Willem Boy

Född: – Belgien (i Mecheln)
Död:1592

Arkitekt, Skulptör


Band 05 (1925), sida 619.

Meriter

Boy, Willem, f. antagligen, omkr. 1520 i Mecheln, d 1592 (antagligen mellan 19 apr. och 29 nov.). Konterfejare vid Gustav Vasas hov 1558 och sedermera hos Erik XIV; kallas i Stockholms slotts räkenskaper 11 nov. 1560 »bildemästare» (bildhuggare); vistades i Antwerpen för utförande av Gustav Vasas epitafium och andra uppdrag 1562—juli 1565 och 1566—68; hovkonterfejare hos Johan III 28 febr. 1569; vistades ånyo i Antwerpen, antagligen 1570 —75; byggmästare på Stockholms slott 1575 (avgav räkenskaper från året 1576/77).

Gift 2) med Mårten Myntskrivares änka Margareta Larsdotter (levde 1594).

Biografi

Bland den äldre Vasatidens konstutövare i vårt land är B., en konstnärlig trotjänare hos tre konungar, en bland de mest framträdande, genom sin officiella ställning på sätt och vis den främste. Ser man däremot på hans insatser, kunna säkert andra mästare göra honom rangen stridig som arkitekt, medan vittnesbörden om hans verksamhet som bildhuggare ställa honom på ett högre plan. B. tillhörde de nederländska romanisterna, och de kretsar, från vilka han utgått, äro tydligen Cornelis Floris och hans skola i Antwerpen och en motsvarande i hans födelsestad Mecheln, där vi möta en konstnärsfamilj som Colyns och flera andra. Spåren av B: s verksamhet i sitt hemland före överflyttningen till Sverige synas vara igensopade. Otvivelaktigt var han emellertid en erkänd konstnär, ty Gustav Vasa gav honom från början en mycket betydande lön, 200 dir jämte en hovklädnad och vissa naturaförmåner.

B. förenade målarens och bildhuggarens färdigheter, och det första säkra arbete, vi känna av honom, är den ofta reproducerade, i ek skurna, målade och förgyllda reliefbilden av Gustav Vasa (Gripsholm), som framställer konungen i helfigur med en rikt skulpterad omramning. Gestalten framstår förgylld mot grönlaserad fond. Den öppna kronan över ett G anger, att reliefen tillkommit under konungens livstid, troligen 1558—60. Den återgår på en likaledes på Gripsholm befintlig målning av samma storlek, där dock såväl ansiktet med hår och skägg som hela hållningen mera präglas av ålderdomens tecken. Måleriet har förut tillskrivits B., men röjer trots all realism för mycket primitivitet för att vara av en rutinerad artist. Måhända återgår dock målningen i sin tur på ett original av B., ty den äger en omisskännlig frändskap med det nästa kungaporträtt av denne, varom vi äga kännedom, nämligen Erik XIV: s bekanta, genom Liefrincks i Antwerpen utförda gravyr, som utom signaturen bär inskriften »Ericus D. G. Suecorum Gothorum Vanda-lorumq. etc. Rex Anno 1562. Aetatis suæ 29». Gravyren har utförts efter en målning, ty figuren har vänts åt motsatt håll, så att svärdet kommit på högra sidan och handskarna i vänstra handen. Gustav Vasaporträttets osäkra hållning och den karakteristiska benställningen gå här igen. Efter sin originalmålning av konung Erik utförde B. 1565 tre kopior. Ett annat konungaporträtt, som ytterst torde böra återföras till ett utkast av B., är den fina lilla akvarell på Gripsholm, som återger Gustav Vasa i midjebild med krona, svärd och äpple inom en målad, epitafieartad ram, å kartuschen märkt med den oriktiga påskriften »Ericus Rex Sueciæ pinxit». I sin nuvarande gestalt härrör bilden emellertid från 1700-talet.

