Meriter

van Dijck, Jacob, f. 1567 i Haarlem, Nederländerna, d. 10 dec. 1631 i Göteborg. Fader: kaptenen Claes (Nicolaes) van Dijck, d. 1616 som fästningskommendant i Crévecoeur. Juris doktor i Leyden 25 febr. 1592; var 1593 holländska hovets advokat i Haag; befann sig 1607 i Sverige; sänd av Karl IX i beskickning (kreditiv 26 aug. 1607) till Frankrike, där D. vistades i febr. och mars 1608; svenskt hovråd i alla franska och nederländska saker 26 april 1609; e. o. svensk ambassadör i olika uppdrag i Nederländerna 1609—14 (instruktioner 4 och 5 maj 1609 samt 19 och 24 mars 1610, kreditiv för D. jämte Paridon von Horn 6 juni 1612, två instruktioner 30 juni 1613); ordinarie ambassadör i Haag 28 juli 1614 (instruktion s. d., nytt kreditiv 1 okt. 1617) —3 juni 1620; av Gustav II Adolf dubbad till riddare 1618; fullmakt att hava inspektion över justitieväsendet i Göteborg 18 juli 1621; kommissarie där 15 juni 1623; ny fullmakt att förvalta justitien där 24 febr. 1624; burggreve där 23 juni 1626 till sin död. Erhöll K. donation 28 maj 1614 på Salnecke, Gryta sn (Upps.), där han återupplivade säteriet, men måste 1626 avstå för- lärlingen till diplomaten Philip Sadler (s. å. adlad Sadler von Salneck); blev i Nederländerna herre till Lier och Souteveen 12 juni 1619 men sålde dessa gods 18 och 20 febr. 1623. — Var veterligen icke gift.

Biografi

D. tillhörde en god borgerlig familj. Han var mycket äregirig och, särskilt i sitt yttre framträdande, en typisk renässansman. Oaktat intelligens och talanger, stadier och vidsträckt beläsenhet saknade han djup och fast karaktär och hyste därtill ett stort maktbegär. Hans mål var att verka grand seigneur, ehuru han icke var det av födsel, och de framskjutna poster, som han beklädde, samt det ofta utmärkta arbete, som han utförde, voro för honom själv blott trappsteg. Utan att vara äventyrare hade han dock vissa drag av en sådan. Sina största triumfer vann han genom den häpnadsväckande suggestiva makt, som utgick från hans person, och av vilken man märker spår redan vid början av hans diplomatiska bana.

Nederländerna behärskade vid denna tid nästan hela handeln mellan Östersjöstaterna och västra Europa. Karl IX stod därför i handelsförbindelse med ett stort antal holländska köpmän och gjorde stora beställningar, som endast oregelbundet likviderades. Det är möjligt, att konungen härigenom kommit i beröring med D. i hans egenskap av affärsjurist, men troligare, att D. inkom som juridiskt biträde till A. Cabiljau (se denne). I varje fall var D. 1607 i Sverige och anställdes i Karls diplomatiska tjänst. Genom sitt kultiverade sätt och sin vältalighet har D. tydligen gjort gott intryck.

Under de växlande förhandlingarna mellan Karl IX och Henrik IV av Frankrike i fråga om bl. a. förhållandet till Polen och Spanien beslöt Karl 1607 att söka ett närmande genom särskilt sändebud och utsåg härtill D. Efter långt uppehåll i Holland ankom denne till Paris 31 jan. 1608 och fick 12 febr. audiens hos Henrik IV. D. skulle föreslå återknytande av alliansen från Gustav Vasas tid och framhålla, att Sverige vore fiende till den spanskpolska politiken, som däremot kunde påräkna Danmarks vänskap. D. vistades ännu i mars i Paris. Han gjorde först ett starkt intryck på franska hovet, vilket framgår av franske utrikes statssekreteraren N. de Villeroys brev till ambassadören Jeannin i Haag 8 april 1608. D. hade nästan lyckats få konungen med sig för allians med Sverige, skrev Villeroy. Emellertid hade man gjort sig underrättad om D:s person, vilket minskat mottagligheten för hans förslag. Henrik var dock välvilligare stämd mot Karl än mot Sigismund, och D. skulle meddela den förre, att Henrik »i alla tider vill vara konungens broder och vän». I Holland fick D. rådslå med Jeannin om handelstraktat men utan egentligt resultat. Det var efter återkomsten som D. utnämndes till hovråd. Ingenstädes säges direkt, att D. haft att göra med grundläggningen av det första Göteborg, men starka indicier tala därför. D. stod i förbindelse med Abraham Gabiljau och mottog sitt diplomatiska uppdrag 1607 vid just den tid, då privilegiebrevet för den nya staden undertecknades. Tillika utfärdades Cabiljaus borgmästarfullmakt samma dag som D. blev hovråd.

