Göran Boije

Död:1617-12-07

Diplomat, Ståthållare, Krigsbefäl


Band 05 (1925), sida 222.

Meriter

2. Göran Boije till Gennäs, den föregåendes son, d 7 dec. 1617. Uppges ha blivit ryttmästare för en fana 1564; avfärdades i diplomatiska värv till Frankrike 1566 (återkom 10 dec); ryttmästare för en fana östgötaryttare febr. 1568—69; beseglade finska adelns trohetsförsäkran till Johan III i Borgå 2 febr. 1569; var vaktmästare 1572 och fick då beställning; tjänstgjorde i Estland; slottsloven på Reval 10 imaj 1574 (prolongation 11 juli s. å.); Herman Flemings fältmarskalk eller närmaste man i befälet över allt krigsfolk i Finland 26 maj 1576; ståthållare i Estland 1 juli 1577 (jfr K. brev 09 okt. s. å.); överste befallningsman över Kexholms län 10 dec. 1580; ånyo ståthållare i Estland 25 apr. 1582; lagman i södra Finland 12 apr. 1583; kommissarie vid förhandlingarna med Ryssland 1 juli s. å.; ledamot av en kommission med uppdrag att rannsaka över klagomål i Finland 18 okt. s. å.; överste befallningsman över Viborgs, Nyslotts och Kexholms fästningar 7 dec. 1584; tillika överste för krigsfolket i Finland och Estland 12 aug. 1586; befalld att med alla hovmän och adeln begiva sig till Estland 7 juni 1589; erhöll instruktion om krigssakerna 8 aug. 1590 och ålades att fortfarande hava krigsfolket i befallning, tills Morits Grip, som utnämnts till hans efterträdare i befälet, kunde överkomma 1 dec. s. å.; ånyo ad interim krigsöverste 31 maj 1591; generalståthållare i Estland före sept. 1592; kommissarie vid stilleståndsförhandlingarna med Ryssland 1592—93 samt vid de fortsatta fredsunderhandlingarna med Ryssland (registr. 26 maj och 31 aug. 1593); erhöll förnyad fullmakt att vara lagman i södra Finland 11 juni 1594; avsatt från alla ämbeten och förklarad sina gods förlustig av hertig Karl 1599; övergick till dennes parti våren 1600; återfick arvegodsen 30 nov. s. å. och insattes i lagmansämbetet 12 jan. 1602; utsågs av ständerna till ledamot av lagkommissionen s. å. men deltog ej i dess arbeten; riksråd s. å. (jfr riksdagsbeslutet 17 juni); återfick sina förläningar 31 okt. s. å.; sänd till Finland jämte Matts Larsson Cruus för att övervaka truppers avfärdande till Östersjöprovinserna och försvarsanstalterna vid ryska gränsen 2 nov. 1602 (jfr K. brev 5, 19 nov.); ombestyrde jämte" Matts Larsson och Tönne Göransson trupptransporten från Finland till Östersjöprovinserna 1604; utsedd till kommissarie vid fredsunderhandlingar med Ryssland (instruktion och fullmakt 12 febr. 1605); inkallad till regelbunden tjänstgöring vid hovet 20 okt. 1605 men synes ha kvarblivit i Finland; erhöll jämte Göran Klasson [Stjernsköld] fullmakt att vara greven av Mansfelt till hjälp i krigssakerna 5 aug. 1606; förordnades att vara Tönne Göransson biståndig uti krigssakema i Finland hov. s. å.; befalldes att kalla finska ständerna till kröningen 21 dec. s. å. men befriades själv på grund av sin sjuklighet från resan; erhöll jämte brodern Anders i uppdrag att påskynda trupptransporterna till östersjöprovinserna 10 apr. 1608; sänd till Viborg 22 okt. s. å. för att övervaka truppsammandragningen mot Ryssland; befalldes jämte Tönne Göransson, Arvid Tönnesson och Otto Mörner att förhandla med ryssarna i Viborg samt att tillika påskynda rustningarna i Finland^ Narva och Reval 15 dec. s. å.; erhöll jämte Hans Klasson [Bielkenstierna] i uppdrag att övervaka trupptransporterna till Östersjöprovinserna 18 och 26 okt. 1609; förordnades att jämte Nils Kijl rannsaka om böndernas klagomål i Elime fjärding och flerstädes: i Finland 17 och 23 juli 1610; ledamot av den kommission, som skulle upptaga ständernas hyllning av Gustav Adolf m. m. 21 jan. 1612; kommissarie vid förhandlingarna med ryssarna i Viborg 18 juni 1613; erhöll i uppdrag att jämte medförordnade i Finland kungöra Örebro riksdagsbeslut och föranstalta om dess underskrivande 20 juni 1614; deltog i lantdagen i Helsingfors 1616.

