Fredrik Blom

Född:1781-01-24 – Karlskrona stadsförsamling, Blekinge län
Död:1853-09-25 – Stockholms stad, Stockholms län

Arkitekt, Mariningenjörsofficer, Överintendent


Band 05 (1925), sida 13.

Meriter

Blom, Fredrik, f. 24 jan. 1781 i Karlskrona, d 25 sept. 1853 i Stockholm i kolera. Föräldrar: kompassmakaregesällen Peter Andreas Blom och Ingeborg Pihl. Började tidigt utbildas till såväl tekniker som byggnadskonstnär; åtnjöt undervisning av den vid amiralitetet i Karlskrona anställde träskulptören Johannes Törnström och dennes broder; fortsatte sin arkitektutbildning vid Konstakademien och under ledning av Desprez, bergsrådet Johan Erik Norberg och professor Sjösten. Anställd på flottans timmermansstat; erhöll avsked från denna beställning 20 apr. 1798; konduktör 1801, löjtnant-mekanikus 2 okt. 1805 och kapten-mekanikus 7 maj 1808, allt vid flottan; inspektör för södra distriktet av telegraflinjen 11 maj s. å.; direktör för mekaniska skolan vid Konstakademien 22 apr. 1811; major vid örlogsflottans mekaniska kår 4 apr. 1812; arkitekt vid Kronans allmänna byggnader i Stockholm s. å.; professor i högre byggnadskonst vid Konstakademien 10 juni 1817; ledamot i kommittén angående de föreslagna korrektionsinrättningarna å Borgholms slott och i Vadstena 15 okt. s. å.; departementschef vid arméns flottas eskader i Stockholm s. å.; överstelöjtnant 28 aug. 1822; tf. chef vid överintendentsämbetet 1836—44; intendent därstädes 18 maj 1836; överste vid flottans mekaniska kår 27 juli 1840. LFrKA 1812 (v. preses 1836). — Ogift.

Biografi

B. gjorde en betydelsefull insats som konstnär, lärare och ämbetsman inom byggnadsfacket, och det torde utan överdrift kunna sägas, att han här i högre grad än någon samtida blev i tillfälle att sätta sin prägel på utvecklingen, såväl genom sin ställning som än mer genom de stora uppgifter, han under sin långa verksamhetstid fick om hand. Att följa B:s produktion blir i själva verket att följa den arkitektoniska stilutvecklingen från 1800-talets början till dess mitt, från nyantiken och empiren, över Oskar I: s-gotiken fram till 1800-tals-renässansen. En del tidiga projekt, som vi känna av B., röra rent dekorativa uppgifter. År 1804 utförde han sålunda förslag till ett monument för att hedra Gustav IV Adolf vid hans hemkomst från den tyska resan, år 1807 gjorde han ett utförligt förslag till Kungsträdgårdens omdaning, ett förslag, som med sin förening av antik arkitektur och romantiska detaljer — naturalistiska grottformationer och fri vegetation — för tanken till hans akademilärare Fredrik Magnus Piper, som även gjort ett dylikt projekt för Kungsträdgården; B:s tidiga beroende av Piper framgår även av att han år 1804 utställde en kopia av dennes berömda Liston Hill å Djurgården. Ännu långt senare är B. inne på dylikt för 1800-talets början så betecknande nyprojekterande av Stockholms centrala delar; år 1818, på Götiska förbundets utställning, visade han sålunda ännu en »Generalplan till Kungsträdgårdens utvidgande och strändernas reglering omkring Norrström», utförd 1816, och samtidigt utställde han en modell av kungliga slottet med dess environger med projekt till kungliga stallets på Helgeandsholmen nybyggnad — ett vid denna tid aktuellt problem, som hans samtida Axel Nyström även var livligt sysselsatt med.

