Sébastien Bourdon

Född:1616 – Frankrike (i Montpellier)
Död:1671 – Frankrike (i Paris)

Historiemålare, Porträttmålare


Band 05 (1925), sida 592.

Meriter

Bourdon, Sébastien, f. 1616 i Montpellier, d 1671 i Paris. Son till en medelmåttig glasmålare. Lärling hos målaren Jean Barthélémy i Paris 1623; reste till Bordeaux 1630; flyttade till Toulouse, där han lät inskriva sig som soldat; begav sig därefter till Rom och kom där i beröring med Claude Lorrain; återkom till Paris 1643; deltog i stiftandet av Konstakademien därstädes; inflyttade till Sverige; hovmålare 1652—54; återvände till Paris; direktör för Konstakademien 1655.

Gift i Paris i början av 1640-talet med Suzanne Guernier, syster till en miniatyrmålare.

Biografi

Ingen av de utländska konstnärer, som längre eller kortare tider verkat i vårt land, äger en sådan berömmelse som B., och ingen av dem bar sin plats i den europeiska konsthistorien så erkänd och fixerad som han. Häri överträffar han sin kollega David Beck, vars efterträdare som konterfejare (1652—54) han blev. För den franska konstforskningen är B. framför allt pseudoklassikern, målaren av vidlyftiga religiösa kompositioner för kyrkorna eller antikhistoriska eller mytologiska allegoriska tavlor för palatsen, även om hans övriga mångsidiga alstring också uppmärksammats, hans jakt- och soldatstycken, lägerscener, landskap och stadsscener med genrefigurer och hans porträtt. Omdömena om hans rika och omväxlande produktion ha utfallit ganska olika. Enig är man om hans fenomenala lätthet att skapa, att hastigt få ihop större och smärre figurskildringar, som dock ofta visa en väl stor smidighet och anpassning efter kända mönster, Vbuet, Poussin, Claude Lorrain, Carracci'erna, Castiglione etc. Ganska iögonfallande äro tomheten och ytligheten i de omfångsrikare bilderna, huru skickligt och elegant de än hopkomponerats. Mera till sin rätt kommer hans proteusartade begåvning i realistiska småbilder och porträtt. De senare synas i själva verket jämte en del teckningar representera det spirituellaste inslaget i hans skiftande konstnärsgärning. Men några mindre dukar med mytologiska motiv, som t. ex. en Backus- eller Venusfest, ha ändock kunnat framlocka det entusiastiska omdömet, att B., om han levat hundra år senare, hade kunnat bliva en rival till Fragonard.

Om B. äga vi, bortsett från namnet på den föga kände målare, Jean Barthélémy, hos vilken han fick sin utbildning i Paris, inga säkrare underrättelser, förrän vi träffa honom i Rom, dit han liksom så många andra samtida målare begav sig. Den eviga staden torde han ha uppsökt vid mitten av 1630-talet och dröjt där i som det uppges tre år. Här har han trätt i förbindelse med Nicolas Poussin och Claude Lorrain, vilka i hög grad påverkat hans mottagliga sinne och begåvning. I äldre litteratur brukar omtalas, huru han till allas och Lorrain's egen förvåning imiterade denne, och huru han gjorde lika skickliga pasticher efter Poussin, Andrea Sachi, djur- och genremålaren Giovanni Benedetto Castiglione och den under namnet Bamboccio bekante italieniserade holländaren Pieter van Laer. Framför allt lade han sig vinning om sina »bambocciader», som förskaffade honom en viss ryktbarhet (exempel i Louvren). Enligt vad det uppges, skall B. ha befarat obehagligheter på grund av sin reformerta religion och fördenskull flytt från Rom till Venedig samt efter ett kortare uppehåll därstädes begivit sig till Frankrike. År 1641 är han i Paris. Här kom han i förbindelse med den för sina eklektiska monumentalmålerier bekante Simon Vouet. Sitt första betydande uppdrag erhöll han 1643, då han för de parisiska guldsmedernas skrå utförde Petri korsfästelse, en för Notre-Dame beställd större tavla (nu i Louvren). Så småningom blev hans konst allmännare känd och uppskattad. Han utsmyckade sålunda hotel Grammont, målade helgonen Gervasius' och Protasius' martyrium för kyrkan Saint-Gervais i Paris, en madonnabild för katedralen i Chartres osv. samt blev 1648 en av de tolv stiftarna av målar- och bildhuggarakademien, till vars direktör han valdes 1655.