Gift 1) med Anna, dotter till Göran Hansson till Högsjögård; 2) med Magdalena Schade, d kort före 15 aug. 1616, dotter till Frans Schade.

Biografi

Då Nils Boije vunnit anspråk på Erik XIV: s tacksamhet genom att taga parti mot hertig Johan, var en plats för B. i konungens tjänst bland de förmåner, han utbad sig. Erik lovade beredvilligt att vara ynglingen en gunstig och nådig herre, om denne bleve honom huld och trogen. B. fick deltaga i kriget mot danskarna och erhöll så gott som genast en officersbefattning; att han förstod att förvärva sin herres förtroende synes framgå av den resa till Frankrike varmed han 1566 betroddes, men detta försök utföll åtminstone ej till Eriks belåtenhet; den enda notis, vi äga om detta B:s första diplomatiska värv, är konungens anteckning, att han »låtit draga sig vid näsan genom varjehanda nya löften». Vid Johans hov åtnjöt han en ståtlig beställning, utgående med 1,600 mk penningar samt klädningar för egen räkning och lön och kläde för sex karlar och hästar enligt för hovjunkare gällande normer. Källorna tillåta oss emellertid ej att följa B: s verksamhet under hans tidigare statstjänst, och vi finna honom därför oförmedlat färdig för krävande uppdrag under Johans långdragna ryska krig. Det var nämligen under denna svåra påfrestning för det nygrundade svenska väldet i Estland, B., såg sin verksamhet förlagd till det område, där han skulle komma att göra sin egentliga insats, rikets östra gränstrakter. År 1574 uppträder han i Estland vid de främsta befälspersonernas sida såsom medundertecknare av viktiga skrivelser, och inom kort får han i slottsloven på Reval med dem dela ansvaret för denna huvudfästnings trygghet. Karakteristiskt för det estländska företag, i vilket B. sålunda inkastades, var framför allt den städse otillräckliga finansieringen, och en skildring av svenskarnas insatser på andra sidan Östersjön blir därför nödvändigtvis till icke ringa del en uppräkning av svårigheter, som alltför ofta utmynna i misslyckanden, förorsakade av truppernas sjukdomar eller uppstudsighet i enformig växling. B. fick redan från början konkret erfarenhet av de orimliga förhållandena, då han och hans kolleger sattes att söka stilla de obetalda soldenärernas missnöje genom att utdela det rika bytet från lybska skepp, som kapats på den förbjudna Narvarutten (11 sept. 1574). Uppgiften var så mycket mera trängande, som de tyska knektarna ända sedan 1573 hade Leal, Lode och Hapsal i pant för sina fordringar, men försöket misslyckades alldeles: i jan. 1575 överlämnade soldenärerna slotten till danskarna men endast för att följande år sälja dem åt ryssarna, då ej heller deras nya herrar mäktade tillfredsställa dem. B. har med all sannolikhet tagit del i striderna under ryssarnas infall i Estland 1575, men då han på sommaren följande år erhöll den organisatoriskt viktiga uppgiften att tjänstgöra såsom Herman Flemings fältmarskalk i Finland, den estländska krigsmaktens främsta replipunkt, vare sig det gällde tillförsel av friska trupper eller förnödenheter, fick han ej bevista Henrik och Karl Horns berömda försvar av Reval 1577. I stället kröntes hans finländska verksamhet med deltagandet i ett annat stort militärt företag, som dock ej kom att motsvara de högt spända förhoppningar, som knutits därvid, Herman Flemings härjningståg i provinserna innanför Finska viken hösten 1577. Egentligen gjorde sig B. skyldig till insubordination genom att följa Fleming på denna expedition, ty konungen hade redan 1 juli befallt honom att i stället övertaga befälet i Reval, och han undgick ej heller ett ganska skarpt tilltal av Johan, då det hela slutadel med en missräkning. Följande år hade han bättre lycka. Ryssarna hade härjande inträngt i Lifland och vänt sig mot Wenden, men B. ryckte dem till mötes och lyckades uppnå samverkan med polackerna, varpå de förenade härarna vunno en fullständig seger. Traditioner, som länge fortlevde i den svenska armén, gjorde B. till dagens hjälte och återspeglade på samma gång eh jalusi, som vapenbrödraskapet ej mäktat skingra: det var, hette det, den svenske fältöversten, som med sina 4,000 man ryckte rätt upp mot de 30,000 ryssarnas läger, körde dem därutur och tog allt deras artilleri. Då B. ej kunde transportera sina troféer landvägen till Reval, hade han anmodat polackerna att föra dem till Riga, men de sveko sitt ord och lade in styckena på Kokenhusen, där de långt senare än en gång föllo i svenskarnas våld.