Vid denna tid hade B. emellertid redan utfört verkliga och betydande saker. Hans förstlingsarbete torde vara rådhuset i Sölvesborg (1803—05), en ytterst flärdlös, slätputsad tvåvåningsbygsmad med kolonninfattad portal och enkelt takfall, starkt förändrad i senaste tid (1913). Men hans första stora och kanske även hans främsta verk är forna livgardets till häst kasern vid Storgatan i Stockholm (1805—11) — ett i sin utmärkta fördelning av byggnadsmassorna och i sin enkla, storlinjiga och välproportionerade horisontalstil mäktigt verkande komplex; det har sagts om denna byggnad, att B. »därmed skapade den riktiga kasernstilen, som knappast blivit överträffad» (Curman), och samtidigt fullföljde han här den monumentalbyggnadskonst, som redan Erik Palmstedt, Gustav af Sillén och andra i några verk hade begynt, nämligen en sträng och ren nyantik utan kolonner eller rikare antikiserande element. En av B. år 1818 uppförd kasern på Skeppsholmen visar en intressant förändring av stilen; den tidigare byggnadens tunga massivitet har här vikit, och genom sina stora fönsteröppningar har denna nya byggnad fått en ljusare men även mindre mäktig prägel. Det är samma utvecklingslinje, som genomgår byggnadskonsten för övrigt under denna tid. Men ännu i B:s åren 1820—25 utförda ombyggnad av posthuset på Stora Nygatan i Stockholm är den stränga, slutna nyantika stilen förhärskande; med sin genom hel mur, fönsterproportionering och stor dorisk portik starkt verkande fasad är denna byggnad en frände till Karl Fredrik Sundvalls Carolina Rediviva i Uppsala — säkerligen ha Sundvalls förslagsritningar haft inflytande på B. — och den har liksom sistnämnda byggnad fått ett drag av romerskt stadspalats.

Från år 1818 fick B. emellertid en del byggnadsuppgifter, där den elegantare och lättare empirkaraktär en bröt helt igenom, nämligen en del lantslott och paviljonger, särskilt tack vare kungliga uppdrag. Den första byggnaden av detta slag var den s. k. Borgen på Drottningberget å Ladugårdsgärdet, uppförd år 1818 för Karl XIV Johan, utökad år 1821 med en sidoflygel och år 1822 med en friställd byggnad. Här formade B. en sirlig och festlig paviljong, med reminiscenser från den gustavianska paviljong- och tältstilen. År 1819 brann konungens lantgård Rosendal ned, och B. fick nu planera ett stort museum och lustslott för konungen å denna plats; den bevarade byggnadsritningen visar en mycket stor, långsträckt anläggning med stor mittrotunda, inskriven i en kvadratisk plan, och med en genomgående, fri kolonnad å huvudfasaden; utan tvivel har, jämte de under 1800-talets början inom akademien vanliga storstilade slottsprojekten, Desprez' projekt till Haga slott varit en förebild, men dess tunga grekiska tempelverkan är här nedbragt till tunn och sirlig empir med preciösa arkadbågar i stället för antik arkitrav på kolonner. Byggnadsarbetet påbörjades men blev snart avbrutet, och i stället uppfördes efter B:s ritningar (på 1820-talet) det lilla, ännu bevarade lustslottet av putsat trä; i sin nätta kasinotyp med liten kolonnportik, fint studerade omfattningar och dekorationer och låga tak samt med dess mycket tidstypiska rumsinteriörer i tyngre, starkt koloristisk hållning utgör Rosendal måhända det mest genomförda byggnadsverk vi äga i trogen empirstil. I samma byggnadschema, ehuru förminskat och förenklat, utförde B. de på sin tid berömda flyttbara träpaviljongerna, varav Rosendal har en representant, utförd på 1820-talet.

