Hans Henrik Boije

Född:1716 – Skällviks församling, Östergötlands län
Död:1781-10-02 – Salems församling, Stockholms län (på Högtorp)

Riksdagsledamot, Arméofficer, Landshövding, Statskontorspresident


Band 05 (1925), sida 239.

Meriter

5. Hans Henrik Boije af Gennäs, den föregåendes broder, f. 1716 (döpt 15 apr.) i Skällvik, d 2 okt. 1781 på Högtorp i Södermanland. Volontär vid Östgöta infanteri 1732; furir 1733; sergeant 1736; lantjägare i Jönköpings län 1737; deltog i samtliga riksdagar 1738—72 och var därunder bl. a. ledamot av sekreta utskottet 1755—56, 1760—62 och 1769—70; fänrik vid Västmanlands infanteri 18 febr. 1740; sekundlöjtnant därstädes 19 aug. 1742 med tur från! 2 apr. s. å,.; premiärlöjtnant 18 maj 1743; kaptenlöjtnant 21 jan. 1744; regementskvartermästare 17 sept. 1746; kapten 30 jan. 1747; major vid Björneborgs infanteri 13 apr. 1748; överstelöjtnant 7 dec. 1759 med tur från 25 apr. 1758; landshövding i Nylands och Tavastehus län 24 aug. 1761; friherre 15 okt. 1771; president i statskontoret 31 dec. 1772; medlem av beredningen för försvarsverkets förbättrande 9 maj 1774; adjungerades vid den 21 okt. 1774 tillsatta brännvinskommitténs förhandlingar; ledamot av direktionen över de regala brännerierna 14 sept. 1775; erhöll avsked 13 juni 1778. RSO 1759; KSO 1772; KmstkSO 1775. Ägde flera gods i Finland.

Gift 28 dec. 1740 med Anna Helena Hermelin, f. 7 jan. 1720, d 23 juli 1793, dotter till kaptenen Olov Hermelin.

