Simon Dörffler

Född:1629 omkring
Död:1693-07-16 – Polen (i Warszawa)

Diplomat


Band 11 (1945), sida 750.

Meriter

Dörffler, Simon, f. omkr. 1629, d. 16 juli 1693 i Warszawa 64 år gammal. D. var säkerligen av tysk släkt; troligen sekr. hos kastellanen i Danzig Sigismund Gyllenstierna (d. 1666); privatsekr. hos friherre Anders Lilliehöök vid dennes beskickning till Polen 1666—67; kommissionssekr. i Polen 27 mars 1667; sekr. vid greve Clas Totts ambassad 1669; resident i Polen 19 okt. 1677 samt hovråd samma dag.

G. något av åren 1669—73 i Polen m. Maria Schlakowin, som överlevde D. Hon tillhörde sannolikt den i Danzig och Pommerellen kända släkten von Schlockow, i vissa polska ättartavlor benämnd Szlochow. D: s hustru tillförde sin make en förmögenhet av 20,000 floriner.

Biografi

Man känner inte med säkerhet vare sig D: s födelseort eller hans släkt, men namnet tyder på tysk härkomst, och alla hans rapporter till svenske konungen äro skrivna på tyska. Intet samband finnes veterligen mellan honom och en släkt D. i Nürnberg, som adlades 1692. Dess vapen har ej heller likhet med det, som D. använde i sitt sigill: balk belagd med tre stjärnor, i sköld, krönt av hjälm med hjälmbuske, med en stjärna mellan två utbredda vingar. D. tillhörde borgarklassen och var protestant. Utom tyska behärskade han polska, franska, italienska och latin men inte svenska och hade ej varit i Sverige ens i sin ungdom, om vilken man för övrigt ej har några uppgifter. Hans talrika skrivelser, som giva noggranna upplysningar om hans liv från 1666 till hans död 1693, visa, att han under denna period aldrig lämnade Polen utom för flera resor till Königsberg. Hans första beröring med svenskar och med svensk-polsk politik synes ha skett hos polske senatorn och kastellanen i Danzig Sigismund Gyllenstierna, anhängare av konung Sigismund och dennes söner. D. var troligen Gyllenstiernas sekreterare. Vid denna tidpunkt gjorde D. en resa till Frankrike. Eflev Gyllenstiernas död (1666) sökte han annan anställning och skall ha mottagit smickrande anbud från flera hov, bl. a. från Danmark. D. lär även ha övervägt att gå i polske konungens tjänst. Sveriges förhållande till Polen efter Olivafreden 1660 karakteriserades länge bl. a. av försök att i den ständigt uppdykande polska tronföljarfrågan förhindra val av en rysk eller österrikisk tronföljare. Friherre Anders Lilliehöök, som avgick på sin första beskickning till Polen 1666—67, anställde D. som privatsekreterare och gav honom vid sin avresa i uppdrag att regelbundet skriva rapporter till sig om polska förhållanden. Samtidigt rekommenderade han D. hos svenska förmyndarregeringen och anhöll, att man skulle giva D. uppdrag som regeringens officielle korrespondent. Lilliehöök intygade, att D. gjort honom viktiga tjänster och att han hade inflytande hos den polska adeln. Till följd härav utnämndes D. till kommissionssekreterare. Från och med nu sände han från Warszawa rapporter var åttonde dag till konungen och även täta brev till rikskanslern M. G. De la Gardie. D:s första brev till kanslern är daterat 17 (27) maj 1667, den första bevarade rapporten till konungen 5 juni s. å.

Vid tiden för Lilliehööks andra beskickning till Polen som e. o. ambassadör 1671 framhöll denne för konungen, att D. skapat sig en god ställning i Polen och representerade Sveriges intressen med så stor värdighet, att han vore förtjänt av ställningen som resident och titeln hovråd. Lilliehöök föreslog också Karl XI att adla honom och förläna honom några hemman i Livland eller Pommern. Denna begäran uppfylldes endast delvis och först tre år senare (se nedan). I en rapport skriven från Danzig 4 jan. 1678 tackar D. Karl XI för utnämningarna till resident och hovråd.