D. sändes 1609 till Nederländerna med brev, som överlämnades till generalstaterna 17 juni, för att lyckönska till det nyss ingångna stilleståndet med Spanien, begära att Sverige skulle upptas i det, som man trodde, existerande fransk-engelsk-holländska förbundet och anhålla om att få värva trupper. Endast sistnämnda begäran blev beviljad, och D. återvände i början av juli. När generalstaternas sändebud Cornelis Haga framställde reklamation i anledning av att svenskarna under krig med Polen beslagtagit holländska fartyg på väg till Livland, var det särskilt D., som i Nyköping i mars 1610 fick underhandla med honom.

I avsikt att fullfölja planerna från 1607—09 utsåg Karl IX 1610 en beskickning med Gustaf Eriksson (Stenbock) som ledare, Johan Skytte, Olof Stråle och D., av vilka de två förstnämnda skulle resa till England, de två senare till Frankrike och alla fyra till Nederländerna. Mordet på Henrik IV 14 maj 1610 förhindrade franska resan, men Stenbock och Skytte foro till England. I aug. s. å. befunno de sig jämte Stråle och D. i Haag och fingo från 24 aug. flera gånger företräde hos generalstaterna, inför vilka de framlade nytt förslag om förbund. Underhandlingarna varade in på 1611 men utan större framgång. Nederländerna ville ej stöta sig med Christian IV, som icke lade större hinder för deras sjöfart, än Karl, och som hade makten i Öresund. Skytte hade återrest i slutet av sept., Stenbock i jan., Stråle troligen i följande månad. D. kvarblev i Amsterdam.

I mars 1611 var D. i England, och 1 april underrättade han Nederländerna om de engelska medlingsförsöken mellan Sverige och Danmark strax före Kalmarkrigets utbrott. Generalstaterna avböjde 22 juni D: s begäran om ett krigsfartyg, som skulle återföra honom till Sverige. Man vet ej, om D. likväl då återvänt. Efter Karl IX:s död var D. i slutet av 1611 i Nederländerna och hjälpte Johan von Mönnichhofen, som av Gustav Adolf fått rätt att värva. Ehuru generalstaterna kort därpå beslöto sträng neutralitet, lyckades Mönnichhofen, understödd av D., lämna Frisiska öarna med 5 fartyg, varav 3 holländska. D. uppläste 6 mars 1612 inför generalstaterna ett Gustav Adolfs brev med begäran om förbund eller bistånd, men dessa ville (27 mars) ej överge neutraliteten. D. sökte få generalstaterna att medla mellan Sverige och Danmark, men generalstaterna önskade härvidlag intitiativ av Jakob I av England. Det är troligt, att D. besökt Sverige, innan han fick sitt nya kreditiv 6 juni 1612; det upplästes inför generalstaterna 19 nov. Ambassadören anhöll om trupper och penninglån på 200,000—500,000 thaler, men neutraliteten hindrade alltjämt detta.

Knäredfreden 1613 inledde ett nytt skede. Christian IV :s ringa tillmötesgående och höjning av tullavgifterna i Öresund kommo Nederländerna att ingå fördrag med Lybeck 1613, Sverige 1614 och hansestäderna 1616, riktade mot Danmark. Redan 11 april 1613 hade D. nått avtal om penninglån. Sverige skulle, mot förskött på betalningen, leverera viss kvantitet koppar. D. följde Rochus Nieu-landt till Sverige, där denne skulle mottaga kopparen. Under tiden avslöto generalstaterna maj s. å. med Lybeck det nämnda fördraget, vars text var i D: s händer. På återväg till Holland med nytt kreditiv besökte D. Lybeck och meddelade, att Sverige beslutat biträda fördraget. Kreditivet upplästes inför generalstaterna 7 sept. 1613. Slutligen lyckades D. att 5 april (n. st.) 1614 få till stånd förbundet med Nederländerna.

