Anton Boij, von

Född:1631-12-12 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1710-09-01

Bruksidkare


Band 05 (1925), sida 208.

Meriter

2. Anton Boij, senare von Boij, den föregåendes son, f. 12 dec, 1631 i Stockholm, d 1 sept. 1710. Studerade enligt adelsbrevet i Uppsala och är antagligen den Antonius Andreæ Stocholmensis, som 28 mars 1644 inskrevs i universitetets matrikel; besökte även utländska universitet och utbildade sig i bergsvetenskapen under resor i Tyskland, Frankrike och Nederländerna; övertog efter faderns död Tivedsbruken; anlade Brattfors hammare vid Svartån i Ramundeboda socken (jämte Jonas Drefling; privilegium 13 okt. 1671), Holms masugn i samma socken (privilegium 16 dec. 1679), Forsviks hammare och Granviks masugn i Undenäs socken (privilegium dec. 1686), Åboda masugn i Askersunds socken (privilegium 22 dec. 1691), hamrarna Aspa i Hammars och Algrena i Askersunds socken (privilegium 9 dec. 1692), Igelbäcks masugn i Hammars socken (privilegium 18 dec. 1696) och en knipphammare vid Stora Lassåna (privilegium 16 okt. 1699); adlad 5 apr. 1676; erhöll assessors titel.

Gift 3 dec. 1676 med Magdalena Coyet, d 14 jan. 1707, dotter till kanslirådet Peter Julius Coyet.

Biografi

Om B: s fader förtjänar att hågkommas såsom grundläggare av Stora Lassåna och dess egendomskomplex, kan. B. göra anspråk på ett rum i eftervärldens minne på grund av det målmedvetna och systematiska sätt, varpå hän utsträckte sitt företags välde över alltjämt nya sträckor av Tivedens skogsvidder. Medlet var nyanläggningar, som beredvilligt utrustades med rikliga skogsanslag. Holms masugn (1679), som låg söder om Västra Laxsjön, aktualiserade sålunda brukets anspråk djupt inne i Tivedsskogen. På en verkligt ny väg slog B. in, då han genom Forsviks hammarbruk med Granviks och Igelbäcks masugnar (1686, 1696) samt genom Aspa och Algrena hamrar (1692) med Åboda masugn (1691) sökte sig ned till Vättern. De nya brukens lägen skänkte dem fördelen av korta och direkta sjöförbindelser med Askersund och Lerbäcks bergslag, varifrån de voro hänvisade att hämta malm och tackjärn; även möjligheten att furnera masugnarna från Tabergs gruvor var tagen med i beräkning. Men dessa bruks placering längs Tivedens östkant slöt även ringen om väldiga skogsvidder, som därmed undandrogos alla främmande anspråk. Förhållandena vid Vättern reglerades slutgiltigt genom bergskollegiets resolution 24 nov. 1696, varigenom åt B: s verk upplåts hela skogen norr om Forsvik mellan sjöarna Björklången och Unden å ena och Vättern och Närkesgränsen å andra sidan intill sjön Kråkvattnet i norr, ett distrikt, som berättades kunna »årligen tåla» en avverkning av 1,950 städrum ved; till kronan skulle därför utgöras en rekognitionsavgift av 92 dir 6 öre smit.Arrenderingen fullbordades följande år (31 dec.) genom avsättandet av en ny stor skogstrakt väster om Laxsjöarna för det förut välförsörjda Lassånaverkets räkning. Upplåtelserna hade föregåtts av några dagars besiktning av skogsmarkerna, som åt eftervärlden bevarat åtskilliga notiser av värde om deras tillstånd och om det sätt, varpå de begagnades. De excessiva anspråken på skogstilldelning motsvarades på sedvanligt sätt med den tröga återväxten även i denna trakt, som numera är berömd för sin snabba föryngring. Bergsadministrationens män tvekade i allmänhet ej för ett avgörande, som åt en enskild man inrymde så oerhörda fördelar. Betänksamhetens talan fördes (24 nov. 1696) endast av presidenten, som emellertid av bergmästaren lugnades med försäkringar, att spiror och mastträd ej funnes, att timmer och byggnadsvirke, som kronan eljest bort kunna reservera för sina behov, i varje fall ej kunde föras bort på grund av »ortens otjänlighet» och att icke någon hade konkurrerat med B. om upplåtelserna och ej heller kunde därav prejudiceras. Det erinrades, att man ej borde lägga hinder i vägen för B., »som är så brav bergsman och väl driver sina, verk, och den som kän betala sin rekognition»; man framhöll, att han med sina sex masugnar och nio hamrar tillverkade över 5,000 skeppund om året, och1 om än presidenten måhända studsade vid tanken, att »han får snart under sig så mycket som en hel bergslag», böjde han sig till slut särskilt för de fiskaliska synpunkterna. B. hade under förra kriget ensamt i kontribution betalat 500 dir smt och borde nu, om så behövdes, kunna åstadkomma det dubbla. Även genom hemmansköp avrundade B., fullföljande traditionerna från faderns dagar, brukskomplexens besittningar. Av kronan inlöste han en del gårdar, dock alls ej i samma skala som fadern 1652, och hävdade f. ö. de äldre förvärven genom att klarera reduktionsmyndigheternas efterräkningar för oköpta räntor o. dyl. Betydande voro tvivelsutan hans förvärv av enskilda, bland vilka inköpet av Lilla Lassåna eller Laxå (se B. 1) 1683 ur arronderingssynpunkt var det mest eftersträvansvärda. Enligt egen uppgift försörjde B. 1693 till en tredjedel sina verk med bränsle från egna hemmansskogar. Mindre framgångsrik torde han liksom förut fadern ha varit i de energiskt fullföljda försöken att finna egna, för verkens behov tillräckliga gruvor på Tiveden.

