Carl Bonde

Född:1648-10-11 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1699-12-16 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Lagman, Hovrättspresident, Kammarrevisionspresident


Band 05 (1925), sida 355.

Meriter

7. Carl Bonde (Bondhe), brorson till B. 6 och son till B. 5 i hans andra gifte, f. 11 okt. 1648 i Stockholm, d 16 dec. 1699 därstädes. Greve till Björnö i Frötuna socken i Roslagen (1695), friherre till Hässelby (till 1680 friherre till Laihela), herre till Toftaholm, Tyresö, Gravsten, Väsby och Resitsa. Student i Uppsala nov. 1660; företog utrikes resor 1665—68; kansliråd 19 dec. 1671; e. o. envoyé i Paris 7 okt. 1674; lämnade Frankrike 3 aug. 1678 och ankom till konungen i fältlägret vid Hör 12 okt. s. å.; ledamot av reduktionskommissionen 14 nov. 1684; lagman över Västergötland och Dal 12 dec. s. å.; förrättade reduktionen i Estland 1685— 88; landshövding över Nyland och Tavastehus län 4 aug. 1687; K. råd 22 aug. 1695; president i Dorpats hovrätt s. d.; upphöjd i grevligt stånd s. d.; ad interim andra K. råd i kammarkollegium med uppsikt över kommerskollegium och tillika president i kammarrevisionen 15 apr. 1697; förste ambassadör vid fredsunderhandlingen i Rijswijk 21 maj s. å. (fullmakt 31 juli, instruktion 5 aug.); ambassadör till England 6 nov. s. å. (instruktion 6 dec).

Gift 1) 31 mars 1680 med grevinnan Eleonora Margareta Brahe, f. 19 okt. 1661, d 1 nov. 1690, dotter till riksrådet och amiralen greve Nils Brahe; 2) 2 febr. 1693 med grevinnan Maria Gustava Gyllenstierna, f. 27 okt. 1672, d 5 nov. 1737, dotter till K. rådet och överståthållaren greve Kristoffer Gyllenstierna.

Biografi

Jämte den äldre brodern Erik studerade B. från 1660 vid akademien i Uppsala och gjorde vid sjutton års ålder i sällskap med denne en utrikes resa till Tyskland, Italien och Frankrike, varunder Erik dog i Paris. I maj 1667 miste han dessutom sin fader, riksskattmästaren Gustav Bonde, vars grundsatser han likväl åtminstone till god del ärvde och vars minne han i sina »Anecdoter uti Sveriges historia» har försvarat. Hågkomsten av faderns strider med Magnus Gabriel De la Gardie har emellertid icke hindrat honom att i dec. 1671 inträda som kansliråd i dennes ämbetsverk, och han fortsatte på samma bana, då han 1674 utskickades som sändebud till Sveriges mäktige bundsförvant, Ludvig XIV i Frankrike. Någon framträdande roll har den unge diplomaten ej spelat i Paris; för förbindelserna mellan konung Ludvig och Karl XI var förtroendemannen franska sändebudet i Sverige, markisen de Feuquiéres, och på fastlandet samlade sig intresset kring fredsunderhandlingarna i Nijmegen, där Sveriges talan fördes av Bengt Oxenstierna och Johan Paulin Oliwekrans. Av brev till Oliwekrans från B. och hans kollega och efterträdare Nils Lillieroot, framgår, huru de i kraft av sista förbundstraktaten underhandlade med utrikesministern Pomponne om fransk hjälp åt Sverige både till lands och sjöss liksom i penningar (1676); men svaret vart, att man ej kunde göra det omöjliga. Ända till krigets slut ordades med hänsyn till Holland och England om vådan att sända en fransk flotta till Östersjön liksom om det vanskliga i att låta en här gå in i Tyskland, ehuru Ludvig XIV var mycket villig att genom underhandlingar och påtryckningar bereda Sverige en hederlig fred.

Om förhållandena i Frankrike och dess ställning i Europa avgav B. vid hemkomsten en utförlig relation, där han giver en mycket fördelaktig bild av Ludvig XIV, framhåller hans trägna arbete med statssaker, hans mogna övervägande och fasthet i beslut, omtanke i krig och trofasthet i vänskap. Som den främste av ministrarna namnes Colbert, som tecknas som en man av eget lynne, hård och envis, men vars snille och erfarenhet som finansman fullt ut vidgås. Louvois' hänsynslöshet i krigföringen döljes icke — och detta är dock före pfalziska krigets dagar — men samtidigt rosas hans nit och skicklighet i den militära förvaltningen. För hären och fästningarna lämnas en ingående redogörelse. I markisen av Pomponne ser B. en pålitlig vän av Sverige, ehuru han på grund av andras motstånd ej kunnat hjälpa, som han ville.

