kom han till Rom omkr. 1 sept. 1777. I okt. blev D. tecknare för det av R. de Saint-Non redigerade stora verket »Voyage pittoresque de Naples et de Sicile» (Paris 1781—86). Med tillstånd av Ch.-Cl. d'Angiviller och J. M. Vien avreste D. senast i början av dec. 1777 till Neapel. Efter att ha tecknat några av de märkligaste utsikterna och monumenten där, i Pompeji, Pozzuoli etc, fortsatte han våren 1778 i sällskap med andra konstnärer resan runt södra Italien och Sicilien. I slutet av dec. var D. åter i Rom. Huvudsakligen ägnade han sig nu åt bearbetning av de hundratals skisser, som han utfört, och vilka som förlagor skulle sändas upp till de väntande gravörerna i Paris. Ett antal arkitekturritningar och utsikter från Rom och dess omgivningar förskriver sig också från denna tid. Den arkitekturutbildning, som ålåg honom i egenskap av stipendiat, kom först i efterhand. Hösten 1780 förlängdes D:z' pensionstid med två år, varefter en ateljé upplåts åt honom utanför akademiens område. Oaktat D. uppenbart avlägsnade sig från sin verksamhet som arkitekt och i sina akvareller och teckningar alltmera gav uttryck för en historierande, romantisk syn, behöll han den mäktige d'Angivillers bevågenhet och kunde hålla sig kvar i Rom. Redan under de sista åren i Paris hade han odlat teaterdekorationen, men först i Rom, under början av 1780-talet, blev; han praktiskt verksam på området. Hans dekorationer för Teatro Aliberti blevo en personlig framgång.

När Gustav III besökte Rom, förmedlades hans bekantskap med D. av kardinal de Bernis och av Fr. Piranesi. Med Sergel som mellanhand undertecknade D. 1784 det kontrakt, enligt vilket han under två år skulle förestå dekorationsavdelningen på den nyuppförda Operan i Stockholm mot årlig lön av 4,000 livres. Han anlände till Sverige hösten s. å. De första dekorationer, som han komponerade och utförde, gällde »Drottning Kristina» (premiär på Gripsholm trettondagen 1785). D. utförde vedutor i Finland under sommaren och medverkade vid anordningarna för Gustav III: s karusell på Drottningholm i aug. s. å.

D. var nu även verksam som målare. I Rom hade Gustav III beställt en historierande komposition föreställande hans bevistande av julmässan i Peterskyrkan. Den utfördes nu i olja (Nationalmuseum), liksom Striden mellan sybariter och krotoniater (dep. i svenska beskickningen i Helsingfors). Ett flertal dekorationer till »Gustav Vasa» (premiär 19 jan. 1786) utgjorde D:z' genombrottsverk i Sverige. Vidare märkas sådana till »Orfevs och Evrydike» (premiär 11 maj 1786), till »Ariadne på Naxos» (premiär 22 dec. 1786), »Armida» (premiär 24 jan. 1787), »Frigga» (premiär 31 maj; två uppsättningar), »Elektra» (premiär 22 juli; två uppsättningar). En ridå till K. svenska dramatiska teatern tillkom antagligen också 1787, dekorationer till »Gustav Adolf och Ebba Brahe» (premiär 24 jan. 1788), »Cora och Alonzo» (premiär 31 mars s. å.).

Fr. o. m. denna tid började D. också nyttjas som arkitekt, samtidigt som han bedrev en ganska omfattande privat lärarverksamhet såväl inom arkitektur som måleri och teaterdekoration. Han utförde om- och nybyggnadsförslag för Haga fr. o. m. 1787, restaureringsförslag för Skara domkyrka, ombyggnadsförslag för Botaniska institutionens byggnad i Uppsala, projekt för Drottningholm (paestiskt tempel, kinesiskt torn, stall), panteon i form av pyramid 1788. Antagligen tillkommo vid denna tid också några teaterdekorationer ämnade för Bollhuset i Stockholm. Sommaren 1789 kallades D. till krigsskådeplatsen i Finland för att utföra bilder av konungens tillämnade segrar. Redan efter några veckor återvände han till Stockholm och reste till London, för att, såsom han hoppades, få möjlighet att uppföra en ny teaterbyggnad efter den nyligen uppbrunna King's Theatre. Efter att ha misslyckats i detta ärende återvände han till Göteborg våren 1790, där han under några månader var verksam som utsiktstecknare och som teaterdekoratör i teatern vid Sillgatan; ej heller här lyckades han utan ställde mest till sensation genom sina djärvt makabra uppslag. Återkommen till Stockholm i okt. fick han Gustav III:s uppdrag att inreda ett bataljgalleri på Drottningholm och för detta utföra elva bataljmålningar, förhärligande det ryska kriget; endast ett fåtal målningar kommo till utförande (några dep. i Sjöhist. museet); galleriet som sådant kom ej till stånd. Nybyggnader på Haga, i Frescati (G. M. Armfelts villa), på Drottningholm (teaterexteriörens förändring och déjeuner-salongens uppförande, Götiska tornet), i Uppsala, Stockholm (flera panteonförslag, Gustav III:s statys placering) och Finland (rundkyrkan i Tavastehus). Vid denna tid tillkommo också gigantiska byggnadsprojekt för Katarina II och några ryska magnater. Repliker av några av D:z' teaterdekorationer utnyttjades vid ryska teatrar.