Den av så stor framgång krönta samverkan med polackerna blev ej återupptagen, och den nya vapenlyckan följde ej oavbrutet de svenska vapnen. I Finland hade Henrik Horn efter 1577 års förfelade expedition efterträtt Herman Fleming, och såväl han som flottan hade härjat i gränsprovinserna och oroat de ryska garnisonerna genom upprepade framstötar, men först 1579 organiserades med stora ansträngningar ett företag, av vilket man lovade sig en avgörande framgång. En armé, som enligt förslagen skulle uppgå till 10,000 man, sammandrogs i Reval, Henrik Horn fick överbefälet, B. blev hans fältmarskalk, och flottan under Bengt Juusten befalldes samverka. Narvas erövring var målet. Den svenska regeringen hade emellertid ej lyckats bringa upp vare sig manskap eller utrustning till vad som ställts i utsikt, och då Horn ändock ryckte upp mot Narva, uteblev Juusten med det tunga belägringsartilleriet och provianten. Sjukdomar började härja bland trupperna, vilka som vanligt ledo brist, även Henrik Horn var illa däran, och B. såg sig i sept. tvungen att övertaga befälet. På Narvas betvingande var ej längre att tänka. B. måste anträda återtåget, förföljd av fienden, och återkom med hären i upplösningstillstånd till Reval. Misslyckandet var fullständigt, och ej heller Johans upprepade uppmaningar till B. att med begagnande av den samlade belägringsmaterielen från Finland göra ett försök mot Kexholm och Noteborg ledde till efterföljd. Som bekant blev det icke B. utan Pontus De la Gardie, som till slut förverkligade den offensiv i stor stil, regeringen så ivrigt efterträdde (1580), men det är svårt att säga, i vad mån de materiella förutsättningarna voro gynnsammare för De la Gardie än tidigare för B. och hans kolleger eller den förres framgångar böra tillskrivas endast överlägsen förmåga. B. följde De la Gardie, jämte andra prövade krigsmän förordnad honom till råd och hjälp, och utsågs sedan av konungen till ståthållare i det erövrade Kexholm, ett förtroendeuppdrag, som vittnar om orubbad tilltro till hans duglighet och goda vilja. I De la Gardies berömda sommar- och höstfälttåg 1581, då det verkligen lyckats att åstadkomma en både till numerär och utrustning efter uppgiften avpassad armé, deltog B. åter, brukad både som fältherrens råd och hjälp och i självständigt befäl. Det var över en väsentligt, utvidgad provins, B. hade att taga makten, då han efter dessa avgörande händelser återigen på försommaren 1582 fick installera sig som den högstbefallande på Revals slott. Han fann allt i god ordning såväl i residensstaden som på de underlydande fästningarna, men krigsberedskapen var åter otillräcklig för större företag i fältet. Det väckte därför hans bekymmer, att förhållandet till polackerna vid de svenska besittningarnas sydgräns gestaltade sig mindre tillfredsställande på grund av ständiga irriterande övergrepp, och han valde att gå fram med lampor i känslan av sin svaghet såväl som av övertygelse om fredens behövlighet för Estland. För att skydda de nyförvärvade fästningarna åt. ryska sidan sände han befälhavaren i Narva Karl Henriksson Horn alla trupper, som kunde undvaras, men då konungen yrkade på att han själv skulle rycka i fält med en samlad kår, inställde sig åter de gamla bekymren, medellösheten och truppernas därav härflytande ovillighet; rent personligt fann B. sig också besvärad av fältlivet, då en tilltagande bräcklighet gjorde det svårt för honom att rida. Det var därför säkerligen rned odelad tillfredsställelse, han mottog uppdraget att deltaga i stilleståndsförhandlingarna med ryssarna och 10 aug. 1583 satte sitt namn under det stillestånd, som lämnade erövringarna i Estland, Inger-manland och Kexholms län i svenskarnas händer och, ytterligare förlängt 19 dec. 1585, ända till 1590 skänkte Estland ett välbehövligt andrum efter de utståndna lidandena.