D. förblev resident i Polen till sin död. Betydelse fick han genom den långa verksamheten som omsorgsfull och flitig diplomatisk rapportör till svenska regeringen. Som Sveriges representant i Polen under tjugusex år blev han vittne till stora händelser och deltog i åtskilliga viktiga förhandlingar, men då han likväl blott hade en blygsam ställning och saknade mera vidsträckt fullmakt, var han snarare observatör än underhandlare. Hans regelbundna rapporter äro en verklig polsk hovkrönika från Johan Kasimirs sista regeringsår, från hela Mikael Wisniowieckis och från största delen av Johan Sobieskis tid. D. skrev ofta, i synnerhet i början, egenhändigt, senare mestadels med hjälp av sina sekreterare. Hans stil är episk och klar, hans beskrivningar, utan att ingå på pittoreska detaljer, äro stundom tillräckligt bildrika för att ge liv åt skildringarna och återge lokalfärgen i den miljö, där han befann sig. De äro ett viktigt bidrag till karakteristiken av de polska härskarna, drottningarna och deras omgivning. Han omtalar vidlyftigt, vad han hör och ser, och bifogar som stöd härtill avskrifter av brev, som han fått, av officiella polska dokument och av brev och handlingar, stundom hemliga, av vilka han lyckades skaffa avskrifter tack vare goda förbindelser med sekreterarna i det K. kansliet och med andra diplomater. Dessa dokument utgöra historiska källor, viktiga både för kunskapen om de svensk-polska relationerna, för den allmänna historien och särskilt för Polens inre historia. På nära håll följde D. Polens förbindelser med övriga makter och gav färska upplysningar om de utländska diplomater, som voro ackrediterade vid eller besökte det polska hovet. D: s i synnerhet i början blygsamma ställning som kommissionssekreterare tillät honom icke att alltid stå i förgrunden. Han talar därför föga om sig själv, och man kan endast med svårighet ur hans rapporter få rent biografiska upplysningar om honom. Han ville dock värdigt representera Sverige och tävla med de andra diplomaterna samt lyckades genom att föra stort hus, hålla ekipage och betjäning i livré, skapa sig en residents ställning, innan han hade fått denna titel. Till följd härav ådrog han sig skulder, från vilka han — då lönen från Sverige utföll synnerligen oregelbundet — icke kunde befria sig före sin död, och som förorsakade honom själv och senare hans änka stora svårigheter. Han förstod emellertid att göra sig väl sedd vid det polska hovet.

I okt. 1667 följde D. Johan Kasimir till Krakau för att närvara vid drottning Marie-Louise's av Gonzaga begravning. Från denna tid omtalar D. nyheter rörande Johan Kasimirs plan på abdikation och förutsåg furst Mikael Wisniowieckis utsikter att bli konung, trots att dennes framgång syntes föga sannolik. Under mellantiden måste D. liksom alla utländska diplomater i överensstämmelse med landets lag lämna Warszawa. Han drog sig tillbaka till Thorn, där han begagnade tillfället att börja hemliga överläggningar med de protestantiska ämbetsmännen om eventuell svensk intervention till stadens förmån för att genomföra återlämnandet av en kyrka, som denna återfordrade från katolikerna med stöd av Olivatraktaten. Då han uppfordrades att lämna rikets territorium under förberedelserna för kungavalet, begav han sig över Danzig till Königsberg, där han vistades hela vintern 1669, och varifrån han fortsatte att skriva rapporter. På våren fick han befallning att resa före greve Clas Tott till Warszawa, dit denne var på väg som e. o. ambassadör. D. skulle förbereda Totts ankomst och förena sig med ambassaden. Den 16 (26) juni s. å. höll ambassadören sitt högtidliga intåg i Warszawa. Tott rekommenderade prins Philip Wilhelms av Neuburg kandidatur, men den 19 (29) juni valdes Mikael Wisniowiecki till konung. D. hölls utanför händelserna av Tott, som företrädesvis begagnade sig av sina svenska sekreterare, i synnerhet Erik Lindeman (Lindschöld) och överste Carl von Arenstorff. D. kände sig sårad häröver och hade svårt att glömma det. Efter Totts avresa inledde D. underhandlingar med inspektören för de kungliga saltverken om återupptagande av exporten av polskt salt till Sverige. Han följde hovet till Krakau för kröningen, som skulle äga rum i nov. Det var dock överste Arenstorff, som i egenskap av e. o. envoyé anlände med den svenske konungens lyckönskningar till konung Mikael. I början av 1670 var D. åter i Warszawa och överlade med det från Moskva och Stockholm just återkomna engelska sändebudet, sir Peter Wyche, som föreslog den polske konungen förbund med Sverige mot tsaren. D. var ivrig att hjälpa honom härmed och gick längre än man önskade i Stockholm. Förbundet förverkligades aldrig. De följande åren berättar D. om de fransk-österrikiska intrigerna vid polska hovet, om händelserna i kriget mot turkarna och omständigheterna vid konungens död i Lemberg 10 nov. 1673.