Efter Gustav III: s död utarbetade D. flera förslag till mausoleer. Han utförde en utsikt över Uppsala, ombyggnadsförslag för Uppsala slott, ritningar till balettmästaren Gallodiers villa vid Drottningholm, byggnadsarbeten för spanske ministern Corral på Djurgården och för den nyinrättade krigsskolan på Karlberg (slottsflyglar och Neptuni tempel i samarbete med Gjörwell) 1792, ombyggnadsförslag för Slottsbacken 1793, förslag till altartavla i Tyska kyrkan i Göteborg 1795. Denna och den närmast följande tiden var D. sysselsatt med att utföra Gustav III: s besök i Tivoli utanför Rom (oljem., Drottningholm) samt Stockholmsvedutor (Louvre, Bibliothéque de Nogent sur Marne, Stockholms stadsmuseum; akvareller). D. gjorde även förslag till trädgårdsbyggnader i gotiserande stil, ämnade att uppföras vid Sturehov.

År 1798 sökte D. med stöd av Fredenheim få sitt kontrakt förlängt. Genom påtryckningar och intriger lyckades det emellertid D: z' antagonister att omvända den till en början mot D. sympatiskt inställde Gustav IV Adolf, som i maj 1798 avslog D:z' ansökan. Utan ett ord av tack eller erkännande skildes han från sin befattning som teaterdekoratör. I nov. 1799 var premiär på »Æneas i Kartago»; D:z' flera år tidigare komponerade dekorationer till detta skådespel hade mer eller mindre till oigenkännlighet omvandlats och utförts av hans elev C. J. Hjelm. Den av D. ritade obelisken på Slottsbacken avtäcktes i okt. 1800 med bortglömmande av D. som inventor. Några smärre fontänprojekt för Drottningholm utarbetades 1801; ett kom till utförande (nu demolerat). I jan. 1802 drabbades D. av slaganfall. Som utnämnd svensk agent i Italien för de sköna konsterna 1803 fick D. omfattande instruktioner men var alltför sliten för att kunna träda i funktion. I samarbete med D. och efter hans ritningar gav abbé Moretti föreställningar i Stockholm med bibliska skuggspel fr. o. m. 1802. De äntligen slutförda fåtaliga bataljmålningarna uppsattes i olika rum på Drottningholms slott, senhösten 1803. Detta år utarbetade D. ett omfattande projekt till planering av slottsomgivningen i Stockholm (manus, i K. biblioteket). D. begrovs under torftiga former på Jakobs kyrkogård, där varken sten eller gravkulle vittna om platsen, där hans stoft vilar.

Under sin vistelse i Rom hade D., oaktat han var pensionär, tack vare särskild dispens fått bo tillsammans med sin hustru. Skyllande på bristande arbetsro lyckades han några år senare övertala henne att återvända till Frankrike. Då D. 1784 anlände till Stockholm, hade han i sitt sällskap en italienska vid namn Thérése D'Ange, som han gav respass 1788. Vid hans återkomst från England 1790 följde honom en mulattska, Charlotte Pembroch de Salie. Under benämning av hushållerska stannade hon troget hos D. till dennes död, varefter hon ingick äktenskap med D: z' siste elev Ingvar Sunesson.

D: z' konstnärliga produktion är alltför omfattande och mångskiftande för att nöjaktigt kunna karakteriseras på några få rader. Tidigt sällade han sig till J. Fr. Blondels talrika lärjungeskara. D. anslöt sig smidigt till tidens smak, som efter strömkantringen omkr. 1755 inspirerades av »le grand siècle» för att senare, efter närmare kontakt med Italien, sträva mot ytterligare åtstramning av formen, samtidigt som antiksvärmeriet gjorde sig gällande. I ett galleriförslag, påverkat av J. F. de Neufforges, möta vi den ena riktningen, den andra tar sig uttryck i en omfattande panteonanläggning, tillägnad Voltaire. Med sina enkla geometriska former föregriper detta projekt revolutionstidens autonoma arkitektur. I två samtida, av teatern inspirerade figurkompositioner, möter oss den obrutna traditionen från J. Bérain. Några sakliga porträtt och en om barockens pompa erinrande altaruppsats komplettera den kaleidoskopiskt rika, något förvirrade bilden av konstnärens första produktion.