Om B. än icke med Rosendals lustslott fick utföra det monumentalverk, han hade tänkt sig, fick han dock samtidigt en stor uppgift, där hans arkitektoniska talang helt kunde komma till sin rätt, nämligen Karl Johans kyrka, Skeppsholmskyrkan, byggd 1823—42. I samma förhållande, i vilket Rosendalsprojektet står till Desprez' Haga slott, står denna kyrkobyggnad till den sengustavianska tidens tempelkonst: det är en förminskad och i en kantigare, sirligare och anspråkslösare form utförd efterbildning av nyantikens Pantheonprojekt. I sin uppbyggnad påminner Skeppsholmskyrkan även nära om den ungefär samtidigt ritade stora kupolsalen i det stora Rosendalsprojektet; den av parvis uppställda kolonner markerade rotundan är här inskriven i en oktogon, kolonnmotivet i portal och fönster är förvandlat till små kvadratiska pelare, kupolen är låg men krönes av ett litet utsökt rundtempel i miniatyr. På sin höjd, omgiven av rik grönska gör kyrkan ett originellt och trots sin litenhet ganska betydande intryck. — Av övriga kyrkoritningar av B:s hand kunna nämnas ett i enkel nyantik stil hållet ombyggnadsförslag till Riseberga kyrka i Skåne (1819) och ett likaså nyantikt tornförslag till Breds kyrka i Uppland (1836).

Mellan åren 1829 och 1831 gjorde B. en utländsk resa, varvid han dock huvudsakligen torde hava ägnat sig åt studier i ingenjörsvetenskap. De skissböcker, som finnas bevarade från resan, giva föga upplysning om arkitektoniska studier. Dock är det naturligt, att denna resa även avsatte spår i hans arkitektverksamhet. Bästa beviset härför är det efter hemkomsten av honom utförda ullmagasinet i Norrköping, ritat 1833, vilket i sin fasta, pregnanta hållning med det rusticerade arkadmotivet i bottenvåningen har utpräglad fransk empirkaraktär. Men den några år därpå uppförda Nynäs herrgård i Södermanland (1835) är åter behandlad i den torra, men redbara stil, som utmärker övrig svensk herrgårdsarkitektur under samma decennium. Det sista större arbete, som B. utförde i den antikiserande formen, var ombyggnaden av Konstakademiens hus i Stockholm, projekterad från 1830-talets senare del fram till 1841, uppförd under 1840-talets början. Det gällde att ombygga ett förnämt tessinskt palats, det Sparreska, och att därav skapa en verklig monumental boning för Konstakademien; men åsikterna om hur detta bäst skulle ske voro starkt delade mellan tidens mest anlitade arkitekter, B. och Axel Nyström. Den häftiga strid, som utkämpades därom, gav B. tillfälle att på ett intressant, sätt framlägga sitt arkitektoniska tänkande. B. skrev själv med anledning av den hetsiga debatten, »att allt vad som här nu avhandlas, talas och skrives, kommer att genom Kungl. akademiens dagbok till en kommande tids skärskådande och bedömande överföras samt sålunda en eftervärlds tankar om den ståndpunkt, varpå byggnadskonstens studium och utövning i Sverige befann sig år 1841, av närvarande överläggning och byggnadsfrågans behandlande ifrån sin början, finna en icke obetydlig ledning». B. föreslog i sitt definitiva och sedermera också utförda projekt, att det tessinska husets karaktär skulle bevaras; det bestod av en trevåningshög huvudbyggnad, å mittpartiet indelad av fyra pilastrar, och två lägre, framåtgående flyglar. B. påbyggde huvudhuset med en stort tilltagen övervåning med rundbågade fönster samt med pilasteruppställningen arkitektoniskt fortsatt medelst stora fasadskulpturer och ättika samt påbyggde även flyglarna med en ordinär våning. Det sålunda ombyggda palatsets huvudanordning med stor huvudbyggnad och lägre flyglar motiverar B. med hänvisning till några stockholmska hus »av icke obetydlig reputation i arkitektonisk väg, nämligen Kungl. slottet, överståthållarehuset, stadshuset och rådhuset, vilka alla hava flyglar lägre än huvudbyggnaden. Det vore ej utan sin märkvärdighet att erfara, huru dessa trenne praktbyggnader skulle se ut, om de, enligt herr Nyströms byggnadssinne, hade flyglarna uppdragna till lika höjd med huvudbyggnaden.» Uttalandet är av intresse, då det visar den tessinska byggnadskonsten högt aktad av och mönstergivande för denna tids arkitekter. Det var med hänsyn till denna höga uppskattning, som B. säger sig icke mot Tessins »nu i fråga varande byggnads monument begått något helgerån», varför också »de av denne högt frejdade arkitekt på akademihusets framsida anbragte fyra pilastrar... på mitt projekt äro bibehållne. Då man med konstnärsblick betraktar dessa pilastrar, eller denna tempelformiga avant corps anbragt på mitten av en större byggnads framsida, vill man gärna se en sådan träda fram i dagen. Så gör den ock på min ritning.» Man får här ett mycket belysande och ganska överraskande uttalande om B: s sätt att behandla ett värdefullt äldre byggnadsverk; en så medveten förståelse och pietet har man ogärna velat tillerkänna denna tid. Slutligen omtalar B. även, varför han givit sin påbyggnad av huvudhuset en annan karaktär än den gamla byggnaden, en karaktär, som av kritiken fått betyget »den granna och något pretentiösa dekorationsformen»; B. vill, att det nytill-byggda skall framstå som ett modernt tillägg, och han har här icke velat »stanna bakom konstens och tidevarvets krav». I själva verket visar B. här trots en nyantik huvudform en tidig dragning mot den dekorationsvänliga nyrenässans, som sedermera skulle få så stor utbredning i Sverige. Det kan i detta sammanhang nämnas, att han på 1830-talet, att döma av boklån från Konstakademien, särskilt synes studerat Palladio, Vitruvius Britannicus och Chambers, ett studium, som säkerligen påverkat den rikare artikulering och livligare dekoration, som spåras i Konstakademibygget.

