Bernhard Beskow, von

Född:1796-04-22 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1868-10-17 – Stockholms stad, Stockholms län

Poet, Teaterdirektör, Överstekammarjunkare, Förste expeditionssekreterare


Band 04 (1924), sida 65.

Meriter

1. Bernhard von Beskow, f. 22 apr. 1796 i Stockholm, d 17 okt. 1868 därstädes. Föräldrar: grosshandlaren Bernhard Beskow och Anna Katarina Delin. Åtnjöt enskild undervisning med Jonas Magnus Stjernstolpe som informator; inskrevs som student i Södermanlands-Närkes nation vid Uppsala universitet 17 mars 1807; avlade kansliexamen 10 juni 1814. E. o. kanslist i handels-och finansexpeditionen 14 okt. 1814; förordnad att föra protokoll i rikets allmänna ärenders beredning 17 juni 1815; kopist 8 sept. s. å.; kanslist 4 dec. 1816; protokollssekreterare 9 dec. 1818; revisor i järnkontoret 1822 och 1825; ledamot av direktionen över Stockholms stads sparbank 1824; förste expeditionssekreterare 1 febr. 1825; handsekreterare hos kronprins Oskar 20 dec. s. å.; kammarherre 3 maj 1826; adlad 11 maj s. å. och ändrade då sitt namn till von Beskow; introducerad 11 apr. 1827; förste direktör vid K. M:ts hovkapell och spektakler 21 mars 1831—25 juni 1832; hovmarskalk 1 dec. 1832; Svenska akademiens ständige sekreterare 2 juni 1834; friherre 14 aug. 1843; överstekammarjunkare 27 febr. 1861. RNO 1828; en av de 18 i Sv. akad. s. å.; LMA 1829; ordförande i Harmoniska sällskapet 1830; LSkS 1833; HedLHA 1834 (preses 1835 och 1859); LVA 1836 (medlem av redaktionsutskottet 1836—68, preses 1855—56); ceremonimästare i survivans vid KMO 3 maj 1836; KNO s. å.; HedLMA 1837; HedLKA s. å.; underkansler i survivans vid KMO 28 jan. 1837 (ord. 1849); fil. hedersdoktor i Uppsala 5 juni 1842; LVS 1843; KmstkNO 1844; HedLVVS 1846; HedLVS 1849; ledamot av Samfundet pro fide et christianismo 1852; RoKavKMO 1861; innehade dessutom utländska ordnar och var ledamot av ett stort antal utländska lärda sällskap.

Gift 26 maj 1822 med Magdalena (Malin) af Wahlberg, f. 28 aug. 1790, d 4 febr. 1873, dotter till v. presidenten Georg Didrik af Wahlberg samt förut gift med överstelöjtnanten Johan Gustav Lilljenheim.

Biografi

B. ärvde en betydande förmögenhet, som för livet skänkte honom en oberoende ställning. Men han hade sin far att tacka även för annat. Redan i barnaåren var han dennes förtrogne samt mottog starka och bestämmande intryck av hans viljekraftiga personlighet. Liksom sina fyra bröder erhöll han en ytterst omsorgsfull uppfostran. I hemmet torde ha rått en herrnhutisk anda, men B:s informator, skalden J. M. Stjernstolpe, var en vitterlekande ämbetsman med ordensbroderns lättflytande lynne. B. har givit en vacker, något idealiserad bild av sin ungdoms lärare, vilkens egentliga lärdomar torde ha varit sinne för vitter dilettantism och välvilja mot fattiga poeter. Han stod B. nära iunder hela hans uppväxttid och uppmuntrade honom till hans första poetiska försök. Redan vid tio års ålder kom B. till Uppsala jämte sin tre år äldre broder och stannade där i sju år. Sina studier bedrev han med stor flit och tillhörde enligt egen uppgift i »Lefnadsminnen» den exemplariska del av studentkåren, som gick under benämningen »tevattenskarlar». Med särskild iver fördjupade han sig i den fosterländska historien, men eljest visade hans anlag ingen bestämd riktning. Utom poesien hade han också andra estetiska intressen. Han hade en vacker sångröst och fann i E. G. Geijer och J. Kr. Fr. Haeffner lärare i musik. Även till teckning stod en tid hans håg. Fadern hade helst velat uppfostra honom till medhjälpare i sin firma men tillät honom att efter avlagd kansliexamen välja ämbetsmannavägen. I handels- och finansexpeditionen visade han sig som en habil och flitig tjänsteman, och hans befordran gick raskt, tills han efter några år såsom kronprins Oskars handsekreterare övergick i hovtjänst.

B: s ämbetsmannabana föll i en lycklig tid, då de vittra intressena mera voro ett medel än ett hinder för karriären. I sina förmän i handels- och finansexpeditionen, A. G. Mörner, Hans Järta och G. F. Wirsén, samtliga medlemmar av Svenska akademien, vann han välvilliga förespråkare, och till den förstnämnde av dessa dedicerade han sin första diktsamling, »Witterhets-försök» (1818), liksom ett andra häfte följande år, ett eklektiskt och föga ursprungligt ungdomsarbete, som vid sidan av översättningar från Schiller samt danska och tyska romantiker rymmer kraftbilder av götiskt patos och oinspirerad kärlekslyrik av elegisk ton. Framför allt är B. tegnérid. Fosforisterna sågo icke utan skäl i honom en av neutrerna, och i »Markalls sömnlösa nätter» får »Bernardo den unge» redan i början falla för Petrarcas svärd. Härtill bidrog nog även, att B. hade en förespråkare i P. A. Wkllmark, som stod hans familj nära och i vars journal han debuterat redan 1815. Själv sökte B. i de poetiska dagsstriderna intaga en åt alla sidor välvillig hållning och skrev (1823) i sin strävan att göra rättvisa beundrande epigram över svenska skalder, akademister såväl som romantiker; betecknande nog refuserades de av bägge sidornas organ. Mest sympatiserade han med göterna. I deras krets upptogs han 3 apr. 1822 under namnet Thidrekr på förslag av Geijer, Tegnér och J. H. Schröder. I jförbundet och dess tidskrift blev han föga verksam, men helt i götisk mening var det retoriskt-lyriska bravumummer, »Sveriges anor», varmed hän 1824 vann Svenska akademiens stora pris. Tegnér hade avstyrkt belöningen: »Mången ung man förlyfter sig nu på Tors hammare, som med behag och framgång kunnat föra ett lättare vapen.» Senare råkade dikten ut för Runebergs skoningslösa kritik (Helsingfors morgonblad 1835, n:r 9—11). »Sveriges anor» blev slutpunkten på B:s lyriska, alstring, vilken snarast bör bedömas som ett utslag av en vittert intresserad ynglings ärelystnad. Då han senare, mest på officiellt uppdrag, någon gång skrev tillfällighetsstycken, anslog han en vida måttfullare ton.