Biografi

Såsom ung gradpasserare vid Västmanlands regemente började B. sin politiska bana på riksdagen 1738; han anslöt sig där till hattpartiet och inom detsamma till en klick av unga män, som fylkade sig kring överste K. O. Lagercrantz och som med buller, skrik och hotelser angrepo och nedtystade motsidans män på riddarhuset. Med samma frenesi uppträdde han på riksdagen 1742—43, särskilt under diskussionen om tronföljarvalet, då han jämte andra yngre officerare överföll bönderna med hotelser med anledning av deras iver för danske kronprinsen. Väl sökte B. sedan i bondeståndet ursäkta sig för vad han »i hastighet sagt, under det han varit något plägad», men han blev dock ställd inför rätta för saken och förd i arrest, varur han emellertid mycket snart befriades genom adelns mellankomst. Till den följande riksdagen (1746—47) hade B. funnit det fördelaktigt att övergå till mösspartiet, och han var nu en av dess verksammaste röstvärvare och utdelare av pengar, som kommo från den ryske ministern von Korff och från dennes engelska kollega. Efter mössornas stora nederlag under senare delen av riksdagen längtade han emellertid tillbaka till sitt förra parti och åtog sig därför att avslöja den ryska legationens stämplingar. Med regeringens goda minne inlät han sig i förbindelser med den ryske ministern Panin och dennes legationssekreterare Simolin och var även ivrigt verksam i Finland, dit han 1748 överflyttat i egenskap av major vid Björneborgs regemente. I verkligheten var han en blandning av spion och provokatör; förmodligen mottog han pengar från både svenskt och ryskt håll, han avgav rapporter åt båda sidor, och det är osäkert, vem han mest bedrog; sin egen regering och sina överordnade i Finland eller den ryska legationen. Enligt Panins önskan föreslog han de gamla mösscheferna Ture Bielke och Samuel Åkerhielm, att de skulle ställa sig i spetsen för ett nyorganiserat ryskt parti, vartill de dock skola ha vägrat. Men samtidigt utspionerade han häradshövdingen J. H. Wijkmann, som till Simolin förrått en del militära hemligheter, för vilket han blev dömd till döden och avrättad (1751). Under processen hade emellertid B: s egna tvetydiga åtgöranden röjts. I denna kinkiga situation erhöll han enligt Panins uppgift av denne 600 dukater för att besticka allmänna åklagaren och några medlemmar av rätten, men förmodligen stoppade han pengarna i sina egna fickor. I varje fall räddades han på ett annat sätt: åklagaren blev nämligen — heter det i processakterna — »av höga vederbörande fullkomligen underrättad, att B. inför Kungl. Maj: t själv gjort nöjaktig reda för sina göromål och vunnit Kungl. Maj: ts nådiga approbation», varefter kanslirätten »ansåg betänkligt» att förekalla honom. Efter detta var B. under en följd av år hattpartiets handgångne man. Före och under riksdagen 1755—56 var han en av dess verksammaste röstvärvare och penningutdelare och insattes i sekreta utskottet. Sitt nit om det »fria» regeringssättet visade han bl. a. genom ett memorial (27 okt. 1755), vari han polemiserade mot ett av friherre M. A. von Ungern-Sternberg framställt yrkande, att vid det förestående riksrådsvalet hänsyn borde tagas till vilket »departement» inom rådet vore mest i behov av förstärkning; ständerna borde ej — yttrade B. — »genom det minsta steg underkasta sig något, som medförer intryck uti deras fria tänkesätt och deras fulla förtroende, som är grunden till ett otvunget föreslående». Av liknande slag var B: s manöver på riksdagen 1760—62, då han såsom bankodeputationehs ordförande lyckades avstyra ett memorial av Gustav Reuterholm, innehållande klander över att banksysslor utdelades som partibelöningar, genom att göra Reuterholm själv till bankokommissarie. Även under denna riksdag intog B. en framskjuten ställning: han återfick sin plats i sekreta utskottet, och han lyckades intrigera till sig (jämte K. Fr. von Höpken) förvaltningen av de franska underhållspengarna, ehuru franske ministern d'Havrincour misstrodde honom. I själva verket följde han K. Fr. Pechlin i dennes vinglande mellan partierna: medan han i början av riksdagen var en skarp kritiker av hattrådet med anledning av krigsförklaringen mot Preussen (19 mars 1761), var han längre fram, när det gällde rådets ansvar för skuldsättningen under kriget, av den mildare meningen (mars 1762). Då frågan om Pechlins utvotering från riddarhuset var före, arbetade B. ivrigt till förmån för Pechlin, men förgäves (17 aug. 1761). Under riksdagen erhöll B., tydligen som partibelöning, landshövdingeposten i Nylands och Tavastehus län (24 aug. 1761). Han skötte länet med en viss energi, ehuru han icke försummade att bevaka sitt partis intressen, t. ex. genom inblandning i riksdagsmannavalen, och främst sina egna. Redan långt förut hade B. placerat en del av sin ansenliga, till stor del på föga hederligt sätt hopsamlade förmögenhet i egendomar i Finland, nämligen Hatanpää, Otavala och byn Tammerfors, samtliga belägna i Messuby socken i Björneborgs län. Den förstnämnda egendomen, ursprungligen ett rusthåll, förvandlade han till en herrgård med ståtliga byggnader, där han med förkärlek uppehöll sig, och han var den förste, som arbetade för utnyttjandet av vattenkraften i fallet vid Tammerfors. Stort intresse visade B. för upparbetandet av linnespånad i Finland. På riksdagen 1751 hade han av manufakturdeputationen och manufakturkontoret fått i uppdrag att undersöka möjligheterna för en sådan, och 1754 inrättade han på sin egendom Tammerfors en liten skola för linnespånad, där undervisning i denna meddelades av några från Sverige hämtade instruktörer. På följande riksdag, då hattpartiets ekonomiska understödspolitik drevs till sin spets och B. själv intog en ledande ställning inom partiet, erhöll han av sekreta utskottet privilegium och ur manufakturfonden anslag för anläggning av en offentlig skola i något större dimensioner. För detta anslag lät B. vid Otavala uppföra en tvåvånings träbyggnad, som var färdig 1759 och genast togs i bruk som skollokal. Elevantalet synes dock aldrig ha varit synnerligen stort, högst ett tjugutal, och något större förtroende hos allmogen torde spinnskolan icke ha vunnit. Under de åtta år (1759—67), då dess verksamhet pågick, erhölls ett sammanlagt anslag ur manufakturfonden av omkring 48,000 dir kmt. Vid riksdagen 1760 förevisade B. i Stockholm några prov på elevernas spanad och sade sig även ha verkat för linodlingens förbättring och utvidgning. Men när hattarna vid riksdagen 1765—66 störtades och mössorna anställde räfst med manufakturkontoret, drog man i tvivelsmål, om över huvud någon spinnskola på Otavala existerade, och det sattes i fråga, att B. skulle återbetala de offentliga medel han uppburit. Med anledning härav hopsamlade B. en mängd skriftliga intyg om skolans tillvaro av personer i Finland, som besökt densamma, och införde dessa i en ganska vidlyftig försvarsskrift, som han lät trycka (1766). B. talade här i bevekande ordalag om sina stora uppoffringar för saken, men ingenting hjälpte: årsanslaget indrogs, och skolan måste upphöra (1767). Det är under sådana förhållanden naturligt, att B. kände en livlig förbittring mot mössorna och var att finna i främsta ledet bland deras motståndare på riksdagen 1769—70. Det var B., som på riddarhuset gav signalen till stormlöpningen mot mössrådet (6 maj 1769), då han avvärjde riksrådet Göran Gyllenstiernas försök att genom frivilligt avsked förebygga katastrofen och förde in diskussionen på rådets uppträdande i dess helhet. I huru hög grad han ansågs som. situationens man visar det förhållandet, att han var ifrågasatt att uppföras på riksrådsförslag, en skandal, som kronprins Gustav berömde sig av att ha bidragit att förhindra. B. fick emellertid nu decharge för de medel, han uppburit ur manufakturfonden, medan däremot hans begäran om ersättning för sina kostnader utöver anslaget hänsköts till vidare utredning och troligen aldrig ledde till resultat. På grund av de erfarenheter, B. vid de föregående riksdagsmannavalen i Finland gjort om mössagitationens framgångar, tack vare att partiets skrifter översattes på finska, framkallade han en hemställan från sekreta utskottet, att hädanefter alla skrifter, som angingo riksdagen, skulle översättas på finska och översändas till Finland. B:s fullständiga skrupelfrihet som partigängare visade sig på ett eklatant sätt, då han vid början av nästa riksdag (1771 —72) uppköpte adliga fullmakter för den ryske ministern Östermans penningar men sedan gick över med dessa fullmakter till hattarna utan att anföra annat skäl, än att de betalade honom bättre. B. var sedan föreståndare för den av Frankrike underhållna hattklubben, men då underhållspengarna från nyåret 1772 indrogos, gick han över till konungens sida och var dennes anhängare vid revolutionen 1772.