Under interregnum 1673—74 visade D. stor skicklighet genom att lyckas få stanna kvar i Warszawa hela tiden. Han angav bland kandidaterna till kronan Karl XI själv. D. bekämpade, under guerillakrig mot den danske diplomaten Christoffer Sehested, prins Jörgens av Danmark för Sverige farliga kandidatur och förutsåg valet av kronmarskalken Johan Sobieski, hjälten för dagen efter den stora segern över turkarna i Hotin (po. Chotin) 1673. D. lycka des inleda goda förbindelser med denne. Emellertid utnämndes Anders Lilliehöök (jfr ovan) till e. o. ambassadör för att motarbeta den danska kandidaturen och stödja hertigens av Neuburg, men Lilliehöök dröjde, och under tiden valdes Sobieski och antog namnet Johan III (21 maj 1674). D. underlät icke att frambära välgångsönskningar till honom och, innan han ännu fått instruktion därom, försäkra honom om det goda mottagande nyheten om hans val fått i Stockholm. Lilliehööks uppdrag blev nu att under de närmaste åren söka skaffa Sverige polskt stöd mot Brandenburg. Trots Lilliehööks ankomst i slutet av juli 1674 fortsatte D. emellertid att skriva sina rapporter direkt till Karl XI. När den polske konungen lämnat Warszawa för att fortsätta kriget mot turkarna, stannade D. där, och Lilliehöök drog sig tillbaka till Danzig. Ehuru långt borta från händelsernas centrum var D. alltjämt lika vaksam, och hans vänner och korrespondenter underrättade honom om militära operationer och politiska intriger. D. hade till och med korrespondenter i utlandet, såsom den fd. kejserlige residenten baron Augustin Mayerberg, som sände honom nyheter från Wien. Men Sverige tillhörde ännu det franska, anti-österrikiska lägret, och Frankrike ansträngde sig att förena Polen och Sverige mot kurfursten av Brandenburg, samtidigt som det sände trupper och pengar genom Polen till hjälp åt ungrarna, som gjort uppror mot kejsaren. D. satte sig i förbindelse med ett ungerskt sändebud, greve Wesselenyi, som genom D: s förmedling föreslog, att svenskarna skulle anfalla de kejserliga i Schlesien. Lilliehöök och D. kommo till Krakau för kröningsriksdagen i febr. 1676 men först efter själva kröningen, vid vilken de icke närvoro på grund av de stora representationskostnaderna. D. var förvånad över den polska lyxen och klagade över penningbrist. Han bönföll M. G. De la Gardie om att få ut sin lön, som innehållits i två år. På våren återvände D. till Warszawa. Efter freden med turkarna 1676 intensifierades arbetet på den svenskpolska alliansen. Den polske konungen vistades i Danzig och samarbetade med Lilliehöök och den franske ambassadören. D. stannade i Warszawa och sade sig icke vara invigd i arbetet på fördraget, vilket undertecknades i Danzig 4 aug. 1677 av konungen och Lilliehöök. D. kunde av brist på pengar icke lämna Warszawa, trots att pesten rasade där. Han anlände slutligen på hösten till Danzig, där han mot slutet av året mottog utnämningen till resident och hovråd. Han överlämnade sina kreditivbrev till den polske konungen i Danzig några dagar före 4 jan. 1678. På hösten s. å. deltog D. i rådplägningar i Biala med konungen rörande verkställandet av förbundstraktaten och Polens militära deltagande i den gemensamma aktionen mot kurfursten av Brandenburg. Tidvis fick D. härvid biträda sändebudet Béthune men var, efter Béthunes avresa till Preussen, en tid mindre välsedd vid polska hovet och fick då förhandla genom konung Johans sekreterare abbé Mikael Hacki. Freden i S: t Germain 1679 mellan Frankrike och Sverige å den ena sidan och kurfursten å den andra gjorde slut på den svensk-polska alliansen. Lilliehöök återkallades i mars 1680, och D. kvarstannade ensam som resident i Polen. Sjuk och utan pengar bad han Karl XI ersätta honom för tolv års tjänst och föreslog konungen att begagna reduktionen för att anvisa honom inkomster i Livland eller Sverige. År 1682 bad han Karl XI om tillåtelse att av ekonomiska skäl få flytta sitt residens till Krakau. Härifrån övervakade D. på närmare håll de ungerska och turkiska angelägenheterna. Polen var benäget för en allians med kejsaren mot turkarna. Karl använde vid denna tid D. för att sondera möjligheten av en ny allians med Polen men irriterades därvid av att den livländska reduktionen »utskreks hårt» av polackerna. D. befalldes sprida ut, att reduktionen mindre träffade infödda livländare än i det egentliga Sverige bosatta personer. Den politiska situationens vikt och det stigande intresse, som D: s rapporter framkallade i Stockholm, visade sig däri, att D. för första gången fick chiffernyckel och därefter chiffrerade långa avsnitt i sina rapporter. Den första rapporten i chiffer är daterad 4 okt. 1682. D. underrättade nu Karl XI om att konungen av Polen var i färd med att definitivt skilja sig från det franska partiet och att han redan hade lovat kejsar Leopold hjälp mot turkarna. I jan. 1683 återkom D. till Warszawa för att närvara vid den riksdag, som beslöt allians med kejsaren och krig mot Turkiet. D. anpassade sig efter den nya situationen och odlade förbindelser med den kejserlige ambassadören, greve Waldstein. D. sökte, ehuru förgäves, att få Sverige inneslutet i den polsk-österrikiska alliansen. Hans på Karl XI: s uppdrag gjorda försök, att inför det överhängande hotet från Brandenburg utverka genomtågsrätt för svenska armén i Livland, strandade likaledes på polackernas likgiltighet (våren och sommaren 1683). Då Johan Sobieski bröt upp för att tåga till Wiens