Emellertid hade B., jämsides med denna nu behandlade byggnadsstil, för en del speciella uppgifter från 1830-talet flitigt odlat en helt väsenskild arkitektur, nämligen den medeltidsromantiska. Det synes, som om även här den utländska resan betytt en nyorientering, ty året efter hemkomsten ritar B. sin troligen första nygotiska byggnad, den ännu bevarade porten till Galärvarvet i Stockholm (1832) — en liten kuriös komposition, bestående av en gotisk kyrkoportal, krönt av trappgavel och flankerad av små krenelerade torn. Med vakthusbyggnaden vid Galärvarvet, ritad 1832, uppförd 1841—44, utförde han i större skala denna kombination av spetsbågskyrka och medeltidsfästning, i ombyggnaden av kanonierkasernen på Skeppsholmen (1846) blandade han upp medeltidsmotiven med germanska barockdekorationer, i den utmärkta lilla kastellbyggnaden på Skeppsholmen (1848) förenade han imitationen av medeltidsfortifikation med nyantik proportionskonst. I alla dessa byggnader, delvis utförda i bart tegel, delvis rödputsade, tillfredsställde han på ett fyndigt och ofta ganska originellt sätt samtidens krav att för byggnader av dylikt slag ansluta stilen till medeltiden; ehuru till sitt omfång begränsade, giva dessa friställda, röda hus, omgivna av grönska, ett ganska markant inslag i huvudstadens fysionomi.