Återkallad till hemlandet kunde B. i okt. 1678 uppvakta konungen i Hör i Skåne, varifrån han efter något uppehåll fortsatte resan till Stockholm. Han deltog i riksdagarna 1680 och 1682 och hade vid den förra en sammanstötning med Hans Wachtmeister rörande ett uttryck i ständernas skrivelse till konungen om förmyndarräfsten. Till reduktionen var han en motståndare — han miste själv genom denna friherreskapet Laihela i Finland — men han måste som alla finna sig i det oundvikliga och blev till och med i nov. 1684 förordnad till ledamot av reduktionskommissionen. Säkerligen har han i denna ådagalagt praktisk duglighet, ty följande år fick han i uppdrag att förrätta reduktionen i Estland, ett värv, som han genomförde med hovsamhet och med adelns lovord, då den i arrendeform fick behålla sina gods. Ännu 1688 bodde B. med sin (första) hustru på Revals slott. När han i aug. 1689 på kunglig befallning kallades till Stockholm för att biträda kammarkollegium i dess arbete, gällde det just dessa estniska arrenden. Emellertid hade B. i aug. 1687 blivit utnämnd till landshövding i Nyland och Tavastehus län. Om hans verksamhet å denna post vittnar en av honom jämte tjänstemännen i länet utarbetad skattläggningsmetod liksom ett av B. tillsammans med de båda landshövdingarna i Åbo och i Viborg (Lorens Creutz och Anders Lindhjelm) uppgjort roteringsprojekt för de tre södra länen, som efter ett par års underhandlingar blev antaget av jordägarna. Att hans nit vann Karl XI :s gillande intygas av hans utnämning till K. råd, greve och president i Dorpats hovrätt (1695). B. var likväl kvar i Finland ännu 1697; han hade under tiden bragt till fullbordan indelningsverket i sitt län för ett kavalleri- och två infanteriregementen och fick i ett särskilt brev mottaga uttrycket av konungens välbehag över hans flit och raskhet, varigenom han kommit till slut med ett vidlyftigt arbete före andra landshövdingar, som börjat därmed tidigare (16 dec. 1696).

B. lär hava anlänt till Stockholm före Karl XI: s död och haft tillfälle att uppvakta honom före hans bortgång. Genom inrättningen av förmyndarstyrelsen för den nye konungen uppstodo tills vidare ledigheter i vissa ämbetsverk, och på en av dessa poster förordnades B. att innehava den andra »kungliga rådsbeställningen» i kammarkollegium, som enligt stadgan för förmyndarregeringen skulle hava kommerskollegium under sin enskilda uppsikt och omsorg och därjämte vara förenad med presidentskapet i kammarrevisionen — allt för den tid, som förmyndarskapet kunde vara. Hans verksamhet i den nya ställningen blev emellertid icke långvarig. Vid denna tid öppnades fredskongressen i Rijswijk, där Sverige skulle utöva den officiella medlingen, och som svensk) ambassadör vid kongressen tjänstgjorde redan ministern i Holland, den förut nämnde Nils Lillieroot. Men Sveriges värdighet ansågs kräva ytterligare en förste ambassadör av högre stånd. Karl XI hade tidigare haft sina tankar på Nils Bielke, men Bielke blev omöjlig bland annat genom sitt utpräglade partitagande för Frankrike; förmyndarregeringen utsåg till en början Gabriel Oxenstierna, men denne återigen var misshaglig för konung Vilhelm III; efter ett par dagar gick hans utnämning tillbaka, och i stället föll valet på B. (21 maj), som gärna sågs av Ludvig XIV utan att ändock kanna jävas av sjömakterna. Franska sändebudet i Stockholm, greve d'Avaux, kännetecknar från sin synpunkt B. som välsinnad men svag och därför möjligen utsatt för Lillieroots påverkningar till de allierades förmån; själv vore han oegennyttig, men d'Avaux tillråder att söka vinna insteg genom någon gåva till hans (andra) maka. Partistriderna i de svenska regeringskretsarna upphörde icke härmed, och sannolikt genom Bengt Oxenstiernas och hans vänners vållande kom B: s avresa att dröja till 17 aug.; hans instruktion granskades i rådet samma dag, ehuru den i registraturet finnes daterad den 5. Följden var den, att B. kom till traktatsorten, först när Spaniens och sjömakternas fred med konung Ludvig redan var sluten; vad som återstod var Frankrikes fred med kejsaren, vars fullbordan numera endast kunde vara en tidsfråga. Slitningar uppstodo icke dess mindre mellan de bägge svenska ambassadörerna, och B. skyllde sedan Lillieroot för att hava sökt draga till sig hela underhandlingen. Sedan ratifikationerna utväxlats (13 dec), reste B. till England för att som ambassadör hos konung Vilhelm återlämna insignierna till Karl XI: s strumpebandsorden, vilket med all högtidlighet skedde 30 maj 1698.

