Tord Karlsson Bonde

Död:1456

Riksråd, Hövitsman, Marsk


Band 05 (1925), sida 322.

Meriter

3. Tord Karlsson Bonde, den föregåendes son, f. trol. på 1420-talet, d (mördad) å Karlsborg i dv. norska Viken omkr. 16 maj 1456. Nämnes som »fäste» i ett brev 13 nov. 1447; riddare vid Karl Knutssons tronbestigning 1448; åtföljde denne på kröningsresan till Trondhjem 1449 och var då redan riksråd; slottsherre å Axvall och hövitsman över Västergötland från sensommaren 1452; därjämte marsk från 1453 eller 1454.

Gift i Vadstena i senare hälften av febr. 1455 med Diana (Elin) Åkesdotter, dotter till danske riddaren och riksrådet Åke Axelsson (Tott). Fru Iliana bodde som änka å Stensholm i Jönköpingstrakten och dog först 1489 eller 1490. Hennes och B: s dotter, Birgitta Tordsdotter, gift först med Johan Kristiernsson (Vasa) och därpå med riksrådet Erik Ottesson (björnram), levde ännu 1518.

Biografi

I raden av 1400-talets svenska nationalhjältar intager B. en framskjuten plats. Hans offentliga bana var visserligen mycket kort och sträcker sig blott över ett fåtal år, men under den kritiska perioden 1452—56 framstod han som det svårt hotade svenska rikets främsta och dådkraftigaste väktare vid gränsen mot Danmark och Norge och som Karl Knutssons trognaste och bästa stöd mot yttre och inre fiender. Efter att redan på nyåret 1452 ha deltagit i konung Karls skånska fälttåg grundlade han sin militära berömmelse genom att på sommaren nämnda år medelst överrumpling återerövra det av fienden besatta Lödöse. Kort därefter utnämndes han till slottsherre på det centrala Västergötlands huvudfäste Axvall, vars dittillsvarande innehavare Ture Turesson (Bielke) blivit beslagen med förrädiska stämplingar och därför av B. å konungens vägnar hade satts i fängsligt förvar omedelbart efter Lödöses erövring (se närmare Bielke 9). Samtidigt förorduades han till hövitsman över hela Västergötland med uppgift att organisera och förestå gränslandskapets försvar överhuvud. Han hade härmed blivit ställd på den post, där han i fortsättningen oavbrutet skulle komma att verka och där han gjorde sitt livs största insatser. Under åren 1453 och 1454 rådde vapenvila mellan Sverige och Danmark, och i samband med B: s bröllop, som under utvecklande av ovanlig prakt på konungens bekostnad firades i Vadstena i febr. 1455, gjordes ett försök att förvandla det sålunda rådande stilleståndet i varaktig fred. Med de danska herrar, som övervoro bröllopshögtidligheterna, däribland ärkebiskopen av Lund och B:s svärfar Åke Axelsson (Tott), avtalade nämligen konung Karl, att de svensk-danska misshälligheterna skulle slutligt biläggas genom skiljedom på ett möte i Kalmar sommaren s. å. Kristian I underlät emellertid att ratificera detta Vadstenaavtal, och det blev snart uppenbart, att kriget ånyo skulle utbryta, så snart den i en tidigare traktat till 25 maj 1455 utsträckta stilleståndsterminen gått till ända. Troligen just under mellantiden beredde sig B., som numera även var marsk, tillfälle att gripa den opålitlige hövitsmannen på det viktiga Älvsborg Gustav Olofsson (stenbock) och sända honom fången till Stockholm, vilket dock icke hindrade, att Kristian I, delvis i följd av Gustav Olofssons manipulationer, vid krigstillståndets inträde lyckades sätta sig i besittning av Älvsborg (juni 1455). Den fara för ett danskt infall i Västergötlands och rikets centrala delar, som Älvsborgs övergång i fiendehand inneslöt, blev emellertid tack vare B: s vaksamhet avvärjd, och sedan Kristian efter fruktlösa försök i sådan riktning redan i juli funnit för gott att återvända till Danmark, anlade marsken i närheten av Älvsborg tvenne klippfästen, Billingsborg och Gullborg (Gullberg), vilka tydligen avsågo att till lands i möjligaste mån isolera förstnämnda slott och hindra fientliga truppers framträngande därifrån. Men även på andra håll än vid Göta älvs mynning utvecklade han denna tid en intensiv verksamhet. Jämväl i Sydsmåland hade danskarna infallit, och de hade här uppfört fästet Danaborg (i Sunnerbo härad). B. skyndade dit i spetsen för en trupp övat krigsfolk, varpå han med hjälp av uppbådad allmoge nedgjorde Danaborgs besättning och erövrade fästet, som därefter av den svenska folkhumorn omdöptes till Danasorg. Slutligen inbröt han under vintern 1455—56 på norskt område, underlade sig delar av landskapet Viken (nv. norra Bohuslän) och skapade en stödjepunkt för det sålunda nygrundade svenska väldet därstädes genom att uppföra fästet Karlsborg (troligen vid Åbyfjorden, ungefär mittemellan Göta älvs mynning och Svinesund). Denna anläggning framkallade stark oro på den fientliga sidan, och konung Kristians hövitsman på Bohus, den norske riddaren Kolbjörn Gerst, ställde sig i spetsen för en stor expedition mot Karlsborg, men B., som personligen ledde borgens försvar, lyckades tillbakakasta fienden genom segerrika utfall, varvid herr Kolbjörn själv togs till fånga. På höjden av sin krigarbana föll B. kort därefter offer för en lönnmördares svek. Medan han efter de lyckligt genomkämpade striderna med den dansk-norska belägringshären uppehöll sig å Karlsborg, blev han nämligen vid pingsttiden 1456 under sömnen dräpt av sin egen underbefälhavare, en danskfödd man vid namn Jöns Bosson, till vilken han hyst ett obegränsat förtroende. Mördaren avseglade omedelbart till Danmark, sedan han härjat och plundrat borgen och bemäktigat sig dess vapenförråd.