B:s inflytande som lärare inom Konstakademien allt från 1817 till hans död 1853 torde hava varit mycket stort, särskilt under 1820- och 1830-talen, medan på 1840-talet Axel Nyström alltmer blev den ledande kraften. Emellertid upprättade B. oftast tävlingsprogrammen under sin direktörstid från 1836 och framåt, och vi kunna rätt väl ur dem utläsa hans arkitektoniska vilja. Påfallande är, att han gärna inställer byggnadsuppgiften i något sammanhang med en tänkt stadsplan och att han krävde hänsyntagande därtill i den arkitektoniska formen. En kavallerikasern skulle utbildas till »en angenäm och karakteristisk point de vue» till ett i grannskapet liggande kungligt slott (1840), och vid varje uppgift, nämnes, om byggnadsplatsen utgöres av torg, gata, park eller annat; detta sammanhänger med B:s på flerfaldigt sätt manifesterade intresse för att väl utnyttja situationen i sin byggnadskomposition och hans ofta visade håg att se anläggningen i stort. Ofta framhåller han vikten av god plandisposition, varvid särskilt den goda kommunikationen inom byggnaden namnes. Byggnadsstilen, anser han, bör livligt skifta för olika byggnadsbehov, något som även hans egen verksamhet giver oförtydbart vittne om. Ett hotell medgiver »arkitektoniska prydnader, och ävenväl en viss rikedom därav; dock är nödigt, att därvid undvika alla allvarliga och monumentala former» (1836), ett rådhus bör anläggas med portiker i »en enkel, men dock ädel stil» (1844), ett museum med portiker mot söder bör genom »konstens medel givas en storartad, ädel stil» antydande, att det är »ett de sköna konsternas sarnlingsställe» (1845), ett kaffehus bör »överlastas med yttre orneringar» (1848), en landskyrka kan hållas »uti italiensk, bysantinsk eller götisk stil» (1848). De sistnämnda bestämningarna giva en bekräftelse på, att mot sekelmitten den mångsidigt eklektiska och livligt dekorerande stilströmningen började påverka de Blomska programmen.

Inom överintendentsämbetet, där B. under senare delen av 1830-talet och till 1844 var tillförordnad chef, har han utövat en mycket driftig ledarverksamhet, liksom han även här utövat direkt arkitektverksamhet vid reparationer av slott, kyrkor o. d.

Det omdöme, som fälldes om B. inom Konstakademien vid hans bortgång, var icke alltför lovordande. Det framhölls där, att han utbildats i en verklighetsfrämmande och osund byggnadsriktning, den Desprez'ska, att han var »utrustad med konstnärsanlag, smak och inbillningsförmåga av icke vanlig art, med en lika livlig och redobogen som mångsidig uppfattningsförmåga, men icke till lika grad ägande den klarhet och skärpa i omdöme och tankeförmåga, som sammanhåller, sovrar och till verkligt gagn förarbetar de elementer, vilka med de förstnämnda egenskaperna förvärvas», och att med hänsyn till detta hans »bana såsom byggnadskonstnär låg vida lägre än vad från en sådan utgångspunkt kunnat vara fallet —». Man kan icke gärna underskriva dessa reservationer. Det synes, som om han med utmärkt förnuft och urskillning och med personligt formsinne utnyttjade nyantikens och empirens stilförråd till en för de svenska förhållandena naturlig byggnadskonst, och som om han också med en viss grad av originalitet förstod att föra in och tillämpa nya riktningar inom arkitekturen. I vissa verk visar han sig som formgivare i enkel och stor stil, med studerad skicklighet och smak inpassande det dekorativa elementet i den helgjutna byggnadskroppen. I alla sina arbeten synes han med livlig uppfinningsförmåga variera det konstnärliga uttrycket efter ändamålet, liksom han också i alla sina. verk förefaller att fint rätta massfördelning, dimensioner och form efter situationen. Om han också icke hörde till de stora konstnärsgestalterna, ägde han dock i avsevärd grad nyskapande förmåga och artistisk blick, och hans bästa verk kunna utan tvekan räknas bland våra omistliga byggnadsminnen.

Författare

R. Josephson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Sjöförsvarsdep. handl. 27 juli 1840, RA; ritningar i K. byggnadsstyrelsens arkiv, K. flottans byggnadsdepartement, K. fortifikationsarkivets kaserndepå, Eichhornska saml., nationalmuseum, och arkitekt G. Rubens saml., ritningar och skissböcker i arkitekt L. Hawermans saml. samt ritningar, prot. o. handl. i K. akademiens för de fria konsterna arkiv. — S. Curman, Den gustavianska tidens och 1800-talets byggnadskonst (Sv. konsthistoria, utg, af A. L. Romdahl & T. Roosval, 1913); R. Josephson, Svensk 1800-talsarkitektur (Arkitekten, 1922).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Blom, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17796, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Josephson.), hämtad 2018-11-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17796
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Blom, urn:sbl:17796, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Josephson.), hämtad 2018-11-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se