Under de jämförelsevis fredliga år, som nu följde, återfinna vi B. som det svenska gränsskyddets främste man, utrustad med högsta befallningen i de mest exponerade provinserna på finska sidan och snart nog även med högsta militärbefälet på rikets ostgräns, oavlåtligt följande och påmint om att följa ryssarnas åtgöranden med spänd uppmärksamhet. Dyningarna av de politiska brytningar, som upprörde det svenska riket, nådde även till dessa avlägsna gränstrakter, och B. visade sig besjälad av samma anda som sina ståndsbröder: han betygade (28 febr. 1587) jämte sina underordnade Johan sin obrottsliga trohet med anledning av brytningen med hertig Karl, och han underskrev (5 sept. 1589) i Reval den bekanta hemställan till Sigismund att ej mot polackernas vilja resa till Sverige. Då hade det nya kriget med Ryssland redan kastat sin skugga framför sig, och B. kunde både i konsekvens med sin tidigare intagna ståndpunkt och på grundvalen av personliga: erfarenheter med bättre rätt än de flesta vittna om vådan av samtidig fejd med moskoviter och polacker. I god tid började han också påminnelserna om nödvändigheten att sörja för den estländska krigsmakten, men det föll dock återigen på hans och hans krigskamraters lott att upptaga striden mot den överlägsna fienden med tomma kassor och svältande upproriska soldater. Där ryssarna nalkades Narva, funno de svenska befälhavarna, ståthållaren Gustav Baner, Klas Bielke och B., som ryckt till gränsen med fälttrupperna, det olämpligt att låta innestänga den rörliga styrkan i Narva och omöjligt att med befintliga tillgångar underhålla en så stor krigsmakt i staden. De intogo därför öster om Wesenberg en ställning i fria fältet, där man under lyckosamma skärmytslingar täckte den estländska landsbygden och höll fiendens plundrande skaror i styr samt tillika avvaktade händelsernas fortsatta utveckling. Denna blev emellertid både oväntad och nedslående. Karl Henriksson Horn, som förde befälet i Narva, förlorade modet inför de hopade svårigheterna och köpte (23 febr. 1590) efter en tappert avslagen stormning ett fortsatt stillestånd genom att åt ryssarna överlämna Ivangorod och Koporje; Jama hade förut givit sig. Johans förbittring över förlusten av de ingermanländska fästningarna var gränslös, stilleståndet kasserades, Horn ställdes för rätta, Banér avsattes och B. — som i förbigående fick veta, att konungen ingalunda glömt hans anslutning till oppositionen i Reval — kommenderades att med fälttrupperna rycka till Narva och återställa den förlorade jämvikten (1 juni, 8 aug. 1590), samtidigt skulle under vapnens tryck nya underhandlingar prövas. Proviaut, penningar, trupper och belägringskanoner, som skulle komma sjöledes, dröjde dock återigen, armén (8,760 man, varav 3,000 till garnison) var enligt B:s mening för liten för uppgiften, den proviant, som kom, var förskämd, sjukdomar började härja bland soldaterna — 12 sept. voro 1,500 man otjänstbara av »blodgång» --och trupperna visade sig ovilliga att gå mot fienden. Till råga på olyckan hade konungen befallt B. att före alla större företag höra krigsrådet, och i detta fann oppositionen sitt yppersta språkrör: av fruktan, att de beramade fredsunderhandlingarna skulle störas, förvägrade befälet (sept.) i samförstånd med trupperna varje krigsföretag, innan de båda rikenas sändebud varit tillhopa. Därmed var en ödesdiger paroll given. Då B. några dagar senare ville låta bortsnappa en proviantfora, som var på väg till fiendens läger, bröt stormen lös. Han och övriga befälhavare, som voro nere vid hamnen för att ombesörja urlastningen av artilleripjäser, omringades av förbittrade soldathopar och utestängdes från staden. De svenska knektarna, som längtade hem, sade sig ej vilja lyda finländska eller lifländska adelsmän, vilka förmenades motarbeta freden: ville herrarna hindra den, skulle de göra den själva. B. stod maktlös, han fördubblade sina böner om penningar och proviant men begärde även att förlossas från ett befäl, där han ej gjorde någon nytta. Då fredsunderhandlingarna strandat, blev det ej bättre; B. försökta väl i början av okt. sätta armén i rörelse, men möttes nu av enständiga rop på mat, penningar och kläder. Till allt annat bröt även pest ut bland folket, B. drabbades själv av svår sjukdom, och slutligen återstod intet annat än att gå tillbaka och förlägga de tredskande i skilda borgläger i avvaktan på undsättning hemifrån. Med stora vedermödor fick B. väl till slut vid årsskiftet 1590—91 en kår samlad, med vilken han ryckte in i Koporje län, men han kunde intet uträtta, och Morits Grip, vilken på hans trägna böner om avsked sänts att avlösa honom, tågade väl med B. i sitt följe in i Ryssland ända till granskapet av Novgorod men förmådde ej heller ändra krigslyckan. Han dog kort därpå och B. måste återtaga det förhatliga ansvaret, tills avlösning kunde ske (genom Klas Fleming). Då ingen verklig militär övervikt stod att vinna, var det givetvis en vinst att tillfälle till stilleståndsförhandlingar med ryssarna åter yppade sig. Uppgiften var dock ej den lättaste, då det ej lyckades att i det utmattad» Estland uppbjuda en respektingivande fältarmé och Narva var illa försett. I känslan av den militära svagheten — och till äventyrs även i förhoppning att regeringen skulle inse nödvändigheten av en eftergift — köpte de svenska underhandlarna, bland vilka B. åter hade en plats, en liten frist genom att taga ryssarnas krav på Kexholms återställande ad referendum men lyckades till slut (20 jan. 1593) på grundvalen av status quo uppnå ett tvåårigt stillestånd, vilket 1595, likaledes under B: s medverkan, mot den av ryssarna fordrade avträdeisen av Kexholm förvandlades till den efterlängtade freden. Under tiden hade B., som efter tillbakaträdandet från överbefälet i fält som generalståthållare återtagit administrationen av Estland (1592), vid truppernas avdankning än en gång fått pröva på alla vanskligheter och vidrigheter, som följde med den undergrävda disciplinen.