räddning, följde D. honom till Krakau. Han stannade där under hela fälttåget och meddelade 18 sept. 1683 Karl XI den polske konungens triumf 12 sept. över turkiska armén utanför Wien. Efter den polske konungens återkomst till Krakau mottogs D. i högtidlig audiens för att i Karl XI: s namn framföra officiella lyckönskningar. Vintern 1684 träffade D. i Krakau den polske historikern Wespazyan Kochowski, med vilken han diskuterade dennes arbete om Johan Kasimirs regering. Kochowski bad D. skaffa honom tillåtelse att rådfråga de svenska arkiven för beskrivningen av kriget 1655—60 i verkets andra del; i annat fall kunde hans bok bli kritiserad i Sverige. Fastän hovet flyttade, stannade D. i Krakau. Han följde händelserna på avstånd och intrigerade för att hindra, att den polske konungen mottog ett danskt sändebud, Joseph August du Gros, och under förevändning att denne var en avsatt dominikanermunk angav D. honom för den apostoliske nuntien för att tvinga honom att lämna Polen. D. tillskrev sig förtjänsten av att ha medverkat till du Cros' flykt. D. försökte alltid att korsa de franska intrigerna och varskodde Karl XI om att man sade, att markisen av Béthune erbjöd Polen svenska Livland, om Polen ville överge kejsaren. Karl XI befallde D. att åter bege sig till det polska hovet och att, om så behövdes, följa konungen i fält, då han återupptog striden mot turkarna i Moldau. D. ursäktade sig med att han icke kunde bege sig till konungen utan pengar; han komme aldrig att vara i stånd att tävla med markisen av Béthune. D. reste varken till hovet eller till lägret utan stannade i Krakau till årets slut, men för att i förväg uppfylla vidare befallningar från Stockholm begav han sig i början av 1685 till Warszawa för att närvara vid riksdagen. En plan på att skapa en ny polsk hamn på kusten mellan Preussen och Kurland vid mynningen av floden Swieta (Heilige Aa nära Polanga) fruktades mycket av D., som däri såg en farlig konkurrent till Riga. Engelska köpmän hade väckt tanken på en sådan hamn hos polske konungen. D. gjorde sitt bästa för att avskräcka engelsmännen från företaget. Han sökte till och med förmå ingenjören Marcus Maximilianus von Köhler, vilken skulle få hand om arbetena på den nya hamnen, att gå i svensk tjänst. Enligt Karl XI :s befallning försökte D. att i allt samarbeta med det kejserliga sändebudet, baron Zierowsky, som dock icke uppskattade hans hjälp, emedan D. icke kunde dela de pekuniära bördorna. D. erbjöd utan framgång Sveriges bona officia för medling mellan Polen och Ryssland. Modfälld och sjuk drog han sig tillbaka till Krakau. Där levde han borta från hovet under tre år till våren 1688. Likväl fortsatte han att till Stockholm sända veckorapporter, i vilka han relaterade vad som angick polske konungens fälttåg mot turkarna, liksom de franska intrigerna för att skilja Polen från österrikiska alliansen och åstadkomma separatfred mellan Polen och Turkiet. Då D. i början av 1688 borde ha rest för att bevaka Sveriges intressen vid riksdagen i Grodno, ursäktade han sig i en skrivelse till Karl XI med att han icke kunde lämna Krakau på grund av sina fordringsägare. Han förklarade dessutom för rikskanslern Bengt Oxenstierna, att han vore allvarligt, sjuk. Han vantrivdes också med livet vid hovet på grund av den ringa aktning, som där visades de utländska residenterna, och svårigheten att få bevista protestantisk gudstjänst och ägna söndagarna åt meditation. Likväl reste D. till Warszawa i slutet av april 1688 och mottogs väl vid hovet. Han blev nu inblandad i de franska och österrikisk-brandenburgska intrigerna, varvid han alltid ställde sig på de tyska makternas sida. Vid riksdagen i Warszawa 1690, där man debatterade den nya hamnen vid Swieta, ville D. till varje pris förhindra omröstning om en lag, som bekräftade denna hamns privilegier samt beslutet att militärt befästa den. Han förhandlade muntligen med kurfurstens av Brandenburg resident och med kejsarens om en gemensam aktion för att försvara de närbelägna hamnarnas intressen; han gjorde också gällande, att denna nya hamn skadade icke endast Riga utan även Libau och Danzig och försökte uppvigla medlemmarna av oppositionen på riksdagen mot lagförslaget, som likväl antogs. Liksom då det gällde denna hamn blandade D. sig gärna i andra Polens inre angelägenheter, varvid han alltid handlade i samförstånd med de brandenburgska diplomaterna. Han fick uttrycklig befallning därom av Karl XI, då det gällde protestanterna i Thorn, vilka tvistade med biskopen av Kulm, samt protestanterna i Warszawa, vilka trakasserades av biskop Witwicki. D. åberopade Olivatraktaten och utverkade av kardinalprimas och de civila myndigheterna ingripande till förmån för sina trosfränder. Alltjämt ivrig att bibehålla det goda förhållandet till hovet i Wien uppehöll han förbindelser med den kejserlige ambassadören greve Thun och motarbetade markisen av Béthune och Frankrikes vänner i deras arbete för en separatfred mellan Polen och Turkiet. Då den polske konungen närmade sig det franska partiet, närmade sig D. konungens son, prins Jacob, gift 1691 med prinsessan Elisabeth av Neuburg-Pfalz, syster till kejsarinnan. D. tjänstgjorde som förmedlare av upprepade artigheter, som växlades mellan Karl XI och prinsen. Denne smickrade D. genom bland annat upprepade inbjudningar, så att D. helt vanns för tanken på hans tronföljd i Polen och uttryckligen förordade honom inför Karl XI.