Det främsta uppdrag, B. fick i Erik XIV: s tjänst, var att ombesörja en värdig vård för faderns och företrädarens grav i Uppsala domkyrka. Arbetet utfördes i Antwerpen, dit mästaren anträdde resan tidigt på året 1562, medförande porträtt dels för konung Eriks gravyr, dels för de porträttstatyer över Gustav Vasa och hans två första gemåler, som skulle pryda marmorsarkofagen. B. hade även i uppdrag att för konungens räkning köpa juveler och övervaka förfärdigandet av så dyrbara guldsmedsarbeten som kungliga regalier m. m. Den ännu i bruk varande svenska kungakronan beställdes jämte spiran hos guldsmeden Hans Glaser, andra arbeten hos Cornelis Verweyden och Peter Holtzpyler. Högst sannolikt är, att B. medverkat med ritningar för föremålen. Då han i juli 1565 reste hem, medförde han antagligen en del av de beställda kostbarheterna. Arbetet med gravvården hade emellertid igångsatts, och efter att någon tid i Sverige ha sysslat bl. a. med porträttmåleri, är B. 1566 åter i Nederländerna. Han lät nämligen då förmå sig att jämte ambassadsekreteraren teckna en skuldförbindelse, på vilken den under Nils Stures ledning för frieriet till Renata av Lotringen utsända ambassaden upplånade penningar till inköp av juveler m. m., en förbindelse, för vilken all konungens av Sverige egendom skulle anses som säkerhet. På föråret 1568 återkallades B. till Eriks bröllop med Karin Månsdotter och utförde nu i Stockholm åtskilliga dekorationsarbeten.

Av Johan III erhöll B. en förnyad hovkonterfejarfullmakt, som tillförsäkrade honom en lön av 1,600 mark jämte en hovklädnad, fri bostad och åtskilliga naturaförmåner. Ånyo avfärdad till Antwerpen, ville han i slutet av år 1571 till Sverige avsända viktiga delar av monumentet, men transporten stoppades på grund av den olyckliga skuldförbindelsen, som ej infriats, och först sedan Johan III tillskrivit hertigen av Alba och Antwerpens magistrat (1 och 3 juli 1572) och hotat med att konfiskera nederländska köpmäns egendom i Sverige, frigavs konstverket. Som domkyrkan emellertid var ramponerad efter 1572 års brand, dröjde det, innan monumentet kunde uppsättas. Först 1581 och 1583, då bildhuggaren Arent Palardin är sysselsatt med en inskrift och Willem van Harloff och Staffan van Bruseli med annat stenhuggararbete för graven i Uppsala, torde vården ha stått på sin nuvarande plats i det forna Mariakapellet. Den är av en typ, som återfinnes i Westminster Abbey, och annorstädes och består av en sarkofag, vilande på en bas ovan tvenne trappsteg. Obelisker i hörnen antyda, att det är himmelssängens idé, som ligger till grund för uppbyggandet. Materialet är en ljus, rödådrig alabaster. Monumentet är i sin helhet bevarat med undantag av en obelisk, som ersatts av en dylik i stuck. På sarkofagen ligga statyerna av Gustav Vasa, Katarina av Sachsen-Lauenburg och Margareta Leijonhufvud. Konungen är iförd rustning, vapenrock och mantel, beströdd med kronor. Drottningarna äro likaså klädda i mantlar. Kronor och spiror äro av brons. Huvudena äro synbarligen modellerade efter porträttförebilder, men det individuella har i viss mån undanträngts av något allmänt och abstrakt, särskilt gäller detta om Gustav Vasas vördnadsvärda bild.

För domkyrkan har B. arrangerat och huggit även Katarina Jagellonicas gravvård, visserligen med tillhjälp av andra, t. ex. Arent Palardin. Detta verk, som såg dagen 1584—86, utgöres av en sarkofag eller tumba, vilken vinkelrätt springer fram från det. Jagellonska kapellets västra vägg. Å denna bildas en stor nisch genom tvenne höga toskanska kolonner, förenade genom en bred tunnvalvsartad båge, allt av rosafärgad spräcklig marmor. Den ornamentala utsmyckningen, i växlande material, är mycket rik. Även sarkofagen utmärkes av materialblandning: alabaster, marmor, röd kalksten, brons. I hörnen stå eleganta rafflade kolonner av brons. Drottningens bild, mejslad i alabaster, med rikt smyckad dräkt samt krona (dock ej av brons) på huvudet, erinrar om de gustavianska furstinnorna, men är enklare, mera primitivt utförd. Även vid skapandet av S: t Eriks relikskrin (förgyllt silver), vilket Johan III lät bekosta och 1580 överlämnade till domkyrkan, har B. medverkat. Efter hans ritningar gjordes dessutom helt och hållet den järngallerkur med fot, hörnstöd och tak av marmor, vari skrinet nedsattes på sin plats till höger om altaret (se bilden hos Peringskiöld). Delar av detta »skrank» ingå i det nuvarande. Ett även dokumentariskt styrkt verk av B. är slutligen den i Strängnäs domkyrka befintliga lilla gravvården över prinsessan Isabella, Johan III: s och Katarinas 1566 avlidna dotter. Den är en fristående sarkofag, fordom omgiven av ett galler. Materialet är röd och grågrön ölandssten, men bilden av den på locket vilande prinsessan är jämte en del accessoarer utförd i alabaster. Den är något nött, har avslagen nässpets samt är spräckt tvärsöver vid knäna (senare lagat) men avslöjar ändock, att den mejslats av en konstförfaren hand, framför allt ansiktet med de stora av tunga, kupiga ögonlock täckta ögonen. Den vackra vården tillkom omkring 1580. Det blivande gallerverket kring densamma omtalas 1581. Det har tidigare uppgivits, att även det andra kungliga gravmonumentet i Strängnäs, Karl IX: s gravvård, skulle härröra från B., men detta är oriktigt. Dess mästare är bildhuggaren Hans Flemming.