De många förstahandsskisser, som tillkommo under D: z' resor för Saint-Non, ge uttryck för klar och skarpögd realism och för omedelbarhet i uppfattningen. Med tiden blir linjeföringen alltmera förbluffande säker. Förlagorna sakna i regel skissens spontaneitet. Men koloriten är ofta känsligt avvägd, stundom blommande rik och doftande.

Sedan D. genom självsyn kommit i nära kontakt med den antika och medeltida kulturen och gjort sig fri från leveransen av förlagor till Saint-Non, gled han småningom alltmera över i ett historierande romantiskt uttryckssätt. Nyklassicismen präglar blott i ringa grad dessa kompositioner, där det individuella undertryckt den klassiska idealiseringen. Det klassiska finna vi endast i ämnenas innehåll och i yttre anordningar, såsom arkitekturen. Kompositionen, formviljan, har barocka anor och anknyter till en fransk tradition, som ännu vid 1700-talets slut i själva verket aldrig var helt bruten. Konstnärer såsom Le Brun, Sébastien Bourdon, le Bourguignon och Corneille hade sina fortsättare långt in i 1700-talet genom Verdier, Lemoine, Parroucel och Antoine Coypel. D:z' figurstil visar även starkt beroende av italiensk konst, som via Salvator Rosa och Pietro da Cortona leder till Rafael och Giulio Romano, vilkas produktion dokumentariskt också varit föremål för direkt kopiering av D.

Dessa italienska inspirationskällor äro i och för sig ej förvånande, då orienteringen under 1700-talets senare hälft delvis var riktad just mot den italienska renässansen, tack vare dennas klassicerande karaktär. Men D. sökte ej detsamma hos denna epok som flertalet av hans kolleger. Det var ej det plastiskt klara utan det kompositionellt dynamiska, som först och främst tilltalade honom.

En plats för sig intaga de på sin tid i stora delar av Europa, uppskattade, i samarbete med Fr. Piranesi, utförda konturetsningarna med topografiska motiv, vilka med sin monumentala uppfattning vittna om inflytanden från Giambattista Piranesi. Både barockens och antikens ande vilar över dem. Några graverade blad äro också egenhändigt utförda av D. Han fortsatte med denna verksamhet i Sverige men lät i regel sina lärjungar grafiskt producera sina kompositioner.

D: z' verksamhet i Rom som teaterdekoratör känna vi ytterst litet till. Men det som i skisser är bevarat tyder på ett romantiskt, expressivt uttryckssätt, som har anknytning till de nämnda historierande kompositionerna. Det var först och främst D: z' kapacitet som teaterdekoratör, som kom Gustav III att bestämma sig för hans engagemang. Den närmaste tidens verksamhet i Stockholm visar dock ej någon direkt anslutning till D: z' kända verksamhet i Rom. Dekorationerna för »Drottning Kristina» och »Gustav Vasa» ha en annan karaktär. Detta får sin naturliga förklaring i det säregna samarbetet mellan D. och Gustav III. Fransmannens djärva idéer och glänsande gestaltningsförmåga tjänade här ett nytt syftemål, nämligen att skapa en svenskt nationell, historisk stämning. Operan »Gustav Vasa» kom på så sätt att bilda epok. Dess betydelse som uppfostrare och opinionsbildare i Sverige kan knappast överskattas. Teatertekniskt äro också D: z' många bevarade skisser märkliga. Fantasien förde honom aldrig över till det omöjligas gräns, utan varje hans utkast kunde direkt omsättas på scenen. Bland D: z' nationellt orienterade pjäser bör här ytterligare framhållas den andra uppsättningen till »Frigga», där runstenar och renar i den fritt tillämpade klassicistiska arkitekturomgivningen ge uttryck för en idéhistorisk orientering, som är i hög grad anmärkningsvärd.