Om sålunda forlönerna för malm och tackjärn otvivelaktigt voro ett betungande konto i bruksräkenskaperna, innebar å andra sidan de Boijska verkens belägenhet utanför de gamla bergslagerna en fördel, som med tiden blev alltmera framträdande. Bergskollegiet uppställde nämligen mer och mer målmedvetet i bränsleransonerande syfte som riktlinje för sina strävanden att lokalt skilja stångjärnssmidet från bergslagernas gruvbrytning och tackjärnsblåsning. Men hur drastiska åtgärder än genomfördes eller åtminstone förordades, visade 1689 års hammarkommissions undersökningar, att B: s stångjärnshammare fastmera voro »nyttiga till tackjärnets hämtande ur bergslagen». Och om någon konkurrens med de egna masugnarna behövde det ju med den överflödande skogstillgången ej bli tal. Tillverkningssiffrorna för åren 1683—94, som blivit bevarade, visa en jämn och stigande produktion, som vid de gamla hamrarna Stora Lassåna, Brattfors, Rötors och Kårberg uppgick till 2,169 skeppund 1683 och 3,218 skeppund 1694; på Stora Lassånas båda hamrar belöpte därav c: a 1,200 skeppund. Nästan samma tillverkningskapacitet ägde Forsviks båda hamrar samt de två hamrarna vid Aspa och Algrena. Enkelhamrarna vid Röfors och Brattfors nådde med c: a 600 skeppund vardera ett motsvarande resultat, medan den äldsta hammaren, Kårberg, som var gammal och hade klenare bränsletillgång, stannade vid något över 300 skeppund. Det totala smidet beräknades vid hammarskattens fastställande 1695 till 4,770 skeppund men har väl icke stannat vid detta belopp. Järnet avsattes liksom tidigare främst på Stockholm.

Till B: s förtjänster om Tivedsverken hörde även tryggandet av äganderättsförhållandena genom viktiga uppgörelser med kronan och skapandet av en bruksherrgård, som svarade mot företagets kraftiga utveckling. Genom röjningar och nyodlingar på den till bruket anslagna allmänningen åstadkom han vid Stora Lassåna ett herrgårdsjordbruk, 1687 skattlagt till 11/2 mantal. På denna domän uppförde han en präktig mangårdsbyggnad av timmer, som 1685 stod färdig och med sina fyra flyglar, sin typiska barockinredning och sina »sirligt bemålade» innertak trots de jämförelsevis små måtten framträdde »med en avgjort karolinsk kraft och hållning, sluten och väl avvägd». B. köpte 22 dec. 1687 sina nyodlingar till skatte och tillbytte sig omedelbart därefter, enligt K. M:ts medgivande 20 mars 1688, räntorna av egendomen, vilken alltså blev jämställd med den privilegierade jorden. Även Ramundeboda timmerkyrka, som alltjämt finnes kvar ehuru numera flyttad till Laxå, byggdes av B. och blev färdig 1688. Liksom Lassåna var Forsviks hammare anlagd på kronans jord, och B. innehade till en början endast såsom arrendator egendomen. Genom K. brev 30 dec. 1695 fick han emellertid rätt att tillbyta sig densamma, varvid huvudgården fick säterifrihet. Det tredje huvudbruket, Aspa och Algrena, var delvis anlagt på hemman, som B. tillhandlat sig av frälsemän, och borde sålunda mera än de andra anläggningarna ha stått på fri och egen grund, men gårdarna befunnos reducibla. Även denna angelägenhet ordnades emellertid tack vare bergskollegiets förord hos reduktionskommissionen (8 mars 1693).