Hos Gustav III kom B. genast högt i gunst, varom särskilt hans utnämning till president i statskontoret (1772) vittnar. I denna egenskap deltog han bl. a. i uppgörandet av den stat, som förelades ständerna 1778, »ett konststycke i den högre finansen». Men även flera andra viktiga förtroendeuppdrag tillföllo honom. Så blev han medlem i den 1774 tillsatta försvarskommissionen, som skulle avgiva förslag rörande arméns beväring och beklädning, artilleriets styrka och fördelning, fästningarnas bestyckning m. m. Särskilt betydelsefull var emellertid hans befattning med kronobränneriernas organisation. Efter att ha deltagit i den förberedande utredningen ävensom i den hemliga konselj, där G. G. Wrangels planer, att kronan skulle anlägga och för egen räkning driva brännerierna, i sina grunddrag accepterades, utnämndes B. till medlem i den särskilda direktion, som skulle ha uppsikt över de regala brännerierna (1775). Inom direktionen uppstodo snart starka slitningar mellan B. och J. Liljencrantz å ena sidan och Wrangel å den andra, och B. beskylldes för bristande tillsyn över det under honom sorterande Kungsholmsbrännériet i Stockholm, varigenom en del underslev och försnillningar under en längre tid kunnat fortgå. Personligen stod B. konungen nära; under sin »finska eriksgata» (1775) besökte denne B. på hans egendom Hatanpää, varvid ett kompani av Nylands regemente paraderade, och där underhandlades troligen om anläggandet på B:s egendom Tammerfors av en stad, för vilken privilegier några år senare utfärdades (1779). Men denne man, som sålunda åtnjöt sin konungs största förtroende och som genom sitt ämbete och sin övriga verksamhet var invigd i de intimaste militära och finansiella detaljer, sålde sig strax efter Simolins ankomst till Stockholm (1775) till denne för ett månatligt arvode av 5,000 dir kmt. Genom B. fick Simolin kännedom om allt av vikt, som skedde i fråga om försvarsväsendet, finanserna, realisationen, brännvinsregalet, de utländska lånen och subsidierna m. m.; till Petersburg översändes stater och statistiska tablåer, noggranna uppgifter om svenska krigsmaktens styrka och organisation, rapporter från militärbefälet i Finland, försvarskommissionens utlåtanden och mycket annat. Detta ohyggliga dubbelspel fick dock en snöplig ändalykt. År 1777 hade B. — med( bibehållande av sin plats i brännvinsdirektionen — jämte en lagman Hasenkampff ingått bolag med baron Fr. von Vegesack, vilken på åtta år arrenderat de fyra kronobrännerierna i Stockholm; denne kunde emellertid ej fullgöra sina förbindelser, blev lagförd och dömd ersättningsskyldig och drog sina bolagsmän med i katastrofen. För att rädda sig begärde och erhöll B. av Simolin ett halvt års förskott på de syndapengar, han uppbar av denne, men detta räckte ej till; han måste låta sina egendomar gå under klubban och begära avsked från presidentskapet i statskontoret, vilket han erhöll med 1,000 rdr i pension. Så slutade den gamle partivinglaren sin politiska bana. Med rätta har han av en historiker, som icke brukar använda starka ord och hårda omdömen, betecknats som »en representant för den sämsta, mörkaste sidan av frihetstidens offentliga liv, för det politiska och moraliska elände, som partiväsendet förde med sig» (Odhner).