Under åren 1819—21 hade B. varit ute på sin första stora utländska resa, och denna blev av avgörande betydelse för hela hans kommande bana. Över Danmark, Preussen, Sachsen, Österrike och Schweiz reste han till Italien, besökte alla minnesrika platser, vallfärdade till Petrarcas grav, gjorde överallt studier och stiftade bekantskaper med litterära celebriteter oberoende av åsikter och skolor. I Danmark sammanträffade han med Baggesen och Oehlenschläger, i Berlin med Amalie von Helvig, Bettine von Arnim, F. de la Motte Fouqué och E. T. A. Hoffmann, han uppvaktade Goethe i Weimar, där han även råkade Schillers änka, med Tieck knöt han i Dresden nära vänskap, i Wien uppsökte han Friedrich von Schlegel och Franz Grillparzer. Rom och dess konstskatter säg han med J. N. Byström som ciceron. Icke blott diktare och konstnärer utan även statsmän som Metternich och Radetski lärde han känna. Från resan skrev han vidlyftiga resebrev till Wallmark, som denne publicerade i sin tidning. Sina brev lät B. sedermera redigera till sina »Wandrings-minnen» (1833 —34), en av B: s mest personliga böcker, som vittnar om hans älskvärda och habila omdömen och hans för allt vackert och intressant mottagliga sinne. Från resan hemförde han en mångsidig bildning och ett världsmannamässigt sätt att uppträda, som jämte hans i grunden älskvärda väsen för honom öppnade alla dörrar och överallt vann vänner. Under hela sitt liv fortfor han att genom resor odla sina utländska förbindelser, och Rom besökte han femton gånger.

Sedan B. 1822 gift sig, blev hans gästfria hem i fädernehuset Skeppsbron 18 omkring fyra årtionden en medelpunkt för landets litterära och konstnärliga liv. Bland akademisterna voro Fr. M. Franzén och J. O. Wallin från början hans gynnare. Tegnér uppsökte han i Lund 1822 och mottog honom följande år i Stockholm. Till en början hade ju Tegnér sett kritiskt på hans författarskap, men han blev småningom avväpnad av hans älskvärdhet och tjänstvillighet, och under de mörka åren stod B. som en av de hängivna och förstående förtrogna, för vilka han biktade sig. I Leopolds litterära aftoncirklar blev han under den gamle gustavianens sista år den mest trofaste gästen, och där kanske han trivdes bäst. Det var B., som tog initiativet till Leopolds och Atterboms för övrigt mycket konventionella försoning. Även med tidens yngre litteratörer, K. A. Nicander och hans krets och i K. Fr. Dahlgrens Backanaliska ordenssällskap, umgicks han förtroligt. Bäst fann han sig till rätta i äldres sällskap. Hovet öppnade sig för honom, och Karl Johan satte stort värde på hans bildade umgänge. Icke mindre jämn låg vägen till Svenska akademien, där B. invaldes efter sin forne förman greve G. F. Wirsén (1828) och tog inträde samtidigt med en medtävlare i det vittra sällskapslivet, K. G. von Brinkman. År 1830 arbetade B. ivrigt på att samla landets författare av olika läger i ett gemensamt organ, »Scandia, en tidskrift för litteratur», vars Stockholmsredaktion han själv skulle åtaga sig. Han hade redan insamlat betydände bidrag, men företaget strandade på ett avstyrkande av Tegnér, som var rädd för att de gamla litterära fejderna åter skulle uppväckas i en tidskrift med recensioner. De flesta av bidragen överlämnades till Svea, och med den tidskrift Skandia, som i alla fall kom till stånd, hade B. liten beröring.

Vid 1820-talets mitt voro av utländska författare de engelska skalderna de i Sverige mest lästa. B. fullbordade 1826 en översättning av Byrons »Manfred», men han blev vid tryckningen förekommen av J. H. Thomanders tolkning. Han översatte därefter Moores »Den beslöjade profeten från Khorassan», som trycktes i Svea först 1831. Redan tidigare hade han börjat med det dramatiska författarskap, som skulle bli hans främsta skönlitterära insats. Bakom detta låg en medveten strävan att skapa en fosterländsk repertoar och göra en insats för den svenska bildningen. Hans förebilder voro Schillers historiska dramer, och han var den förste, som med framgång använde deras teknik på svenska ämnen. Senare blir inflytandet från Oehlenschläger mera påtagligt hos honom. I ämnesvalet visade han en säker blick för det verkningsfulla. Med sitt första försök, »Erik den fjortonde», var han sysselsatt redan 1823, men först fyra år senare, 1827, utkom duhbeldramat »Erik konung» och »Eriks försoning», sedan de flesta av landets smakdomare anlitats att granska manuskriptet; Geijers vänkritik blev ett berömt, ofta citerat brev om natur och sanning i dikten (31 okt. 1826). Dialogen i förstlingsverket är i hög grad retorisk. Personkarakteristiken är utan kraft, och de agerande få föra en sinnrik och elegant konversation. Särskilt omhuldade B. antitetiska vändningar. Den första delen är fylld av långa monologer. B. insåg, att den därför ej kunde spelas utan måste framträda som läsdrama, och då han efter någon tvekan stannade för att anse båda delarna som oskiljaktiga, kom dramat aldrig på scenen. Vida högre stå B: s båda i sin första form redan på 1820-talet avfattade men först 1836—37 publicerade dramer med motiv ur Folkungasagan, »Torkel Knutsson» och »Konung Birger och hans ätt». Hans närmaste förebilder äro här Oehlenschlägers humanitets dramer Hakon Jarl hin Rige och Balder hin Gode. Redan till den första delen av sina »Witterhets-försök» hade B. fogat ett äreminne över Torkel Knutsson, i vars förord han kallar marsken »fadern för Sveriges gyllene ålder» och påstår, »att otacksamheten ej synes vilja övergiva hans minne». Samma strävan att hävda Torkels storhet fyller ibland dramat med ett verkligt patos, som ger färg och liv åt de med festlig arrangeringsförmåga anordnade scenerna. Men även Torkel blir en väl abstrakt gestalt. Han är den siste riddaren, hans blick når långt in i framtiden, och han är full av allmänt reformatoriska idéer. Hans död blir martyrens, och i »Konung Birger och hans ätt» går hämnden fram över de skyldiga. Till samma höjd som »Torkel Knutsson» når fortsättningen icke upp och än mindre B: s övriga dramer.