I mars 1692 träffades D. av slag, blev förlamad och miste talförmågan. I juni var han bättre och kunde återtaga sin verksamhet och bege sig till hovet. Han ämnade till och med resa till riksdagen i Grodno i dec. men insjuknade vid första reseuppehållet i Radzymin och återfördes till Warszawa. Där fortsatte han att skriva rapporter om de nyheter från riksdagen, som han fick från Grodno. Han närmade sig nu den nye kejserlige ambassadören, greve Nostitz, och kom även i gott förhållande till det ryska sändebudet. D. gjorde sig underrättad om polsk-ryska angelägenheter och frågor rörande den grekisk-ortodoxa religionen. På avstånd följde han nyheterna från kriget med turkarna och rivaliteten mellan konungen av Polen och kejsaren om de turkiska provinserna Moldau och Valakiet. I sitt brev 10 juli 1693 redogjorde D. slutligen för det beslut, som fattats av senaten, vilken var församlad i Warszawa. Detta var hans sista rapport. Han träffades ånyo av slag 14 juli och dog strax därpå. Två dagar tidigare hade han ännu kunnat bege sig till den brandenburgska legationens kapell för att mottaga nattvarden. Nyheten om D: s bortgång meddelades Karl XI av Georg Wachschlager, som några månader varit D:s medhjälpare. Strax före sin död gav D. honom i uppdrag att fortsätta korrespondensen, tills han finge nya order av konungen.