Det är väl troligt nog, att B. efter krigstillståndets upphörande med tillfredsställelse blickat fram mot en period av lugnt förvaltnings- och reorganisationsarbete i den hedrande befattningen som Estlands högste styresman, men tiden unnade icke män i ledande ställning frihet från ansvarstyngda avgöranden. Snart stod han inför valet mellan Sigismund och hertig Karl. För Revals ståthållare försvårades en oförbehållsam anslutning till konungen genom de risker, polackernas envisa krav på Estland kunde innebära för denna provins' lösslitande från Sveriges krona, och Karl hade också förstått att från början skickligt begagna sig därav, i det han enträget varnat B. för polackernas anslag och givit honom del av Sigismunds högtidliga utfästelse att ej avträda Estland. Men om det också lyckats att på detta sätt göra B:s lojalitet mot konungen i viss mån villkorlig, var hans plats bland dennes anhängare given på grund av hans finländska traditioner, hans egna politiska antecedentia och hans relationer till de ledande högadliga herrarna. Han skyndade att i de mest emfatiska ordalag försäkra Sigismund om sin och sina underordnades obrottsliga lojalitet, och han mottog i gengäld dennes bekräftelser på sina förläningar (1593 och 1595). I motsats mot Klas Fleming fann B. sig likväl av sin trohet mot Sigismund ingalunda förhindrad att nära samarbeta med hertig Karl i de löpande förvaltningsärendena Så flitiga och förtroliga voro dessa förbindelser, att misstankar började uppspira vid Sigismunds hov. Redan i jan. 1596 hade B. dock vid översändandet av ett exemplar av Söderköpings riksdagsbeslut till Sigismund ganska tydligt låtit förstå, att han i första hand kände sig förpliktigad till sin »rätte regerende herre och konung», 10 mars lovade han uttryckligen konungen att ej underskriva det ödesdigra riksdagsbeslutet, och då Lindorm Nilsson på sensommaren 1597 kom till Reval, fann han allt förtal till trots hos B. en trohet mot konungen lika pålitlig som dennes eget hjärtas. B. torde också bestämt ha styrkt lantdagen och rådet i Reval att ej avge någon bekräftelse på Söderköpings och Arboga riksdagsbeslut, och då hertigen gjorde sitt tåg till Finland 1597, lade han in »landsåtar» i garnisonerna i de svenska knektarnas ställe, »förty där grunker icke myckit gott uti dem». Han yrkade tillika ivrigt på snabb handling från konungens sida, sade liksom under ryssfejden ärligt ifrån, att truppernas missnöje rymde allvarsamma faror, och tröttnade ej att begära undsättning till deras avlöning av konungen, »visselige förmodendes, att den som är orsaken till denne vidlöftigheten, skall med Guds hjälp i framtiden både denne omkostnat och all annen, som rede skett är eller videre ske kan, väl betale» (23 nov. 1597). Trots att dessa och många andra uttalanden från B: s sida ej lämna något rum för tvekan om var hans sympatier lågo, är det emellertid ej uteslutet, att han redan nu ryggat tillbaka för en ohjälplig brytning med hertigen. För egen del svarade han dilatoriskt på dennes uppmaning att förklara sig om Söderköpings och Arboga riksdagsbeslut (28' okt. 1597), och Sten Banér och Lindorm Nilsson, som 1597—98 uppehöllo sig i Estland, kunde i varje fall ej framdriva några avgörande insatser till konungens fromma, även om dennes anhängare i Finland på olika sätt understöddes från grannprovinsen i söder. Det snöpliga slutet på Sigismunds andra svenska resa, varom man i Reval fick kännedom genom den hemvändande Samuel Laski, avlockade B. ytterligt skarpa utlåtelser om hertigen men ställde honom tillika inför en realitet, som han i längden ej kunde undgå att taga hänsyn till. Hans brevväxling med Sigismund pågår väl nu livligare än förut, ersättande även hans tidigare korrespondens med hertig Karl i förvaltningsfrågorna, men konungens tilltro till hans pålitlighet är trots alla trohetsförsäkringar starkt rubbad. B. åter inskärpte med allt större enträgenhet nödvändigheten av att göra något för Estland, om man ville behålla det, men då hertigens folk under Peder Stolpe besatte Narva, sökte han tillika på ett karakteristiskt sätt anknyta drägliga förhållanden till denne utan att kompromettera sig: Stolpe borde hålla sig stilla för att ej ge polackerna förevändning att besätta Estland, framdeles skulle han söka hjälpa honom med spannmål, kunde han uppbringa dylik på kredit, skulle B. betala den nästa höst; hans »obekände gode vän» finge ej sätta tro till rykten, att B., som så länge umgåtts i världen, låtit förleda sig till otillbörliga ord om hertig Karl. Samtidigt betonade han i sina brev till Sigismund med allt större eftertryck, att det var jämväl åt Sveriges krona, han hade att bevara Estland, och öppnade, närmast med anledning av att hertig Karl indragit hans gods och förläningar, en brevväxling med denne, som slutade med att han erkände det berättigade i den edsbrytande konungens avsättning och övergick till den hertigliga sidan under betonande av att han var Sveriges krona mer förbunden än Sigismund (10 mars 1600). Hur elegant B. än förstått att motivera sin omsvängning, fann hertigen den bekajad »med någon vidlyftighet» och befallde honom kärft att inställa sig, men B. föredrog att vänta på sin efterträdare i Reval och sökte hjälp, hos sina vänner i hertigens omgivning. Den 14 jan. 1601 mottog Karl i Dorpat hans skriftliga trohetsförpliktelse, och ett år senare, i jan. 1602, satte B. sitt namn jämväl under den finländska adelns försäkran till den segrande fursten.

