Johan Fredrik Didron

Född:1686-03-06 – Tyskland (i Bremen)
Död:1747-08-31

Kavalleriofficer, Politiker


Band 11 (1945), sida 224.

Meriter

1. Johan Fredrik Didron, f. 6 mars 1686 i Bremen, d. 31 aug. 1747. Föräldrar: kaptenen Anton Didron och Magdalena von Hackeborn. Volontär vid Gyllenstiernas reg. 1702; förare vid Elbingska infanterireg. 1704; fältväbel där 26 jan. 1706; fänrik s. å.; löjtnant 22 sept. 1710; kapten vid Pommerska dragonreg. 27 maj 1712; konfirmation härå 27 aug. 1715; fången s. å. vid Stral-sund; hemkom april 1717 och placerad vid Norra skånska kavalleri -reg. 18 april s. å.; stadsadjutant hos general C. G. Ducker 1718; överstelöjtnants titel 14 april 1719; överste för generalguvernörens reg. i Riga 10 aug. s. å., men tillträdde ej; överste för Bohusläns dragonreg. 1722; löjtnant vid Livdrabantkåren 20 jan. 1724; överste för Västgöta-Dals reg. 4 sept. 1732; överste för Dalreg. 28 april 1735; friherre 15 dec. 1735 (ej introducerad); överste för Västgöta kavallerireg. 19 aug. 1740; generalmajor 13 juli 1741; generallöjtnant 1 sept. 1746; deltog i riksdagarna fr. o. m. 1719 t. o. m. 1746 —47 och var medlem av sekreta utskottet 1731 och 1734.

G. 24 nov. 1728 i Stockholm m. Anna Fredrika von Schantz, f. 1707, d. 2 aug. 1761, dotter av kanslirådet och överpostdirektören Johan Fredrik von Schantz och Anna Lucia Dahlstedt.

Biografi

Som officer i lägre grader deltog D. i. Karl XII:s krig under dess senare skede. Han var med i Pommern efter konungens hemkomst och blev fången vid Stralsund 1715. Efter två år blev han frigiven och kom 1717 till Sverige. I 1718 års fälttåg mot Norge tog han del som stabsadjutant hos Dricker. Härvid överförde han vid två tillfällen order från konungen till general Armfeldt, som skulle angripa Trondhjem. I sept. 1718 avsändes han från Strömstad med instruktioner angående Armfeldts framryckning och medförde även konungens befallning om arméns skyndsamma komplettering. Vid besöket i Armfeldts armé synes han ha fått ett mycket ogynnsamt intryck av dess fältduglighet och möjlighet att fullfölja konungens intentioner, och då han inrapporterade sina iakttagelser till Karl XII, fann denne det nödvändigt, att omedelbart låta D. — jämte generaladjutanten C. A. Dohna (se denne) — återvända med förnyad order om framryckning och förbud att gå tillbaka till Jämtland. Armfeldt skulle, sades det, »tränga igenom alla mötande svårigheter, vilka kanske kunnat vara mindre, om man i rättan tid sett sig visligare före». D. återförde till konungen Armfeldts brev, vari denne bemötte förebråelserna med, att han aldrig haft för avsikt annat än att hålla stånd. Enligt Jöran Nordberg skall D. i dec. 1718 ha sänts från Röros över Rutf jället till Långe skans med 24 sk koppar under eskort av 50 man.

Efter fredssluten var D. i tur och ordning överste för fyra olika regementen. Men liksom många andra karoliner förvandlades han ganska snabbt till frihetstidspolitiker, deltog med liv och lust i riksdagarna, var en av Riddarhusets flitigaste talare och gjorde sig känd som en kvick, oförskräckt och energisk förfäktare av sina meningar. Han begagnade även sin ställning på Riddarhuset till att kämpa för sina egna intressen. På riksdagen 1723 anförde han klagomål över utebliven befordran och otillräcklig lön och fick även sitt stånd med sig, ehuru de ofrälse stånden sedan avslogo hans framställning.

