Laurentius Borlangius

Död:tidigast 1624

Motreformator


Band 05 (1925), sida 502.

Meriter

Borlangius (Burlangius), Laurentius, kallas en svensk konvertit, av namnet att döma från Borlänge, som framskymtar i statsprocesserna under 1600-talets första decennier.

Biografi

De fåtaliga notiserna om honom synas visa, att han ägt en ej alldeles oviktig uppgift i propagandans tjänst — såframt han icke är att räkna bland dem, som i landsflyktens vagabondliv förstått att vegetera på tidens stora motsatser men också lidit följderna därav. Svenska källor kunna här icke lämna det avgörande svaret. Vad som med deras hjälp kan fastställas är emellertid följande. B. har under studier i utlandet, bl. a. i Rom, förvärvat en lärd bildning. Det latin, han skrev, vittnade med sin blomstrande stil och sina anspelningar på klassisk poesi icke endast om övning utan även om litterära anspråk. Under sina studieår i Rom gjorde B. bekantskap med en annan svensk konvertit, den 1606 avrättade Petrus Petrosa. Om deras religiösa förhållande visste Petrosa sedan förtälja, att de under studietiden anklagats för att de ej velat gå i kyrkan, och B. vidgick endast, att han icke kunde förkasta, »vad gott är uti den påviske läran och kommer överens med den helge skrift och au[g]sburgiske konfession..., sammaledes med andre sekter». Trots dylika undanflykter är det väl emellertid tydligt, att de båda redan i Rom voro goda katoliker. Tidpunkten för B: s' och Petrosas gemensamma Romstudier låter sig icke fastställa. Mycket talar dock för att de råkats omkring sekelskiftet 1600, då B. bevisligen uppehöll sig i Rom. I dec. 1605 uppgav han nämligen, att han »fem år der emellen» (före rättegångstillfället eller eventuellt före B: s och Petrosas polska äventyr, se nedan) kommit till Polen och genom bemedling av sekreteraren Jonas Axberg fått pass till Italien. Där trädde han i förbindelse med framskjutna andliga, bland dem jesuitgeneralen Claudio Aquaviva. Utrustad med rekommendationsbrev av denne lämnade han, troligen under förra hälften av år 1604, Rom och begav sig ned till de tyska Östersjöstäderna, på vägen understödd med »tärepeningar» av de katolska akademierna. Hans medbroder Petrosa bekände senare, att B. om någon stode väl hos jesuiterna och hörde till dem, »som äre utav påven utsände till akademierne till att drage them the kunne till societetet». Uppgiften synes ej osannolik. B. slog sig ned i Rostock, där han under Willebrand disputerade på avhandlingen »Disputatio theoremata exhibens de actibus moralibus in genere» (Stiernman). De dedikationer, B. bifogade sin avhandling, inbragte honom emellertid mot förmodan intet, och ej heller lyckades han få disciplar, varför han råkade i armod.

