G Ferdinand Boberg

Född:1860-04-11 – Falu Kristine församling, Dalarnas län
Död:1946-05-07

Arkitekt


Band 05 (1925), sida 101.

Meriter

1. Gustaf Ferdinand Boberg, f. 11 apr. 1860 i Falun. Föräldrar: gruvfogden Lars Gustav Boberg och Abigael Broberg, av vallonsk härstamning. Genomgick Falu h. elementarläroverk 1871 —78; avlade mogenhetsexamen därstädes 31 maj 1878; elev vid tekniska högskolan 13 sept. s. å.—15 apr. 1882 och vid Konstakademien 4 sept. 1882—vt. 1884; e. o. arkitekt (utom stat) vid överintendentsämbetet 31 maj 1884—1890; arkitekt och föreståndare för husbyggnadsavdelningen vid Stockholms stads byggnadskontor 14 febr. 1906—1907.[1]; erhöll K..medaljen 1884; har företagit ett flertal studieresor till de flesta av Europas länder samt till Nordamerika. Arkitekt vid Stockholms stads byggnadskontor 1906. RVO 1893; LFrKA 1897; RNO s. å.; KV02kl 1907; KN02kl 1909; KVOlkl 1914; innehar dessutom flera utländska. ordnar.

Gift 25[2] apr. 1888 med Anna Katarina Scholander (se följ.).

Biografi

B. började sin verksamhet i full anslutning till den moderna realistiska rörelse, vilken krävde, att byggnadsverkets innehåll skulle bestämma dess yttre bild och som dessutom fordrade uppriktighet i visandet av konstruktion och material. Det är i den andan, hans stora förstlingsverk, brandstationen i Gävle, är skapat (1890) liksom jämväl många av hans senare byggnader för praktiska ändamål, gasverket vid Värtan (1892), gasverket vid Torsgatan (1905), elektricitetsverkets byggnader vid Tulegatan (1905), vid Värtan (1905), å Djurgården (1905) och på Söder (1905), alla i Stockholm. Men redan i Gävle brandstation skönjes även det nya drag, som sedermera så starkt genomgår den Bobergska produktionen, en långt driven personlig frihet i gruppering, former och detaljer. Med djärvhet förstod han redan här att utan egentlig förebild forma ytor, konturer och ornament efter egen uppfinning. I B: s följande verksamhet stöddes denna personliga läggning av den allmänt romantiska strömningen under 1890-talet, som önskade giva konstnären en hittills okänd frihet i behandlingen av det arkitektoniska språket och som riktade in konsten på exotiska och främmande motiv. Dessutom bidrog till detta nya drag det formella experiment, som benämnts Jugendstil, och som sökte i vegetativa naturalistiska former förnya det konstnärliga uttrycket. Vid utformningen av Stockholms elektricitetsverks mäktiga byggnadskropp (1893) är B. alltjämt rationell byggmästare, men han för här med osedvanlig artistisk skicklighet in i portalen en hel ny ornamental formvärld, byggd på motiv från den elektriska tekniken. Härmed hade B. funnit den för honom helt egenartade stilen, stora hela byggnadsmassor, mot vilken bryter sig en filigramartad stenornamentik, sammansatt av motiv från svensk flora eller fauna, från modern teknik eller från alldagliga föremål, allt samarbetat med en slående originalitet. Det är i den andan, Rosenbad (1902) utförts, här på grund av vattenläget med starka inslag av veneziansk stil. Men framför allt är posthuset på Vasagatan i Stockholm (1904) uppbyggt efter dessa principer, och B. har här lyckats förläna byggnadsverket en mäktig monumentalitet, trots att det ligger i fil med vanliga husfasader vid en trafikgata. Denna byggnad med sin massiva hörnbildning och sin intressant formade entré visar B: s förmåga att utnyttja även ett föga lyckligt läge för att nå eftersträvad verkan i stadsbilden; samma drag hade redan tydligt kommit i dagen vid det Carlbergska huset (1899), helt anlagt på att bliva stor fondbildare till Vasagatan i Stockholm, liksom även vid det nyssnämnda Rosenbad vid Strömmen med dess utpräglade vattenarkitektur.

I en rad av privatpalats, som B. utförde å Djurgården i Stockholm, prins Eugens Valdemarsudde (1904), Ernest Thiels palats (1905), ombyggnaden av prins Karls palats (1905), prins Vilhelms palats (1911), förde B. denna sida av sin konst än vidare och förstod att nå goda situationseffekter genom att ställa in stora, fritt formade vita byggnadsmassor i grönskan på ett starkt måleriskt sätt: byggnaden komponerades in i terrängens form och färg, den var mindre arkitektur i och för sig än ett mäktigt inslag i naturbilden.