För sin dramatiska talang fick B. praktiskt bruk, då han i en för K. teatern mycket kritisk situation inträdde som dess direktör (1831). Posten, som redan 1827 erbjudits honom, blev honom nu nära nog påtrugad. Man hoppades, att han skulle kunna ordna teaterns ekonomi, och genom sitt författarskap, sin bildning och sina kunskaper syntes han nära nog självskriven. Till hans förmån talade även hans förtrogenhet med utländsk scenkonst. Han hade under sin första stora resa bedrivit ivriga teaterstudier i Wien,, och under en resa till Frankrike och England 1827—28 hade han förvärvat en nära bekantskap med fransk dramatik och fransk teater, varom flitiga meddelanden i den mycket teaterintresserade J. E. Rydqvists tidning Heimdall särskilt under åren 1829—30 burit vittne. Hans debut lovade också mycket. Han skaffade teatern ett lån på 30,000 rdr, till största delen av egna medel, avstod från lön, boställsvåning och ersättning för eget litterärt arbete för teatern och sökte göra sujetterna intresserade av verksamhetens ekonomiska resultat genom att åter införa ett även tidigare prövat lottsystem, som utöver en bestämd minimilön tillförsäkrade dem andel av bruttoinkomsten. Föreställningarnas antal ökades. Repertoaren utmärkte sig för lyckliga initiativ. Den stora händelsen på våren 1831 var J. L. Heibergs vådevill »Nya garnisonen», som gjorde en kolossal lycka. Till denna hade B. författat de ganska sentimentala kupletterna. De mest betydande stycken, som nyuppfördes på hösten s. å., voro Rossinis opera »Sjöfröken», Moretos komedi »Amanda» i Thomanders tolkning och framför allt Schillers drama »Wallensteins död» (8 dec. 1831) i en av B. själv reviderad översättning. P|å våren 1832 följde premiären på Beethovens opera »Fidelio». Redan 1 apr. hade B. emellertid fått nog av direktörskapet. Han var sjuk och kände det som en befrielse att få kasta ansvaret ifrån sig, men det var också tydligt, att han misslyckats. Teaterns ekonomiska ställning hade trots de vidtagna, på det hela lyckliga anordningarna, blott försämrats, och med sin välvilliga natur saknade B. tillräcklig fasthet och auktoritet gentemot skådespelarna. Hans olyckliga befattning med våra lumpna skådespelare och allt därifrån härrörande gräl hade, berättade Brinkman för Hans Järta, alldeles förstört honom till lynnet och förbittrat hans förut sä lyckliga levnadsnjutning. »Jag satt för ett par dagar sedan med djupt medlidande vid hans säng.» (20 mars 1832.)

B: s direktörstid blev sålunda endast en kort episod, men den har sin givna betydelse tack vare hans försök att införa vådevillen och framför allt det schillerska historiedramat, som genom honom vann fast mark på K. teaterns scen. Det hade varit B: s mening att även uppföra »Orléanska jungfrun», som han själv översatt, och han hade, icke utan impulser från Thomander, förberett en spellista, som vittnade om vackra avsikter. I denna fanns Grillparzers »Sappho», »Macbeth», »Hernani», »Fra Diavolo» och framför allt en svensk opera, »Ryno eller den vandrande riddaren», en traditionell och tämligen rafflande libretto av B. själv med musik av den unge Edvard Brendler, i vilken B. trodde sig ha upptäckt en förnyare av den svenska operan. Brendler avled emellertid innan verket fullbordats, men musiken gjordes färdig av ingen ringare än kronprins Oskar, och då »Ryno» gavs på våren 1834, hade den en obestridd framgång, varav förtjänsten dock helt och hållet var Brendlers. Av B: s dramatik nådde utom obetydliga tillfällighetsstycken endast »Torkel Knutsson» scenen, och detta, troligen delvis på grund av hans egen rädsla för kritik, först 1862. Pjäsen hade en avgjord framgång men höll sig icke länge på spellistan.

För sitt obehag under teatertiden, som ökades genom, tidningarnas skadeglada insinuationer, fick B. snart nog ersättning. Kronprinsen gjorde honom 1832 till sin hovmarskalk för att visa honom sitt bevarade förtroende. Viktigare för honom var emellertid, att han 2 juni 1834 valdes till Franzéns efterträdare som Svenska akademiens sekreterare. Sedan Hans Järta förklarat sig icke vilja mottaga ämbetet, stod hian egentligen utan konkurrens. För denna post var hans tal »En blick på vitterhetens närvarande tillstånd i Europa», uppläst i Svenska akademien 20 dec. 1832, ett specimen. I B: s arbete för Svenska akademien ligger den väsentligaste delen av hans livsgärning, men även åt de övriga stora akademierna, i vilka han slag i slag blev ledamot, ägnade han sin tid, deltog flitigt i förvaltningsarbetet och förvärvade överallt ett betydande inflytande. Tanken pä att förlägga ett statsuniversitet till Stockholm var också uppe hos honom, ehuru han, försiktig som han var, icke vågade engagera sig härför. Som akademist intog han på sitt sätt en central ställning i svenskt kulturliv. Av Svenska akademiens traditioner har ingen känt sig mera förpliktigad än han. På hans initiativ återupptogs arbetet på ordboken 1836, och man lottade åter ut bokstäverna mellan akademiens ledamöter. Själv var B. energisk vid insamlandet av språkprov, men han liksom de flesta akademisterna saknade vana vid arbetet, och man kom snart till insikt om att det borde omläggas. Även sedan akademien låtit anställa skolade krafter, var B. outtröttligt verksam för ordboken, vars fullbordande han betraktade som en hederssak för akademien. Med icke mindre allvar och säkert med större entusiasm omfattade han vården av fosterlandets minnen. De minnesstenar, som akademien rest på skaldegravarna å Stockholms kyrkogårdar, ha tillkommit på hans initiativ. Med utomordentlig flit arbetade han på minnesteckningar för akademiens handlingar, och många sådana, som flutit ur hans penna, ha ett bestående biografiskt värde. B. förlorade väl aldrig riktigt kontakten med äreminnets retoriska stil, men han hade också essayistens sinne för vad som kan vara underhållande. På forskning nedlade han mycket arbete och granskade vanligen kritiskt sina källor. I detta avseende bilda hans historiska minnesteckningar epok i akademien. Föremålen för sina skildringar valde han från många olika områden. Valet kan ofta förefalla tillfälligt, men det var alltid sprunget ur en synpunkt, att upprätta en död mans minne. »Särdeles ljuvt är att söka återupprätta en orättvist bedömd, så i vitterheten som i historien», skrev han till Runeberg (4 jan. 1854). Detta blev honom slutligen en verklig passion: »Jag lever nu, snart sagt, endast för och med de döde; jag känner oavbrutet en hemlig maning till försvar eller upprättelse av någon misskänd och förorättad förtjänst eller dygd, för vilken ingen stämma kan höja sig ur graven» (till Runeberg). Även när han skall lösa ett rent källkritiskt problem som författarskapet till »Les anecdotes de Suéde», är hans intresse icke så mycket att konstatera, vem som är författaren, utan att tvätta bort en, som han tyckte, fläck från Samuel von Pufendorfs minne. Till slut samlade B. all sin energi för att skildra sina båda historiska idealgestalter, Karl XII. och Gustav III, vilka redan skymtat i nästan alla hans minnesteckningar. Han är angelägen om att framhålla Karl XII: s fredliga storhet, hans betydelse för förvaltningens organisation och hans varma intresse för vetenskap och konst. Hans skildring av »Gustaf den tredje som konung och människa» blev aldrig avslutad och hade väl aldrig heller kunnat bliva riktigt färdig. Med full rätt kallade B. den för sin »Gustaviad». I sitt slag är den en hjältedikt, där hjälten är utan vank och brist. Med aldrig svikande forskarflit samlade han allt vad han kunde finna till konungens beröm, lade notis till notis och tröttnade aldrig i det fåfänga arbetet att söka vederlägga de gustavianska memoarförfattarnas indiskreta och hätska fientlighet.