Kungliga rekommendationsskrivelser hade mer än en gång underlättat B: s uppgörelser med administrationen, och han synes även ha åtnjutit personlig ynnest hos Karl XI, vilken gärna gästade honom i hans präktiga gård på väg till eller från Västergötland och därmed gav ett yttre erkännande åt den position, B. vunnit. Framgången skulle emellertid ej komma att följa honom ända till hans död. Vi känna intet om hur B: s företag finansierats, men ganska tydligt torde vara, att hans egen förmögenhet ej kan ha räckt till anläggnings- och rörelsekapital för en drift i denna skala. Huruvida den skuldsättning, som sålunda utan tvivel erfordrats, sträckts över klokhetens gräns, då det gällde att möjliggöra de stora nybyggnaderna och den präktiga herrgårdsanläggningen, kan ej nu fastställas. Men vare sig de Boijska verken mötte de med de stora krigen följande olägenheterna med en inifrån försvagad ställning eller ej, lyckades det icke, att under dessa påfrestningar sammanhålla de många företagen. B. var själv en åldrad man, och hans söner Anton och Anders, som allt oftare börja framträda i handlingarna, visade sig sakna de nödvändiga ledaregenskaperna; enligt en visserligen hätsk sagesman skall den yngre Anton von Boij därjämte ha i stor utsträckning uppoffrat familjens förmögenhet på sina »divertissements». Nog av, skuldsättningen steg hastigt — inom år och dag lära över 200,000 dir kmt ha upplånats — penningknappheten började framträda på olika sätt, såsom då det stora företaget först genom exekutionshot kunde bringas att erlägga de ända sedan 1696 obetalda rekognitionsavgifterna för de upplåtna skogarna (1708), och då B. nära åttioårig slöt sina ögon, var hans bo konkursmässigt. Under bittra och långdragna rättegångstvister mellan arvingarna och kreditorerna skiftades de många bruken på flera händer, och det stora brukskomplexet sönderföll sålunda i smärre företag, vilka till äventyrs bättre motsvarade dåtidens tekniska och finansiella hjälpmedel. B. begrovs i Ramundeboda kyrka under en huggen gravvård, som numera efter kyrkans förflyttning till Laxå kvarligger på sin gamla plats i det fria.

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Hans efterlämnade papper funnos länge på Stora Lassåna men brändes till större delen 1873, då egendomen försåldes till Degerfors. Handlingar i den stora processen, efter B:s död finnas i myckenhet i bergskollegiets och vederbörande domstolars arkiv; en ganska omfattande dossier rörande processen, härstammande från B: s måg, kamreraren i kammarkollegiet L. von Törne, förvaras i kammararkivet.

Källor och litteratur

Källor (till B. |1 och 2): Meddelanden av disponent Carl Sahlin angående de Boijska papperen och Anton von Boijs grav; biographica, riks-registr. (adelsbrevet 5 apr. 1676), bergskollegiets prot., registr., brev och suppliker samt Lars Harmens privilegieregister, Svea hovrätts Iiber causarum N:o 99.pars 4: 15, allt i RA; generalköpegodsboken, fol. 878 och köpegods-akten N: o 78, avslutade bytesakter N: ris 78 och 155 samt reduktionskollegiets akt N:o 2, allt i kammararkivet; Åbokommitténs betänkanden, 2, 4 (1919, 1920); G. Nerman, Laxåverken (1907); Stockholms rådhus och råd', 2 (1918); Sv. slott och herresäten, Ny följd, Nerike (1919,-23); M. B. Swederus, Bidrag till kännedomen om Sveriges bergshantering 1612—1654 (Jern-kontorets annaler, 1910); S. Wallin,' Lassåna bruksherrgård på Karl XI :s och Anton von Boijs tid (En bergsbok, 1921).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anton Boij, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17876, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-01-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17876
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anton Boij, von, urn:sbl:17876, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-01-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se