Det var även på denna väg, som B. nådde fram till sitt måhända främsta arbete, Stockholmsutställningen 1909. Redan förut hade han varit ytterst verksam på utställningsarkitekturens område, där han utfört konsthallen, Kopparbergs bergslags byggnad, maskinhallen och skogsutställningens byggnad å Stockholmsutställningen 1897, svenska paviljongen i Paris 1900 samt byggnader för konstindustriutställningen i Turin 1902, sportutställningen i Berlin 1907 och konstindustriutställningen i Petersburg 1908, och han var sålunda obestritt landets främste utställningsarkitekt. I Stockholmsutställningen lyckades B. att skapa en hel och samlad miljö, liksom uppvuxen å Djurgårdsmarken, och inledde därmed en ny fas inom utställningsarkitekturen. De kringbyggda gårdarna med sina rena arkader och sina utsökta perspektiv och genomblickar följde smidigt terrängen och voro samstämda med naturen till ett harmoniskt helt.

I nya arbeten, svenska paviljongen i Venedig 1912, svenska paviljongen i San Francisco 1912 och baltiska utställningen 1914, fick B. tillfälle att fullfölja sin utställningsverksamhet. Särskilt baltiska utställningen var märklig genom sin enhetliga bildverkan, med bygdens trappgavlar som effektfullt ledmotiv, men samstämmigheten med omgivningen nåddes knappast i denna mer teatraliska komposition.

Den dragning mot exotism, som flerstädes är skönjbar i B: s alstring, fick ett markant uttryck i hans projekt till byggnad för Nobelstiftelsen (1910), med sin mot all svensk tradition brytande orientaliska form. Samma fläkt av romantiskt sinnelag visar även Saltsjöbadskyrkan (1913), vilken såväl i uppbyggnad som inredning blivit typisk för en estetisk kultur utan djupare rötter i svenskt väsen.

Utom ovannämnda större arbeten har B. utfört en stor mängd villa- och bostadshus, däribland K. Tillbergs villa vid Saltsjöbaden (1895), Vintra och Bergsgården på Djurgården (1903), professorerna Helge Bäckströms och G. Mittag-Lefflers hus på Djursholm (1904, 1906), doktor T. Hwass hus vid Fittja (1906), Maur. Philipsons Graninge (1910), disponentbostaden vid Jössefors (1912) och konsul K. H. Littorins hus vid Bjärtorp (1913). Han har dessutom lämnat ritningar till Skagerhults kyrka (1894), samt (tills, med G. Wickman och G. R. Ringström) projekt till riksdagshus (1895). I Nordiska kompaniets hus i Stockholm (1915), det sista större arbete, B. utfört, fick han tillfälle att tillgodogöra sig sina erfarenheter från amerikanskt affärsbygge och gav här i interiörens stora, kring mitthallen orienterade uppbyggnad en rationell lösning av byggnadsproblemet.

B: s utpräglade läggning för fri konstnärlig produktion och hans artistiska uppfinningsförmåga ha sökt sig uttryck även på andra fält än byggnadskonstens. Sålunda har han varit stilbildande som möbelarkitekt (Bobergsrummet i nationalmuseum) och utfört ett stort antal silver-, guld- och emaljarbeten, bokband, keramik, lergods, textilier, gravvårdar och minnesstenar, alla präglade av sin mästares egen konstnärliga uppfattning och hans fyndiga orna-mentala kombinationsförmåga. Alltsedan ungdomen framstående tecknare och etsare, med särskilt intresse för äldre byggnadsmotiv (från Sverige, Italien, England, Frankrike, Egypten, Palestina) har B. under sista decenniet i stor skala återupptagit denna sin verksamhet och fullbordar f. n. ett monumentalverk i kolteckning, »Svenska bilder från 1900-talet» (1,200 kolteckningar, cirka 2,500 skissboksblad), visande intressanta äldre byggnadsverk och byggnadsdetaljer; arbetet förvaras i nordiska museet. I reproduktion ha utkommit hans »Stockholmsbilder från början af 1900-talet» (5 serier, 1915—19) och »Bilder från bruk och gruvor i Bergslagen» (1921).

Författare

Ragnar Josephson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Gjorda rättelser och tillägg

1. Korrigering av tidigare felaktigt bröllopsdatum, 2015-09-14
2. Tillägg i enlighet med tryckta utgåvan, bd 5., 2014-08-28


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
G Ferdinand Boberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17840, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Josephson.), hämtad 2018-12-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17840
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
G Ferdinand Boberg, urn:sbl:17840, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Josephson.), hämtad 2018-12-10.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se