Från alla håll ha vitsordats icke blott den stora arbetsamhet och oegennytta utan även den opartiskhet, som präglade B: s verksamhet inom akademien. Han kom småningom att bliva allenarådande, han personifierade helt akademien men på ett sätt, som tillfredsställde alla. Vid invalen gjorde sig hans försoningspolitik gällande. Det var han, som banade väg för fosforisterna i akadetmien, för Atterbom såväl som för J. Börjesson. I sin för övrigt ypperliga minnesteckning över Leopold bröt hän dock helt staven över fosforisternas kamp. Detta smärtade särskilt Börjesson, som då var den ende överlevande av dem, men man får icke glömma, att B. som vanligt skrev i den vällovliga avsikten att göra föremålets bild så ljus som möjligt, om det också är otvivelaktigt, att Leopold stod hans hjärta långt närmare än fosforisterna. På ett överlägset sätt representerade han akademien, och för dess ledamöter fingo högtidsdagarna en särskild dragningskraft genom den fest hos B., som följde efter dem. I Stockholm upprätthöll han alltjämt sina europeiska förbindelser och mottog besök av utländska litterära berömdheter som J. L. Heiberg, H. C. Andersen och Oehlenschläger. Med den senare, som själv översatt några av B: s dramer till både danska och tyska, stod han i en mycket nära vänskap, som från Oehlenschlägers sida dock icke var av alldeles oegennyttig art. Höjdpunkten i hans vittra representation var Runebergsbesöket 1851. Runeberg hade i »En blick på Sveriges nu gällande poetiska litteratur» icke utan fog utsett B. till strykpojke för den pråliga tegnérismen, mot vilken han riktade sin kritik. På denna kritik svarade B. genom den anonyma persiflerande uppsatsen »Den nya stjernan i Östern», som åtföljde Dagligt allehanda 23 sept. 1833. Snart gick emellertid Runebergs poetiska storhet upp för B., och på hans förslag överlämnade akademien till honom sin stora guldmedalj (1839). B. blev sedan en av de ivrigaste förespråkarna för Runebergs inval i akademien, för vilket ändamål han utnyttjade allt sitt inflytande hos konung Oskar, och försökte även förmå Runeberg att överflytta till Sverige; Med Runeberg stiftade B. 1851 en nära personlig vänskap, som dock något grumlades av Runebergs intresse för de liberala författarna, och under elva år stod han i regelbunden brevväxling med honom. Denna var visserligen sparsam, men den blev likväl mycket betydelsefull, ty Runeberg var en ytterst trög brevskrivare, och han har ingenstädes så förtroligt blottat sina litterära planer som i breven till B. Många voro de svenska vetenskapsmän och' författare, som med B: s rekommendationsbrev drogo nytta av hans utländska relationer, och han utövade ett omfattande mecenatskap, ehuru han icke alltid förmådde uppfatta det värdefulla hos de nya generationerna. Det var B., som gav impulsen till Geijers berömda skildring av frihetstiden genom ett anonymt uppsatt pris.

Av snarlik art blev B: s betydelse för svenskt konstliv. B. hade på sin första resa till Italien med Karl August Ehrensvärds skrifter till vägvisare uppletat alla de platser och konstverk, om vilka denne uttalat sig, och sökt se dem med hans ögon, men han var föga doktrinär och hade egentligen en borgerlig förtjusning för allt, som tycktes honom vackert. En frukt av hans reseerfarenheter blev den kommentar till Ehrensvärds konstfilosofi, »Carl August Ehrensvärd, ett litterär-historiskt bidrag», varmed han 1834 vann Vitterhetsakademiens högsta pris. Skriften vittnar om goda iakttagelser. B. ställer sig helt på Ehrensvärds sida. Endast mot klimatläran, som naturligtvis icke passade hans fosterländska sinne, reserverar han sig något. Med de svenska konstnärerna i Rom, särskilt Byström, O. J. Södermark och P. D. Nyström, slöt han nära vänskap och blev sedan deras kraftige befordrare. Efter sitt inval i Konstakademien kom han genom sitt inflytande hos kronprinsen, som under en följd av år var dess preses, att intaga en ställning, som närmast påminner om en ministers för de sköna konsterna. Karakteristiskt är, att det från 1826, då kommittén för Bellmansbysten tillsattes, under B: s livstid icke torde ha funnits en statykommitté i landet, som han ej var medlem av och vanligen också initiativtagare till. Under en vistelse i Rom 1844 slöt B. en nära vänskap med B. E. Fogelberg, åt vilken han redan tidigare vunnit en mecenat i Karl Johan. Han fann denne som! konstnär nästan större än Sergel och blev helt intagen av hans försök att sammangjuta nordiskt och klassiskt och av den en smula fadda och pretentiösa idealiseringen i hans konst. Med aldrig svikande energi och stor yttre framgång arbetade B. på att skaffa honom tillfällen till skapande av offentliga monument. Särskilt betydelsefull för svensk konst syntes honom en månad, inom vilken icke mindre än tre statyer av Fogelberg blevo avtäckta, »något oerhört i konstens hävder i alla land och tider». Det finnes onekligen en kongenialitet mellan Fogelbergs monument och B: s egna historiska dramer. Den förres staty över Birger jarl är stigen luden medeltid, i vilken B: s skådespel ur Folkungasagan röra sig.

På ett mycket annorlunda sätt framträdde B., när han grep in i de politiska dagsstriderna. Som journalist visade han sig minst av allt som akademiker. Sina lärospån gjorde han i det på sin tid beryktade anfallet mot Stockholmspostens utgivare, teaterentusiasten kapten A. Lindeberg, skämtsamt »farbror Mårten» kallad. Ett parodiskt fredsförslag mellan de stridande Stockholmstidningarna, vilket B. gav ut anonymt 1825, tillägnades Lindeberg i en dedikation, där han gör sig lustig över dennes förmenta enfald och dåliga vers. Trots denna och kanske även andra smädeskrifter tyckes B, ännu till det yttre ha bibehållit ett gott förhållande till Lindeberg. Värre blev det, sedan B. övertagit chefskapet över K. teatern. Ledd av sin teatervurm, blev Lindeberg först ytterst påträngande men övergick efter erhållna tillbakavisanden småningom till kritik och utdömde till sist hela B: s direktörsverksamhet, B. grep då åter till satirens vapen och sände till Mårtensdagen 1833, fortfarande anonymt, ut ett litet flygblad, Flugsmällan, som helt sysslade med Lindeberg. Bladet väckte ett oerhört uppseende och har i äldre litteratur fått åtnjuta stort anseende för en kvickhet, som dock numera är mycket svår att uppskatta. Skämtet går uteslutande ut på att inpränta, att Lindeberg är en otroligt enfaldig figur, och är åtminstone elakt. Till sin olycka gjorde Lindeberg Flugsmällan ännu mera ryktbar genom att väcka åtal mot dess utgivare. B. skickade då fram en f. d. sufflör J. G. Wessling som författare, och i de skrifter, han lät denne inlämna för rätten, behandlades Lindeberg med utstuderat hån. Under hela processens gång skrev B. själv referat och notiser om denna till Svenska Minerva, och ända till sin död var sedan Lindeberg föremål för hans oavbrutna förföljelse.