Efter återkomsten från den tredje Antwerpenresan togs B., som nu anställdes som byggmästare med en lön av 200 dir i penningar jämte naturaförmåner, tillsammans något över 400 dir, i mycket stor utsträckning i anspråk för arkitektoniska uppgifter. Av denna verksamhets resultat återstår dock föga. Stockholms och Svartsjö slott, vid vilka han speciellt var bunden, känna vi endast genom andrahandskällor, såsom planscherna i »Svecia antiqua et hodierna» och de ritningar, som ligga till grund för dessa (i K. biblioteket), samt notiser i brev och räkenskaper. I andra profana byggnader kunna vi endast mera hypotetiskt spåra hans verk, och även i vissa Stockholmskyrkor, som bevara hans insatser, är det på grund av senare ombyggnader mindre lätt att urskilja vad som härrör från honom. Det var emellertid under B: s byggmästartid, det gamla medeltidsslottet i Stockholm så mycket som möjligt omskapades till en renässansborg. Före hans och hans konungs gemensamma dödsår 1592 medhunnos en rad arbeten. Så restaurerades och nyinreddes den äldre slottsfyrkanten med den kungliga bostadsvåningen i öster och rikssalen i väster. Det forna s. k. Adelshuset, där rikssalen var belägen, fick i söder en praktgavel och i norr en förbyggnad med pelararkader och rusticerade ytor (sannolikt efter förslag av Fransiscus Pahr, som 1573 omtalas som byggnadsledare härstädes). Tornet »Tre kronor» påbyggdes och fick en högre »spets». Kring förborgen i norr, där längor redan tidigare börjat byggas, uppstod den dv. västra renässanspräglade flygeln med sina båda spirkrönta fyrkanter, den norra längan ombyggdes till ett större kök i väster och en slottskyrka i öster och avslutades åt samma håll av ett mot det västra svarande fyrkanttorn. Kyrkan, som genom den över längan dragna »Gröna gången» utifrån tycktes äga förhöjt mittskepp, erhöll en renässansspira och en ståtlig portal. På samma förborgs sydsida tillkommo i väster över stora portgången en kolonnburen loggia i två våningar, Adelshusets nämnda rustikarkader i tre våningar, den s. k. trumpetargången med sina kolonnarkader i en våning och den framför denna lagda dubbla fritrappan med sin baldakin, anslutande till ett äldre tornutsprång. Slutligen erhöll den yttre västporten vid vallgraven i viss mån renässanskaraktär. I de nya delarna vidtog ett energiskt inredningsarbete; i västra flygelns översta våning, där konungen hade sin bostad under sina sista år, lades en rad ytterst praktfulla rum och salar, varav en med koppartak, utefter en korridor, vilket är en nyhet, kyrkan blev en treskeppig hall med spetsbågsvalv, burna av åtta par doriska marmorkolonner och smyckades med ornamentala och figurala stuckaturer. Den byggnadslustige och kunnige monarkens egna intentioner och önskningar måste vi av byggnadsbreven att döma överallt förutsätta. Detaljförslagen härrörde däremot från B. eller möjligen i vissa fall från andra tillkallade mästare. Vid Svartsjö slott, under Gustav Vasa och Erik XIV ombyggt efter ritning av Anders Målare, som också hade omdaningen om händer till 1573, kom på hans efterträdares del fullbordandet av det stora södra rundtornet samt slottsinredningen, men märkligast dock den cirkelrunda förborgsgården i norr (1588—92) med dess ståtliga pelararkader i två våningar, en från italienska eller franska arkitekturböcker lånad, för Norden rätt främmande komposition (Sebastian Serlio[1] fanns i Johans bibliotek). Ännu vid 1700-talets mitt existerade ruiner av denna byggnad enligt en lavering av Jean Erik Rehn.