D. efterlämnade stora skulder. Han var 1 aug. ännu icke begravd, ty man fruktade att bära ut hans kropp på grund av fordringsägarnas hotelser. Wachschlager bönföll Karl XI om att ha medlidande med D:s änka och betala skulderna för att rädda sitt kungliga anseende. D:s hustru vände sig också själv med suppliker till konungen. Hon lyckades utverka betalning av en del av skulderna, men ännu 1696 voro många fordringsägare icke tillfredsställda.

Författare

R. PRZEZDZIECKI.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Indberetning fra Dörffler, 27 Febr. 1674 (Aarsberetninger fra Det Kongel. Geheimearchiv, indehold. Bidrag til dansk Historie. . . udg. af C. F. Wegener, Bd 5, 1871—75, s. 145—151).

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr.; Titularregister 1666—72; D:s skrivelser till K. M:t och A. Lilliehöök, handl. rörande Lilliehööks och C. Totts beskickningar, skrivelser från C. von Arenstorff m. in., i Polonica; Biographica; Brev till M. G. De la Gardie, allt i RA; Likvidationer, KA; Brev till Bengt Appelroth, KB; uppsats av R. Przezdziecki om D. i Svenskt biografiskt lexikons arkiv. — H. Bohrn, Sverige, Danmark och Frankrike... 1672 till... 1674 (1933); dens., Sverige-Danmark och konungavalet i Polen 1673—74 (Svio Polonica, 3, 1941, tr. 1942); R. Curicke, Der Stadt Dantzig historische Beschreibung (1687); R. Hoffstedt, Sveriges utrikespolitik under krigsåren 1675—-1679 (1943); [E. H. Kneschke], Die Wappen der deutschen freiherrlichen und ade-ligen Familien, 1—4 (1855—57); K.-E. Rudelius, Sveriges utrikespolitik 1681 —1684. Från garantitraktaten till stilleståndet i Regensburg (1942); J. Vasar, Die grosse livländische Giiterreduktion, 1—2 (Tartu; Acta et commentationes universitatis Dorpatensis, Ser. B, 20:2, 22:2, 1931); N. Wimarson, Sveriges krig- i Tyskland 1675—1679, 3 (1912); E. v. Zernicki-Szeliga, Der polnische Adel... 1—2 (1900).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Simon Dörffler, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17784, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. PRZEZDZIECKI.
), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17784
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Simon Dörffler, urn:sbl:17784, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. PRZEZDZIECKI.
), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se