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Berättelse om den för publici räkning på Ottawalla skatte-rusthåld i Biörneborgs lähn, Öfre-Satagunda, Öfredels härad och Mässuby sockn, anlagde och inrättade linne-garns spinne-schola, hwilken inrättning warit undertecknad såsom syssloman ombetrodd. [Med bilagor N:o 1—66.] Sthm 1766. 4: o 32, (84) s.

Källor och litteratur

Källor: B:s nämnda skrift; Sveriges ridd. o. adels riksdags-prot., 1738—1755 (1887—1923); Handl. rör. Skandinaviens historia, 15, 16 (1830, 31); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof, 1 (1878); L. von Engeström, Minnen och anteckningar, 1 (1876); Fr. A. von Fersen, Hist. skrifter, 2 (1868); C. Tersmeden, Memoarer, 3—5 (1916—18). — T. Carpelan, Finsk biogr. handbok, 1 (1903); J. R. Danielson[-Kalmari], Die nordische Frage in den Jahren 1746—1751 (1888); S. Elmgren, Otavala spinnskola (Historiallinen arkisto, 1878); E. G. Geijer, Kon. Gustaf III: s efterlemnade papper, 2 (1843); R. Kjellén, Samuel Åkerhielm d. y. och de ryska stämplingarna i Sverige åren 1746—1749 (Hist. tidskr., 1894); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 3—6 (1897—1901); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III:s regering, 1 (1885); M. G. Schybergson, Finlands historia, 2 (1889). — Se i övrigt Yrjö Koskinen, Juhana Henrik Wijkmanin rikosasia (Hist. arkisto, 1874), samt, ang.. B. och Tammerfors stad: V. Wallin, Tampereen kaupungin historia, 1 (1903).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Henrik Boije, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17887, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17887
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Henrik Boije, urn:sbl:17887, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se