En viktigare anledning för B. att söka förbindelser med pressen var hans ställning vid hovet. Till sin politiska åskådning var han, som hans vän Kr. B.. L. Manderström till honom skrev i en) hyllningsdikt, »i allt sitt liv — konservativ». Han deltog även personligen i riksdagarna mellan 1827 och 1840, men han var ingen debattör. I politiskt avseende stod han kanske närmast Hans Järta, och även A. Hartmansdorff hörde till hans politiska vänner, ehuru denne var honom för litet habil. I de underhandlingar, som 1834 fördes om att skaffa landet en tidning, som kunde arbeta för regeringens politik, var B. mycket verksam som ombud dels för konungen, dels för Svenska akademien, av vilken man för detta ändamål arrenderade Posttidningen. B: s gamle vän Wall-mark blev den så skapade Sveriges statstidnings redaktör, och själv tillhörde B. dess styrelse samt var särskilt energisk, då det gällde anskaffande av medarbetare och bidrag. Egendomligt nog drog han aldrig riktigt jämnt med excellensen Gustav Lagerbjelke, som var den egentliga själen i företaget men som icke tyckes ha kunnat med B. En annan svårighet för B. uppstod därigenom,, att hans och kronprinsens åskådningar började glida ifrån varandra i slutet av 1830-talet. Istället slöt sig B. närmare till den gamle kungen. Upprörd över den liberala oppositionens sätt att behandla denne, ställde han sig som en av hans ivrigaste och framgångsrikaste försvarare i de stora pennfejderna omkring år 1840. Det behövdes enligt B: s mening ett nytt kamporgan, som kunde möta oppositionspressen på dess egen mark. Statstidningen kunde på grund av sin officiella ställning icke syssla med polemik. Med Svenska Minervas redaktion hade B. särskilt under Flug-smälletiden underhållit livliga förbindelser, men dess redaktör J. Kr. Askelöf var, ehuru konservativ, ingalunda regeringens man. Vad B. sökte, fann han i tidningen Svenska biet, som började utkomma i maj 1839 och vars egentliga spiritus rector och främste ekonomiske intressent han var. I Svenska biets attack mot de liberala kollegerna tog B. personligen en verksam del och dokumenterade sig som en talangfull journalist genom en mångfald artiklar och insinuanta notiser. I synnerhet i den senare genren visade han sig som en verklig mästare. Mest berömd av hans uppsatser i Biet och typisk för sin upphovsman är »Florilegium Aftonbladianum» (21 jan. 1840), där han gjorde en lyckad citatsammanställning av ohyfsade och kränkande uttalanden i Aftonbladet. B. nöjde sig icke härmed. Under åren 1839—41 sände han även ut en hel rad ströskrifter mot sina motståndare, där han fortsatte polemiken, ömsom allvarlig, ömsom skämtsam, men alltid fylld av humör och stridslust. Formellt sett höra hans skrifter med sina välfunna titlar till det bästa i tidens politiska litteratur. Det genomgående temat i alla hans inlägg var, att landet saknade en allvarlig och kunnig oppositionspress. Han såg i sina motståndare uteslutande obildade maktsträvare, som bedrevo opposition blott för dennas egen skull. Något eget program framlade han aldrig utan hänvisade blott till det bestående som en god och prövad regim och till dettas män som de bästa i staten, personligen vida överlägsna sina motståndare.

B: s journalistik var alltid anonym, men han blev snart upptäckt och fick själv mottaga hätska angrepp. J. P. Theorell svarade honom i »Några ord om press, reformer, ministerstyrelse» (1839), och Aftonbladet riktade mot honom personligen ett ytterst häftigt anfall, där hela hans verksamhet granskades och utdömdes med hjälp av Runebergskritiken och hans förhållande i striden mot Lindeberg (27 sept. 1841). Å andra sidan saknade han icke uppmuntran. Den gamle kungen visade honom sin erkänsla genom att upphöja honom i friherrligt stånd 1843. B. hade emellertid då tröttnat i sin polemiska aktivitet och måste även taga hänsyn till sin ställning hos kronprinsen. Sedan denne efter sitt regeringstillträde begynt en liberal era, återlämnades Sveriges statstidning i slutet av 1844 till Svenska akademien och återfick sitt gamla namn men fortsatte under Wallmarks ledning att föra konservativ politik. Wallmark var själv ganska försiktig, men han vistades mestadels utanför staden och ägnade mycket litet arbete åt tidningen, i vilken särskilt Hartmansdorff polemiserade mot regeringens frihandelsvänliga politik. De övriga tidningarna förde ett häftigt språk mot Posttidningen, som de ansågo böra vara helt opolitisk, och B. blev då rädd, att akademien skulle mista privilegiet. Fastän han gärna ville hålla sin gamle vän Wallmark om ryggen, ansåg han sig i slutet av år 1846 nödsakad att ingripa mot denne, och nyårsaftonen samma år meddelade han honom höga vederbörandes önskan, att tidningen från och med år 1847 »må bliva ett uttryck av andra grundsatser än de, som den sednaste tiden däri yrkats». Detta var det bekanta »munlåset» på Posttidningen. Wallmark avgick efter ett par månader. Själv hade B. redan upphört med sitt politiska skriveri och lämnade numera blott understundom insändare till tidningarna om ombildning av kommunalförvaltningen i syfte att skaffa präster och adelsmän inflytande på denna, om huvudstadens försköning och om ordning och skick på gatorna. Så var han den egentliga själen i den länge misslyckade kampanjen under 1850-talet för att söka få bort den skräpiga stora viktualievägen på Skeppsbron. B. saknade ihärdighet, och i grunden stämde den eviga polemiken icke överens med hans väsen. Han utvecklade sig i stället alltmer till praktisk levnadskonstnär, och livet nekade honom på det hela ingenting. I sin skrift »Om själens hälsa» (1858) har han framställt sitt humanitetsideal och givit uttryck åt sin livsfilosofi, en klok och måttfull epikurism. De »Lefnadsmirmen», som han arbetade på under sina sista år, hunno aldrig bli mera än en anekdotsamling från Gustav IV Adolfs och Karl XIII: s tid.

I vad mån B: s inflytande vid hovet sträckte sig till det politiska området, är icke gott att avgöra. Genom hela sin läggning kom han att stå som en klok och försiktig förmedlare, och säkert är, att han vid de kritiska tillfällena i svensk utrikespolitik sökt inverka på sina kungliga vänner i fredlig riktning. Mot representationsreformen var han motståndare, och hans fullmäktige på riddarhuset röstade mot det De Geerska förslaget. Hos Karl XV hade han mindre inflytande, men denne visade honom alltid stor aktning och gjorde honom, uppkomlingen, till överstekammarjunkare och serafimerriddare. B:s stilistiska talang togs gärna i anspråk vid hovet. Han var själv en lycklig, kanske en smula pretiös fest- och minnestalare, och han hjälpte ofta sina berömda vänner, när det gällde för dem att svarva ihop ett tal. På sin 70-årsdag, 1866, blev B. föremål för stora hyllningar, och landets akademier och hans enskilda vänner hade gemensamt låtit prägla en guldmedalj, som av Louis De Geer överlämnades till honom med orden, att han vore kommen »icke för att betala men att erkänna en skuld, för vilken hela fäderneslandet häftade».