B: s död var en mycket stor förlust för hans kunglige kusin, och då konungen följande år förlorade sin krona, synes den uppfattningen ha vunnit utbredning i vida kretsar, att marskens bortgång med ett slags ödesbestämd nödvändighet hade dragit Karl Knutssons fall med sig: den aristokratiska oppositionen skulle — menade man — aldrig ha vågat resa sitt huvud mot Karl, om herr Tord alltjämt hade varit i livet. Så mycket större var den grämelse, som i stora folklager förband sig med minnet av Jöns Bossons ogärning. Den avlidne förhärligades i folkvisans form (visan om Tord Bondes mord) som en hjälte, genom vars död, »all Sveriges makt» nedbrutits, och mördaren förliknades vid Judas (»som Judas förrådde vår herre Krist, så förrådde Jöns Bosson marsken förvisst; ack, finge han något av Judae lön, och fore han värre, det vore vår bön»). Sin största historiska betydelse fick emellertid mordet därutinnan, att det hos den svenska samtiden och i de närmast följande släktledens hågkomst gav en den kraftigaste näring åt det svensk-danska nationalhat, som först vid 1400-talets mitt på allvar grundlades. Det var icke nog med att illgärningsmannen själv var en danskfödd man, att han uppenbarligen förövat sitt brott i danskt intresse och att han efter fullbordat dåd begivit sig raka vägen till Danmark och där funnit skydd. Man trodde sig nämligen ytterligare veta, att Kristian I i egen person stått bakom ogärningen och att denna blivit begången på grund av hemligt avtal mellan honom och mördaren. Spår av en sådan uppfattning framträda i källorna redan i mitten av 1460-talet, tydligast i den patriotiska partiskriften »Danske kung Kristierns handel», som öppet gör den danske monarken ansvarig för mordet, varvid det också framhålles, att Jöns Bosson blivit belönad av Kristian för sin nesliga handling. I en ännu hätskare danskfientlig anda utmyntas mordet i den något senare tillkomna Sturekrönikan, som i sin förra del är en apoteos över den döde hjälten: Jöns Bosson hade varit lejd av fienden, själv vore han en typisk dansk, och det vore lika omöjligt att hos en sådan utplåna hans svekfulla danska art som att »tämja vargen». Denna utläggning av Jöns Bossons illdåd blev sedan för generationer allmänt gängse i Sverige, och ännu på 1500-talet levde Tord Bondes mord, sålunda uppfattat, i friskt minne inom folkliga kretsar, där det såväl i privat brevväxling som i den populära historiska framställningens form (t. ex. i den på 1520-talet sammanställda s. k. Cronica Swecie) ofta åberopades som det klassiska, för alla tider varnande exemplet på dansk trolöshet.

Författare

G. Carlsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Pergamentsbrev, RA; pappersbrev av år 1458, i manuskriptsamlingen i fol., ser. 2, vol. 1: Miscellanea, Skoklosterark., RA (om Gustav Olofssons fängsling). — Bidrag till Skandinaviens historia, utg. af C. G. Styffe, 3 (1870); Handl. rör. Skandinaviens historia, 5 (1818), s. 5, o. 24 (1840), s. 155; Jönköpings stads tankebok 1456—1548, utg. af C. M. Kjellberg (bil. till Meddel. fr. Norra Smålands fornminnesfören., 1910—19); Scriptores rerum Suecicarum, 1: 1 (1818), s. 173 o. följ.; Sv. medeltidens rimkrönikor, utg. af G. E. Klemming, 2—3; (1866—68); Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 3 (1895). — G. Carlsson, Hemming Gadh (1915), s. 71 o. följ.; S. Ek, Visan om Tord Bondes mord (Minnesskrift, utg. av Filol. samfundet i Göteborg, 1920); Hanna Friberg, Stensholm (Meddel. fr. Norra Smålands fornminnesfören., 1919); Alexandra Skoglund, De yngre Axelssönernas förbindelser med Sverige 1441—1487 (1903); Västergötlands fornm.-fören. tidskr., Bd 2: H. 8—9 (1908), s. 165.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Tord Karlsson Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17941, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2019-09-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17941
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Tord Karlsson Bonde, urn:sbl:17941, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2019-09-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se