Detta blev det avgörande steget mot den storhet, som D. eftersträvat. I sällskap med Jan Rutgers och Nieulandt, som åter skulle hämta koppar, begav sig D. i maj—juni 1614 till Stockholm. I juli reste han med Oxenstierna och Rutgers till konungen i Narva. Gustav Adolf var högst belåten med hans framgång, tjusades av hans person och beviljade alla önskemål. Traktaten ratificerades 20 juli, Rutgers blev hovråd, D. själv »residierender ambassadeur», förlänades med Salnecke och fick en guldkedja av 500 rdrs värde. D. återvände till Stockholm över Nordtyskland och gjorde än en gång sjöresan i sällskap med Nieulandt och Rutgers.

D:s förläningar hade ökat hans förmögenhet. Återkommen till Holland nov. 1614 var han helt upptagen av sin egen upphöjelse och byggde alldeles utanför Haag ett palats (med K. M:ts av Sverige »insignia» utanpå), som skulle överglänsa de franska och engelska ambassadörernas. D. uppträdde nu som Maecenas för skalder och lärde, som skalle prisa hans härlighet, och gjorde hart när det omöjliga för att förmå Grotius att sjunga hans lov i sina Poémata collecta. D. lyckades häri genom Rutgers' förmedling, men någon verklig vänskap mellan Grotius och D. fanns ej. I de högsta kretsarna i Haag blev denne grand seigneur med sin nyvunna rikedom och omätliga äregirighet aldrig erkänd. De hade känt honom alltför väl som enkel advokat för.att i honom se en jämlike.

Det var nu som D. knöt förbindelse med Louis De Geer, framför allt på grund av starkt penningbehov, orsakat av det dyrbara liv D. förde. Vidare var De Geer D. till gagn som försvarare mot attacker av Hugo Muys van Holy, en högt uppsatt magistratsperson i Dordrecht, medlem av holländska ständerna, sedan även av generalstaterna och morbror till Rutgers. Muys hade i generalstaternas namn mottagit den koppar, som Sverige sänt som betalning för sina skulder. Han gjorde sig därpå förtjänster, vilka D. av lätt begripliga skäl önskade skaffa De Geer. Muys parerade våldsamt och gjorde D. misstänkt hos konungen.

D: s diplomatiska aktivitet 1615—20 kan sammanfattas i ett. ord: lån. Dessa lån skulle i första hand användas till Älvsborgs lösen, i andra hand för att finansiera polska kriget. I samarbete med Rutgers lyckades D., tack vare Oldenbarnevelts kraftiga hjälp, få till stånd ett lånefördrag 1 dec. 1616 på 150,000 holländska rdr, att återbetalas med koppar. I början av juli 1617 for D. åter till Sverige, mottogs av konungen 7 aug. och fick då tillfälle att på ett lysande sätt försvara sig mot de beskyllningar, som utan tvivel, direkt eller indirekt, kommit från Muys. I jan. 1618 återvände D. till Haag och sitt palats, som Johan Skytte under tiden bebott. Muys hade passat på att vinna denne. Det förefaller som om D. (instr. och kreditiv 3 jan. 1618) sänts i diplomatiskt uppdrag till Pfalz i början av året. I maj och juni utverkade han av generalstaterna två gånger i följd subsidier på 40,000 floriner för polska kriget. D. och Rutgers underskrevo 30 maj s. å. kontrakt, med Louis De Geer orn krigsförnödenheter för 160,000 floriner, varav hälften skulle betalas med subsidiemedel, hälften genom kopparleverans. Ett nytt lån på 150,000 rdr (med kopparlikvid) fingo D. och Rutgers 16 nov. s. å. Missnöjd med att ej vara profet i sitt fädernesland köpte D. 1619 de holländska godsen Lier och Souteveen för den då enorma summan av 77,000 floriner. Han blev härigenom »Heer» till dessa gods men förstörde ohjälpligt sina affärer. Muys passade på att med hjälp av systersonen Rutgers fullständigt misskreditera D. inför Gustav Adolf, som i april 1620 återkallade honom; vid sitt avsked av generalstaterna 14 maj 1620 fick D. av dem en guldkedja. Lättsinnig i ekonomiska saker hade D. aldrig riktigt förmått hålla isär sina egna och konungens finanser. Han lånade för privata behov av omhänderhavda statsmedel, ty han fick ofta vänta på betalning för sina fordringar hos Gustav Adolf och hade även lämnat denne lån ur sin privata kassa. Vid sin avresa skulle D. betala en större, förfallen lånesumma, varvid det fattades honom mer än 17,000 floriner. Anländ till Stockholm 2 juli 1620 fick D. ej ens tillfälle att förklara sig inför konungen, som just träffat Muys i Braunschweig, utan föll fullständigt i onåd. Men än en gång räddades D. av sin tjuskraft. Han skrev en försvarsskrift i 278 paragrafer. Även generalstaterna hjälpte D., och konungen förlät honom.