Därmed var vägen för B. öppnad till ny och betydelsefull verksamhet i rikets tjänst. Så gott som omedelbart upptagen i rådet, såg han sig genast träget nyttjad i de mångskiftande värv av mera tillfällig art, som under Karls tid kom att bilda huvudinnehållet i rådsherrarnas verksamhet; endast vid ett tillfälle, 1605, då Karls misstankar även föllo på brodern Anders, ansåg sig konungen ha skäl till försiktighet gentemot B. Liksom förut var det de östliga gränsproblemen, som lade beslag på hans krafter. Med förkärlek användes han att leda och påskynda trupptransporterna från Finland till krigsskådeplatserna, han anslöt sig än en gång till de svenska trupperna i Östersjöprovinserna (1606), han satte främst sitt namn under den betydelsefulla överenskommelsen om den svenska hjälpsändningen till Ryssland 1609 och han följde hertig Karl Filip till Viborg på sommaren 1613, då frågan om dennes val till rysk tsar skulle dryftas. Det var en ny tid i jämförelse med de tröstlösa gränsfejder och segslitna förhandlingar, som upptagit en så väsentlig del av B: s kraftfullaste ålder, och om än hans personliga insats mindre kan särskiljas i de senare årens kollegiala värv än i hans mannaårs gärning, vittna dock uppdragens mängd och karaktär om att han alltjämt förblivit en duglig och mångsidigt användbar kraft.