»Som en äkta född Apollo-son tillträder ni endast vid myndiga år edert fädernearv, men ej för att i vila åtnjuta det utan för att med flit friköpa det», hette det i den hälsning, som Wallin riktade till B. vid hans inträde i akademien. Ser man till B: s litterära produktion, kan man icke säga, att han infriade dessa förhoppningar. Men i stället gäller om honom Geijers omdöme, att i redligt nit för vitterheten har han av ingen överträffats, och man kan för hans egen räkning citera hans ord om Gjörwell, vilkens levnadsbana var så olika hans egen och som hörde till dem, vilkas minne han ville återupprätta: »kunskaper och dygd, flit och arbete, själsadel och menniskovärde ligga inom envars förvärv, och det är skönt att se, huru man även med dem kan infria sin skald till fäderneslandet, vinna sin samtids aktning och se sitt namn inskrivet bland minnets stjärnor».

B, testamenterade sin stora boksamling och sina konstskatter till Uppsala universitet, Södermanlands-Närkes, nation och Stockholms gymnasium, till Svenska akademien sin litterära kvarlåtenskap och sitt hus Skeppsbron 18, som akademien dock försålde 1910. Hans änka skänkte till statens historiska museum hans dyrbarheter och suvenirer i guld och ädla stenar.

Författare

Ivar Simonsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

B: s i Svenska akademien förvarade mycket omfattande papper utgöras av korrespondens, reseanteckningar och manuskript till utgivna och outgivna arbeten m. m. Även i K. biblioteket finnes emellertid en ej obetydlig del av hans skriftliga kvarlåtenskap (se K. bibliotekets årsberättelse 1913). Åtskilliga av B. hopbragta autografer och äldre handlingar ha likaså införlivats med K. bibliotekets samlingar. Bland skrivelser från B. kunna nämnas hans brev till A. von Hartmansdorff, G. F. Wirsén och G. K. A. A. Ehrensvärd i riksarkivet, till P. A. Wiallmark, J. Kr. Askelöf och A. C: son Kullberg i K. biblioteket, till Hans Järta, K. F. af Wingård och J. H. Schröder i Uppsala universitetsbibliotek samt till K. A. Hagberg, H. Reuterdahl och J. H. Thomander i Lunds universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Witterhets-försök. H. [1]—2. Sthm 1818—19. (8),' 157, VILs.; (4), 89 s. (Anon.) 3:e tillökta uppl. D. 1.* Sthm 1862. (4), 203 s. — Den gamla rustkammaren (Iduna, H. 10, 1824, s. 63—66; undert. B. B.). — Fredsförslag imellan hans publicistiska majestät Argus den tredje och den Argusiske dynastien å lena samt de med honom krigande dagblads-furstar å andra sidan. Sthm 1825. 16 s. (Anon.) — Födelse-dagen. Epilog. Uppförd på Kongl. stora theatern första gången den 12 maji 1826. Sthm 1826. 17 s. (Anon.; med anl. av prins Carl Ludvig Eugénes födelse.) — De nya Sulio-terna eller scenens undergång. Komisk hjeltedikt. Sthm 1827. 15, (1) s. (Anon.; riktad mot A. Lindeberg). — Erik den fjortonde. En dramatisk dikt. Afd. 1. Erik konung. Sthm 1827. (8), VII, 166 s. Afd. 2. Eriks försoning. Sorgespel i 5 akter, Sthm 1827. (2), 119 s. (Även i tysk övers, [av L. P. Bagge]. Sthm 1827[—29]. 142, 102 s.) — Sveriges anor. Skaldestycke.. . som vunnit stora priset i akademien 1824 (Sv. akad. handl., D. 11, 1827, s.!.207—225; även sep. Sthm 1827 och i tysk övers, av D. W. Dunckel, Gtbg 1838. 82 s.). — Öfversigt af den nyaste franska vitterheten (Heimdall 1828, N:o 8, 9; anon.) —• Inträdestal [över greve G. F. Wirsén] hållet i Svenska akademien den 1 november 1828 (Sv. akad. händl., D. 13, 1830, s. 1—72; även sep. Sthm 1829. 72 s.) — Ett besök i Pompeji (Svea, H. 13, 1831, s. 142—172; även sep. Upps. 1831. 33 s.). — Den beslöjade profeten från Khorassan (ibid., s. 19/—226; övers.) — Prolog vid Kongl. theatcrns öppnande den 22 aug. 1831 (Vinterblommor 1832, s. 39—44). — En blick på vitterhetens närvarande tillstånd i Europa (Skandia, Bd 1, 1833, s. 131—152; även sep. Upps. 1833. 33 s.) — Wandrings-minnen D. 1—2. Sthm 1833—34. 6, 8, 3, 249 s., 7 facs.; 6, 302, 1 s. 2: a uppl. D. 1. Sthm 1833. 6, 8, 3, 249 s., 6 facs. (Av D. 3 äro sid. 1—160 tryckta men ej utgivna.) — Den nya stjernan i Östern (åtföljde Dagl. allehanda 23 sept. 1833; svar på J. L. Runebergs En blick på Sveriges nu gällande litteratur; anon.). — Flugsmällan. Sthm 1833. 4: o (4) s. 2: a uppl. Sthm 1833. (Anon.; föregicks av Vördsam anmälan [om utgivandet av Flugsmällan], Sthm 1833; riktad mot Anders Lindeberg, som anställde åtal, varvid én sufflör J. G. Wessling iklädde sig författaransvaret; följdskrifter se de två följande.) •— Prolog vid privattheaterns första öpning; eller rättegångshandlingar i vitter-hetstvisten emellan sorgespelsförfattaren Lindeberg och sufflören Wessling. Sthm 1833. 110, 2 s. (Anon.) — Fridsrop! eller välmente förlikningsvilkor till biläggande af den vidtutseende fejden emellan den durchlautigste drottning och fru, fru Blankas hofskald och thess f. d. hofsouffleur... Herr Anders Lindeberg vördsamt tillegnade af Pelle Jonsson Krycka. Upps. 1833. 4: o 4 s. (Pseud.) — Ryno eller den vandrande riddaren. Skådespel med sång i tre akter. Musiken af E. Brendler och en musikälskare [kronprins Oscar]. Sthm 1834. (4), 90 s. — Berättelse afgifven vid Svenska akademiens femtionde årsfest den 5 april 1836 (Sv. akad. handl., D. 16, 1836, s,. 131 —202; även sep. Sthm 1836. 71 s.). — Åminnelsetal öfver framl. en af rikets herrar generalen. . . grefve A. F. Skjöldebrand hållet vid presidii nedläggande uti Kongl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Sthm 1836. 59 s. (Omtr. i HA Handl., D. 20, 1852, s. 262—304.) — Drama-tiska studier. D. 1. (Hildegard, ett sorgespel i 5 akter. Torkel Knutsson, sorgespel i 5 akter med prolog; Torkel Knutsson utkom i 2: a uppl., Sthm 1861, 150 s., och i dansk övers, av A. Oehlenschläger, Köpenh. 1837.) Sthm 1836. (10), 232 s. D. 2. (Birger och hans ätt, sorgespel i 5 akter; utkom även i dansk övers, av A. Oehlenschläger, Köpenh. 1838, 6, 216 s.) Sthm 1837. (6), 187 s. D. 3. (Gustaf Adolf i Tyskland; delvis även i Nordstjernan för 1845, s. 43—65.) Sthm 1838. (6), 190 s. [Ny uppl. under titel:] Dramatiska arbeten. [1.] Birger och hans ätt. Sthm 1871. 166 s. [2.] Torkel Knutsson. Sthm 1872. 150 s. [3.] Gustaf Adolf i Tyskland. Sthm 1873. 