De klassiska ämnena fordrade av dekoratören valet av mera renodlat klassiska arkitekturformer — ofta i barock anda — och samtidigt en mindre prononcerat individuell miljö. Den förnämsta serien scenbilder av detta slag komponerades för »Æneas i Kartago». Knappast har dock D: z' festliga monumentalitet firat större triumfer än i den strålande arkitekturscenen till operan »Elektras» tredje akt (D. Heilborn, Djursholm). Den teaterhistoriskt orienterade ser tydligt, att konstnären överhuvud taget är djupt rotad i traditionen. Trots teaterdekorationens traditionalism adlas D: z' dekorationer av en personligt säregen uttrycksfullhet, av en festlig monumentalitet i barockens anda eller klassiskt tragisk höghet, av en suggestiv formgivning och en strålande kolorit, varför konstnären från sin halvt bortglömda plats rätteligen bör ryckas fram bland de främsta på detta område. En teatralisk uppbyggnad utmärker också hans målningar från Sverigetiden.

När D. småningom anknyter till sin tidigare verksamhet som arkitekt, synes han ganska verklighetsfrämmande. Det yttre skenet, fasadernas artikulering, byggnadernas dekorativa gruppering, allt tyder på beroendet av hans inställning som teaterdekoratör (stora slottet på Haga, Odödlighetens tempel för Katarina II etc). Men även här konstaterar man en utveckling. D. anknyter nämligen senare till den inriktning, som det till Voltaire dedicerade panteonförslaget representerade. Influerad av den franska revolutionsarkitekturen komponerar han ett antal byggnader, vars självständiga karaktär är mera uppenbar än hos någon av hans svenska kollegers samtida produktion. Barocken och antiken äro ej längre förebilder, utan han följer kravet på ny formgivning med sidoordnade storheter, var och en av självständigt värde (Botaniska institutionens byggnad i Uppsala, värdshuset — nuv. orangeriet — på Haga, ett flertal projekt). Här finna vi rötterna till 1800-talets byggnadskonst, representerad bl. a. av Fr. Blom, som direkt anknöt till D:z' produktion, dock utan att omsätta dennes mera prononcerade radikalism. En mera romantisk riktning tog sig uttryck i Götiska tornet på Drottningholm, i projekten för Sturehov och det väldiga pyramidförslaget. Till de stilhistoriska projekten hör främst ett panteon-förslag för Riddarholmen. Ännu en grupp utgöres av förslag till teaterbyggnader, intressanta som dåtida uttryck för det nyaste på detta område.

D. kom aldrig att få den bestående betydelse, som stod i rätt förhållande till hans begåvning och hans produktion — däri ligger hans tragik. Endast den historiskt återblickande kan rättvist bedöma honom.

De bästa porträtten av D. äro Per Krafft d. y:s målning 1796 (Konstakademien) och en medaljong av Sergel (ibid.). Flera träffande karikatyrer, ritade av Sergel, finnas i Nationalmuseum.

D. är rikast representerad i Nationalmuseum (ritningar från italienska tiden, teaterdekorationer, gravyrer), Konstakademien (skissböcker från italienska tiden), K. biblioteket (huvudsakligen arkitekturritningar och gravyrer) och Drottningholms teatermuseum (ett särskilt Desprez-rum med bl. a. dep. från Nationalmuseum). Utomlands påträffas gravyrer, förlagor för Saint-Non, och akvarellerade konturetsningar (Piranesisvifcen) i de stora museerna och i privatsamlingar, huvudsakligen i Frankrike och England, men också i Tyskland, Holland, Schweiz, Polen, Ryssland (arkitekturritningar i Leningrad) etc.

D: z' elever voro bl. a. Filip Bernhard Hebbe, Jonas Åkerström, Karl Georg Bauman, Adam Petter Holmberg, Gottlob Henzigen, Emanuel Limnell, Carl. Jakob Hjelm, Fredrik Samuel Silverstolpe, Henrik Nikolaus Beskow, Carl Christoffer Gjörwell, Carlo Francesco Bassi, Johan Georg Forssgren, Per Estenberg, Benjamin Westman, Ingvar Sunesson och Fr. Blom.

Författare

Nils G. Wollin.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: N. G. Wollin, Gravures originales de Desprez ou exécutécs d'apres ses dessins (1933); dens., Desprez en Italie. Dessins topographiques et d'archi-tecture, décors de théåtre et compositions romantiques, exécutées 1777—1784 (1935); dens., Desprez i Sverige (Sveriges allm. konstfören. publ., 45, 1936; häri bil. 2: Katalog över Desprez' teaterdekorationer, upprättad i samarb. med A. Beijer); dens., Desprez en Suéde. Sa vie et ses travaux en Suéde, en Angle-terre, en Russie etc. 1784—1804 (1939). —¦ Beträffande övriga tryckta källor samt arkivalier, se hänvisningar i ovan nämnda arbeten.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Louis Jean Desprez, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17496, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils G. Wollin.), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17496
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Louis Jean Desprez, urn:sbl:17496, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils G. Wollin.), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se