Den komplex av enskilda gods, B: s fader samlat i sina händer, hade efter hans död skiftats på flera arvingar, varvid på B: s lott främst kommit huvudgården Gennäs. Någon stor jorddrott blev han aldrig; en lista på hans gods, som uppgjordes under reduktionstiden, upptager jämte Gennäs Kulla gård (se nedan) och ett trettiotal ströhemman. Ej heller hans förläningar ägde, om än ej obetydliga, något mera anmärkningsvärt omfång. Liksom faderns anslöto de sig i Finland till arvegodsen i Nyland. Här innehade B., med avbrott för onådsåren 1599—1602, Maksjoki och Koskig bol, båda upplåtna genom K. brev 6 sept. 1575, och Ratis bol, som han fick 1579, alla i Lojo socken, samt Karislojo kapellgäll, som tillkom 10 juni 1578. I Nyland låg även Kulla gård (i Pyttis socken), som han fick 13 juni 1581 och trots konkurrerande anspråk bevarade såsom donation på evärdelig tid (14 dec. s. å., 19 aug. 1588), i Egentliga Finland fick han 26 sept. 1586 åtta prebendehemman i Piikkis socken. Till underhållet måste man ej minst för en man som B., vilken så långa tider vistades borta från hemmet, räkna även lagmansräntan i södra Finland. Hans tjänstgöring i Östersjöprovinserna förutsatte enligt tidens villkor likaså förläningar där; här hade han på 1580-talet Liwolde gård, på 1590-talet Hageweide gård, båda i Jerwen. Av Karl fick han slutligen 2 aug. 1606 186 7/8 skattemarker i Tenala. Ett flertal av hans förläningar återkallades med 1616 års ränta, men 10 mars s. å. erhöll han konungens brev på 1,806 dagsverken och 592 åmar hö årligen till behaglig tid. — Av B:s papper förvaras en ståtlig rest i den svenska generalguvernörens i Reval arkiv i Dorpat, omfattande bl. a. brev från ett hundratal korrespondenter. I riksarkivet finnes likaledes ett icke obetydligt antal brev till honom, vilka förmodligen merendels som bilagor åtföljt hans rapporter. Dessa sistnämnda, >som till stor del sammanhållits i riksarkivets Livonica-serie, utgöra en mycket viktig källa till Estlands och det ryska krigets historia.