176 s. (D. 1—3 av 1: a uppl. även på tyska med titel: Schwedische Tragedien. Obersetzt von Adam Oehlenschläger. Th. 1—-3. Leipz. 1841—43. Ny titeluppl. under titel: B. von Beskows Dramatische Schriften. Aus dem schwed. von Adam Oehlenschläger. Th. 1—3. Leipz. 1847.) — Axel Arvid Raab. Minnesteckning. (Vid minnesfesten i sällskapet P. B.) Sthm 1837. 31 s. — Svenska akademien. Litterärhistorisk betraktelse. Upps. 1839. 11 s. (Anon.) — Dagens händelser, bedömde af en landtman. Upps. 1838. 24 s. (Anon.; 2: a uppl., se följ.; följdskrift: [J. M. Rosén,] Kritik öfver brochyren Dagens händelser, Sthm 1838.) — Upplösning är icke upplysning eller bihang till brochyren Dagens händelser bedömde af en landtman. Upps. 1838. 98 s. (Anon.; utgavs jämte föregående i 2: a uppl., Upps. 1839, 120 s.; följd-skrift: [J. P. Theorell,] Några ord om press, reformer, ministerstyrelse, Sthm 1839.) — Har Sverige publicitet och publicister? En fråga underställd minoriteten eller de tänkande, af författaren till brochyren »Upplösning är icke upplysning» och »Dagens händelser bedömde af en landtman» [D. 2:] jemte anmärkningar vid skriften »Några ord om press, reformer, ministerstyrelse samt andra dagens frågor». D. 1—2. Upps. 1839. (2), LIV, 192 s.; (6), XXXVI, 314 s. (Anon.) — Anmärkningar vid skriften »Några ord om press, reformer, ministerstyrelse samt andra,dagens frågor». Upps. 1840. (4), 144 s. (Anon.; sep. ur föregående.) — Florilegium Aftonbladianum (Sv. biet, 1840, N:o 138.) — Den irrande publicisten, sin samtids nöje och varning. En penn-ritning till nöje och tidsföTdrif af förf. till Upplösning är icke upplysning m. m. Upps. 1840. 2, 129 s. (Anon.) — Pappers-kråkorna. Ett tidningsäfventyr i julii 1840. Fem minuters skämt af Quintinus Carbasius, jubelstudent. Strängnäs 1840. 12: o (4), 31 s. (Pseud.) — Systemet, ett riksdags-samtal år 1840. Sthm 1840. 16 s. (Anon.; ur Sv. biet 1840.) — Idéer till ett nytt representationsförslag. Sthm 1841. 16 s. (Anon.; ur Sv. biet 1841.) — Om den behandling, som frågan rörande kabinettskassans skuld rönt vid riksdagen. Sthm 1841. 12: o 64 s. (Anon.) — Aftonbladet på parnassen (Sv. biet, 1841, N:o 299). — Carl Thomas Jarta. Sthm 1841. 14 s. (Anon.) — Carl August Ehrensvärd. Ett litterär-historiskt bidrag (HA Handl., D. 16, 1841, s. 208—329; även sep. Sthm 1841, 123 s.) — Pehr Frigel. Minnesteckning. Sthm 1843. 48 s. (Sammantryckt med: J. Wallin, Vid sekreteraren Pehr Frigels jordfästning i S: t Clara kyrka, Sthm 1843.) — En vandring i Rom (Nordstjernan, Vitterhetsstycken o. poemer, Sthm 1844, s. 66—74). — Om de gamles rörliga skådebanor. Inträdestal hållet... den 19 maj 1835 (HA Handl., D. 18, 1846, s. 369—382; omtr. i Tidskr. f. byggn.-konst o. ingeniörsvet., Årg. 11, 1869, s. 38—41). — Verldsstriden. Skaldestycke uppläst på Svenska akademiens högtidsdag år 1848. Sthm 1848. 24 s. (Anon.) — De 1'influence de la littérature ancienne sur le développement et le caraetére de la premiére revolution frangaise (Nova acta R. soc. sc. Ups., T. 14, 1850, s. 256—288; även sep. Upps. 1849). — Carl XIV Johan. Minnesruna. Sthm 1854. 4: o 12 s. (Anon.) — Öm Svenska akademiens ordboks-arbete samt medlen till dess fortsättande (Sv. akad. handl., D. 27, 1854, s. 203—238; även sep. för akademiens ledamöter, Sthm 1853, 32 s.; anon). — Ett besök hos Bonstetten (Rosa, Vittert album, Sthm 1854, s. 306—332). — Gustaf Löwenhjelm. En återblick på hans verksamhetsbana. Sthm 1856. 12: o 12 s. (Ur Post- o. inrikes tidningar 1856.) — Om förflutna tiders svenska ordboksföretag. Tal i Kongl. vetenskapsakademien vid prassidii nedläggande den 9 april 1856. Sthm 1857 . 2, 39 s. (Omtr. med uteslutande av inledn. och slutorden i Sv. akad. handl., D. 31, 1859, s. 227—276.) — Underdånigt utlåtande af Svenska akademien rörande ordboksarbetets fortgång. Sthm 1857. 24 s. (Undert.: J. E. Rydqvist. Bernh. v. Beskow.) — Om själens hälsa (Sv. akad. handl., D. 30, 1858, s. 193—250; även sep. Sthm 1858, 58 s.; 4:e uppl. Sthm 1880; i dansk övers, av T. Schorn, Köpenh. 1868, fransk [av L. G. Ténint], Sthm 1865 och tysk av E. Prätorius, Frankf. a. M. 1868 och Chr. von Sarauw, Berlin 1869). — Skuggbild af Béranger. Ur otryckta vand-ringsminnen (Nya nord. dikter o. skildringar, Sthm 1859, s. 150—170). — Minnesbilder. D, 1. (J. O. Wallin. F. Wrede. L. Nilsson Kagg. U. Hjärne. B. E. Fogelberg. J. M. Stjernstolpe.) Sthm 1860. (4), 324 s. D. 2. (J„ v. Muller. K. V. v. Bonstetten. E. Swedenborg. P. Frigel. G. F. von Rosen. A. A. Raab.) Sthm 1866. (4), 392 s. [Följ. biografier även sep.: Johannes von Muller. Sthm 1866. 109 s. (Även i fransk övers, av M. S., Sthm 1868.) Karl v. Bonstetten. Sthm 1866. 38 s. (Även i fransk övers., Sthm 1867.)] — Om Gustaf den tredje såsom konung och menniska. Afd. 1—5 (Sv. akad. handl., D. 32, 1860, s. 71—378; D. 34, 1861, s. 3—438; D. 37, 1863, s. 3 —440; D. 42, 1867, s. 3—409; D. 44, 1869, s. 165—362; afd. 1, 2 även sep. Sthm 1860—61 samt i fransk översättning [av T. G. Ténint], T. 1*, Sthm 1868). — Försök att besvara frågan huruvida Samuel von Pufendorf må anses vara författare till den omtvistade skriften »Les anecdotes de Suéde» (HA Handl., D. 22, 1861, s. 129—150; även sep. Sthm 1860; följdskrift: C. Eichhorn, Undersökningar om skriften Les anecdotes de Suéde, Nord. univ.-tidskr., Årg. 8: H. 4, 1863; jfr följande). — Anmärkningar vid en i Nordisk universitets-tidskrift införd uppsats, kallad »Undersökningar om skriften Les anecdotes de Suéde, af C. Eichhorn». Upps. 1866. 15 s. (Anon.) — Karl den tolfte i Alt-Ranstadt. En tidsbild (Sv. akad. handl., D. 40, 1866, s. 15—509; utgavs i omarbetat skick under titel: Karl den tolfte, En minnesbild, Afd. 1—2, Sthm 1868—69. (4), 288 s.; (4), 259 s.). — Friherre Georg Henrik von Görtz, statsman och statsoffer (Sv. akad. handl., D. 43, 1868, s. 185—388). — Lefnadsminnen. Sthm 1870. (4), 263 s. — Om den estetiska betydelsen, af Thorilds strid emot Kellgren och Leopold (Sv. akad. handl., D, 48, 1873, s. 175—490). — Ett besök i Goethes hus 1834 (Ord och bild, Årg. 9, 1900, s. 26—30). — Ett besök i Lund vid aftäckningen af Tegnérs bildstod (Sv. akad. handl., D. 14, 1900, s. 103—128).