Det var vid denna tid, på hösten 1604, som Petrus Petrosa anträdde sin ödesdigra resa till det kejserliga hovet, och då ryktet därom nådde B., beslöt denne att bege sig till sin gamle stallbroder. Han kom emellertid icke tomhänt till de katolska högkvarteren. I nov. 1604 uppsökte han en svensk yngling, Jakob Westhius, sedermera rektor scholæ i Nyköping och slutligen kyrkoherde i Fogdö, vilken som så många peregrinerande studenter befann sig i svår penningförlägenhet, och erbjöd sig att skaffa honom en god lägenhet i Österrike. Anbudet antogs, och jämte en annan svensk student, Andreas Laurentii, anträdde Westhius resan i B: s följe. På vägen började denne tala om den jesuitiska uppfostrans företräden, och då man hunnit till Olmütz — det var i jan. 1605 — hade han bragt det så vida, att hans båda skyddslingar läto skriva in sig i jesuitkonviktet därstädes. Själv fortsatte B. till Prag, där han sammanträffade med Petrosa och ställde sig till dennes förfogande, enligt egen uppgift mot löfte om betalning och en rekommendation till Karl IX. B. spelade, om man får tro honom själv, helt och hållet det underordnade verktygets roll vid den besynnerliga storpolitiska utflykt till Polen, som skulle komma att kosta Petrosa livet. Hans viktigaste insats var, att han genom konungens biktfader, jesuitpatern Fredrik Bartsch, skaffade Petrosa lejd i Polen. I Krakau skildes de båda vännerna åt. B., som stannat några dagar efter Petrosa, tog vägen till Danzig, därifrån till Frankfurt a. M. och slutligen till Greifswald. Efter att där ha gömt sina komprometterande rekommendationsbrev från Aquaviva m. fl. bakom väggplanken i en sjömanskrog, fortsatte han till Sverige. Han landsteg i Kalmar och drog därifrån vidare inåt landet, överallt i prästgårdar och gästgivargårdar uppbyggande sina lantliga åhörare med berättelser utifrån alla varierande temat »Gud nåde vårt fattige fädernesland, var det skall gå an, som där ute stämplas, att thet skall så ynkeligen bliva anfäktat med främmande krigshär». I Linköping sammanträffade han med Petrus Petrosa, och båda följdes sedan åt till Stockholm, fördrivande de långa timmarna på skjutskärran med att kannstöpa om möjligheten av en regementsförändring i Sverige och att de då likväl »så myckit uträttat där med de have varit uti Poland, att the have förvärft sig gunst». I Stockholm lär det ha varit sällskapandet med B. och en annan äventyrare av samma typ, Carolus Nicolai, som först riktat misstankarna på Petrus Petrosa. Tillsammans sändes de till Uppsala för att undergå ett »lärdomsprov», och tillsammans ställdes de inför rätta. Själva rättegången fördes inför en utomordentlig domstol i Stockholm i dec. 1605, men det slutliga avgörandet följde först vid riksdagen följande år, då alla de tre anklagade torterades och Petrosa avrättades, medan hans stallbröder sändes att försmäkta i fängelse. Under processen hade B. förstått att konsekvent tillskriva sig det oansvariga redskapets roll, och slutligen lät han, som var »en rädd karl», avpressa sig bekännelser, vilka måhända frälste hans eget och bidrogo till att kosta hans medbroders liv. Hans öde blev dock hårt nog. Det hjälpte honom ej, att han lät förstå, att han måhända kunde finna medel att förlossa Karl Karlsson Gyllenhjelm ur den polska fångenskapen och att om ej återförskaffa, så dock avskriva »documenter utur Rom, Italien och Hispanien om the gamble götiske skrifter, som utförde äre». Han inspärrades först på Gripsholm och sedan på Nyköpings slott. Det fängelse, vari han — en man, som hellre ville lida allt än skiljas från muserna — försmäktade, passade bättre för bot och bättring än för Apollo och sånggudinnorna: hans föda var, så klagade han, nästan en träls, hans dryck den förskämdaste öldrägg, hans bädd en planka utan halm och täcke. I ödmjuka och vältaliga suppliker, vilka åtminstone delvis kunna dateras till tiden efter Karl IX: s död, betygade han för Axel Oxenstierna sin oskuld, återkallade sina bekännelser såsom frampressade med våld och övertalning och bad om lindring i sin lott och befrielse. Han blev nu också släppt och försvinner i utlandet. Först vid den stora vidräkningen med de svenska katolikerna 1624 möter hans namn ånyo. Det var då Westhius avlade sin ovan berörda bekännelse. Men det föll också en glimt av ljus Över B: s öden efter frigivningen. En hemlig jesuit- lärjunge, Nikolaus Campanius, som sedermera blivit rektor scholæ i Enköping, berättade då, att han 1614 begivit sig till Tyskland. Då han året därpå uppehöll sig i Lybeck, hade B. kommit till honom i hans härbärge,. talat om de dryga kostnaderna för studenterna vid de protestantiska akademierna och sagt, att han kunde få studera gratis hos jesuiterna och ändock »bliva om religionen en god tid omolesterat». B. hade fullmakt att rekommendera studenter till deras konvikt. Campanius och B. följdes därpå åt till Rostock, där den svenske studenten i gengäld för B:s tjänster fick betala för honom i härberget och låna honom fyra rdr. Campanius hade sedan i sällskap med ett par landsmän dragit till Braunsberg, men de hade ej kommit väl överens med fäderna, B: s' rekommendation tillbakavisades, och själv utlät sig denne, då Campanius senare råkade honom, bittert om jesuiterna: de plägade »vara falska och icke alltid commendera en till thet bästa». I Sverige hågkoms B. ej blott av det segrande partiet som en farlig förrädare; Johannes Messenius, som i berättelsen om Petrosas sorgliga öde meddelat några korrekta notiser även om B., inflätade jämväl hans namn i det långa ode, vari han hugfäste minnet av sina medbröders och sina egna lidanden för den katolska tron.

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Protokoll vid rättegången mot Petrus Petrosa m. fl. 9—22 dec. 1605 (Stockholms rådhusarkiv, defekt men utökat med ett nyfunnet lägg, sedan aktstycket citerades i nedannämnda uppsats av H. Almquist); Svea hovrätts Iiber causarum 15 och skrivelser till Axel Oxenstierna, RA; H. Almquist, Karl IX och Petrus Petrosa (Personhist. tidskr., 1912); E. M. Fant, Specimen academicum de apostatis Svecanis (1791); A Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 5 (1831); J. Messenius, Scondia illustrata, 8 (1702), s. 96, 98 o. följ., 9 (1703), s. 55 o. följ.; J. Nordlander, Katolsk propaganda inom en svensk skola (1918), s. 50; A. A. SHiernman, Bibliotheca Suiogothica, 2 (1731), s. 80; J. Werwing, Konung Sigismunds och konung Carl den IX :s historier, 2 (1747), s. 134—


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Laurentius Borlangius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17992, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-01-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17992
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Laurentius Borlangius, urn:sbl:17992, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-01-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se