Författare

B. BOËTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. samt B:s ovannämnda rapporter och papper, RA; bestälfcnngsregister 1568—73 samt register över de förbrutna godsens possessorer i Sverige och Finland, kammararkivet. — Bidrag till Finlands historia, utg. af R. Hausen, 4—5 (1912—17); Handl. rör. Skandinaviens historia, 36, 38 (1855, 57); Hist. handl., 20 (1905); Sverges traktater med främmande magter, 5: 1 (1890—1903). — H. Almquist, Sverge och Ryssland 1595—1611' (1907); J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 2—4 (1917—22); P. Baerent, Der Entsatz von Wenden im Oktober 1578 (Sitzungsberichte der Gesellschaft f. Geschichte und Altertums-kunde der Ostseeprovinzen Russlands, 1912); B. Cordt, Die Verhandlungen des Waffenstillstandes von Teusina 1593 (Verhandl. der gelehrten estnischen Gesellschaft zu Dorpat, 1896); A. Jonsson, Hertig Karl och Sigismund 1597— 1598 (1906); Yrjö Koskinen, Klubbekriget (1864); W. G. Lagus, Undersökningar om finska adelns' gods och ätter (1860); Jully Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden (1909); B. Russow, Chronica der Provintz Lyfflandt (1584); M. G. Schybergson, Finlands historia, 1 (1903); R. Stenbock, Östgöta ryttare 1582—1617 (1922); S. Tunberg,. Sigismund och Sverige 1597—1598, 1—2 (1917—18); F. Ödberg, Om konung Johan III:s förföljelse mot ståthållaren Karl Henriksson Horn och hans bröder 1590-^159'2 (Vestergötlands fornminnesfören. tidskr., 2, H. 4—5, 1904). — Se i övrigt, utom talrika notiser i den omfattande litteraturen: W. Tawaststjerna, Pohjoismaiden viisikolmattavuotinen sota. Vuosien 1570 ja 1590 välinen aika (1918—20), vilket arbete endast i referat varit förf. tillgängligt, samt ang. B:s korrespondens i svenska generalguvernörens i Reval arkiv i centralarkivet i Dorpat, berättelse av B. Boethius till chefen vid generalstabens krigshistoriska avdelning angående arkivforskningar i Estland och Lettland 1922 med bil. förteckningar (avskr., RA).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Göran Boije, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17885, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2017-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17885
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Göran Boije, urn:sbl:17885, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2017-04-26.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se