Dessutom tal över C. G. von Brinkman (1848), Mathias Rosenblad (1848), Jacob Berzelius (1848), S. Löfwenskjöld (1850), J. D. af Wingård (1854), personalier över änkedrottning Desideria (1861), minnesteckningar i Sv. akad. handl. över G. F. von Rosen (1852), S. Åkerhjelm (1850), L. Nilsson Kagg (1854), F. Wrede (1856), B. E. Fogelberg (1856), Urban Hjärne (1857), Johan Gyllenstierna (1858), Emanuel Swedenborg (1859), Torbern Bergman (1860), C. B. Wadström (1861), C. G. af Leopold (1862), K. K. Gjörwell (1863), K. G. Tessin (1864), Sven Lagerberg (1865), biografier i VA Handl. över J. O. Wallin (1839), Magnus Brahe (1844), C. G. von Brinkman (1847); berättelse om Kongl. theaterns förvaltning 1831—32 (1834); tal på Sv. akademiens högtidsdag 1839, 1853, 1859 (Sv. akad. handl. 1843, 1854, 1859); poemer och artiklar i Iduna, Journalen, Heimdall, Sv. litteraturfören. tidn., Sv. Minerva, Upsala correspondenten, Sv. biet, Nordstjernan m. fl.; tillfällighetsdikter, svar på inträdestal i Sv. akad. m. m. — Se i övrigt den utförliga bibliografien i VA Lefnadsteck-ningar, Bd 1 (1869—73).

Utgivit: J. M. Stjernstolpe, Efterlemnade skrifter. Sthm 1833. (Innehåller även Minnesord över Stjernstolpe, som även utgavs sep. Sthm 1833. (2), 56 s., 1 portr.) — J. O. Wallin, Predikningar öfver de årliga sön- och' högtidsdagarnes evangelier. D. 1—3. Sthm 1840—43. (I D. 1 biografi över Wallin, som utgavs sep. under titel: J. O. Wallins lefverne. Sthm 1840. (2), 60 s.) — J. O. Wallin, Samlade vitterhetsarbeten. D. 1—2. Sthm 1847 —48. 5:e uppl. D. 1—3. Sthm 1863—64. — J. D. Valerius, Samlade vitterhetsarbeten. D. 1—2. Sthm 1855. (I D. 1 minnesteckning över Valerius, som även utgavs sep. Sthm 1855. (2), 60 s.) — P. H. Ling, Samlade arbeten. Bd 1—3. Sthm 1859—66. (I D. 1 minnesteckning över Ling, som även utgavs sep. Sthm 1859. 42 s.)

Källor och litteratur

Källor: Beskowiana, Beskows kalenderariteckningar i avskrift av L. Manderström samt den. s. k. »Kommitténs» handlingar, KB; Bouppteckning 1868, RA. — B. von Beskow, Lefnadsminnen (1870); Bernhard von Beskows brev till Runeberg, utg. av W. Söderhjelm (Skrifter utg. av Sv. litt.-sällsk. i Finland, 112, 1912); Brev till Henrik Reuterdahl, utg. av G. Aulén (1915). — A. Ahnfelt, Interiörer ur det litterära stockholmslifvet, 1 (1877); dens., L. F. Rääf af Småland (1879); dens., M. J. Crusenstolpe, 1 (1880); A. Blanche, Minnesbilder (1872); F. Böök, Den romantiska tidsåldern i Sveriges litteratur (1919); E. G. Geijer, Samlade skrifter, 8 (1875); H. G. Gräf, Sverige i Goethes liv och diktning (1920); [J. C. Hellberg], Ur minnet och dagboken om mina samtida, af Posthumus, 1—12 (1870—74); Hj. Lindeberg, Anders Lindeberg (1920); G. Ljunggren, Sv. akademiens historia 1786—1886, 2 (1886); G. Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare, 1 (1917); N. Personne, Svenska teatern, 4 (1916); J. E. Ryd-qyist, Bernhard von Beskow (VA Lefnadsteckningar, 1, 1869—73); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 3 (1913), 4:1 (1915); C. G. Strandberg, Inträdestal i Svenska akademien (Sv. akad. handl., 45, 1870); O. P. Sturzenbecker, Grupper och personnager från i går (1861); E. Tegnér, Samlade skrifter, 5—6 (1884, 85); Clara Wallmark, Pehr Adolf Wallmark (1914); H. Wieselgren, Lars Johan Hierta (1881); C. D. af Wirsén, Minne af frih. Bernhard von Beskow (Sv. akad. handl. fr. år 1886, 11—12, 1897— 98); E. Wrangel, Brinkman och Tegnér (1906); dens., Den blåögda (1908).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bernhard Beskow, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18136, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivar Simonsson.), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18136
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bernhard Beskow, von, urn:sbl:18136, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivar Simonsson.), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se