Övriga byggnadsverk i Stockholm, vid vilka B. varit verksam, voro lusthuset på Vångsön (nv. Skeppsholmen), där den på 1840-talet ombyggda kasernen med de höga gavelröstena bevarar minnen från 1500-talets slut, t. ex. i sin vackra portal, det gamla rådhuset i Stockholm, nu försvunnet, finska, sedermera tyska kyrkan S: t Gertrud, som av B. förlängdes och övervälvdes — det nv. norra skeppet bör vara en rest av den äldre kyrkan —, Trefaldighetskyrkan, planerad som kvadratisk »salkyrka» men aldrig fullbordad, Klara kyrka, sannolikt en ombyggnad av den äldre förstörda klosterkyrkan, Gråmunke- eller Riddarholmskyrkan, där i väster ett nytt torn med hög spets (efter B: s »avmålning») uppfördes, kapellet på Södermalm, försvunnet för Katarina kyrka, samt slutligen Jakobs kyrka, som visserligen först långt senare färdigbyggdes — det nv. tornet härrör från Göran Adelcrantz — men som i anordningen med mittorn och spets över förhöjt mittskepp och i söder och norr därom en takkupa samt en rik, huggen portal i söder direkt erinrar om slottskyrkan och alltså än i dag bevarar en reflex från det gamla Vasaslottet. B. var en av den italienskt betonade nederländska renässansens representanter i vårt land. I de beklagligtvis få bildhuggeriarbeten och dekorativa anordningar av hans hand, som bevarats till våra dagar, röjer sig tydligt hans art och även hans förmåga som plastiker. Hans sinne för dekorativt verksamma sammanställningar av olikfärgat material framgår av Uppsalamonumenten. Som byggmästare och rumsinredare torde han väl mest ha uppenbarat en dekoratörs förtjänster, så i gavlar, portaler, »spetsar», innertak, väggpaneler, dörrar, spisar osv. B. ägde hus vid Västerlånggatan och förvärvade med sin andra hustru en gård i Bona på Munsö. Därjämte innehade han i förläning Stakets ladugård (23 aug. 1582—31 jan. 1587) och därpå, i sin och sin hustrus livstid, två gårdar i Askenäs på Ekerö[2] (K. brev 29 jan. 1587), varjämte hans underhåll 31 jan. 1587 förbättrades med två läster spannmål. I ett tidigare äktenskap hade han dottern Katarina, gift med juveleraren och arkitekten Lukas Quickelberg från Flandern. Sitt sista vilorum fick han i Riddarholmskyrkan, där på hans gravsten ännu läses: »Här ligger begraven konstrik mäster Willam Boy, vilken avsomnat 1592.»

Författare

August Hahr.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA; räntekammarböckerna 1558—1598, kammararkivet; Stockholms slotts räkenskaper och Svartsjö slotts räkenskaper 1558 —1598 (bäggedera fragmentariska), slottsarkivet. — Kon. Johan III: s byggnads- och befästningsföretag. Bref ur riks-registraturet 1568—1592, medd. af V. Granlund, 1—2 (Hist. bibliotek, 1—2, 1875, 76). — Chr. Eichhorn & H. Odelberg, Guillaume Boyen (Wilhelm Boy) (Brux. 1872); A. Hahr, Studier i Johan III: s renässans. 2. Willem Boy. Bildhuggaren och byggmästaren (1910); E. Marchal, La sculpture et les chefs-d'oeuvre de 1'orfevrerie beiges (Brux. 1895); M. Olsson, Riddarholmskyrkan (1918); A. L. Romdahl, Några observanda rör. Vasatidens byggnadskonst (i förf:s Gammal konst, 1916); G. Upmark, Die Architektur der Renaissance in Schweden 1530—1760 (Dresden 1901); dens., Gustaf Vasas porträtt, samt Stockholms slott under Vasatiden (bagge i förf:s Valda skrifter, 1902).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Korrigering av tidigare felaktig stavning, rättad i enlighet med tryckta utgåvan, bd 5., 2014-08-28
2. Korrigering av tidigare felaktig uppgift, rättad i enlighet med tryckta utgåvan, bd 5., 2014-08-28


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Willem Boy, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18024, Svenskt biografiskt lexikon (art av August Hahr.), hämtad 2019-03-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18024
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Willem Boy, urn:sbl:18024, Svenskt biografiskt lexikon (art av August Hahr.), hämtad 2019-03-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se