D:s senare verksamhet är helt knuten till Göteborgs historia. Redan hösten 1619 hade D. mottagit konungens uppdrag att biträda vid emigrantvärvningen i Holland för den nya svenska staden. När D. återreste till Sverige våren 1620, skedde det tillsammans med ombud för de kommitterade, som i Amsterdam omhändertagit denna värvning. Som kommissarie vid stadsgrundläggningen och övervakare av rättsväsendet efterträdde D. hösten 1621 Adler Salvius men erhöll ej burggrevetiteln förrän 1626. D. ankom i nov. 1621 till Nylöse, upplöste den gamla magistraten, och tillsatte den nya stadens borgmästare och råd, som från denna tid sammanträdde i Göteborg. D. fortsatte tillika emigrantvärvningen. Konungen tog in i D:s hus vid sitt besök febr. 1624. D. hade stora svårigheter med stadens försumlige räntmästare Gilius van Eick. Överhuvud voro de invandrade holländarna till stor del oroliga och svårbemästrade element. Den intelligente renässansmannen D. var ytlig, saknade kraft och organisationsförmåga. Valet av honom till styresman var därför knappast lyckligt. Själv kan han ej ha funnit sig väl i dåtidens primitiva Göteborg. Tillika fick han allt större svårigheter med de kommunala ledarna. Såsom sådana uppträdde utom rådmannen Nils Börjesson från 1629 även två holsteinare, rådmännen Jacob Hoyer och Daniel Lange. Detta triumvirat trängde alldeles undan D., som med stor förbittring såg deras maktställning. Den gamle burggrevens fel var enligt Lange att vara »alltför lättrogen». D. ägde på sista tiden blott maktens sken, och säkerligen voro hans sista tio år de olyckligaste i hans på världens fåfänglighet inriktade liv. Såsom burggreve såg han sig i varje fall icke ekonomiskt till godo utan dog som kronans fordringsägare, och hans arvinge, fränden Gregorius (Joris) van Dijck, måste låna medel till en värdig begravning.

Författare

D. Hoek med bidrag av Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

— Brev från D. finnas till Karl IX och Gustav II Adolf, brev från och handlingar rörande D. i Diplomatica: Hollandica och i Axel Oxenstiernas saml., brev från D. även i D. von Falkenbergs saml., allt i Riksarkivet.