I sept. 1698 var B. i Stockholm, där hans tid upptogs av ekonomiska ärenden; ambassadresan hade varit kostsam, och stora svårigheter mötte att utfå traktamentet. Något ämbete tillträdde han icke; han hade redan i London varit hemsökt av en magsjukdom, som återkom tid efter annan och bröt hans bana vid ej mer än femtioett års ålder.

Som skriftställare har B. vunnit ett aktat namn i vår äldre historiska litteratur genom sina »Anecdoter uti Sveriges historia», som med en inledning från Erik XIV: s dagar huvudsakligen omfatta skedet 1660—76: Karl XI :s förmyndarstyrelse och de år, som rymma Sveriges indragande vid Frankrikes sida i det då pågående europeiska kriget och första uppslaget till förmyndarräfsten. Framställningen är konstlös och ej fri från partifärg men röjer ostridigt tillika ett aktningsbjudande mått av historiskt omdöme och politisk mognad. B. skrev efter den stora välvningen 1680—82, och han dömer som aristokrat; i män som Johan och Bengt Skytte eller deras fränder, bröderna Johan och Göran Gyllenstierna, ser han icke så mycket företrädare för en avvikande politisk riktning som målsmän för avund och enskilda intressen. Reduktionen ogillar han och yttrar sig klandrande om Herman Fleming men lovordar sin fader Gustav Bondes sparsamhetssystem och kritiserar med skärpa de svaga sidorna i Magnus Gabriel de la Gardies personlighet och gärning, utan att likväl frånkänna honom lysande förtjänster. Franska förbundet 1672 håller han i dåvarande läge för försvarligt och hävdar överhuvud, att de senare olyckorna icke ägde sin grund i förmyndarnas styrelse utan i de följande årens missgrepp, då kanslern, var den, som stod den unge konungen närmast. — Även B: s andra hustru, Maria Gustava Gyllenstierna, hade vittra intressen; hon gjorde från franskan en översättning av Josephus' judiska historia, som utkom i tryck i fem delar (1713—50).

Författare

Gr. WlTTROCK.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

B: s efterlämnade papper, som i stor utsträckning återgivits i nedannämnda arbete av greve Karl Trolle Bonde, förvaras i Sävsta-holmsarkivet i riksarkivet. Bland brev från honom märkas i första rummet hans i samma arbete tryckta brev under de olika diplomatiska beskickningarna till Johan Ekeblad, Samuel Månsson, Agri-conius-Åkerhielm, Joh. Oliwekrans och Nils Gyldenstolpe.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Carl Bondes skrifter (C. Trolle Bonde, Konghga rådet och ambassadören grefwe Carl Bondhe, 2. Lund 1900. XXIV, 389 s., 38 portr.). (Omfatta följande arbeten av B.: Anecdoter uti Sweriges historia ifrån konung Eric den 14 :s tid intil år1 1675 (s. 1—207). — Carl Bondes relation wid hemkomsten från sin envoyé-beställning i Frankrike 1678 (s. 209 —375). f— Utdrag ur de ofrälse ståndens beswärsskrift till drottning Christina 1650 med marginalanteckningar af Carl Bonde (s. 377—389). — 'Anecdoterna' tidigare tryckta i utdrag av S. Loenbom i Hist. märkwär-digheter till uplysning af swenska häfder, D. 4, Sthm 1798, s. 69—118, under den vilseförande rubriken: 'Extract af hans excellence gref Gustaf Bondes manuskript af anecdoter i swenska historien från konung Eric XIV. tid til 1675'.) Handskrifter: Handskrifterna till ovan angivna tryckta arbeten m. fl., huvudsakligen i Sävstaholmsamlingen; 'anecdoterna' dock tryckta efter en i UB (sign. E. 126 d) befintlig avskrift av frih. G. K. Cederhjelm.

Källor och litteratur

Källor: C. Trolle Bonde, Hesselby. Arkivalier rör. egendomen och dess egare samt Bondegrafven i Spånga kyrka (1894); dens., Kongl. rådet och ambassadören grefwe Carl Bondhe, 1—3 (Anteckningar om Bondesläkten, [8—10J, 1900—12; häri ingår jämte de ovan angivna skrifterna av B. jämväl ett stort antal brev till och från honom). — Négociations de monsieur le comte d'Avaux... pendant les années 1693, 1697, 1698, publ. par J. A. Wijnne, 2—3 (1882, 83); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 5 (1879), s. 158 o. följ., 6 (1881), s. 8 o. följ.; C. F. I. Wahrenberg, Bidrag till historien om Sveriges yttre polit. förhållanden från Carl XI: s död till freden i Traventhal (1855).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17917, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. WlTTROCK.), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17917
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Bonde, urn:sbl:17917, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. WlTTROCK.), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se