I politiskt hänseende kan D. närmast betecknas som rojalist, som en av konung Fredriks pålitligaste anhängare. Aldrig blev han så vältalig, som när det gällde att beivra, vad han ansåg förgripligt mot konungens person och rättigheter. Då ridderskapet och adeln en gång diskuterade tillsättandet av presidentskapet i Svea hovrätt, förklarade D., att »konungen kan besätta presidentskapet, och däri böra ständerna ej inblanda sig» (1 juni 1731). Ur denna rojalism kan åtskilligt i D: s politiska framträdande förklaras. På riksdagen 1726—27 hörde han till holsteinska partiets ivrigaste vedersakare; i aktionen mot riksråden Cederhielm och Vellingk tog han livlig del, och mellan D. och Cederhielm utspann sig en dispyt, som fick starkt personlig udd. D. anslöt sig till den 1732 bildade patriotiska orden Avazu, och att han bibehöll de personliga förbindelserna med forna ordensbröder, visade han t. ex. genom livligt intresse för att Dalin skulle erhålla någon belöning för »dess kvickhet, lärdom och vackra skrifter» (1738). D. var i viss mån storsvensk och ivrig ryssfiende. Under angreppen mot Cederhielm och Vellingk hade han särskilt skarpt påtalat deras ryska förbindelser; vid ett tillfälle yttrade han, att man ej borde umgås med de ryska och kejserliga ministrarna, emedan de icke visade tillbörlig respekt mot den svenska överbeten. Men i olikhet med flertalet av Avazu-ordens medlemmar anslöt sig D. ej till hattpartiet. Han ogillade dess franska orientering; då han 1738 uppträdde till försvar för Arckenholtz, betecknade han förföljelsen mot denne som kryperi för franska regeringen. D. var också från början till slut motståndare till hattarnas krigspolitik. D: s förhållande till Arvid Horn bestämdes väsentligen av hänsynen till konungen. Då denne 1734 för Hedvig Taubes skull blivit ovän med Horn och ville komma honom till livs, var D. en av dem, som gick Fredriks ärenden. I sekreta utskottet framförde D. klagomål över, att konungen understundom icke på år och dag fått del av den sekreta korrespondensen. På den kritiska riksdagen 1738—39 gjorde D. ett mycket energiskt inlägg till förmån för Ulrika Eleonora, som beskyllts för att på obehörigt sätt ha blandat sig i lantmarskalksvalet. Men då det låg i konung Fredriks intresse att icke stöta sig med det segrande hattpartiet, iakttog D., ehuru betraktad som »mössa», en mycket moderat hållning under denna kris. Påfallande är hans smickrande uttalanden om C. G. Tessin och ivriga försök att förmå denne att inträda i rådet. Å andra sidan tog han de »licentierade» riksråden varmt i försvar; han hemställde till ståndets »ömma behjärtande», om det icke med hänsyn till de förmildrande omständigheter som förelågo borde begagna sig av sin obestridliga rätt att göra nåd. För den nye kanslipresidenten, Carl Gyllenborg, hyste D. inga sympatier.

Det var en egendomlig ödets skickelse, att hattarnas krigspolitik, som D. bekämpat, skulle leda till hans egen ofärd. I det ryska kriget deltog han som chef för de svenska kavalleriregementena, »vilkas eländige hästar och oskicklige manskap redan väckte uppseende, då de passerade Stockholm» (Tengberg). Det är visserligen sant, att D. vid flera tillfällen under kriget visade prov på energi och klokhet, men i de avgörande missgreppen var han medskyldig. Vid överläggningen i Summa (28 juni 1742) rådde han Lewenhaupt att draga hären tillbaka, emedan Fredrikshamn icke kunde försvaras, och i krigsrådet vid Kaukola några dagar senare var det D., som angav tonen för det övriga krigsbefälet, då han tillrådde reträtten till Helsingfors; det vore nämligen, menade han, viktigare att »konservera armén och flottan till Sveriges ytterligare försvar och säkerhet» än att ta upp en strid med fienden. Till D: s heder måste sägas, att han senare icke sökte undandraga sig ansvar. »Om jag», yttrade han på Riddarhuset vid debatten om kriget (2 okt. 1742), »har någon del i detta, så straffa mig, gunstige herrar, som jag förtjänt, och ha intet medlidande !» Sedan D. i mars 1743 arresterats och i sex månader fått lida sitt öde, dömdes han av ständernas kommission att böta ett års lön. Med D: s politiska inflytande var det då för länge sedan förbi. Han deltog även i 1746—47 års riksdag, och ännu kort före sin död lät han höra sin stämma, men den käcke och oförtrutne debattören hade förvandlats till en ganska resignerad åskådare av en utveckling, som han ej kunde bemästra.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En del suppliker och brev från D. finnas i Biographica (även bouppteckning efter D.) och i Skrivelser till Ulrika Eleonora och Fredrik I i Riksarkivet.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: [Memorial om riksrådens licentierande 1739] (Sveriges ridd. och adels riksdags-prot. från och med år 1719, 11, 1889).

Källor och litteratur

Källor: Action emellan krigs-fiscals-embetet och general majoren... Johan Fridrich von Didron, angående hans gifne råd-slag uti ätskillige . .. krigsconseiller, m. m. (1743); Handl. rör. Skandinaviens hist., 34, 37 (1853. 56); Sveriges rjdd. och adels riksdagsprot. från och med år 1719, 1—15 (1875—99). — A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 36 (1866); W. Holst, Carl Gustaf Tessin under rese-, riksdagsmanna- och de tidigare beskickningsåren (1931); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia, 2:a uppl., 2—3 (1895, 97); G. Petri, Armfeldts karoliner (1919); H. Schiick, Ur Axel Reuterholms dagbok • (1921); N. Tengberg, Bidrag till historien om Sveriges krig med Ryssland åren 1741—43, 1—2 (1857, 60); T. Tiburtius, Historia om finska kriget åren 1741 och 1749 MR^

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Fredrik Didron, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17526, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2022-12-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17526
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Fredrik Didron, urn:sbl:17526, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2022-12-07.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se