Dessförinnan inträffar emellertid B: s vistelse i Sverige, där han 1652 anställes som förste hovmålare hos drottning Kristina. När drottningen 1654 nedlade kronan och reste ur landet, bortföll den viktigaste förutsättningen för hans härvaro, och han återvände till sitt land. De närmare omständigheterna vid konstnärens resa till Sverige äro okända. Bidragande orsaker voro helt visst hans reformerta religion och de inre oroligheterna i Frankrike vid denna tid (fronden 1648—53). Vägen hit torde han tagit över Nederländerna, där han någon tid dröjt såväl i Antwerpen som i Amsterdam. En av B: s första uppgifter i Sverige var att intressera drottningen för ett förslag till ett större gravmonument över Gustav II Adolf. Enligt André Félibien skulle detta likväl icke hava härrört från B. själv utan från någon av hans konstnärsvänner. Félibien meddelar en utförlig beskrivning av detsamma. Monumentet var tänkt som en klassicistisk praktbyggnad av rund form, täckt av en kupol samt omgiven av en portik eller kolonngång, varifrån en av sex kolonner buren portal skulle framspringa. Det hela skulle vila på en balustradomgiven terrass, dit en trappa ledde upp. Innerrummet skulle dekoreras med slösande prakt. Antikens och renässansens rundbyggnader med kupol och kolonnordningar ha tydligen tjänat som mönster för förslaget; den närmaste förebilden har man sökt i den tack vare Katarina de Medici tillkomna, nu försvunna gravbyggnaden Notre-Dame la rotonde vid Saint-Denis. Det har av olika författare antagits, att projektets upphovsman skulle vara Félibien själv, men B: s oerhörda lätthet att teckna och sätta sig in i andras idéer och intentioner göra det synnerligen svårt att avvisa tanken på att han själv varit verksam vid förslagets utförande på papperet. Med detsamma har han så introducerat sig vid det svenska hovet. Då S. L. Gahm-Persson efter onämnd fransk källa meddelar, att konstnären började sin svenska verksamhet med att göra teckningar till den store Gustav Adolfs begravning, är det intet som förbjuder oss att tro på denna uppgift, blott vi utbyta det missvisande ordet »begravning» mot »gravmonument». Till utförande kom planen som bekant ej, och det blev i stället åt porträttet, B. mest kom att ägna sig i Sverige.

Som prov på sin förmåga torde B. ha medfört något av sina självporträtt, måhända av det slag, som företrädes av det nu i nationalmuseum befintliga, vilket i färgen icke överensstämmer med de svenska porträttens gråstämda fina tonalitet. Av drottning Kristina äro i bröstbild tvenne porträttyper av B: s hand kända, den ena, representerad på Bysta, återger henne som en nng glad flicka, den andra — på nationalmuseum — med de onaturligt stora ögonen karakteriserar henne mer som den lärda kvinnan, obekymrad om etikettens fordringar. Även andra exemplar finnas. Ett större stilfullt ryttarporträtt, drottningen på jakt, tillhör Pradomuseet i Madrid. På det hela taget gör B. alltför överdrivet förnäma och subtila väsen av sina modeller, så av drottning Kristina men också av greve Gustav av Vasaborg i det porträtt, som tillhör Uppsala universitet och som återger en litet vek och sensibel, kanske något blaserad blond nordisk typ, med den bleka karnationen väl instämd i porträttets gråa diskreta helton. Hos de båda Vasaättlingarna fanns det säkerligen i alla fall en viss motsvarighet till förfiningen, men ännu mindre trovärdig verkar målaren, då han skall skildra och samtidigt förädla mera robusta krigartyper såsom Karl Gustav i hans yngre dagar och fältmarskalken Arvid Wittenberg (Gripsholm). Jämväl dessa porträtt äro emellertid färgskapelser av rang, utförda i samma förnämt kyliga färgskala som Kristina- och Vasaborgsporträtten. Även hertig Adolf Johans porträtt målades av B. Det finns nu i museet i Lille och lär vara av samma hållning som de förutnämnda. På Söderfors bruk i Uppland förvaras slutligen ett par gamla osignerade porträtt, som sedan gammalt ansetts föreställa ett par av brukets forna ägare, Klas Anckarström och Johan Lejoncrona. Det senare kan vara möjligt, om än ej sannolikt, det förra däremot icke. Båda tavlorna ha lidit av påmålning, men de ha dock med full rätt kunnat hänföras till drottning Kristinas franske hovmålare.