Källor och litteratur

Källor: Riksregislr. och ovan anförda källor i RA; Staten-Generaal: lias Zwcden, Loketkas: lias Zweden, Resolutién van de Staten-Generaal, Resolutién van de Staten van Holland, Leenkamer, Hof van Holland, allt i Rijksarchicf, Haag; Transportregisters, Protocollen van Notulen van Baljuw, Burgemecste-ren en Schepenen 1608—1794, n:o 76, allt i kommunalarkivet i Haag; nederländska reformerta kyrkans diakonalarkiv, Haag. — Bronnen tot de geschie-denis der Leidsche universiteit, uitg. door P. C. Molhuysen, 1 (Rijks geschied-kundige publicatién, 20, 1913); L. De Geers brev och affärshandlingar 1614— 1652, utg. ... genom E. W. Dahlgren (Hist. handl., 29, 1934); H. Grotius, Briefwisseling. Uitg. door P. C. Molhuysen, 1, 1597—17 aug. 1618 (Rijks geschiedkundige Publicatién, 64, 1928); Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 1:1, 4, 7 & 2:1, 10 (1888—1926). — L. van Aitzema, Saken van staet en oorlogh, 4, 1657—1663 (1669), s. 351; H. Almquist, Henrik IV i sitt förhållande till Polen och Sverige (Hist. tidskr., 31, 1911, tr. 1912); dens., Göteborgs historia, 1, 1619—1680 (Skrifter utg. till Göteborgs stads trehundraårsjubileum, 1:1, 1929); J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1: 2 (Skrifter utg. av sv. riksarkivet, 1, 1931), s. 794; S. Ampzing, Beschryvinge ende lof der stad Haerlem.. . (1628); J. P. Arend, Algemeene geschiedenis des vaderlands van de vroegste tijden tot op heden, 3:3 (1860); T. Berg, Johan Skytte (1920); W. Berg, Samlingar till Göteborgs historia, 1—4 (1882—93); P. Bor, Oorsprongh, begin en vervolgh der Nederlandsche oorlogen, 9 (1679), s. 675; G. Brandt, Leven van Vondel. Ed. E. Verwijs (1866), s. 36; G. A. Brederoo, Het moortje (1616); dens., De spaansche Brabander (1617); F. Breedvelt-van Veen, Louis De Geer 1587—1652 (1935); A. H. H. van der Burgh, Gezantschappen door Zweden en Nederland wedcrzijds afgevaardigd gedurende dejarenl592—1795 (1886); D. Carleton, Letters from and to.Sir Dudley Carleton, Knt, during his embassy in Holland... (1757); E. W. .Dahlgren, Louis De Geer 1587— 1652, 1 (1923); H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldsta historia (1908); H. Grotius, Poémata, coll. & ... ed. a fratre G. Grotio (1617), s. 377; [J. Hallenberg], Svea rikes historia under konung Gustaf Adolf den stores regering, 2, 4—5 (1790—96); D. Heinsius, Lof-sanck van Jesus Christus (1616); dens., Nederduytsche poémata (1616); dens., Poémata (1617); [D. Hoek], Een haarlemsch burger als grand seigneur (Mr. Jacob van Dijck, 1567—1631) door Frank Gericke (1941); P. Jeannin, Les négociations de monsieur le president Jeannin fpubl. par Jeannin de Castille] (1656); J. K. J. de Jonge, Inlichtingen omtrent de staatkundige betrekkingen tusschen Nederland en Zweden in de jaren 1592—1609 (De. vrije Fries, 6 [N. R. 1:3], 1856); Kroniek van het hist. genootsch. gevestigd te Utrecht, 8, 1852, s. 280— 284; A. Kurck, Från Göteborgs anläggning (Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen, 1, 1874—79; med brev från van Dijk till Axel Oxenstierna); Maximi Tyrii dissertationes philosophicae cum. .. notis

D. Heinsii... (1614); E. W. Moes, Iconographia Batava, 1—2 (1897—1905; J. Rutgers, Vita Joannis Rutgersii ab ipso conscripta (N. Heinsius, Poémata, 1653); M. G. Schybergson, Sveriges och Hollands diplomatiska förbindelser 1621—1630 (Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk, 36, 1881); P. Scriverius, Gedichten (1738); C. Sprinchorn, Om Sveriges förbindelser med Nederländerna från äldsta tider till år 1614 (Hist. tidskr., 5, 1885);

E. Swartius, E. Swartii analectorum libri III (1616), dedik.; Den svenska utrikesförvaltningens historia, av Sven Tunberg [m. fl.] (1935); B. Thyresson, Sverige och det protestantiska Europa från Knäredfreden till Rigas erövring (1928); Th. Westrin, Förteckning öfver i riksarkivet förvarade ministeriella handlingar, 12. Hollandica (Meddel. från sv. riksarkivet, 4, 1891—96, tr. 1897); E. Wiese, Die Politik der Niederländer während des Kalmarkriegs 1611—1613... (Heidelberger Abhandlungen zur mittleren und neueren Geschichte, 3, 1903); E. Wolff, Studier rörande Göteborgs äldsta författning (1894); E. Wrangel, Sveriges litterära förbindelser med Holland särdeles under 1600-talet (LUA 1897, 1:6); G. W. Vreede, Nederland en Zweden in staatkundige betrekking,

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Dijck, van, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17538, Svenskt biografiskt lexikon (art av D. Hoek med bidrag av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17538
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Dijck, van, urn:sbl:17538, Svenskt biografiskt lexikon (art av D. Hoek med bidrag av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.