Bourdonporträtten äro typiska barockskapelser med fart och rörelse i alla varandra korsande linjer. Motvikten bildar den fasta, lugna uppbyggnaden i en pyramidal komposition, där nederpartiet utfylles av den vanligen rika, pompöst utvecklade dräkten. Målaren har i dessa bilder tydligen tagit intryck såväl av van Dyck som av den porträttkonst, vilken vid 1600-talets mitt blomstrade i Amsterdam och gynnades av dess rika köpmannakretsar.

Efter återkomsten till Paris blev B: s ställning ännu starkare än förut. Han mottog uppdrag för parlamentet, kyrkorna Saint-Benoit, Saint-Jacques o. a., för presidenten Harlay, för hotel Bretonvilliers, vars galleri han från 1663 dekorerade med målningar, framställande Phaétonsagan, av vilka nu intet mer återstår än ett par skisser och det i en serie kopparstick bevarade minnet. För detta slags måleri ägde B. avgjort stor begåvning, men han måste som dekoratör i stor stil dock vika för sin medtävlare Lebrun. Ett kortare uppehåll i Montpellier förskaffade honom även en beställning för katedralen därstädes: Simon Magerns fall.

B: s målarkonst kan studeras i Louvren, i några kyrkor i Paris och i ett större antal museer inom och utom Frankrike. I Louvren är han synnerligen allsidigt representerad — där finnas större och mindre religiösa bilder, historiebilder, »bambocciader», porträtt såsom Cartesius', hans eget med Caracalla's marmorhuvud o. a. På samma ställe förvaras även trettioåtta handteckningar, av vilka flera signerade. B. har slutligen varit verksam som grafiker i kopparstick och raderingar med motiv från gamla och nya testamentet, landskap och genreframställningar, inalles fyrtiofem blad. I många år målar- och bildhuggarakademiens direktör, har han slutligen även uppträtt med teoretiska föredrag över olika ämnen, t. ex. om ljusets fördelning i en målning (1669) eller om studiet av antiken (1671).

B. kan bäst karakteriseras som den mångsidige eklektikern. På sin tid har han synbarligen utövat ett stort inflytande. Han brast uppenbarligen i koncentration och samling, men som improvisatör och dekoratör och då han stödde sig på verklighetsstudier, såsom i porträtt och realistiska småbilder, kunde han ge goda uttryck såväl åt sin livliga fantasi och sin spiritualitet som åt sin älskvärdhet. Hans koloristiska charm är, där den bevarats, obestridlig. B. skildras av samtida som en orolig ande, häftig och stridslysten, känd för sina tvister med Lebrun i akademien och målaren Samuel Boissiére i Montpellier — vilken sistnämnde 1659 utgav en mot B. riktad nidskrift »Lettre de Nestore escrite á Polydor».

Författare

August Hahr.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: S. L. Gahm Persson, Biogr. samlingar, 14, UB (sign. X. 219); F. S. Feuillet de Conches, Bourdon a la cour de Suéde (Revue universelle des arts, 4, 1856); A. Félibien, Entretiens sur la vie et sur les ouvrages des plus excellentes peintres (1666); A. Hahr, Två nya Bourdon-porträtt (Vet.-socie-tetens i Lund årsbok, 1921; även i Revue de l'art, 1923); A. Michel, Histoire de l'art depuis les premiers temps chrétiens jusqu' å nos jours, 6: 1 (1921); C. Ponsonailhe, Sébastien Bourdon, sa vie et son oeuvre (1884); G. M. Silfver-stolpe, Ett 1600-talsprojekt till mausoleum för Gustaf II Adolf (Studier tillägnade Oscar Almgren 1919); U. Thieme & F. Becker, Allg. Lexikon der bildenden Kiinstler, 4 (1910); A. Woltmann & K. Woermann, Geschichte der Malerei, 3: 1 (1888).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sébastien Bourdon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18012, Svenskt biografiskt lexikon (art av August Hahr.), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18012
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sébastien Bourdon, urn:sbl:18012, Svenskt biografiskt lexikon (art av August Hahr.), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se